1 Innehållsförteckning 1
2 Förslag till riksdagsbeslut 3
3 Inledning 6
4 Migration 6
4.1 En human flyktingpolitik i Europa 6
4.2 Schengensamarbetet 7
4.3 Transportörsansvaret 7
4.4 Visum 8
4.4.1 Besöksvisum 8
4.5 Dublinkonventionens brister 9
4.6 Säkert tredje land 10
5 Svensk migrationspolitik – human och rättssäker 11
5.1 Jourbiträde och medborgarvittnen 11
5.2 Utredning och beslut om uppehållstillstånd 11
5.2.1 Uppehållstillstånd för adopterade 11
5.3 Tolk 12
5.4 Språktest 12
5.5 Ta professionellas uttalande på större allvar 13
5.6 Utlänningsnämnden – rättssäkerhetens svaga punkt 13
5.7 Skyddsbehövande 14
5.8 Humanitära skäl 15
5.9 Verkställighetshinder 15
5.10 Anhöriginvandring 15
5.11 Undantag från ”tvåårsregeln” i anknytningsärenden 16
5.11.1 Kontroll och information i anknytningsärenden 17
5.12 Uppehållstillstånd efter inresa 17
5.13 Kvotflyktingar 18
5.14 Återvandring 18
6 Barnens rättigheter och säkerhet 19
6.1 Barnens rätt att höras 19
6.2 Ensamma flyktingbarn 20
6.2.1 Låt kommuner och frivilliga organisationer ta sig an dessa frågor 20
6.2.2 God man 21
6.2.3 Handläggningstider 21
6.2.4 Tolkar och advokater 21
7 Integration 21
8 Språkets betydelse 22
8.1 Svenska för invandrare (sfi) 22
8.2 Språkundervisning för anknytningsinvandrare 23
8.3 Modersmålsundervisning 23
9 Arbetets betydelse 24
9.1 Språk och arbete 24
9.2 Kunskapsvalidering 25
9.3 Invandrarkvinnornas situation 25
9.4 Diskriminering i arbetslivet 25
9.4.1 Arbetsmarknadens parter 26
9.4.2 Etnisk mångfald i arbetslivet 26
9.4.3 Arbetsförmedlingen 26
10 Nationella minoriteter 27
11 Avveckla Integrationsverket 28
11.1 Utvecklingspeng 28
11.2 Diskrimineringsombudsmannen – DO 29
12 Övriga anslagsförändringar 29
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att snarast utarbeta en gemensam definition av flyktingbegreppet inom EU.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om transportörsansvaret.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att visumkravet inte skall vara ett instrument för att hålla asylsökande ute.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om olika rutiner och praxis vid svenska ambassader avseende besöksvisum och ansökningsförfarandet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en regelförenkling avseende referensblanketten för besöksvisum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om möjlighet att få rättshjälp vid varje Dublinärende.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om problemet med Dublinkonventionen och principen om non-refoulement.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att lista över ”säkra tredje länder” ej skall upprättas och att särskilda krav skall uppställas på avvisningar till s.k. säkra tredje länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att inte acceptera de långa handläggningstiderna och tillföra ytterligare medel för att korta handläggningstiderna.
Riksdagen beslutar att ta bort prövningen av uppehållstillstånd avseende de av svensk domstol meddelade adoptionerna för barn mellan 12 och 17 år, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om nedläggning av Utlänningsnämnden och till ny processordning i utlänningsärenden, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillämpningen av 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen om humanitära skäl bör ses över.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kompetensen vid invandringsmyndigheterna om homosexuella och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella respektive för kvinnor måste ses över och åtgärdas.
Riksdagen begär att regeringen ser över tillämpningen av 3 kap. 3 § tredje stycket utlänningslagen ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse”, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring skall inhiberas.
Riksdagen beslutar återinföra ”sista-länken”-bestämmelsen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reglerna för anhöriginvandring.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till ändring av 2 kap. 4 e § tredje stycket 2 utlänningslagen, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de anknytningsärenden som prövas för uppskjuten invandringsprövning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att undantag från huvudprincipen, om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresa, skall göras när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn eller om sökanden med all sannolikhet skulle få sin ansökan beviljad.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till tidsgräns avseende verkställighetshinder för utvisningsbeslut.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om psykologers och kuratorers intyg.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till en permanent verksamhet med jourbiträden, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om medborgarvittnen och anlitandet av auktoriserade tolkar av samma kön.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kvotflyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att barnperspektivet saknas vid avvisning och utvisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om de asylsökande barnens rätt att höras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att skapa regelverk för det uppdrag god man utför åt ensamma flyktingbarn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sfi-undervisning bör förekomma på flera olika nivåer och att möjlighet att läsa sfi på högskolenivå bör finnas.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modersmålsundervisning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utplacering av myndigheter och institutioner i invandrartäta områden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kombinera språkundervisning med arbete och arbetspraktik samt om rätten att stå till arbetsmarknadens förfogande.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om yrkesspecifik språkundervisning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om invandrarkvinnors ställning på arbetsmarknaden.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om etnisk diskriminering i arbetslivet.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en utvärdering bör göras av DO:s och Arbetsmarknadsverkets samarbete.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nationella minoriteters möjlighet att använda sitt språk i kontakten med centrala myndigheter och om att de vanligaste svenska lagarna bör översättas till samiska, finska och meänkieli.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om modersmålsundervisningen i nationella minoritetsspråk.1
Riksdagen beslutar att systemet med förhandlingar och avtal med kommuner, avseende nyanlända, avskaffas, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar avveckla Integrationsverket fr.o.m. den 1 juni 2002, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa utvecklingspeng som fördelas av RFV och att Migrationsverket ges ansvar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att Ombudsmannen mot etnisk diskriminering ges speciellt ansvar för opinionsbildning mot diskriminering, främlingsfientlighet och rasism och att DO skall vara en myndighet underställd riksdagen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 8 Invandrare och flyktingar enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
|
10:1 |
Integrationsverket |
85 561 000 |
- 55 500 000 |
|
10:5 |
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering |
13 908 000 |
+ 2 000 000 varav |
|
11:1 |
Utvecklingsinsatser i storstadsregionerna |
116 000 000 |
- 116 000 000 |
|
12:1 |
Migrationsverket |
490 079 000 |
+ 23 000 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
5 238 643 000 |
- 146 500 000 |
|
1 Yrkandena 29, 30, 33 och 38 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 32 och 34–36 hänvisade till AU.
3 Yrkande 37 hänvisat till KU.
Utgiftsområdet omfattar migrationspolitik med frågor rörande flyktingpolitik, invandringen till Sverige, mottagande av asylsökande, utlänningars rätt att vistas i Sverige samt internationellt arbete inom det migrationspolitiska området. Utgiftsområdet omfattar också integrationspolitik med frågor om invandrares introduktion i Sverige, ersättning till kommunerna för mottagande av flyktingar, åtgärder mot etnisk diskriminering, främlingsfientlighet och rasism samt insatser för att främja utvecklingen i utsatta storstadsområden.
Det svenska kulturarvet med rötter i västerländsk humanism och kristen etik har bidragit till skapandet av en lagstiftning och en rättstradition som kan utgöra en stabil grund för ett mångkulturellt samhälle. I ett samhälle som präglats av en kristen kulturtradition i tusen år har allmängiltiga kristna värden och värderingar blivit en del av tänkandet. I kulturarvet ingår historia och tradition, religion och livsåskådning, språk, etiska och moraliska normer. Kulturarvet är också dynamiskt genom att det ständigt berikas av nya upplevelser och erfarenheter och kontakter med och inflytande från människor från andra länder och kulturer.
En viktig förutsättning för att kunna respektera andras åsikter och kulturyttringar är att den egna identiteten är stark. Att ha god kännedom om sitt eget kulturarv är således både en förutsättning för att bygga upp sin egen identitet och för att kunna respektera andras kultur och värden. I mötet mellan kulturer krävs förståelsen för att kulturarvet inte är givet en gång för alla utan något som förändras och har förändrats över tid. Att värna och värdera sin egen kultur och samtidigt bejaka mångfald och värdesätta andra kulturer är förutsättningen för ett framgångsrikt arbete mot främlingsfientlighet och för en positiv integration.
Vårt land har av tradition haft en generös inställning till flyktingar. Denna grundläggande attityd har under tider av ekonomiska påfrestningar satts på prov. Därför är det viktigt att regering, riksdag, partier och organisationer bidrar till att upprätthålla viljan till insatser för människor på flykt.
Eftersom asyl-, viserings- och invandringspolitiken och gränskontroller är viktiga gränsöverskridande politikområden är vi positiva till att EU:s medlemsländer skapar en gemensam politik inom dessa områden. Vi tror även att Sverige bäst kan verka för en generös flyktingpolitik genom att samarbeta med andra stater. Amsterdamfördraget är således ett steg i rätt riktning eftersom det bl.a. innebär att dessa frågor placeras under Europaparlamentets och EG-domstolens kontroll.
Sverige bör gå i spetsen för det arbete som nu pågår med att skapa minimikriterier för asylprövning. Reglerna måste dock tillåta mer generösa nationella regler samtidigt som de begränsar möjligheten till alltför restriktiva asylregler som inte ger den asylsökande en viss grundläggande rättssäkerhet. Idag innebär de varierande reglerna att vissa länder får ta ett större ansvar än andra. Schengensamarbetet har medfört att fler flyktingar än vanligt, som redan befinner sig inom Schengen, söker sig till Sverige och Norge som har en vidare definition av flyktingbegreppet. Därför är det nödvändigt att snarast utarbeta en gemensam definition av flyktingbegreppet inom EU. En eventuell framtida gemensam flyktingpolitik och definition av flyktingbegreppet får dock aldrig accepteras av Sverige om den hindrar oss från en generös nationell hållning.
I och med Schengensamarbetet öppnas gränserna inom EU. Den fria rörligheten inom EU innebär samtidigt att det är nödvändigt att förstärka gränskontrollen mot tredje land. Kristdemokraterna vill dock understryka att de villkor som gäller för inresa till länder inom Schengenområdet inte får utnyttjas som verktyg för att stänga asylsökande ute. I en rapport från UNHCR kritiseras EU:s allt striktare flyktingpolitik. Man menar att det finns allt färre lagliga sätt att ta sig in i EU och att personer i behov av skydd därför tvingas ta till olagliga metoder. Således bidrar politiken till att öka människosmugglingen. Kristdemokraterna anser att denna utveckling är mycket otillfredsställande.
Den parlamentariska kommittén som fick i uppdrag att se över reglerna för anhöriginvandring gavs även ett tilläggsdirektiv om att se hur transportörsansvaret skulle utformas i och med Schengeninträdet. Det transportörsansvar som Sverige även har haft tidigare, innebär att bolagen är skyldiga att bekosta återresa för den som vägras inresa. Schengensamarbetet kräver dock att Sverige även inför ekonomiska sanktioner mot bolagen. Därför ville regeringen att kommittén skulle se över hur Sverige skulle leva upp till Schengenkonventionen. Majoriteten i kommittén inklusive Kristdemokraterna ansåg dock att det förslag till sanktioner som Socialdemokraterna och Moderaterna var överens om i utredningen strider mot Genèvekonventionen. I Genèvekonventionen återfinns den absoluta rätten för människor att söka asyl. Att bötfälla transportörer leder i förlängningen till att privata flygbolag och deras anställda tvingas ta ansvar för en bedömning av vem som är flykting eller inte. Kommitténs majoritet föreslog följaktligen att regeringen skulle ta strid i frågan inom EU och få saken prövad i domstol. Regeringen valde istället att befria kommittén från uppdraget genom att hänvisa till att den inte hade lyckats ta fram ett förslag enligt de uppställda direktiven.
Kristdemokraterna är helt emot att transportörerna skall bötfällas. Om transportörsansvaret med böter ändå införs måste dock lagstiftningen m.m. förändras för att systemet för transportörerna överhuvudtaget skall kunna anses rättssäkert. Vi har vidareutvecklat dessa synpunkter i en särskild motion.
För att få resa in och vistas i Sverige krävs antingen uppehållstillstånd eller visum. Visumkravet gäller dock inte den som lever i ett EU-land, EES-land eller vissa specifika andra länder. Visum söks hos utlandsmyndigheten i det land man kommer ifrån, och det kan beviljas för tillfälliga besök i landet. Beslut om visum tas av utlandsmyndigheten eller Migrationsverket. För närvarande har Sverige visumkrav gentemot 134 länder. Sedan Schengeninträdet innebär det att antalet länder utökats med ytterligare 18.
Kristdemokraterna ifrågasätter användningen av visum som ett instrument för att hålla asylsökande utanför. Idag går det inte att söka asyl från utlandet. Man kan heller inte få visum till Sverige för att söka asyl. Samtidigt är det inte tillåtet att resa till Sverige utan visum. Åtgärder som visumkrav kan inte accepteras om konsekvensen blir att människor i behov av skydd genom åtgärderna nekas detta. Om så är fallet utgör åtgärderna en urholkning av rätten att söka asyl.
När det gäller besöksvisum bör Sverige vara mycket generöst. Vi kan på intet sätt acceptera att anhöriga och närstående förvägras att besöka de sina. Många av dem med invandrarbakgrund har levt i Sverige länge och skall kunna få besök av de sina utan onödigt krångel. Många gånger sätts administrativa hinder upp som gör att visumansökningar via fullmakt inte accepteras. Detta har lett till att de som vill söka visum inte kan det av ekonomiska eller praktiska skäl. Visumansökningar borde handläggas skyndsamt och i normalfallet vara klara inom högst 60 dagar, som inte alltid är fallet idag.
I samband med frågan om visum och ansökningsförfarandet skall de olika rutinerna som finns på ambassaderna utredas. Samma krav måste uppställas på den sökande oavsett vilket land man söker visum från. I annat fall kan det uppfattas som diskriminerande eller orättfärdigt. Riksdagens revisorer har i en rapport framfört kritik när det gäller just praxis för besöksvisum. Även om de flesta ansökningar beviljas så varierar praxis kraftigt för olika länder. Riktlinjerna är otydliga, och statistiken för olika länder går inte att jämföra.
Den referensblankett som idag finns är både lång och krånglig. Den är svår att fylla i, och eftersom någon personlig kontakt inte finns så kan frågorna och svaren missuppfattas. Det är viktigt att i detta sammanhang förstå att många av dem som är referenter har svenska som sitt andraspråk. I många fall måste referenspersonen be någon annan om hjälp med ifyllandet av blanketten. Detta kan ändå inte vara meningen. Kristdemokraterna anser att en regelförenkling bör genomföras genom att t.ex. blankettens utformning och språk ses över.
Dublinkonventionen tillkom för att en asylsökande skall kunna vara säker på att det finns ett land som ansvarar för prövningen av ansökan samt att man inte skulle kunna söka asyl i flera länder samtidigt. Redan under den grundläggande asylutredning som görs i direkt anslutning till att en asylansökan lämnas in, utreds den asylsökandes resväg. Om det kan antas att den sökande har befunnit sig i en annan av de stater som tillträtt Dublinkonventionen så utfärdas en förfrågan. Det innebär att man tar reda på om den asylsökande uppfyller något av de kriterier som räknas upp i konventionen. Gör han eller hon detta så är det denna stat, även kallat första asylland, som skall pröva den sökandes asylskäl.
Kritik har riktats mot Dublinkonventionen av bl.a. UNHCR. En del av kritiken handlar om att asylsökande kan få vänta mellan 6 och 12 månader på att få sin ansökan behandlad medan mottagarlandet sänder förfrågningar till andra länder. Enligt Migrationsverkets statistik utfördes det 2 321 Dublinförfrågningar under 1999. I 1 601 av dessa fall ledde det till att den asylsökande sändes till någon annan stat för att där få sina asylskäl prövade. För Sveriges del är det främst Tyskland och Danmark som varit den andra staten. Vi anser att det är oerhört väsentligt att man tar tag i dessa ärenden omgående och att man tillåter den sökande att få sin ansökan prövad inom 3–6 månader. Dessutom borde det även vara möjligt att få rättshjälp vid varje Dublinärende.
Såväl Amnesty International som Röda korset har påtalat att Sverige i större utsträckning bör utnyttja rätten att pröva asylärenden för att undvika att asylsökande hamnar i stater som har en striktare lagstiftning och praxis än vad Sverige har. Idag tolkar såväl Frankrike som Tyskland flyktingbegreppet utifrån andra kriterier än Sverige. Detta innebär att Dublinkonventionen och principen om ”non-refoulement”, som Sverige förbundit sig att följa, kan hamna i konflikt med varandra.
Vi anser liksom UNHCR att principen om non-refoulement är viktig och att alla medlemsstater även fortsättningsvis bör följa den. Non-refoulement utgår från 3 § FN:s konvention mot tortyr eller annan förnedrande behandling. Principen innebär att ingen får återsändas till ett land där han eller hon riskerar förföljelse och att ingen får återsändas till ett tredje land varifrån det finns risk för att personen sänds vidare till ett land där han eller hon riskerar förföljelse. Non-refoulement får inte åsidosättas på grund av resvägen. Det är således detta som medför att Dublinkonventionen kan stå i strid med non-refoulement. En asylsökande som kommer till Sverige och som här skulle ha fått flyktingstatus men som enligt Dublinkonventionen avvisas till första asylland kan i sin tur, på grund av en annan tolkning av flyktingbegreppet utvisas därifrån. Sveriges ansvar, enligt non-refoulement, sträcker sig således även till vad som händer med personen som utvisas från första asylland. Därför är det mycket viktigt att det snarast skapas gemensamma kriterier för asyl- och flyktingpolitik och särskilt att flyktingbegreppet tolkas på samma sätt i samtliga medlemsländer.
Dublinkonventionen har i vissa fall lett till familjesplittring. Kristdemokraterna menar att familjesplittring under inga omständigheter får ske såvida inte särskilda skäl föreligger.
EG-kommissionen håller på att se över Dublinkonventionens tillämpning. I samband med det anser vi att Sverige bör gå i första ledet för att de beskrivna problemen undanröjs. Utan förbättringar kan Dublinkonventionens legitimitet undergrävas.
Kommissionen har nyligen föreslagit att samtliga medlemsstater skall upprätta en lista över ”säkra tredje länder”. Till dessa länder skall medlemsstaten kunna avvisa asylsökande direkt. Enligt förslaget skulle kriterierna för att anses som säkert tredje land antingen vara de länder som har ratificerat Genèvekonventionen eller de länder som inte har ratificerat konventionen men istället t.ex. följer slutsatserna i Cartagena-deklarationen eller iakttar principen om non-refoulement osv.
Problemet med detta är att ett land som följer Genèvekonventionen eller liknande inte per definition behöver vara säkert för den asylsökande. Dessutom kan man inte generellt hävda att ett ursprungsland som är en erkänd demokrati och rättsstat således automatiskt är säkert för den sökande. Ett sådant fall har Sverige fått kritik för från EU-parlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. I förslaget till yttrande ifrågasätts om det är motiverat att använda begreppet ”säkert land”. EU-regeln borde, enligt utskottet, vara att särskilda uppgifter från den asylsökande skall väga tyngre än den allmänna bedömningen av landet.
Sverige tillämpar inte listor över ”säkra tredje länder”. Dock visar statistiken att det finns vissa länder till vilka asylsökande direktavvisas. Därmed kan man anta att dessa länder anses som säkra. Av t.ex. 238 bulgarer som sökte asyl direktavvisades 166 med omedelbar verkställighet. Om det finns ett säkert tredje land att avvisa till (första asylland, eller om fallet är ett Dublinärende) så behöver inte skälen prövas i Sverige. Men om det är Sverige som skall pröva asylskälen så måste myndigheterna göra en individuell prövning av dem. Att ursprungslandet anses säkert är då en del av bedömningen.
Kristdemokraterna stöder de förslag som reservanterna i NIPU-utredningen (Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden) kom fram till. En lista över ”säkra länder” skall ej upprättas. Vidare ställer vi oss bakom förslaget om att vissa krav kan uppställas på avvisningar till s.k. säkra tredje länder, t.ex. att det tredje landet underrättas om att asylansökningen inte prövats i Sverige, att det tredje landet garanterar att asylansökan prövas där, att det tredje landet tillämpar FN:s flyktingkonvention fullt ut och dessutom att Sverige först utreder den asylsökandes skäl och prövar eventuella skäl mot det tredje landet.
Det projekt med jouradvokater som Migrationsverket genomfört på Arlanda har gett gott resultat. Asylsökande har fått offentligt biträde redan i processens inledning. Det har inneburit snabba initiala åtgärder för dem som gått vidare i processen och en större rättssäkerhet vid avvisningar. Mot bakgrund av de erfarenheter som där har gjorts bör regeringen återkomma med förslag om en permanent verksamhet med jourbiträden.
Medlemmar i frivilligorganisationer som verkar inom flyktingområdet, men även andra med aktuella kunskaper, skall kunna medverka i asylutredningar som medborgarvittnen.
Myndigheternas behandling av ansökan om uppehållstillstånd drar ofta ut på tiden. Migrationsverket har nyligen sänkt sin ambitionsnivån för handläggning av asylansökan från 6 till 10 månader. Genomsnittstiden för ett asylärende är nu 345 dagar. Denna handläggningstid är helt orimlig. Kristdemokraterna accepterar inte att Migrationsverket sänker sin ambitionsnivå till 10 månader och att man trots resurstillskottet ändå inte säger sig kunna följa den 6 månader långa handläggningstiden enligt regleringsbrevet. Vi finner det samtidigt minst sagt anmärkningsvärt att regeringen låter detta ske utan några invändningar.
Idag läggs stora pengar på långa förläggningstider och sjukvård. Inte minst gäller det vård för att ta hand om depressioner och annan psykisk ohälsa som drabbar de asylsökande bland annat på grund av långa väntetider. Från psykiatrin hörs ofta protester över ett myndighetsförfarande som drabbar människor som redan haft svåra upplevelser. Om resurserna istället sattes in i ett tidigt skede av processen skulle handläggningstiderna bli kortare. Snabbare handläggning innebär även att resurser som idag till stor del läggs på sjukvård och boende skulle kunna frigöras och i sin tur kunna läggas på en snabbare handläggning. Det skulle minska en psykiskt pressande väntan, vilket i sin tur kan leda till färre självmordsförsök, som även ökar bland asylsökande barn, och lätta på trycket för den psykiatriska vården. Kristdemokraterna anslår ytterligare 13 mnkr år 2002 för att handläggningstiderna skall kunna förkortas.
Dagens regler innebär att en domstol i ett adoptionsärende först prövar om ett verkligt förälder–barn-förhållande föreligger. Därefter prövar utlänningsmyndigheterna om utlänningslagstiftningen medger att uppehållstillstånd skall beviljas. Ett av motiven till att denna prövning sker är bl.a. att adoptivbarn och biologiska barn skall vara likställda i rättsliga hänseenden. Enligt prop. 2000/01:66 Uppehållstillstånd för adopterade skulle ett förfarande som innebar att adoptivbarn utan förbehåll erhöll uppehållstillstånd vara olämpligt. Kristdemokraterna delar inte den uppfattningen utan anser, till skillnad från regeringen, att det bör räcka med att svensk domstol vid tidpunkten för prövning av en adoption som avser barn mellan 12 och 17 år inhämtar yttrande från Migrationsverket. Detta innebär att Kristdemokraterna förordar en förändring av regelverket som de facto är en anpassning till den praxis som domstolarna redan idag har. Det måste anses bättre för samtliga parter att man vid samma tillfälle som adoptionen prövas även väger in de delar som kan handla om att kringgå utlänningslagstiftningen. Det vore oerhört olyckligt om adoptionen beviljas av svensk domstol och att man sedan nekas uppehållstillstånd. Om ansökan om uppehållstillstånd avslås, kan ändå adoptivföräldrarnas föräldraansvar finnas kvar samtidigt som barnets rättsliga förhållande till sina biologiska föräldrar upphört.
Kristdemokraterna ifrågasätter således nödvändigheten av en prövning av uppehållstillstånd för adoptivbarn mellan 12 och 17 år. En utredning visar att det inte finns något fall där adopterade i åldern 12–17 år har nekats uppehållstillstånd i Sverige efter att adoption beviljats av svensk domstol. Att Migrationsverket skall pröva varje fall innebär således onödig administrativ belastning – 1 mnkr för den totala handläggningskostnaden samt en längre väntan för adoptivbarnet och adoptanterna. Det är helt orimligt att Migrationsverket handlägger ca 800 adopterades uppehållstillstånd varje år samtidigt som handläggningstiden har förlängts från 6 till 10 månader.
Tillgången på auktoriserade tolkar är varierande beroende på vilket språk tolkningen gäller och var i Sverige man bor. Men ett krav måste vara att myndigheter och institutioner i första hand efterfrågar auktoriserade tolkar. Enligt en rapport från Integrationsverket använder sig svenska myndigheter av icke-auktoriserade tolkar eller anlitar invandrares anhöriga som tolkar i 90 % av fallen. Vid 9 procent av alla tolkuppdrag använder kommunerna barn som tolkar – i skola och förskola gäller det 22 % av alla uppdrag. Detta är helt oacceptabelt. Rättssäkerheten hotas, och känslig information kan komma i fel händer och skada den asylsökande. Den asylsökande måste kunna lita på tolkens kunnighet och integritet. Därför skall barn inte fungera som tolkar.
Till asylsökande kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp eller som på grund av det våld de utsatts för är rädda för män, skall det utses kvinnliga offentliga biträden och tolkar. Det är även viktigt när barn skall förhöras att de kan få en tolk av samma kön. Företrädesvis skall det vara tolkar som är vana vid barn och barnens sätt att uttrycka sig.
De asylsökande som saknar handlingar eller som på annat sätt inte kan bevisa sitt ursprung kallas till språktester av Migrationsverket. Konkret innebär det att man spelar in det asylsökande säger och detta skickas till en språkexpert. I många fall har denna språkexpert visat sig vara en vanlig tolk eller en person från något annat land. Det arabiska språket är ett exempel på språk som talas i flera länder men ändå skiljer sig åt. Bedömningen kan således bli felaktig och beslut oriktiga. Detta är givetvis otillfredsställande. Kristdemokraterna kräver en översyn av Migrationsverkets bruk av språktester. Regeringen bör därför i sitt regleringsbrev ålägga Migrationsverket att upphöra med språktesterna medan översynen pågår.
Idag finns det även tester som utförs för att kunna fastställa ett barns ålder. De har inte visat sig tillförlitliga, och vi anser att det behövs nya mer säkra metoder för detta.
Flyktingars och asylsökandes hälsoproblem, såväl fysiska som psykiska, måste uppmärksammas mer och i ett tidigare skede än vad som idag är fallet. I de fall det är en psykolog eller en kurator inblandad, så måste man ta större hänsyn till deras intyg, utlåtanden m.m. Idag finns det en tendens hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden att underskatta sådana uttalanden.
Artikel 3 i FN:s konvention mot tortyr förbjuder en stat att sända en person till ett land där han eller hon riskerar att utsättas för tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Sverige har åtagit sig att följa konventionen men är trots detta det land som har flest fällande domar hos FN:s kommitté mot tortyr. En granskning av 6 500 fall under en treårsperiod visar att skillnader i antalet avslag varierar kraftigt beroende på vem som vid tillfället är ordförande. Det är bl.a. mot bakgrund av detta uppenbart att rättssäkerheten för asylsökande är helt undermålig.
Kommittén om ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) har i sitt slutbetänkande (SOU 1999:16) föreslagit åtgärder som krävs för att Sverige skall kunna anses rättssäkert för asylsökande. Förslaget från kommittén innebar att Utlänningsnämnden läggs ned och att Migrationsverket blir första instans med tre utlänningsdomstolar, knutna till var sin länsrätt, som överinstanser. Samtidigt skapas en utlänningsöverdomstol vid en kammarrätt. Kristdemokraterna m.fl. reserverade sig mot detta förslag och föreslog istället följande; Utlänningsnämnden läggs ned och Migrationsverket blir första instans som bara tar beslut som är positiva. Om Migrationsverket vill avvisa en utlänning skall ärendet automatiskt överlämnas till en länsrätt som då istället blir första instans. Sedan skall ärendet, utan prövningstillstånd, kunna gå vidare till kammarrätten som andra instans. Det skall finnas fem länsrätter som behandlar utlänningsärenden och det skall vara ordinarie sådana, inte speciella utlänningsdomstolar.
Trots att betänkandet från NIPU överlämnades redan 1999 har regeringen inte lagt fram någon proposition. Man har istället låtit en internutredning se över möjligheten att upprätta en specialdomstol för asylärenden. Vi vidhåller att Utlänningsnämnden skall läggas ner och att en tvåpartsprocess införs i enlighet med den modell som reservanterna vid NIPU förespråkat.
Personer som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt 3 kap. 3 §, tredje stycket utlänningslagen t.ex. en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland.
UNHCR och Amnesty har nyligen starkt kritiserat Utlänningsnämndens beslut att neka en iransk homosexuell man asyl i Sverige. Detta är ett i raden av fall där man beslutat utvisa homosexuella till länder i vilka man på grund av sin sexuella läggning riskerar förföljelse.
Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egna berättelse och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är för homosexuella i hemlandet. Enligt såväl Amnesty, UNHCR och RFSL är den landinformation som invandringsmyndigheterna har bristfällig, och man saknar kunskap om homosexuella. Det händer att man t.ex. avslagit en ansökan för att personen ifråga dröjt för länge med att lämna in ansökan och därmed inte ansetts trovärdig eller att man först i Sverige visat sig öppet homosexuell. Detta visar således brist på förståelse när det gäller hur en homosexuell som flyr ett land där detta kan vara straffbart beter sig. På grund av egna skamkänslor och rädsla för repressalier kan det vara svårt att berätta för utomstående och särskilt myndighetspersoner om sin homosexualitet. Kristdemokraterna anser att kompetensen vid invandringsmyndigheterna om homosexuella och beslutsunderlaget om situationen i hemländerna för homosexuella genast måste ses över.
Även när det gäller förföljelse på grund av kön finns det liknande problem. Migrationsverket redovisade i februari en rapport om praxis för asylsökande kvinnor. Utredningen visar att kvinnors könsrelaterade asylskäl kommer fram sent i processen. Kvinnor kan ha andra asylskäl som de för fram hellre än de könsrelaterade. Under 1997–2000 har endast 29 kvinnor fått uppehållstillstånd på grund av kön, och i samtliga fall har det handlat om risk för könsstympning. I övrigt har paragrafen inte använts. Författarna menar att svensk lagstiftning leder till att kvinnor diskrimineras om de får skydd enligt könsbestämmelsen, eftersom tortyrbestämmelsen ger ett starkare skydd och flyktingparagrafen bättre rättigheter. Beviskraven är dock lika oavsett vilken paragraf som används.
I de nya riktlinjerna till Migrationsverket påpekar man att asylprövningen utgått från manliga utgångspunkter och värderingar och att en kvinna kan ha goda skäl för att inte ha anmält ett övergrepp till myndigheterna eller att inte ha fått ett övergrepp dokumenterat. Vidare påpekar man att den allmänna landrapporteringen kan sakna analyser om kvinnors situation. Det sistnämnda måste enligt vår mening genast åtgärdas.
Kristdemokraterna begär att regeringen ser över tillämpningen av 3 kap. 3 §, tredje stycket utlänningslagen för dem som ”på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse”, så att lagen stämmer överens med de ursprungliga intentionerna.
Enligt utlänningslagen kan uppehållstillstånd ges till utlänning som av humanitära skäl bör få bosätta sig i Sverige. Det kan vara fråga om sådana humanitära skäl som hänförs till den sökandes personliga förhållanden t.ex. sjukdom, psykiskt eller fysiskt handikapp. Uppehållstillstånd kan också ges när förhållandena i hemlandet är sådana att det vore inhumant att tvinga utlänningen att återvända dit. Enligt många kritiska röster har bedömningen av vad som är humanitära skäl blivit alltmer restriktiv. Många gånger anses inte allvarliga sjukdomar eller som t.ex. i kosovoflyktingarnas fall psykiska trauman, avsaknad av vård och bostad i hemlandet samt risk för konflikter ha varit tillräckligt för att behandlas som humanitära skäl. Mot bakgrund av detta anser Kristdemokraterna att tillämpningen av 2 kap. 4 § första stycket 5 utlänningslagen bör ses över och att man redogör för vad som i huvudsak kan anses vara humanitära skäl.
I de fall verkställighet av utvisningen inte kan ske med anledning av att ursprungslandet inte tar emot sin medborgare måste det finnas en tidsgräns då uppehållstillstånd ändå skall ges. Det är inhumant att, som det ser ut idag, låta människor som inte kan utvisas, leva i osäkerhet år efter år. Regeringen bör återkomma till riksdagen med ett förslag på tidsgräns när det gäller verkställighetshinder i utvisningsärenden.
Kristdemokraterna motsätter sig en migrationspolitik som leder till att familjemedlemmar avlägsnas från varandra och förordar därför att utvisnings- och avvisningsbeslut som leder till familjesplittring skall inhiberas, såvida inte synnerliga skäl föreligger.
Den förändring av anhörigbegreppet som gjordes 1996 innebär en inskränkning i jämförelse med tidigare bestämmelser. Den så kallade ”sista länken”-bestämmelsen togs bort, vilket vi kristdemokrater motsatte oss. Den gav t ex gamla föräldrar med barn i Sverige möjlighet att återförenas. Vi anser att ”sista länken”-bestämmelsen bör återinföras, vilket kan ske utan att invänta anhörigutredningen.
Idag kan man endast få uppehållstillstånd som anhörig om man ingått i samma hushållsgemenskap och bott tillsammans till dess att barnet/barnen lämnade hemlandet. Vidare får det inte gå mer än två år från det att barnet fick uppehållstillstånd, och det bör ha funnits ett beroendeförhållande mellan barn och föräldrar under den tiden. Vi anser att det ligger i sakens natur att om vuxna barn över 18 år har flyttat eller flytt till Sverige är det ingen självklarhet att deras föräldrar har anledning eller möjlighet att göra detsamma. Med stigande ålder och tilltagande oförmåga eller sjukdom ökar behovet av närhet till anhöriga. Att uppfylla alla de nämnda kraven är i de flesta fall omöjligt, alltså är det i dag praktiskt taget omöjligt för nya svenskar att få ett närmare umgänge med eller ta hand om gamla, sjuka föräldrar. Familjen är i många kulturer inte begränsad till kärnfamiljen utan det är brukligt att man tar ansvar för sina föräldrar på äldre dagar. Kristdemokraternas utgångspunkt är att reglerna om anhöriginvandring måste ändras.
Antalet kvinnor som kommer med anknytning till en man i Sverige och blir misshandlade har ökat kraftigt. Den s.k. tvåårsregeln som innebär att invandringsprövningen skjuts upp, har tidigare kritiserats för att den försätter kvinnor i en tvångssituation. I ett lagförslag förra året föreslogs det följaktligen att de personer som utsatts för våld eller annan allvarlig kränkning under förhållandet, och av det skälet lämnat detsamma, ändå skulle kunna beviljas fortsatt uppehållstillstånd. Enligt uppgift har det dock visat sig att lagen inte har inneburit någon förändring i praktiken för de kvinnor som har misshandlats eller på något annat sätt blivit allvarligt kränkta. Utlänningsnämnden har i detta sammanhang valt två praxisfall som vägledande. I båda fallen har kvinnorna blivit utsatta för grov misshandel respektive våldtäkt men Utlänningsnämnden har trots detta inte ansett att övergreppen varit tillräckligt allvarliga. Kristdemokraterna menar att det är direkt stötande om den ändrade lagtexten tolkas på detta sätt. Dessutom är det anmärkningsvärt att Sverige inte tar dessa kvinnors situation på allvar. Lagtexten i 2 kap. 4 e §, tredje stycket 2 utlänningslagen med lydelsen ”förhållandet har upphört främst på grund av att i förhållandet utlänningen, eller utlänningens barn, har utsatts för våld eller för annan allvarligt kränkning av sin frihet eller frid”, genast måste korrigeras genom att ordet ”främst” helt tas bort.
Vidare anser Kristdemokraterna att man, när ett förhållande upphör innan tvåårstiden för den uppskjutna invandringsprövningen gått ut, bör beakta om det i hemlandet anses stigmatiserat att vara frånskild kvinna. Det vore beklagligt om kvinnan ifråga måste återvända till ett land där skilsmässor bryter mot en stark samhällelig norm.
För att kunna utreda om det finns skäl att misstänka att referenspersonen kan komma att förgripa sig på sökanden i framtiden, eller för att fastställa att han tidigare förgripit sig på sambo eller maka, bör en kontroll göras genom registerutdrag. Utdrag från brottsregistret avseende följande brott i brottsbalken; om brott mot liv och hälsa 3 kap., om brott mot frihet och frid 4 kap., om frid och sexualbrott 6 kap., skall hämtas in för samtliga referenspersoner när det gäller denna typ av anknytningsärenden. Även meddelande om besöksförbud skall hämtas in. Referenspersonen skall tillfrågas om ett skriftligt medgivande av registersökning. Om denne nekar till ett sådant förfarande skall ansökan om uppehållstillstånd avslås.
Utöver ovannämnda utdrag ur brottsregistret skall en kontroll utifrån folkbokföringsregistret samt Migrationsverkets register om tidigare anknytningsförfrågningar alltid utföras. Härigenom får man en bättre bild av om referenspersonen varit gift tidigare samt om någon tidigare ansökt om uppehållstillstånd p.g.a. anknytning till personen ifråga. På detta sätt kan ingen sätta i system att inleda ett förhållande med en utländsk kvinna och sedan överge henne före tvåårsperiodens utgång.
I de fall det genom den grundliga utredningen framkommer att referenspersonen tidigare dömts för misshandel eller övergrepp mot tidigare sambo eller maka/make, skall uppehållstillstånd nekas sökanden. Hänsyn bör dock tas till den tidsrymd som förflutit sedan dom fallit och eventuellt andra beaktansvärda omständigheter. Här anser vi att Sverige har ett ansvar att, mot bakgrund av dessa uppgifter, skydda sökanden. Även om detta innebär ett ingrepp i varje människans rätt att välja så anser vi att det i dessa specifika fall åvilar staten att se till sökandens intresse.
Om referenspersonen ej har dömts för misshandel eller övergrepp av tidigare sammanboende eller maka/make, men ändå har dömts för brott mot 3, 4 och 6 kap. i brottsbalken eller meddelats besöksförbud bör sökanden alltid informeras om detta. Informationen delges muntligen vid det svenska konsulatet eller ambassaden med hjälp av en auktoriserad tolk av samma kön. Även referenspersonen skall få ta del av uppgifterna. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att sökandens väl hotas p.g.a. dessa domar. Efter att informationen delgetts sökanden måste vi kunna förlita oss på att sökanden själv kan fatta ett för denne riktigt beslut. Härigenom respekterar vi varje människas rätt till att själv välja och ta ansvar.
Regeringen föreslog i prop. 1999/2000:43 Uppehållstillstånd på grund av anknytning att uppehållstillstånd för andra än skyddsbehövande i princip skall beviljas före inresa i landet. I propositionen undantar man dock utlänningar som har ”stark anknytning” till en i Sverige bosatt person eller om det ”skäligen inte kan krävas” att utlänningen återvänder för att ge in ansökan där. Även om det är viktigt att vidmakthålla principen om att uppehållstillstånd skall beviljas före inresan anser Kristdemokraterna att det bör finnas undantag från huvudregeln. Ett sådant skäl är när utlänningen har barn i Sverige eller kvinnan i förhållandet väntar barn. Vi anser inte heller att det är skäligt att kräva att man återvänder för att ge in ansökan i ett hemland där väntetiderna är längre än sex månader. Uppehållstillstånd skall även kunna beviljas efter inresan om det står klart att sökanden skulle ha beviljats uppehållstillstånd om ansökan getts in i sökandens hemland.
Nyligen utvisades en underårig med vårdnadshavare i Sverige till sitt hemland för att där inge ansökan om uppehållstillstånd. Det är viktigt att undantagsreglerna i lagstiftningen verkligen tillämpas i ovannämnda och liknande fall för att lagstiftningen inte skall vara verkningslös.
Varje år beslutar regeringen om en flyktingkvot. Kvoten är till för personer som befinner sig i en särskilt svår situation och vars situation bäst kan lösas genom överföring till tredje land. Dessa flyktingar har ett permanent skyddsbehov. Uttagningen och resan till Sverige organiseras av Migrationsverket i samarbete med FN:s flyktingkommissariat, UNHCR. Förra året fick 1 501 personer uppehållstillstånd inom flyktingkvoten. Samtidigt har riksdagen bestämt att Sverige kan ta emot 1 840 kvotflyktingar årligen. Så många kvotflyktingar har, enligt uppgift, dock inte tagits emot under något av de senaste fem åren. Även 1999 fick regeringen kritik för att man inte uppfyllde sina åtaganden om att ta emot kvotflyktingar. I det fallet beslutade man att använda detta anslag till flyktingar från Kosovo. De planer på att ge 426 kurdiska kvotflyktingar en permanent fristad genomfördes således aldrig. Kristdemokraterna anser att det i framtiden bör finnas resurser inom ramen för budgeten som medger mottagande av akuta flyktingströmmar utan att flyktingkvoten blir lidande. Samtidigt är det viktigt att Sverige tar emot det antal kvotflyktingar som man åtagit sig och riksdagen beslutat om. Eventuella hinder som gör att platserna inte utnyttjas måste således undanröjas.
Det är viktigt att seriös, generös och tidig information ges om möjligheterna till stöd vid frivillig återvandring. Idag finns det många flyktingar med tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige. För dessa kan återvandring komma att bli aktuell, men det är viktigt att påpeka att det inte är tal om påtvingad återvandring. Det är då av stor vikt att tiden i Sverige görs meningsfull, även med avseende på ett återvändande. Studier och praktik som underlättar återkomsten till hemlandet bör uppmuntras.
FN:s barnkonvention ratificerades av Sverige redan 1996. Barnkonventionen och barns rättigheter lyftes sedan fram i lagändringen av utlänningslagen som trädde i kraft den 1 januari 1997. Bland annat infördes en portalparagraf som innebar att man i fall som rör ett barn särskilt skall beakta vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Detta gäller även i verkställighetsfrågor, då beslutade av- och utvisningar genomförs. Barnombudsmannen har påpekat att denna portalparagraf många gånger är verkningslös. Barnperspektivet saknas vid många utvisningar och avvisningar. Man tänker inte på hur barnen far illa och skadas. För barn som kommer till Sverige som flyktingar/asylsökande måste speciell hänsyn tas. I all synnerhet de som kommer till Sverige utan sällskap av sina föräldrar och som hålls gömda, löper stor risk att ta skada. Även om det många gånger finns svårbedömda situationer måste grundförutsättningen alltid vara att barn i olika situationer behandlas med respekt för sina behov och rättigheter. Barnombudsmannen har föreslagit att de bestämmelser som finns i föräldrabalken rörande hämtning vid vårdnads- och umgängestvister bör införas i utlänningslagen. Denna förändring kan vara värd att genomföra för att vid avvisning i större mån leva upp till barnkonventionens intentioner.
Kritik har tidigare framförts av både Barnombudsmannen och Kristdemokraterna när det gäller att Migrationsverket underlåtit att genomföra samtal med asylsökande barn. I de 80-tal ärenden som Barnombudsmannen har studerat hade man endast talat med 4 av 159 barn. Nyligen avvisades flera asylsökande familjer trots att deras barn aldrig hade hörts. I minst ett av dessa fall har barnen själva velat berätta om sina upplevelser men inte tillåtits göra det.
Barnombudsmannen har påpekat att man måste se barnen som individer med egna rättigheter. Ett barns berättelse och upplevelser är lika viktiga som en vuxens och kan tillföra nya och intressanta uppgifter vid handläggningen av en asylansökan.
11 kap. 1 § utlänningslagen ”Utredning om barn m.m.” lyder: ”Vid bedömningen av frågor om tillstånd enligt denna lag skall det, om det inte är olämpligt, klarläggas vad barn som berörs av ett beslut i ärendet har att anföra och det skall tas den hänsyn till det anförda som barnets ålder och mognad motiverar.” Lagtexten är tvingande i den mening att den anger ordet ”skall”. Det är därför anmärkningsvärt när Migrationsverket ändå inte hör barn som uttryckligen framfört önskemål om att bli hörda. Enligt FN:s barnkonvention skall konventionsstaterna ”tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras.”
Enligt Utlänningsnämnden är det utlänningslagen och dess förarbeten (prop. 1996/97:25) som är vägledande i dess bedömning. Utifrån detta har nämnden och Migrationsverket dragit en annan slutsats än den att det är barnens absoluta rätt att uttrycka sina åsikter och bli hörda. Kristdemokraterna anser att detta strider mot såväl utlänninglagens 11 kap. 1 § intentioner som de åtaganden Sverige har genom FN:s barnkonvention.
I en skriftlig fråga om detta till Maj-Inger Klingvall svarade statsrådet att Barnkommittén berört problemen och hänvisade till portalparagrafen om barnets bästa i utlänningslagen. Dessvärre visar det sig att man i flera avvisningsbeslut sedan 1996 ändå bortser från portalparagrafen genom att hänvisa till följande: ”Enligt 1 kap. 1 § andra stycket utlänningslagen skall i fall som rör ett barn särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver. Förebilden för bestämmelsen är artikel 3 i barnkonventionen. Kravet i artikel 3 i konventionen att barnets bästa skall beaktas är emellertid inte absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen kan leda till att åtgärder som i för sig inte är förenligt med barnets bästa ändå måste vidtas. Samhällets intresse att reglera invandringen är ett sådant viktigt övergripande intresse som kan vägas mot barnets intresse att få vistas i Sverige. En avvisning eller utvisning av en familj med barn måste kunna beslutas och genomföras även om det finns omständigheter i det enskilda fallet som talar för att det hade varit bäst för barnet att få stanna här (SOU 1995:75 s. 232).”
Under senare delen av 1990-talet har antalet ensamma flyktingbarn som kommit till Europa och sökt politisk asyl ökat. Under 1990-talet kom 3000–4000 barn till Sverige. Bara under förra året sökte omkring 240 ensamma barn asyl. De kommer från en rad olika länder. Barnen flyr sina hemländer av olika skäl såsom tortyr, övergrepp p.g.a. etnicitet, religion, politisk åsikt eller kön, väpnade konflikter, föräldrar har dödats eller fängslats.
Barnen tar sig till Europa på olika sätt, men i de flesta fall är det fråga om smuggling. Barn som kommer ensamma befinner sig i en utsatt situation. De är ensamma i en främmande del av världen. De har ofta mycket svåra upplevelser bakom sig från länder i krig och förtryck.
Tyvärr har mottagandet i Sverige inte varit anpassat till deras behov. Många av barnen riskerar att fara illa i asylprocessen. Omhändertagandet av de ensamkommande barnen måste förbättras och utgå från barnets bästa.
För att kunna bemöta alla dessa barn på ett bra sätt krävs många åtgärder. Idag tas barnen om hand av Migrationsverkets olika grupphem. De enda instruktioner grupphemmen har är att dessa barn skall ha mat och tak över huvud. Men detta räcker inte långt för de barn som kommer hit i en mycket utsatt situation. Tvärtom krävs det personal med hög kompetens och förståelse för dessa barn. Många barn befinner sig i en djup kris vid ankomsten och tiden därefter. Den situation vi har idag är mycket allvarlig. Självmordsförsök är mycket vanliga. Denna situation skulle kunna förbättras genom att överlåta handhavandet av dessa frågor till exempelvis kommuner och frivilliga organisationer.
Ett annat problem är de ensamma barnens gode män och vilken roll dessa skall spela. Idag finns inget regelverk som reglerar det uppdrag som en god man utför. Alla arbetar på sitt eget sätt och med en viss vägledning av andra gode män som arbetar med vuxna människor. Det innebär inte nödvändigtvis någon god vägledning för att ta hand om barn som befinner sig i en svår situation. Det finns ett uppenbart behov av någon form av regelverk och riktlinjer för de ensamma flyktingbarnens gode män.
Vi ser positivt på att ett projekt med jourverksamhet för gode män genomförs.
Handläggningstiderna är ett annat område där det krävs uppstramning. Samtidigt som man understryker att barnen skall ha förtur i hanteringen, så kan det ta ett år, ibland upp till tre år, innan ett barn få besked om första beslut från Migrationsverket. De ensamma flyktingbarn som kommer hit är mycket beroende av de vuxna som de möter i olika situationer. Det är väldigt viktigt för barnen att känna förtroende och trygghet för de personer de möter. Deras svåra situation måste i möjligaste mån underlättas.
Det är viktigt att få en bra tolkning och tolkar som förstår och har stor respekt för barnens situation. Det krävs auktoriserade tolkar med hög kompetens. Detta har hittills fungerat relativt dåligt. I de fall kommunikationen mellan tolk och klient inte fungerar tillfredsställande bör klienten ges rätt att byta tolk. Samma sak bör gälla för advokat. Om klientens, dvs. barnets, och advokatens kommunikation inte fungerar tillfredsställande bör klienten ha rätt att byta advokat. Det är också önskvärt att barnet ges möjlighet att få en advokat eller tolk av samma kön. Vissa obehagliga upplevelser som barnet kan ha genomlevt kan vara lättare att tala om med en person av det egna könet.
Invandrare bör åtnjuta samma frihet som övriga medborgare, ha rätt att bosätta sig var de vill, att utöva sin egen religion, lära sina barn sitt modersmål och för övrigt få utöva sina mänskliga rättigheter. Integration är inte detsamma som assimilation.
Kristdemokraternas grundläggande utgångspunkt är att gå från omhändertagande till att ge människor förutsättningar för att kunna ta ansvar för sitt eget liv. Vi vill stärka människor och ge dem möjlighet till egenmakt. Staten skall medverka till att underlätta och skapa förutsättningar men inte planera och ta kontroll över människors liv. Samhället skall sträva efter att erbjuda medborgare jämlika levnadsvillkor och lika stora möjligheter att utvecklas och förverkliga sina livsprojekt. Livsprojekten skall inte möta några hinder så länge de inte inskränker andra människors rättigheter eller strider mot våra gemensamma rättsnormer.
Kristdemokraterna vill att även integrationspolitiken skall präglas av ett medborgarperspektiv. Vi vill därför ge medborgarna möjlighet att organisera sig efter eget tycke. Man skall kunna bilda egna sammanslutningar, starta förskolor och skolor på etnisk grund. Vi tror att detta snarare stärker identiteten och därför gynnar integrationsprocessen.
Att ge invandrare möjlighet att lära sig svenska är kanske den viktigaste uppgiften för att främja en positiv integration i det svenska samhället. Genom språket öppnas möjligheter till förståelse för och deltagande i vårt samhälle och vår kultur liksom till möjligheten att dela en social gemenskap. Språket är också vägen in på den svenska arbetsmarknaden. Det är viktigt att hitta former för utbildning som gör att den kan möta behoven hos individer med såväl olika kulturell bakgrund som utbildningsbakgrund. En god svenskundervisning är en bra investering inte enbart för den enskilde utan för samhället i stort.
Svenska för invandrare är en utbildningsform som är till för att ge varje enskild invandrare en god start i Sverige. Men som utbildningen ser ut idag är den inte skapad för den enskilde utan för kollektivet. Alla skall gå samma kurs och lära sig lika mycket oavsett om de är analfabeter eller akademiker. Det resulterar i att de som kommit till Sverige helt utan eller med en låg utbildning kan gå i flera år utan att klara sfi-kursen.
Riksdagens revisorer har i sitt förslag till riksdagen konstaterat att det är ett stort problem att upplägget av sfi är så oflexibelt. De har därför föreslagit en utredning för att klarlägga vilka förändringar som är nödvändiga för att utbildningen bättre skall tillgodose elevernas behov. Vi har länge arbetat för en mer flexibel, individanpassad svenskundervisning och stöder därför förslaget om en utredning. Vi anser dock att revisorernas alternativ till lösning, att ge sfi-kurser i två nivåer, bör kompletteras. Sfi måste kunna möta individer med en rad varierande behov och kunskaper, och då är det tveksamt som två nivåer räcker. Dessutom anser vi att det måste finnas en möjlighet för dem som har en akademisk bakgrund att läsa svenska som andraspråk på högskolenivå.
Med mottagandet av flyktingar följer även en introduktionsersättning till kommunen som används till bl.a. sfi. Däremot avser denna ersättning endast direkta flyktingar och inte anknytningsärenden. De enda anknytningsärenden som räknas till flyktingkvoten är de som söker anknytning till en flykting inom två år från det att denne har erhållit uppehållstillstånd i Sverige. Många gånger dröjer det dock mer än två år innan den anhörige kommer efter till Sverige och därmed utgår ingen introduktionsersättning till kommunen. Denna grupp anknytningsinvandrare hamnar lite i skymundan när det gäller svenskundervisning trots att kommunerna är skyldiga att tillgodose även denna grupps behov av utbildning. Behovet av svenskundervisning skiljer sig inte åt för en flykting eller en person som kommer på detta sätt. Behovet är detsamma.
Modersmålets betydelse sammanfattas bäst i kursplanen i modersmål ”Modersmålet är av grundläggande betydelse för individens språk-, personlighets- och tankeutveckling. Det är ett medel för kommunikation, för att utveckla människans identitet och hennes förmåga att lära, men det är också nyckeln till det kulturella arbetet och den egna kulturens litteratur. Undervisningen i ämnet syftar till att elever med annat modersmål än svenska utvecklar sitt språk så att de därigenom kan få en stark självkänsla och en klar uppfattning om sig själva och sin livssituation.”
Modersmål är ett frivilligt ämne för eleverna men kommunen är skyldig att ordna sådan undervisning om det finns minst fem elever i ett språk som önskar få undervisning. Ett krav är också att språket är dagligt umgängesspråk med minst en av föräldrarna/vårdnadshavarna. Kristdemokraterna anser att hemspråksundervisning är positivt för den enskilde individen. Dessutom är det en tillgång för samhället med olika invandrargruppers språkkunskaper och kulturella kompetens. Sverige har nytta av två- och flerspråkiga invånare på en mängd olika områden. Det är redan idag brist på tolkar för vårt arbete inom EU. Vi behöver många språk för vår exportindustri, för diplomati och utvecklingssamarbete, för turism, kultur osv. Dessutom kommer sjukvården och äldreomsorgen att kräva fler språkkunniga i framtiden. Kristdemokraterna menar därmed att rätten till hemspråksundervisning måste stärkas ytterligare.
Den absolut viktigaste integrationsfaktorn är en politik som ser till att arbetslösa invandrare får jobb. Det har konstaterats att det bland olika invandrargrupper finns en högre andel högutbildade än genomsnittet i den svenska befolkningen. Trots detta är det många som har svårt att snabbt komma ut på arbetsmarknaden. Det finns många olika orsaker till detta. Genom skattelättnader för hushållstjänster, förenkling för den som vill starta företag och förändringar i arbetsrätten kan vi åstadkomma mycket. Ett annat förslag är att erbjuda människor anpassade lärlings- och praktikplatser. Även utplaceringar av myndigheter och institutioner till invandrartäta områden genererar arbetstillfällen.
Att kunna språket är av avgörande betydelse för att komma ut på arbetsmarknaden, men arbete kan också vara ett sätt att lära sig språket. Särskilt för dem som saknar tidigare studievana kan ett arbete där språket lockas fram i en vardagssituation vara betydligt mer effektivt än skolbänken. Kristdemokraterna stöder det förslag som Riksdagens revisorer framfört om att sfi skall kunna samordnas med arbetsmarknadspolitiska program. Vi tror att en pedagogisk metod som innebär svenskundervisning kombinerad med en praktikplats eller ett arbete inte enbart skulle främja språkinlärningen utan även underlätta det fortsatta steget ut på arbetsmarknaden. Om det syftet skall uppfyllas bör dock arbetspraktiken i första hand ske inom den bransch eller det yrke där personen tidigare arbetade. Det får inte bli en ogenomtänkt placering inom vilken bransch som helst. Det är också viktigt att utbildningen sätts in så snart det är möjligt så att inte väntetid på svenskutbildning blir ett hinder i arbetssökandet.
Eftersom syftet med sfi bland annat är att underlätta inträdet på arbetsmarknaden är det orimligt att en studerande vid sfi inte samtidigt kan stå till arbetsmarknadens förfogande även om denne inte klarar av att ta sfi-poängen. Sfi-poängen borde inte vara ett krav för att få stå till arbetsmarknadens förfogande hos Arbetsförmedlingen. Det är dock viktigt att en sfi-elev som avbryter sina studier för att börja arbeta kan återuppta studierna vid ett senare tillfälle om behov och intresse finns.
För att ytterligare underlätta för utländska yrkesarbetare att komma in på den svenska arbetsmarknaden skulle språkundervisningen kunna inriktas mot specifika yrkesgrupper. Riksdagens revisorer föreslår en översyn när det gäller språkutbildningen för utländsk vårdpersonal. Vi skulle vilja se en översyn som inte enbart inriktar sig på vårdpersonalen, även om det på grund av den stora personalbristen är ett prioriterat område. Översynen bör istället gälla möjligheten att ge flera olika yrkesgrupper en riktad språkundervisning. Denna typ av utbildningar bör kunna anpassas även till lågutbildade i form av korta branschinriktade kurser varvade med yrkesarbete. Varje kurs skulle innehålla svenska med yrkesterminologi. Efter avslutad kurs och en tids arbete skulle det vara möjligt att återkomma till en fortsättningskurs för att sedan eventuellt avancera inom yrket.
Inom arbetsmarknadspolitiken görs idag många ansträngningar för att hjälpa invandrare ut på arbetsmarknaden. Eftersom resurserna är begränsade sker idag en prioritering utifrån begreppet ”utomeuropeisk medborgare”. Riksdagens revisorer konstaterar att detta är ett alltför trubbigt verktyg som inte fyller sin funktion. Prioriteringen inom de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna borde följa de enskilda individernas behov och inte det faktum om de är utomeuropeiska medborgare eller inte.
Riksdagens revisorer har lyft fram betydelsen av kunskapsvalidering för inträde på den svenska arbetsmarknaden. Vi tycker att det är positivt att detta kommenteras eftersom det är ett ständigt återkommande problem för många invandrare, vilket vi tagit upp i många tidigare motioner. Det måste skapas möjligheter för personer med utbildning från andra länder att få sin utbildning värderad för att så snart som möjligt kunna börja arbeta eller komplettera sin utbildning här i Sverige. I utformandet av ett system för livslångt lärande är validering av kompetens och tillvaratagande av den kunskap som människor skaffat sig i ett annat land eller utanför utbildningssystemet ett måste. Idag har arbetssökande med reella kunskaper utan formell utbildning ett sämre utgångsläge på arbetsmarknaden vilket måste förändras. En utredning om kunskapsvalidering pågår, och vi anser att utredningen inom en snar framtid bör komma med acceptabla förslag på hur denna fråga skall lösas.
Det är viktigt att invandrarkvinnornas kompetens tas till vara. De hamnar idag ofta sist i kön till arbete. I vårt land finns mycket språkkompetens samlad, genom alla de personer som kommit hit från andra länder. Den specifika kännedomen om olika länders kultur är en ovärderlig kunskap att använda inom t.ex. exportindustrin. Trots detta låter vi speciellt invandrarkvinnorna vara utan fotfäste på arbetsmarknaden. 1998 ligger sysselsättningsgraden, d.v.s. andelen sysselsatta av befolkningen 16–64 år, för kvinnor med utländskt medborgarskap på 32,4 procent. En särskild insats behövs för att inventera invandrarkvinnors specifika kompetens som t.ex. kan vara till stor nytta för exportindustrin. Dessa kvinnor bör sedan ges utbildning om svenskt arbetsliv.
Diskriminering i arbetslivet är ett allvarligt problem. Lagstiftningen mot diskriminering och trakasserier är regeringens viktigaste medel att motverka detsamma. Näringsdepartementets mångfaldsprojekt ”Alla lika olika – mångfald i arbetslivet” (Ds 2000:69) anger ett antal förslag till förbättringar av skyddet mot diskriminering som Kristdemokraterna ställer sig bakom. Förra året väckte Kristdemokraterna en riksdagsmotion med krav på en utredning om en sammanslagning av rättighetsombudsmännen. Riksdagen beslutade i denna del i enlighet med motionen.
Både ovannämnda departementsskrivelse och den interna utredningen i Näringsdepartementet ”Kompetensparadox? Hinder och möjligheter för att bättre tillvarata kompetensen på arbetsmarknaden” (Ds 2000:49) pekar på att det existerar outnyttjade tillgångar på arbetsmarknaden och att dessa förblir outnyttjade på grund av diskriminering. Kristdemokraterna delar till fullo synen att diskriminering inte bara är ett övergrepp gentemot en människa utan också ett ekonomiskt problem. På grund av diskriminering får personer med stor potential inte komma till sin fulla rätt.
Fackföreningar har ett ansvar för att kontrollera och övervaka sina medlemmars intressen och se till att diskriminering bekämpas. Arbetsmarknaden har dock utvecklats på ett sätt som medfört att långt ifrån alla arbetstagare idag är fackanslutna. Ytterligare några är inte medvetna om fackets roll. Det är därför viktigt att kunskapen om diskriminering inte bara är facklig utan allmängiltig bland arbetstagare. Kristdemokraterna anser att det är allas gemensamma ansvar att motarbeta och förhindra att diskriminering och mobbning förekommer på arbetsplatserna.
Den lag som trädde i kraft den 1 maj 1999 kräver att alla arbetsgivare bedriver ett aktivt arbete för etnisk mångfald och mot diskriminering. I den integrationspolitiska propositionen (prop. 1997/98:16) som antogs av riksdagen framhåller regeringen att staten har ett särskilt ansvar som föredöme. Regeringen uppdrog åt samtliga myndigheter att upprätta handlingsplaner för att främja etnisk mångfald bland sina anställda. År 2000 har dock endast 33 % av samtliga myndigheter färdigställt en handlingsplan. Av dessa 20-tal myndigheter är det bara två, Riksskatteverket och Integrationsverket, som utförligt redovisat vad de gjort för att anställa fler med invandrarbakgrund. Högskoleverket, Riksrevisionsverket och Naturvårdsverket har inga åtgärder att redovisa. Vi anser att regeringen bör verka för att arbetet med att upprätta handlingsplanerna påskyndas.
I år presenterade Studieförbundet näringsliv och samhälle en oroväckande undersökning om invandrare och deras möten med svenska myndigheter. Undersökningen visar att kontakterna med arbetsförmedlare entydigt varit negativa upplevelser. Förutom bristande eller felaktig information, likgiltighet och arrogans vittnar intervjuerna om direkt diskriminering från arbetsförmedlarna. Arbetsförmedlingen anklagas bl.a. för att hänvisa invandrarna till typiska invandrararbeten, att de bara bekräftar bilden av det utanförskap man redan känner, att egna initiativ bemötts mycket negativt, att de rekommenderats att glömma sina yrken osv. Den etniska diskriminering som förekommer i arbetslivet är redan tillräckligt allvarlig. Det får absolut inte vara så att man även blir diskriminerad innan man ens hunnit söka ett arbete eller att man inte vägleds och uppmuntras av arbetsförmedlare. Diskrimineringsombudsmannen samarbetar med Arbetsmarknadsverket för att informera och säkra att det inte förekommer etnisk diskriminering bland arbetsförmedlarna. Kristdemokraterna anser att detta arbete sedan borde utvärderas för att problemen skall kunna undanröjas.
Sveriges nationella minoriteter är en levande del av det svenska samhället, och deras språk är en värdefull del av den svenska kulturen. Genom att tillerkänna dem språkliga och etniska rättigheter stärks deras självtillit och kulturella identitet.
En rad åtgärder måste vidtas för att Sverige skall kunna ratificera Europarådets ramkonvention om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan om landsdels- eller minoritetsspråk. Regeringens proposition Nationella minoriteter (1998/99:143) var ett steg i rätt riktning. Det främsta syftet med propositionen var att erkänna Sveriges nationella minoriteter och deras språk. Vi stöder dessa förslag på flera punkter. Vi vill dock även att nationella minoriteter skall kunna använda sitt språk i kontakten med centrala myndigheter. Därutöver föreslår vi att de vanligaste lagarna i vårt land översätts till samiska, finska och meänkieli.
Skolverket har på uppdrag av regeringen studerat modersmålsundervisningen i de nationella minoritetsspråken. De brister som verket har funnit innebär bl.a. att romanis nya status som minoritetsspråk inte påverkat modersmålsundervisningen för romer. I samtliga åtta kommuner som kontaktats är modersmålsundervisningen nästan obefintlig. För meänkieli saknas det undervisningsmaterial. Kartläggningen visar att det finns en underrapportering från kommunerna när det gäller antalet minoritetselever som är berättigade att studera sitt modersmål. Enligt tidigare regler fick kommunerna statsbidrag per elev med annat modersmål, men det incitamentet saknas idag. Skolverket föreslår därför att kommunerna åläggs att föra register över språkkunskaper hos varje elev som skrivs in i förskola eller grundskola. Dessutom anser Skolverket att man tar bort bestämmelsen om att modersmålsundervisningen i finska och jiddisch endast behöver anordnas om det finns fem elever som begär det. De fem nationella minoritetsspråken skulle således likställas i skollagstiftningen.
Kristdemokraterna motsatte sig regeringens förslag att inrätta en ny integrationsmyndighet. Utredningen som låg till grund för förslaget underströk vikten av ”en bred politisk förankring av den nya verksamheten och med ett engagerat stöd från regering och riksdag”. Trots motstånd från fem av riksdagens partier genomdrev Socialdemokraterna beslutet att inrätta Integrationsverket från den 1 juni 1998. Vi föreslår nu att Integrationsverket helt avvecklas från den 1 juni 2002.
Kristdemokraterna anser att integrationspolitiken bör bedrivas på precis samma sätt som jämställdhetspolitiken, dvs det är ”main streaming” som skall gälla. Det samordnande ansvaret bör ligga på Regeringskansliet med de olika departementen. Vi kritiserade den tidigare ordningen som innebar att det övergripande ansvaret för integrationsfrågorna låg på Kulturdepartementet. Det är därför positivt att regeringen nu har flyttat dessa frågor till Näringsdepartementet.
Alla verk och myndigheter skall ta fullt ansvar inom sina områden. Länsstyrelserna och kommunerna skall ta det regionala och lokala ansvaret – redan nu har vissa länsstyrelser integrationsexperter. DO-ämbetet bör förstärkas och få i uppdrag att samarbeta med JämO.
I samband med avvecklingen av Integrationsverket vill vi istället att Migrationsverket ansvarar för informationsfrågor till invandrare och flyktingar. För detta ändamål anslår vi 10 miljoner kronor år 2002 och 16 miljoner kronor åren 2003 och 2004.
Flyktingar väljer oftast att bosätta sig nära släkten när de har fått uppehållstillstånd. Många hamnar då i invandrartäta storstadsområden som oftast är socialt utsatta. Enligt en rapport från Integrationsverket framkommer det att ett år efter den första bosättningen skulle många flyktingar ha valt annorlunda om de fått göra om valet idag. Många vill flytta för barnens skull. De som vill flytta från den kommun där man tagits emot och börjat introduceras i samhället måste dock själv ansvara för flytten till en ny kommun och ta konsekvenserna. Därför är det viktigt för flyktingarna att välja rätt bostadsort från början.
Kristdemokraterna anser inte att nyanlända bör placeras utan att de fritt bör få välja bostadsort. Däremot är det viktigt att en grundlig information ges om förhållanden i olika kommuner och bostadsområden. Det är dock den nyanlände som själv bestämmer var han eller hon slutligen vill bosätta sig. Vi föreslår att systemet med förhandlingar och avtal med kommunerna avskaffas. Stödet till den nyanlände bör följa individen i form av en utvecklingspeng som fördelas av RFV och sedan betalas ut av försäkringskassan. Därigenom ges individen och den lokala nivån ett större ansvar. Vi tillför därför RFV 25 miljoner kronor för administration från detta utgiftsområde. RFV bör även betala ut ersättningen till kommunerna för t.ex. sfi-undervisningen.
Den kristdemokratiska grundsynen om alla människors lika och absoluta värde innebär en skyldighet att ständigt och i alla sammanhang ta avstånd från och motverka diskriminering, främlingsfientlighet och rasism. Vi kristdemokrater anser att Ombudsmannen mot diskriminering bör ha ett speciellt ansvar och fungera som motor i opinionsbildningen mot dessa företeelser. För detta ändamål anslår vi ytterligare 6 miljoner kronor för vartdera åren 2002, 2003 respektive 2004. Vi avvisar samtidigt försöket med lokala diskrimineringsombudsmän. Vi anser att DO bör vara en från regeringen fristående myndighet och istället underställas riksdagen. Detta bör behandlas av den utredning som nu utreder en sammanslagning av rättighetsombudsmännen.
Vi anser det rimligt att ge Integrationsverket fem månader för att kunna avvecklas och låter således ca 30 miljoner kronor kvarstå i budgeten för år 2002.
Statsbidrag har fr.o.m. budgetåret 1995/96 lämnats till vissa kommuner i framför allt storstadsregionerna för att stimulera till insatser i utsatta bostadsområden. Vi ställde oss bakom anslaget för 1999–2000, men avvisar projektets förlängning som skulle innebära ett anslag om 116 miljoner kronor år 2002 samt 230 miljoner kronor år 2003. Kristdemokraternas olika integrationspolitiska förslag med t.ex. utvecklingspeng och utlokalisering av myndigheter till invandrartäta områden är konkreta insatser som kan påverka människor i utsatta bostadsområden.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Magda Ayoub (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Ingvar Svensson (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Rosita Runegrund (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |
Ulla-Britt Hagström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |