Innehållsförteckning 51
Förslag till riksdagsbeslut 52
Inledning 53
Orsakerna till flykt 54
Aktuella direktiv- och förordningsförslag i EU på asyl- och immigrationsområdet 54
Inledning 54
Rådsdirektiv den 28 juni 2001 om transportörsansvar 55
Rådsdirektiv om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa eller vistelse i medlemsstat 55
Rådsdirektiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja och återkalla flyktingstatus 56
Rådsdirektiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna 57
Rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening 57
Förslag till rådsförordning angående fastställande av kriterier och mekanismer för att utse den medlemsstat som skall vara ansvarig för att handlägga en asylansökan ingiven i en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare. 58
Förslag till rådsdirektiv om miniminormer för när medborgare i tredjeland skall betraktas som flyktingar eller som eljest i behov av internationellt skydd 59
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den svenska vapenexporten.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påkallande av nya förhandlingar om transportörsansvarsdirektivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om påkallande av nya förhandlingar om direktivet om straff för den som underlättar icke auktoriserad inresa eller vistelse i medlemsstat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om otillräckliga garantier för att ett tredjeland skall anses säkert.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten till tolk i samband med asylutredningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillgång till all information i ärendet för överprövningsinstansen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förvar av asylsökande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att alla EU-instrument bör stå i samklang med internationell rätt och internationella normer.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utmönstrande av begreppet ”säkert ursprungsland”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rätten att stanna kvar i landet medan ett överklagande prövas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förslaget att asylsökande med familj skall ha tillgång till sjukvård och psykologisk hjälp och om särskilt stöd till våldtäktsoffer och offer för genusrelaterat våld.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omarbetande av reglerna om asylsökandes rörelsefrihet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om indragning av ekonomiskt stöd till asylsökande på blotta misstankar att vederbörande utgör en säkerhetsrisk eller om det finns grundad anledning att tro att han eller hon är exkluderad från flyktingkonventionen enligt artikel 1F.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på djupgående förändringar i direktivförslaget om rätt till familjeåterförening.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vilken linje regeringen bör föra i förhandlingarna om förslaget till förordning för att ersätta Dublinkonventionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om direktivförslaget om miniminormer för när medborgare i tredjeländer skall betraktas som flyktingar eller eljest i behov av internationellt skydd.
1 Yrkande 1 hänvisat till UU.
Förenta Nationernas generalsekreterare Kofi Annan tog upp EU‑ländernas restriktiva flyktingpolitik i det tal han höll vid den internationella konferensen för bekämpande av intolerans den 29 januari 2001 i Stockholm. Han sa bl.a. följande:
Det är allt för vanligt idag att stater försöker hindra flyktingar från att ens nå sina gränser. Att flygbolagens anställda på världens flygplatser idag gör det arbete som tidigare utfördes av flyktinghandläggare är ett exempel på hur stater försöker skjuta sina gränser allt längre bort. I vissa länder utvisar myndigheterna flyktingar utan att ha prövat de individuella fallen på ett fullgott sätt. Resultatet blir att vissa människor skickas tillbaka till en tillvaro där deras frihet, säkerhet och till och med deras liv är i fara.
Ett annat problem är att vissa stater inte investerar tillräckliga resurser för att garantera en snabb och rättssäker handläggning av asylärenden, vilket ger upphov till långa förseningar i granskningen av ansökningar. Förseningarna innebär att flyktingarna inte kan arbeta under en period på ett antal månader, ibland till och med år, och de får bara minimalt med stöd under denna tid.
Mina damer och herrar, som en reaktion på påtryckningar har de europeiska staterna tagit populistiska beslut vad gäller flyktinghantering. De restriktiva lagar som följt går tvärtemot staternas ekonomiska välstånd och deras troliga behov av en större invandring i framtiden.
Översättning: Stefan Kudryk
Om vi ser på Sveriges flyktingpolitik under innevarande år måste vi tyvärr konstatera att Sverige utgör ett tydligt exempel på samtliga fyra missförhållanden som påtalades i det anförda citatet.
I maj enades rådet om det s.k. transportörsansvarsdirektivet vars syfte är att flytta ut EU‑ländernas effektiva gränser till andra världsdelar och tvinga flygbolagens anställda att sätta sig själva i immigrationstjänstemännens ställe. Asylrätten utsätts för en medveten kortslutning.
Sverige har upprepade gånger avvisat asylsökande efter obetydlig eller obefintlig undersökning av deras ansökan med den konsekvensen att Sverige innehar ett skamligt världsrekord i fällningar hos FN:s kommitté mot tortyr för konventionsvidriga avvisningsbeslut. Europaparlamentet behandlar f.n. ett svenskt asylärende som avgjorts utan prövning av asylskälen och enbart med motiveringen att vederbörande kom från ett säkert ursprungsland.
Ett problem i den svenska flyktingpolitiken är att det ofta görs olika bedömningar av situationen för de mänskliga rättigheterna i ett land från Utrikesdepartementet å ena sidan och Migrationsverket och Utlänningsnämnden å den andra.
Migrationsverket har under avsevärd tid tillförts otillräckliga anslag och varnar nu för att den genomsnittliga väntetiden i asylärenden hos verket snart kommer att vara uppe i 19 månader. Härtill kommer ytterligare minst ett års väntan hos Utlänningsnämnden i överklagade ärenden. Den psykosociala miljön på flyktingförläggningarna blir allt sämre på grund av bristande resurser. Människor tvingas att vänta i åratal under påtvingad sysslolöshet och bryts ner psykiskt av bristerna i vårt mottagningssystem.
Majoriteten av världens flyktingar har flytt från våld, krig och politiskt förtryck. Den direkta orsaken till att nio av tio fördrivna människor lämnat sina hem är politiskt förtryck och väpnade konflikter. Dessa konflikter utkämpas till största delen med vapen som tillverkats i de rika industriländerna. Sverige bidrar här mycket aktivt till att människor tvingas fly genom att exportera vapen till länder som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. I en rapport från Svenska freds- och skiljedomsföreningen som offentliggjordes i maj konstateras att Sverige under de tre senaste åren exporterat krigsmateriel för mer än två miljarder kronor till tio stater vilka gjort sig skyldiga till omfattande och grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Svensk vapenexport till länder som kränker mänskliga rättigheter måste omedelbart upphöra. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Oljeutvinning, som den som bedrivs av Lundin Oil i Sudan, kan bidra till att förlänga och förvärra pågående krig och till folkfördrivning genom nedbränning av byar.
Konflikter mellan och förföljelse av folkgrupper är vanliga orsaker till att människor drivs på flykt. Men också rent inhemskt förtryck där grundläggande demokratiska rättigheter satts ur spel, ofta med politiska strider och inbördeskrig som följd, befrämjar uppkomsten av flyktingströmmar. Kvinnor drivs på flykt på grund av genusrelaterad förföljelse.
Social och ekonomisk nöd och även miljökatastrofer orsakar migrationsströmmar. Den största delen av denna migration äger rum mellan olika u-länder. Stora dammprojekt, finansierade av Världsbanken, har bidragit till att driva bort många människor från sina hem. U‑ländernas stora skuldbörda till i‑länderna och dessas ofta protektionistiska handelspolitik – som t.ex. jordbrukspolitiken i EU – är andra viktiga faktorer som har del i den problemfyllda situation i vilken många u‑länder befinner sig. Men det är viktigt att fastslå att fattigdom inte är någon viktig orsak till att människor sökt sig till norra Europa.
Amsterdamfördraget innebar att frågor som rör asyl och immigration fördes över från det mellanstatliga samarbetet i tredje pelaren till gemenskapsrätten i första pelaren. Vad som hittills åstadkommits av EU på detta område har starkt präglats av en polisiär och negativ syn på både asylrätt och invandring i stort.
Det är viktigt att den nya gemenskapslagstiftningen inte kommer att styras av ”den minsta gemensamma nämnaren” och en nedåtriktad harmonisering. Det är också mycket viktigt att de nationella parlamenten aktivt deltar i processen för att garantera att den nya lagstiftningen kommer att överensstämma med den internationella rätten. Det gäller bl.a. Genèvekonventionen om flyktingars rättsliga ställning, den internationella konventionen om skydd för migrerande arbetstagare och deras familjer, FN‑konventionerna mot tortyr, mot rasdiskriminering och mot diskriminering av kvinnor. I vilken grad man kommer att lyckas blir en utmärkt värdemätare på seriositeten i EU:s åtagande att respektera och främja de mänskliga rättigheterna.
Regeringen har tyvärr åsidosatt riksdagens beslut om att Sverige i EU kraftfullt skall verka för en human och solidarisk flyktingpolitik genom att under det svenska ordförandeskapet godta ett franskt direktivförslag om utökat transportörsansvar. Detta direktiv har både till syfte och effekt att kortsluta rätten till asyl och att göra Genèvekonventionen oanvändbar. Det representerar ett grovt angrepp på den mänskliga rättigheten att söka och åtnjuta asyl som exempelvis finns upptagen i det mest grundläggande dokumentet om mänskliga rättigheter, FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna. Transportörsansvar innebär i praktiken att myndighetsutövning läggs på privata rättssubjekt, vilka självfallet har vinstsyftet som främsta ledstjärna. EU:s regeringar, inklusive den svenska, har vägrat att lyssna på t.ex. British Airways som skrivit till rådet och berättat att bolaget transporterat minst fyrahundra passagerare till Storbritannien vilka inte haft erforderliga resehandlingar, men som sedan fått flyktingstatus. Transportörsansvaret har också som oundviklig följd att transportörerna inför rasprofilering av sina passagerarkontroller. Detta gör att regeringarnas högstämda tal om kamp mot rasism och diskriminering framstår som ett svåröverträffat rekord i hyckleri. Direktivet kolliderar med det direktiv om likabehandling oavsett ras eller etniskt ursprung som nyligen antagits. Vänsterpartiet anser att regeringen omedelbart bör påkalla nya förhandlingar om direktivet och verka för att alla bestämmelser i direktivet som sätter asylrätten ur spel eller leder till diskriminering tas bort. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
I maj 2001 nåddes politisk enighet om ett direktiv om straff för den som underlättar inresa, eller vistelse i medlemsstat, som inte är auktoriserad. Det finns i direktivet en rätt, men inte skyldighet, för medlemsstaterna att undanta från straffbarhet den som ”underlättar” inresa eller vistelse av humanitära skäl. För det första är en sådan ”humanitär klausul” helt otillräcklig eftersom bevisbördan för att det varit fråga om humanitära motiv läggs på ”underlättaren”. Men det är ju fullständigt orimligt att låta varje medlemsstat avgöra om den humanitära klausulen skall införas. Det kommer att leda till fortsatt tävlan om att bygga allt högre murar mot flyktingarna. Regeringen bör ta initiativ till att omförhandla direktivet och se till att de inslag som har till syfte eller effekt att kortsluta rätten till asyl tas bort. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommissionen lade den 20 september 2000 fram förslag till rådsdirektiv om miniminormer för medlemsstaternas förfaranden för att bevilja eller återkalla flyktingstatus. Tyvärr är förslaget behäftat med allvarliga brister och utgör en bekräftelse på farhågorna att man skulle söka efter den lägsta gemensamma nämnaren.
I artikel 18 föreslås möjlighet att avvisa en asylansökan om det finns ett ”säkert” tredjeland för sökanden. De garantier som krävs för att tredjelandet skall anses vara säkert är dock otillräckliga. Detta kommer att leda till stor risk för att asylsökande via ”kedjeavvisningar” slutligen hamnar i sitt hemland och att det aktuella EU‑landet åsidosätter förbudet mot ”refoulement” i Genèvekonventionen. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna. Rätten till tolk i samband med asylutredningen (artikel 7b) är också alltför begränsad. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Det är helt oacceptabelt att överprövningsinstansen i vissa fall inte skall få fullständig tillgång till all information i ärendet (artikel 13:2). Detta skulle omöjliggöra en verklig tvåinstansprövning. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Förvar av asylsökande är något som så långt möjligt bör undvikas. Artikel 11 anger som en grund för förvar att det har samband med ett förfarande för att besluta om sökandens rätt att inresa på territoriet. Denna grund finns inte med i UNHCR:s exekutivkommittés konklusion 44. Alla juridiska EU‑instrument bör stå i samklang med internationell rätt och internationella normer. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Begreppet ”säkert ursprungsland” används i artikel 28 som en av flera grunder att avslå en asylansökan som uppenbart ogrundad. Användning av detta begrepp är ägnat att undergräva rättssäkerheten för asylsökande från vissa länder. Europaparlamentets utskott för medborgarnas fri- och rättigheter, inrikes och rättsliga frågor kritiserade svenska myndigheter för det sätt man använt begreppet i ett ärende som rörde en asylsökande från USA och ifrågasatte om det över huvud taget finns något behov av att använda det. Vänsterpartiet anser att begreppet ”säkert ursprungsland” bör utmönstras ur detta direktiv. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Rätten att stanna kvar i landet medan ett överklagande prövas är fundamental i ett förfarande som gör anspråk på att vara rättssäkert. I direktivets artikel 33 tillåts medlemsstaterna att göra väsentliga begränsningar i denna rätt, såsom fallet är i den nu gällande svenska utlänningslagen. Detta är sannolikt i strid med bestämmelser i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommissionen har under våren 2001 lagt fram ett förslag till rådsdirektiv om miniminormer för mottagande av asylsökande i medlemsstaterna.
Det finns positiva inslag i förslaget som att den asylsökande med familj skall ha tillgång till sjukvård och psykologisk hjälp och att särskilt stöd skall ges till bl.a. våldtäktsoffer och offer för genusrelaterat våld. Det är därför upprörande att den svenska regeringen motsätter sig dessa förbättringar av sjukvården jämfört med nu gällande regler i Sverige. Regeringen bör stödja förslaget på dessa punkter. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Varje begränsning av de asylsökandes rörelsefrihet på det nationella territoriet måste begränsas till vad som är strikt nödvändigt. De regler som föreslås i direktivförslaget uppfyller inte detta krav och måste därför omarbetas så att de inte riskerar att komma i konflikt med artikel 8 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Den möjlighet att dra in det ekonomiska stödet till en asylsökande som betraktas som en säkerhetsrisk eller om det finns grundad anledning att tro att han/hon är exkluderad från flyktingkonventionen enligt artikel 1F sänder ut en helt felaktig signal. Att dra in mottagningförmåner på blotta misstankar ger intryck av att dessa människors rättssäkerhet inte är viktig. Finns brottsmisstankar är detta självfallet en fråga för det ordinarie rättsväsendet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommissionen har lagt fram ett förslag till rådsdirektiv om rätt till familjeåterförening. Eftersom förslaget är föremål för förhandlingar i en arbetsgrupp under rådet ändras innehållet fortlöpande och det är inte meningsfullt att gå in på detaljer. Det kan emellertid direkt konstateras att direktivförslaget inte alls uppfyller de krav på rättvis behandling av medborgare i tredje land som Europeiska rådet beslutade om i Tammerfors. I slutsats 21 från Tammerfors sägs:
Den rättsliga ställningen för medborgare i tredje land bör tillnärmas den som medlemsstaternas medborgare åtnjuter. En person som har vistats lagligen i en medlemsstat under en tid som skall fastställas och som har uppehållstillstånd för en längre tid bör i den medlemsstaten beviljas en uppsättning enhetliga rättigheter som ligger så nära EU‑medborgarnas rättigheter som möjligt.
Direktivförslaget ger tredjelandsmedborgare väsentligt mer begränsad rätt till familjeåterförening och även sämre rättigheter för den som beviljas återförening jämfört med EU‑medborgare. Den ansedda brittiska organisationen Immigration Law Practitioners’ Association säger i en sammanfattande kommentar till direktivförslaget: ”Själva förslaget har institutionaliserat diskriminering mot tredjelandsmedborgare.”
Direktivförslaget strider inte bara mot Europeiska rådets slutsats i Tammerfors om stärkande av ickediskriminering i det ekonomiska och sociala livet och i kulturlivet utan går också på tvärs mot den intensivare kamp mot främlingsfientlighet och rasism som rådet uppmanade till.
Vänsterpartiet anser att regeringen måste kräva djupgående förändringar i direktivförslaget så att det uppfyller de grundläggande kraven på ickediskriminering, krav som nu angivits. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommissionen har i juli 2001 lagt fram ett förslag till rådsförordning för att ersätta Dublinkonventionen. Förslaget innebär ett fasthållande av de grundprinciper som Dublinkonventionen vilar på. Man nöjer sig med att försöka ”lappa och laga” och föreslår vissa tekniska detaljförbättringar.
Positiva är de förslag som syftar till att förhindra familjesplittring. Men förslaget gör ingenting åt de avgörande bristerna i Dublinkonventionen. Brittiska domstolar har flera gånger beslutat att ”Dublinavvisningar” till Frankrike och Tyskland inte fått genomföras eftersom det kunde leda till brott mot 1951 års flyktingkonvention. Frankrike och Tyskland accepterar nämligen inte förföljelse från icke statliga förföljare som skäl för flyktingskap. Svenska myndigheter har i allmänhet varit mindre nogräknade med risken att genom ”Dublinavvisningar” bryta mot Genèvekonventionen.
När riksdagen ratificerade Dublinkonventionen 1997 varnade Vänsterpartiet för konsekvenserna i en partimotion:
Det är med andra ord fullständigt bakvänt att inleda samarbetet på flyktingområdet med en konvention om hur ärendena skall fördelas mellan staterna. En diskussion om reglerna om skydd och även deras tillämpning i full överensstämmelse med staternas internationella förpliktelser måste rimligen utgöra första fasen i samarbetet. Dublinkonventionen ökar riskerna för att EU:s medlemsstater kommer att bryta mot FN:s flyktingkonvention ännu oftare än hittills.
Denna varning har sedan visat sig vara befogad.
Det förhåller sig också som Vänsterpartiet påpekade i den nämnda partimotionen att Dublinkonventionen har en inbyggd logik som leder till högre murar runt EU för att stänga ute flyktingar. Detta förhållande skulle inte förändras om förordningsförslaget genomförs. Det viktigaste kriteriet för fördelningen av asylsökande mellan medlemsstaterna är att det land där den asylsökande först reste in på EU-territorium får ansvaret. Detta leder till att ansvaret läggs på de länder som gränsar till de tredjeländer varifrån flyktingar kommer. Dessa stater, som riskerar att ensamma få ta emot alla asylsökande eftersom de inte kan resa vidare, kommer naturligtvis att försöka värja sig genom att bygga murarna mot utanförstående länder ännu högre.
Den enda rimliga lösningen vore att låta den asylsökande själv bestämma i vilket land han eller hon vill söka asyl. Vänsterpartiet anser att regeringen bör driva den linjen i de förhandlingar om förordningsförslaget som kommer att ske i rådet. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Kommissionen lade den 12 september 2001 fram ett direktivförslag om miniminormer för när medborgare i tredjeland skall betraktas som flyktingar eller som eljest i behov av internationellt skydd.
Förslaget innebär på flera väsentliga punkter ett positivt bidrag till att stärka det internationella rättsliga skyddet för flyktingar. Det är också bra att det slås fast att medlemsstaterna har rätt att behålla eller införa bestämmelser som ger ett starkare skydd än direktivet. Beviskravet på den asylsökande är att det måste föreligga ”en rimlig möjlighet” för förföljelse eller allvarlig skada. Det är ett väsentligt lägre beviskrav än det som tillämpas i Sverige. Fruktan för förföljelse kan också härröra från förhållanden som inträffat efter att den asylsökande lämnat sitt hemland. Av oerhört stor betydelse är att förföljelse också från ”icke statliga” förföljare skall beaktas vid fastställande av flyktingstatus. Eftersom Frankrike och Tyskland – i strid med Genèvekonventionen – intagit en motsatt ståndpunkt är det av största vikt att den gemensamma tolkningen blir den som Kommissionen nu föreslagit.
Andra viktiga förslag är:
att förföljelse på grund av genus eller sexuell läggning skall omfattas av flyktingdefinitionen,
att hänvisning till ”inre flyktalternativ” måste ges en strikt avgränsning,
att exkludering från flyktingstatus eller subsidiärt skydd bara får ske på grund av personligt och medvetet handlande av den berörde,
att det subsidiära skyddet skall omfatta dem som hyser välgrundad fruktan för tortyr, omänsklig eller förnedrande behandling, hot mot liv, säkerhet eller frihet till följd av allmänt våld vid väpnade konflikter eller som resultat av allmänna kränkningar av mänskliga rättigheter.
När det gäller exkludering från flyktingstatus på grund av synnerligen svåra brott tillämpas detta mycket extensivt av de svenska myndigheterna, stick i stäv med den uppfattning FN:s flyktingkommissariat har om den riktiga tolkningen av regeln. Nu senast har ett antal afghanska medborgare förklarats exkluderade från Genèvekonventionen på grund av att de haft högre tjänstemannabefattningar hos en tidigare regim i landet som varit ansvarig för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Om direktivet går igenom på denna punkt måste Sverige ta rättelse och börja tillämpa exkluderingsbestämmelsen i överensstämmelse med den korrekta tolkningen.
Den svenska regeringen bör vid de kommande förhandlingarna i rådet om detta direktiv motsätta sig varje försvagning av skyddet för flyktingar och andra skyddsbehövande. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Tanja Linderborg (v) |
|
Maggi Mikaelsson (v) |
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |