På de följande sidorna redogör vi för ett brett program för färre långtidssjukskrivningar och färre förtidspensioneringar. Programmet omfattar åtgärder av vitt skilda slag från flera olika politikområden och är ett uttryck för vår bestämda ambition att hejda de ökande mänskliga och ekonomiska kostnader som ligger i de skenande sjuktalen.
Egenmaktsprogram för att stärka människor i arbetslivet i fråga om arbetstider, den egna arbetsmiljön, den egna kompetensutvecklingen och möjligheterna att köpa hushållstjänster för att minska vardagsstressen.
Kulturrevolution i den offentliga sektorn för att bryta upp hierarkiska organisationer och ersätta dem med decentraliserade, självstyrande enheter, bland annat genom att tillåta avknoppningar och nya driftsformer.
Jobbgaranti för långtidsarbetslösa.
Privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag istället för AMS faktiska monopol.
Storsatsning på vardagssjukvården, alltså husläkarna och övrig primärvård.
Vårdgaranti och vidsträckt etableringsfrihet för nya aktörer på vårdområdet för att säkra att patienter får snabb behandling utan vårdköer.
Förstärkt företagshälsovård. Beslutet att avveckla allt offentligt ekonomiskt engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av de senaste årens utveckling. Vi är inte redo att föreslå ett återinfört generellt statsbidrag, men försäkringskassan ska kunna överenskomma med arbetsplatser med många långa sjukfall att de ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) eller förstärka denna och också ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Storsatsning på rehabilitering. Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas alltför låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu förutom kraftigt höjda anslag till kassornas inköp av rehabiliteringstjänster att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, till exempel till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Rehabiliteringsgaranti – ingen ska behöva vänta i mer än en månad på en rehabiliteringsutredning efter det att behovet konstaterats.
Skyldighet att delta i rehabilitering – reducerad ersättning för personer som inte deltar.
Begränsning av sjukskrivningsperioden till ett år för att framtvinga och påskynda rehabiliteringsinsatser.
Fortsatt utredning av vad som kan göras för att uppmuntra redan förtidspensionerade att återgå till arbetslivet – när den av regeringen prövade modellen i stort sett misslyckats måste andra metoder prövas.
Sammanfattning 20
Innehållsförteckning 22
Förslag till riksdagsbeslut 23
Inledning 24
Sjukskrivningsmönstret 24
De långa sjukfallen 25
Stress 26
Allas ansvar 27
En blocköverskridande uppgörelse 28
Höj taket 29
Storsatsning på rehabilitering 30
Samverkan mellan aktörerna genom Finsam 30
Förstärkt företagshälsovård 32
Rehabiliteringsgaranti och kortare sjukperiod för att påskynda processen 32
Inrätta utredningscentrum 32
Jobbgaranti och en utökad roll för privata aktörer 33
Uppmuntra förtidspensionärer att återgå till arbetslivet 33
Sjukvårdsreformer 33
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om en ny arbetstidslag i syfte att underlätta förhandlingar om förkortad och mer flexibel arbetstid.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kompetenskonton.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lägre moms på hushållsnära tjänster.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om makten över den egna arbetsmiljön.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjt tak i sjuk- och föräldraförsäkringen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om rehabiliteringen och rehabiliteringsförsäkring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om begränsning av sjukskrivningsperioden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Finsamregler skall få tillämpas i hela riket.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om företagshälsovården.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en rehabiliteringsgaranti.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utredningscentrum.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om jobbgaranti.1
Riksdagen tillkännager för regeringen vad i motionen anförs om åtgärder för att få förtidspensionerade att återgå till arbetslivet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sjukvårdsreformer.3
1 Yrkandena 1, 2, 4, 9, 11, 13 hänvisade till AU.
2 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
3 Yrkande 15 hänvisat till SoU.
Utgiften för sjukpenning fortsätter att öka. För perioden januari–augusti i år var ökningen 20 procent jämfört med motsvarande period förra året. Någon avmattning kan alltså så här långt inte skönjas i statistiken.
Under det senaste året är utvecklingen denna:
Sjukpenningdagar. Antalet sjukpenningdagar under perioden januari–augusti i år ökade jämfört med samma period förra året med 16 procent.
Kostnaderna. Under perioden januari–augusti i år uppgick utbetalningarna av sjukpenning till 24,0 miljarder kronor. Det är cirka 370 miljoner kronor över Riksförsäkringsverkets, RFV:s, prognos för perioden. Jämfört med motsvarande period förra året har utgifterna för sjukpenning ökat med 20 procent.
Långa sjukskrivningar. Antalet sjukskrivna med sjukpenning var i juni i år 276 000 personer. Av dem var 63 procent kvinnor och 37 procent män.
Av kvinnorna hade 64 000 och av männen 36 000 varit sjukskrivna i mer än 1 år. Antalet sjukskrivna personer som varit sjuka i mer än 1 år ökade från juni 2000 till juni 2001 med 27 procent.
Denna utveckling är givetvis oroande av flera skäl. Långa och fler sjukskrivningar innebär att medborgarna mår dåligt och att det handlar om ett stort mänskligt lidande. Men det är också oroande på grund av de gigantiska kostnaderna. Utgifterna för sjukskrivningar ökar i en takt som tränger undan andra utgiftssatsningar. De stigande sjukskrivningarna börjar bli en gökunge i boet som tränger undan andra nödvändiga satsningar och reformer. I det följande kommer Folkpartiet att presentera sin syn på situationen och lägga förslag till en agenda som ska lösa problemet med de stegrande sjukskrivningarna.
Antalet långtidssjukskrivna har ökat mycket kraftigt under 1990-talet. Det är emellertid kvinnorna som står för ökningen av antalet långtidssjukskrivna, inte männen. Mellan 1992 och 1999 ökade antalet långtidssjukskrivna kvinnor med 25 000, medan antalet män minskade med 4 000 under samma period.
Det är också allt färre långtidssjukskrivna som återgår i arbete. I slutet av 1980-talet återgick 70 procent av de långtidssjukskrivna i arbete under det första året efter sjukfallets början, jämfört med 53 procent under 1999.
Bland kvinnorna har andelen med psykisk diagnos ökat kraftigt. Andelen med denna diagnos har bland kvinnorna ökat från 13 procent i slutet av 1980-talet till 18 procent 1999. Andelen män med psykisk diagnos har ökat från 16 till 17 procent under samma tid. Kvinnorna ser därmed ut att vara på väg att passera männen när det gäller andelen långtidssjukskrivna inom denna diagnosgrupp.
En diagnos som tilldragit sig stor uppmärksamhet är utbrändhet. Den fanns inte med i den första undersökningen, utan tillkom som term först 1997. I 1999 års undersökning utgjorde utbrändhet diagnosen för två procent av kvinnorna och 1 procent av männen. Totalt innebär det dock att diagnoser som berör den psykiska ohälsan uppgår till 20 procent bland kvinnorna och 18 procent bland männen.
Det finns inget enkelt svar på frågan om varför sjukskrivningarna ökar som de gör. Men de psykosociala sjukdomarna förklarar en relativt stor del av den totala ökningen. TCO har visat i en rapport att nio av tio tjänstemän känner tidspress i jobbet, att många känner sig helt slutkörda efter en arbetsdag och att möjligheterna att påverka arbetet är små. Det ligger onekligen nära till hands att koppla löntagarnas brist på egenmakt till den ökade stressrelaterade ohälsan.
Den stora förändringen av sjukskrivningsmönstren under 1990-talet berör framför allt kvinnorna. Det är bland kvinnorna som sjukskrivningen har ökat, och andelen kvinnor med psykisk diagnos har ökat drastiskt. Det är möjligt att utvecklingen, åtminstone till viss del, kan ha samband med den försämring av kvinnornas arbetsmiljö som sammanhänger med lågkonjunkturen i början av 1990-talet.
Lågkonjunkturen ledde till stora besparingar i den offentliga sektorn. Detta drabbade framför allt kvinnorna. Ungefär hälften av kvinnorna arbetar i den offentliga sektorn, mot bara 20 procent av männen. Det innebär att när den ekonomiska krisen ledde till stora besparingar i den offentliga sektorn så var det framför allt den kvinnodominerade delen av arbetsmiljön som försämrades. Detta framfördes också i den nyligen publicerade analysen av välfärdsutvecklingen under 1990-talet.
Dessa fakta talar för att vi ska rikta vår uppmärksamhet mot livsvillkoren för framförallt kvinnor, men givetvis även männen, och då framförallt situationen i arbetslivet. Det är hög tid att frågan om stress och utbrändhet tas på största politiska allvar.
Vi vill understryka att problemen nu i allt väsentligt består av långa sjukfall. Det finns inga skäl att tro att någon större del av den nuvarande frånvaron består av okynnesfrånvaro av det slag som förekom före införandet av karensdagen. Vi tror därför knappast att en ökning av självrisken eller en försämring av sjukförmånerna är någon framkomlig väg.
En strategi för att stoppa den nuvarande utvecklingen på sjukskrivningsfronten måste vara dubbel. Dels måste den ta sin utgångspunkt i det förebyggande arbete som först på sikt kommer att visa resultat, dels måste den inrikta sig på åtgärder som omedelbart bidrar till att minska sjukskrivningarna.
Stress i sig är inget negativt. Men den som långvarigt lever under stress, utan möjlighet till återhämtning, löper risk att drabbas av en stressrelaterad sjukdom.
Gemensamt för dem som drabbas av sammanbrott till följd av stress är att de känner en djup trötthet och får sämre förmåga att tänka, minnas, förstå och resonera. Andra symtom rör kroppen i form av ökad smärtkänslighet, infektionskänslighet, muskelspänningar, yrsel och symtom från mage, hjärta och kärl.
Exakt vad det är i samspelet mellan hjärna och kropp som orsakar de stressrelaterade sjukdomarna – förutom utbrändhet även fibromyalgi, posttraumatisk stress, kronisk trötthet och depression – vet vi förmodligen ännu inte. Men vi vet att skadlig stress också går att förebygga. Men det kräver att man ser över hela sin livssituation, ser till att man inte tappar intresset för andra saker, fortsätter att umgås med sin familj, att man har lagom mycket socialt umgänge och att man ger sig själv tid att tänka.
Graden av stress i arbetet varierar kraftigt mellan olika yrken. Kvinnor med tjänstemannaarbete i offentlig sektor drabbas ofta av stressrelaterade sjukdomar. De psykosociala sjukdomarna ställer till störst problem i några typiska TCO-grupper, exempelvis lärare och sjuksköterskor.
Joakim Palmes utredning ”Välfärdsbokslut” har tidigare konstaterat att 38 procent av samtliga sysselsatta män och 46 procent av alla sysselsatta kvinnor anser sig ha ett psykiskt påfrestande arbete.
Bland kvinnliga lärare, socialsekreterare, sjuksköterskor och verksamma inom psykiatrisk vård var motsvarande andel nästan dubbelt så hög, 80 procent eller mer. Dessa problem tar sig mer eller mindre allvarliga uttryck, men varningssignalen får inte negligeras.
En undersökning från Arbetslivsinstitutet visar exempelvis att var femte lärare är i riskzonen för allvarlig ohälsa och långtidssjukskrivningar.
Internationella forskare pekar nu på sambandet mellan dålig arbetsorganisation och utbrändhet.
Depression och utbrändhet är i första hand inte ett personligt problem utan ett organisationsproblem, hävdade Christina Maslach, professor i psykologi, på en internationell psykologikonferens som hölls i Älvsjö förra året.
”Stressen uppstår vid dålig passform mellan arbete och person, vid konflikt mellan arbetsliv och privatliv, när vi inte får stöd och uppmuntran och när vi inte i tillräcklig utsträckning har kontroll över vårt eget arbete och vårt eget liv”, säger Lennart Levi, professor em. vid institutionen för folkhälsovetenskap, avdelningen för stressforskning vid Karolinska institutet. Lennart Levi har tillsammans med studierektor Inger Levi utarbetat en handledning om arbetsrelaterad stress på uppdrag av EU-kommissionen, kallad ”Guidance on work-related stress”.
”Den arbetsrelaterade stressen orsakas av och bidrar till stora arbetsmiljöproblem, ekonomiska problem och hälsoproblem. Stress leder till mycket mänskligt lidande, sjukdomar och död. Stressen får också mycket negativa konsekvenser för produktivitet och konkurrenskraft. Mycket av detta kan med största sannolikhet förebyggas på en mängd olika sätt”, avslutar Lennart Levi.
Hälsan är sämre bland anställda i den offentliga sektorn än i den privata. I den offentliga sektorn är det dessutom vanligare med långa sjukskrivningar till följd av stress och utbrändhet. Inräknat både offentlig och privat sektor vill i snitt 26 procent byta jobb på grund av hälsoproblem. Siffran för kommun- och landstingsanställda är klart högre, 32 procent för män och 29 procent för kvinnor. När det gäller långvariga sjukskrivningar på grund av stress och utbrändhet var snittet 5,5 procent för alla sjukskrivna i Västernorrland i april. Men för offentliganställda var siffran nästan dubbelt så hög, 9,5 procent.
Sammantaget utgör stress ett mycket allvarligt hälsoproblem i vårt land. Vi är inte på något sätt ensamma om att hävda det. Statsminister Göran Persson sade i riksdagen i höstas att ”stressen är en av de framväxande tydligaste klassklyftorna i Sverige”.
Det är genom att utveckla arbetsplatserna, genom att medarbetarna får bättre grepp om uppgifter och prioriteringar, genom att de får chansen att bredda och fördjupa sitt kunnande och sina erfarenheter, som vi kan motverka utbrändhet och vantrivsel.
Det är arbetsgivaren som ställer resurserna till förfogande och som formulerar kraven på de anställda. Det är arbetsledaren som organiserar arbetet och ska se till att krav och resurser går ihop.
Det viktigaste vapnet mot de dåliga arbetsmiljöerna är att stärka de anställda själva, att ge dem orken och modet att vända de dåliga arbetsplatserna ryggen, då kan de uträtta en hel del. Då är huvuduppgifterna två: att öka antalet arbetsgivare för den enskilde att välja emellan och att stärka hennes möjligheter att vända ryggen åt dåliga arbetsgivare.
Ju fler arbetsgivare vi får, ju fler vägar som prövas för att lösa skolans, vårdens och omsorgens uppgifter, desto fler möjligheter finns det för den enskilda arbetstagaren att hitta en rytm och ett förhållningssätt som passar hennes förutsättningar och värderingar.
Vi behöver också en större anpassning av arbetslivet till enskilda människors behov. Men det återstår åtskilligt att fundera igenom. Så som arbetsmarknadens trygghetssystem i dag är konstruerade bygger tryggheten ofta på att man stannar hos en och samma arbetsgivare så länge som möjligt. Tryggheten är helt fixerad vid det jobb man har och sedan länge haft. Men den ”tryggheten” är i många fall på väg att bli mer och mer illusorisk – dels därför att många jobb försvinner i den pågående strukturomvandlingen, dels därför att många jobb driver fram utbrändhet.
De anställdas möjlighet att välja bort dåliga arbetsgivare skulle bli större, om vi finge ”omställningsförsäkringar” på arbetsmarknaden. Omställningsförsäkringarna skulle vara obligatoriska tillgodohavanden, som byggdes upp genom arbetsgivaravgifter för varje månad som människor arbetade. Den som arbetat i tio år skulle ha en rejäl försäkring att falla tillbaka på och skulle inte behöva någon lottovinst för att be en omöjlig chef att fara och flyga. Vi måste komma bort ifrån en debatt som bara behandlar de utbrända som offer. Vi måste få en diskussion som handlar om hur man stärker dem som känner vanmakt och förtvivlan, och hur man genom att välja bort dåliga arbetsgivare kan förbättra villkoren på hela arbetsmarknaden.
För att minska stressen i samhället krävs en politisk uppgörelse över blockgränsen. Stress växer ur upplevelsen av maktlöshet. Det är kombinationen av hårt arbete och känslan av att inte ha kontroll över sin livssituation som bränner ut människor. Våra fyra punkter handlar om att ge individen större makt över sitt eget liv.
Makt över sin egen arbetstid. Den anställdes inflytande över var, när och hur det egna arbetet utförs måste öka. Detta är centralt för att kunna hantera över- och underbelastning utan att drabbas av negativ stress. Att med lagstiftning tvinga alla anställda och förhandlande parter till en generell förkortning av arbetstiden är ingen framkomlig väg. Däremot bör lagen ändras så att förhandlingar om förkortad och mer flexibel arbetstid underlättas. Samtidigt behöver de anställda en tydlig lagstiftning som grund för att kunna påverka sin egen arbetstid. En förändring måste också göra det möjligt för alla dem som jobbar ofrivillig deltid att öka sin arbetstid.
Makt över sin egen kompetensutveckling. Investering i kunskap är mer centralt än någonsin tidigare. Ett lands främsta konkurrensfördel är inte längre råvaror och naturtillgångar, utan det samlade kunskapskapitalet. Strukturomvandlingen i arbetslivet ökar kraven på de anställdas utbildning och kompetens. När sysselsättningen föll i början på 1990-talet var det främst de arbetsintensiva jobben som försvann. När sysselsättningen nu ökar är det företrädesvis de kunskapsintensiva jobben som blir fler. Det innebär kraftigt ökade krav på utbildning och kompetens både för att kunna behålla sitt reella anställningsskydd och för att bli attraktiv på arbetsmarknaden. Samhällets, arbetsgivarnas och enskilda löntagares investeringar i utbildning kommer att bli avgörande för om Sverige ska klara tillväxten och välfärden framöver. Därför krävs det en kraftfull satsning på kompetensutveckling och utbildning. En metod är att införa individuella kompetenskonton.
Makt över familjens totala tid. Många dubbelarbetande slår nästan knut på sig själva för att få tillvaron att fungera. För andra, framför allt lågutbildade, är arbetslösheten fortfarande ett gissel, trots högkonjunkturen. En väl fungerande offentlig och privat service av god kvalitet är en nyckel till att människor ska få vardagen att fungera. Därför måste kvaliteten i skolan, vården och omsorgen stärkas. Men vi behöver också öppna den vita hushållsnära sektorn.
Stressen måste minska också i hemmen. Möjligheten att köpa privata tjänster måste ses över och prövas. Många dubbelarbetande familjer och äldre skulle kunna minska sin stress om en del av hemarbetet kunde växlas mot fritid. Att kunna anlita företag som utför städning eller matlagning likväl som kemtvätt, skolagning eller bilreparationer är en viktig del av en fungerande tjänstesektor och bidrar till att familjer kan frigöra tid till annat än att producera tjänsterna själva. Lägre moms på hushållsnära tjänster skulle ge lägre priser och förmodligen fler jobb i dessa sektorer.
Makt över den egna arbetsmiljön. Den allt vanligare utbrändheten ställer nya krav på våra verktyg för att förbättra och bedöma arbetsmiljön. Facket arbetar redan i dag med att bedöma och märka datorutrustningar och kontorsmöbler. På samma sätt behövs en kvalitetsbedömning av den sociala arbetsmiljön och personalpolitiken.
Arbetarskyddsstyrelsen, exempelvis, efterlyser nya metoder för att mäta stress. Vi har i Sverige en lång tradition av att uppmärksamma och åtgärda fysiska problem som buller och avgaser på våra arbetsplatser. Det är naturligtvis bra, men i framtiden krävs att lagstiftare, arbetsgivare och fackföreningsrörelse också förmår ta arbetsplatsernas mjuka arbetssjukdomar – stress och psykosocial ohälsa – på betydligt större allvar.
Om detta ska lyckas måste vi inse att kortsiktiga neddragningar som går ut på att till varje pris spara på personal i slimmade verksamheter kan bli kontraproduktiva. Vi behöver en ny syn på arbetsorganisation och ledning om vi ska kunna ta vara på den guldgruva som medarbetarnas resurser och engagemang för verksamheten utgör.
I dag får en av tre heltidsarbetande mindre än den utlovade 80-procentiga ersättningen vid sjukdom eller föräldraledighet på grund av att taket i försäkringarna under en rad år inte justerats i takt med löneutvecklingen. Därmed står över en miljon löntagare utan ett fullständigt försäkringsskydd i det allmänna systemet, trots att de fullt ut bidrar till finansieringen. Det handlar i stor utsträckning om vanliga människor i vanliga yrken med vanliga löner. Metallarbetare, lärare, sjuksköterskor, poliser, ingenjörer. De har hyfsade inkomster men är samtidigt beroende av de generella systemen.
Detta hotar socialförsäkringssystemets trovärdighet och undergräver dess legitimitet. Förvisso har de flesta en kompletterande försäkring vid sjukdom genom kollektivavtal. Men det skyddet gäller inte alls i samma utsträckning för föräldraledighet. Det betyder att det låga taket är ett hinder för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män genom att familjerna ofta och påtagligt förlorar ekonomiskt på att pappan delar föräldradagarna med mamman på lika villkor.
Taken i sjuk- och föräldraförsäkringen måste höjas från dagens nivå på ungefär 23 000 kronor till 30 000 kronor.
Utredaren Jan Rydh visar i en rapport (S 2000:07) att frånvaro på arbetsplatsen på grund av ohälsa under 1999 motsvarade cirka 700 000 årsarbetare, vilket var cirka 13,5 procent av befolkningen i åldern 20–64 år (1997 var motsvarande tal 11 procent). År 2004 kan bortfallet ha vuxit till 820 000 och år 2006 till 850 000 årsarbetare. Det betyder för år 2006 att 16,3 procent av befolkningen i åldern 20–64 år skulle vara frånvarande från arbetet på grund av ohälsa, om vi inte förmår bryta den nuvarande trenden.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade av samhällsekonomiska skäl. I exempelvis utredningen Individen i centrum (S 1999:08) visar utredaren Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad rehabilitering. De samhällsekonomiska vinsterna är tämligen säkra av utredningens egen studie att döma. Den visar att om drygt en procent av dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad rehabilitering så blir den årliga kostnaden en miljard kronor. Efter första åren går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år för att sedan stabiliseras runt tio miljarder kronor per år. Varje satsad krona från det offentliga ger alltså nio kronor tillbaka till landsting, kommuner, statens arbetsförmedling och socialförsäkringssystemet.
Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge kritiserat kassornas låga anslag till denna verksamhet. Vi föreslår nu såväl ett kraftigt utökat statsbidrag som att försäkringspengar ska få användas ännu friare än som hittills diskuterats, exempelvis till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Resurserna som tillförs ska användas för att handla upp rehabiliteringsinsatser och för att påskynda försäkringskassornas utredningar.
En viktig del i strategin är att förbättra samarbetet mellan olika aktörer. Det är bakgrunden till det förslag till finansiell samordning som vi drivit i många år. Vi betraktar det som en stor framgång för vårt opinionsarbete att vi i höstas kunde träffa en uppgörelse om dessa så kallade Finsamregler med regeringen, Centerpartiet och Miljöpartiet. Eftersom detta enligt vår uppfattning är en så viktig del i strategin vill vi än en gång något uppehålla oss vid bakgrunden till vårt förord till Finsamsystemet.
Finsam pågick som ett försöksprojekt med finansiell samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård mellan 1993 och 1997. Inom fem försöksområden hade man gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från våren 1997 visade på en sammanlagd besparing på 154 miljoner kronor i socialförsäkringen under de tre första åren (1993–95). Detta ekonomiska resultat är alltså skillnaden mellan de faktiska kostnader för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade kostnader som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits. Effekten beräknades för det tredje försöksåret motsvara en besparing på nästan 9 procent av kostnaderna för sjukpenningen. För det fjärde försöksåret ökade besparingarna ytterligare.
Utvärderingen visade att det s k ohälsotalet minskat med 2,5 procent mellan 1992 och 1995. Under samma period ökade ohälsotalet i riket som helhet med 2,1 procent. Ohälsotalet beräknas som summan av antalet ersatta dagar med sjukpenning, rehabiliteringspenning, förebyggande sjukpenning, sjukbidrag och förtidspension jämfört med antalet försäkrade.
Finsamförsöken ledde till en minskning med 2,7 sjukskrivningsdagar per person och år 1995 och 2 dagar 1996 – en minskning med 34 procent och 26 procent jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga signifikanta skillnader mellan dessa och Finsamområdena. I försöksområdena har det också kunnat konstaterats en större minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag mellan 1992 och 1995 än i riket som helhet.
I försöken fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader än dittillsvarande regler föreskrev. Aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser ledde till att färre människor behövde förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt gav betydande mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna – både minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering samt färre förtidspensionärer – var betydande, särskilt på några års sikt.
Det tak som gällde för Finsamförsöken var tio procent av kostnaden för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning. Parterna fick rätt att tillsammans med staten dela på uppkomna överskott, men också ekonomiskt ansvar för eventuella underskott.
I den uppgörelse som träffades med regeringen i november i fjol ingick att finansiell samordning skulle tillåtas genom ett riksdagsbeslut hösten 2001. Det förslag som ingår i budgetpropositionen är inte ett uppfyllande av överenskommelsen vare sig vad gäller principen om en friare användning av de nämnda medlen eller vad gäller nivån på de medel som skulle få användas friare. Principen om en friare användning har dock efter propositionens avlämnande bekräftats av regeringens företrädare. Den nivå som fortfarande förespråkades av regeringen i början av oktober, d v s 0,5–1 %, är oerhört långt från den nivå på 10 % som gällde i Finsamförsöken. Enligt vår bestämda uppfattning har regeringen därför snart 11 månader efter den träffade uppgörelsen ännu inte uppfyllt överenskommelsen.
Vi föreslår därför att riksdagen beslutar att försäkringskassorna fr o m år 2002 får disponera upp till 10 % av anvisade medel för sjukpenning, arbetsskadesjukpenning och rehabiliteringsersättning på det sätt som gällde i Finsam- och Socsamförsöken.
Arbetsgivaransvar måste betonas för att förebygga sjukdom, arbetsskada och för rehabilitering av den sjukskrivne. Här måste företagshälsovården spela en större roll än idag.
Det beslut om att avveckla allt offentligt ekonomiskt engagemang i företagshälsovården som togs för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av den senaste utvecklingen. Vi är inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag, men vi anser att försäkringskassan ska kunna träffa överenskommelser med arbetsplatser med många långa sjukfall om att köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) och att kassan i vissa fall också ska kunna ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Vi är övertygade om att den finansiella samordningsmodellen kan drivas längre än vad regeringen hittills har accepterat. Vi föreslår här exempelvis att försäkringskassan ska kunna etablera samarbete också med arbetsgivare med hög sjukfrånvaro eller många förtidspensioneringsfall och träffa överenskommelser om särskilda åtgärdsprogram.
Vi förespråkar att en rehabiliteringsgaranti införs. Senast fyra veckor efter sjukskrivning ska den sjukskrivne få en rehabiliteringsutredning av försäkringskassan. Den enskilde ska bli skyldig att delta i rehabiliteringsaktiviteterna, annars reduceras ersättningen.
Vi vill också begränsa sjukskrivningsperioden till ett år. Syftet är att påskynda försäkringskassans rehabiliteringsarbete. I de fall då arbetsförmågan inte bedöms som möjlig ska förtidspension utgå. I Finland, Norge och Nederländerna finns redan en sådan begränsning.
Vi vill inrätta så kallade utredningscentrum. Här ska finnas resurser och kompetens motsvarande de försäkringsmedicinska centrum som redan finns, men med kompletterande kompetens för arbetslivsområdet. Här kan samtliga sjukskrivna genomgå en utredning så snart behovet konstaterats. Därmed får den enskilde sjukskrivne en snabb bedömning av sin eventuella funktionsnedsättning och möjligheter att få en snabb eller långsam återkomst till arbetslivet.
De åtgärder vi förespråkar inom arbetsmarknadspolitiken har också en betydelse i detta sammanhang. Ett exempel: arbetsoförmåga är inte alltid ett entydigt begrepp. Om människor som utreds för att få förtidspension får erbjudande om ett arbete kommer vissa att föredra att arbeta istället för att få pension. En effektivare arbetsförmedling än dagens – som är föga effektiv – kan alltså bidra till att minska antalet förtidspensioneringar.
Dessa åtgärder beskrivs närmare i avsnittet om en arbetsmarknads- och integrationsreform.
Grundtanken är jobb istället för bidrag. Friska långtidsarbetslösa har inte på socialkontoren att göra. De ska garanteras ett arbete. Den uppgiften bör upphandlas av privata bemanningsföretag. Även i övrigt bör privata aktörer ges ett långt större utrymme på arbetsförmedlingsområdet än hittills.
Det finns behov av att utreda vissa frågor på detta område vidare. En viktig fråga är om och i så fall på vilka villkor en beviljad förtidspension ska kunna omprövas. Den tanke som fanns hos regeringen att förtidspensionerade på goda villkor skulle kunna pröva att återgå till arbetslivet har inte slagit så väl ut som regeringen och vi hoppades. Vi anser att den tanke som regeringen var inne på, att diskussionen inte bör begränsas till tillkommande pensioner utan också måste beröra hela stocken av redan beviljade, är riktig. Att regeringens idé i stort sett misslyckades får inte innebära att ambitionen ges upp.
I Folkpartiets sjukvårdspolitiska motion redovisas ett flertal reformer som sammantaget skulle bidra till att sjukskrivningsperioderna för åtskilliga enskilda förkortades radikalt. Dit hör bland annat förslagen om fler allmänläkare, etableringsfrihet för allmänläkare med flera andra specialister, vårdgaranti och fler privata vårdgivare.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |