Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall finnas en tidsbegränsning för förvarstagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alternativa former för förvarstagning bör utredas och prövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvinnor och förvarstagning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om barn och förvarstagning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att UNHCR:s rekommendationer och råd om flyktingar från olika länder, måste följas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om internflyktingar.
Idag kan en asylsökande tas i förvar om identiteten är oklar och behöver utredas, om det finns annat skäl som motiveras utifrån prövningen av rätten att stanna i Sverige eller om det finns en risk att utlänningen håller sig undan inför utresan. Även personer som till Utlänningsnämnden överklagat ett avvisningsbeslut kan tas i förvar. Undantaget från dessa regler är att barn endast i undantagsfall tas i förvar och aldrig ensamt.
För att frihetsberöva någon i mer än två veckor krävs synnerliga skäl. Vid risk för att den asylsökande kommer att hålla sig undan kan denne frihetsberövas i upp till två månader. Någon permission får den som frihetsberövats inte. Det sistnämnda motiveras genom att man hänvisar till att frihetsberövandet gäller under en begränsad period.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att förvarstagande endast skall ske i undantagsfall och att det måste finnas en tidsbegränsning. Såväl Amnesty International som UNHCR är av samma uppfattning. Idag kan ett förvarsbeslut, som är två månader långt, förlängas genom ett överklagande till länsrätten. Detta kan göras i princip hur många gånger som helst. Därför finns det i realiteten inte någon begränsning av förvarstagandetiden. Den asylsökande får heller inget besked om hur länge han kommer att frihetsberövas. Vid omprövningen eller överklagandet behöver myndigheterna endast ange ett antagande om att personen ifråga kommer att hålla sig gömd inför utvisningen. Enligt utsago från frivilligorganisationer brukar inga omständigheter eller bevis anföras som styrker påståendet. Detta är, enligt vår mening, helt oacceptabelt.
Kristdemokraterna förordar att även alternativa former till förvarstagning bör utredas och prövas. Särskilt viktigt är detta för de asylsökande som har blivit torterade. Många psykologer menar att det för denna grupp upplevs som att utsättas för ytterligare tortyr när den stängs in.
Vi anser vidare att kvinnor skall erbjudas förvar avskilt från män. Barn skall, enligt vår uppfattning, tas i förvar i yttersta undantagsfall och då endast i några timmar. Barnet bör istället placeras hos en jourfamilj eller något liknande.
Under 1999 skedde en massflykt från Kosovo. När Sverige handplockade flyktingar från Kosovo skulle de med ”särskilda humanitära skäl” prioriteras. Många av dem hade vårdbehov på grund av handikapp eller traumatiska upplevelser. Under hösten 2000 startade en debatt i vilken bl.a. olika partier samt UNMIK kritiserade återvändandet av Kosovoflyktingarna. De argument som anfördes var bl.a. att laglöshet, kriminalitet, trakasserier av etniska minoriteter, bräcklig infrastruktur samt brist på bostäder under vintern medförde att återvändandet var orimligt. Under det stora trycket bestämde regeringen följaktligen att skjuta upp återvändandet tillfälligt för Kosovoflyktingarna till den 15 mars. Någon månad före den utsatta återvändandetidpunkten startade nya oroligheter i Kosovo, Makedonien och södra delen av Serbien. Kristdemokraterna försökte tillsammans med andra partier att, genom ett utskottsinitiativ, ytterligare förlänga uppehållstillståndet för Kosovoflyktingarna. Detta misslyckades. En kristdemokratisk kommittémotion som skrivits i oktober år 2000 hade dock tagit upp Kosovoflyktingarnas situation och när denna slutligen behandlades i socialförsäkringsutskottet i april 2001 lyckades frågan återigen väckas i riksdagen. Den sista chansen att få gehör för Kosovoflyktingarna greps. Såväl motionen som det tidigare utskottsinitiativet argumenterade för att samtliga Kosovoflyktingar skulle få förlängt uppehållstillstånd med bl.a. anledning av nya oroligheter i Kosovo, den tidigare instabila situationen samt de kvarvarande asylsökandes försämrade tillstånd. Den kristdemokratiska motionen stöddes av flera partier men röstades slutligen, med hjälp av Socialdemokraterna och en majoritet av Moderaterna, ner i riksdagen.
Samtidigt som våra initiativ var förgäves utfärdade UNHCR i mars 2001 följande råd avseende vilka flyktingar som inte bör återsändas till Kosovo: etniska minoriteter, albaner som är i minoritet på sin hemort, personer av blandat ursprung, de som misstänks för samröre med den serbiska regimen och de som utsatts för sexuellt våld. Dessutom rekommenderade UNHCR att fortsatt skydd skall erbjudas dem som blivit torterade eller fängslade under den serbiska regimen, traumatiserade personer som behöver fortsatt behandling och offer för sexuellt våld. Av humanitära skäl ansåg man att följande personer från Kosovo inte skall återsändas: de som har kroniska sjukdomar och som inte kan få behandling därför, svårt handikappade och åldringar utan stöd i hemlandet samt föräldralösa barn. Kristdemokraterna anser att det är viktigt att man i större utsträckning följer och ser till de råd och rekommendationer som UNHCR utfärdar för olika flyktinggrupper och situationen i deras hemländer.
I UNHCR:s råd från i år kan man läsa att internflykt i förbundsrepubliken Jugoslavien inte är ett rimligt alternativ för flyktingar. Kristdemokraterna kan inte annat än instämma. Många i Förbundsrepubliken Jugoslavien har levt som internflyktingar i ett redan ekonomiskt och materiellt sargat land i åratal. I Förbundsrepubliken Jugoslavien lever ca en miljon internflyktingar som har flytt från Kosovo, Kroatien och Bosnien. Dessa lever under mycket knappa förhållanden och den humanitära hjälpen utifrån är minimal. Många som lever i dessa flyktingläger är människor som för flera år sedan sökt asyl i Sverige och blivit utvisade. Sedan har de gång på gång flytt kriget i de olika delarna och sedan även upplevt trakasserier och hot om våld från olika etniska grupper. Att vara internflykting innebär således att man inte kan återvända till sin hemort.
Enligt ett beslut fattat av regeringen skall inte minoritetsbosnier avvisas till Bosnien om det innebär att de inte kan bosätta sig på hemorten utan måste hänvisas till något annat område där de tillhör majoriteten. Regeringens slutsats hänför sig till Daytonavtalet och UNHCR:s uppfattning att ett återvändande för dessa grupper skulle kunna motverka förverkligandet av fredsavtalet och leda till destabilisering i regionen. Någon liknande slutsats har regeringen inte dragit när det gäller flyktingar från Kosovo. Samtidigt har det dessvärre visat sig att människor, som under de senaste åren flytt från Bosnien till Sverige, har levt som internflyktingar i sitt hemland i upp till sju år. Nu utvisas de, trots UNHCR:s rekommendationer och fredsavtalet, till Bosnien och ett liv som internflyktingar.
|
Stockholm den 10 oktober 2001 |
|
|
Magda Ayoub (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Gunilla Tjernberg (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |