1 Innehållsförteckning 14
2 Förslag till riksdagsbeslut 16
3 Inledning 19
4 Gör 2000-talet till barnens århundrade 19
4.1 Barnperspektivet 20
5 Familjen är viktig 20
5.1 Vad är en familj? 20
5.2 Enastående ensamstående 20
5.3 Vi mår bäst tillsammans 21
5.4 Barn behöver sina föräldrar ... 22
5.5 ... föräldrar behöver sina barn 22
5.6 Barnen behöver båda sina föräldrar – även om de separerar 22
6 En familjepolitik för framtiden 23
6.1 Uppvärdera föräldrarollen 23
6.2 Mer tid för barnen 23
6.3 Stabila familjerelationer 24
6.4 Om stöd till föräldrar 25
6.5 Familjerådgivning och föräldrautbildning 25
6.6 Familjerådslag 26
6.7 Rätt till tre års tjänstledighet 27
6.8 Flexibel arbetstid och föräldraledighet 27
6.9 Hushållstjänster 28
6.10 Kontaktdagar 29
7 Barnomsorg – vems ansvar? 29
7.1 Subsidiaritet 29
7.2 Olika barnomsorgsformer 29
7.3 Maxtaxa för föräldrarnas bästa? 30
7.4 Allmän förskola och förskoleverksamhet 30
7.5 Mångfald och valfrihet 31
8 Familjens ekonomi 32
8.1 Dagens system orättvist 32
8.2 Hemarbetet måste uppvärderas 32
8.3 Behovet av en familjepolitisk reform 33
8.4 Rättvisa mellan barnfamiljer 33
8.5 Fler valmöjligheter för barnfamiljer 33
8.6 En föräldraförsäkring med högre garantinivå 34
8.7 Tillfällig föräldrapenning 35
8.8 Underhållsstöd 35
8.9 Från vårdnadsbidrag till barnomsorgskonto 35
8.10 Fyrpartiöverenskommelsen – flexibilitet, valfrihet och mångfald 36
8.10.1 Valfrihet 36
8.10.2 Mångfald 37
8.10.3 Omfatta alla barn 37
8.10.4 Ökad jämställdhet förutsätter flexibla lösningar 37
8.11 Barnomsorgskonto – familjen bestämmer 37
8.12 Bostadsbidrag, barnbidrag och skattereduktion 38
9 Valfrihet och fördelningspolitik, några konkreta familjeexempel 39
9.1 Typfamilj 1. Två låginkomsttagare. Barnen 2 och 4 år 40
9.2 Typfamilj 2. Ensamstående medelinkomsttagare. Barnen 2 och 4 år 42
9.3 Typfamilj 3. Två medelinkomsttagare i Stockholm. Barn 2 och 4 år 43
9.4 Något om beräkningsförutsättningarna 44
10 Anslagsförändringar 45
10.1 Barnomsorgskonto 45
10.2 Föräldraförsäkring 46
10.3 Vårdbidrag för barn till biståndsarbetare 46
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjens oersättliga ställning och uppgift i samhället.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ha ett barnperspektiv.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nätverksstöd för ensamstående föräldrar.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den öppna förskolan som en tillgång för ensamstående föräldrar.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådgivning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att dagens samarbetsavtal bör utvecklas ytterligare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppvärdera föräldrarollen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrars önskemål att få mer tid för barnen.
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om åtgärder för ett utvecklat stöd i föräldraskapet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om information om föräldrastödjande verksamhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om föräldrautbildning.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjecentral.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om familjerådslag.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag till lagändring enligt vad i motionen anförs om rätten till tre års tjänstledighet i samband med barns födelse.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om flexibel arbetstid.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.3
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om hushållstjänster.4
Riksdagen beslutar införa två kontaktdagar per år och barn för barn mellan 4 och 12 år, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om subsidiaritetsprincipen som utgångspunkt för familjepolitiken.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att begreppet barnomsorg även innefattar föräldrarnas omsorg i det egna hemmet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om maxtaxan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om definitionen av begreppen barnomsorg och förskola.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av alternativ barnomsorg och etableringsmöjligheter för sådan.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att arbetet inom den öppna förskolan tillvaratas och utvecklas.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att uppvärdera hemarbetet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om inriktningen av en familjepolitisk reform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla barnomsorgsformer.
Riksdagen beslutar att höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning skall vara SGI-grundande.
Riksdagen begär att regeringen utreder hur systemet med tillfällig föräldrapenning slår mot familjer med barn som är sjuka ofta och/eller under lång tid.
Riksdagen beslutar införa ett barnomsorgskonto som omfattar alla barn i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar införa en avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader i enlighet med vad som anförs i motionen.4
Riksdagen beslutar om ändring av regler för bostadsbidrag i enlighet med vad som anförs i motionen.5
Riksdagen beslutar införa vårdbidrag för barn till biståndsarbetare i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändring, kr |
|
21:2 Föräldraförsäkring |
19 617 000 000 |
- 1 010 000 000 |
|
21:6 Vårdbidrag för funktionshindrade barn |
2 108 000 000 |
+ 500 000 |
|
Nytt anslag: Barnomsorgskonto |
+ 3 600 000 000 |
|
|
Summa totalt för UO12 |
49 841 000 000 |
+ 2 590 500 000 |
1 Yrkandena 3, 5, 9–13 hänvisade till SoU.
2 Yrkandena 4, 21–24 hänvisade till UbU.
3 Yrkandena 14–16 hänvisade till AU.
4 Yrkandena 17, 33 hänvisade till SkU.
5 Yrkande 34 hänvisat till BoU.
Den idémässiga bakgrunden till den syn vi kristdemokrater har på familjen uttrycks mycket väl i inledningen av FN:s konvention om barnets rättigheter som Sverige antagit. Där stadgas: ”... att familjen, såsom den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för alla dess medlemmars och särskilt för barnens utveckling och välfärd, bör ges nödvändigt skydd och bistånd så att den till fullo kan ta på sig sitt ansvar i samhället,” samt ”... att barnet, för att kunna uppnå en fullständig och harmonisk utveckling av sin personlighet, bör växa upp i en familjemiljö, i en omgivning av lycka, kärlek och förståelse.”
Olika internationella överenskommelser, som Sverige anslutit sig till, tar också klart ställning för föräldrarnas rätt att fostra barnen enligt sin egen och sin kulturs eller religions grundåskådning.
Familjefrågorna har haft en central ställning i Kristdemokraternas politiska arbete ända sedan partiet bildades. Det handlar dels om synen på familjens oersättliga ställning och uppgifter i samhället, dels om utformningen av familjestödet. Vi har hela tiden arbetat för att hitta de modeller för likvärdighet och mångfald som vi tror skapar de bästa förutsättningarna för föräldrarna men också är det bästa för barnen. Vi kommer även fortsättningsvis att lyfta fram familjepolitiken som en huvudfråga därför att den är basen för hela samhällsbygget. Trygga familjer ger trygga barn. Förslag till anslagsförändringar återfinns i denna motion i de delar som berör utgiftsområde 12 Ekonomisk trygghet för familjer och barn. Förändringar av anslag som berör bostadsbidragen återfinns i motionen för utgiftsområde 18. Förändringar av anslag som berör maxtaxan återfinns i motionen för utgiftsområde 16.
Synen på barns behov har utvecklats och därmed förändrats mycket under 1900-talet inte minst utifrån ny kunskap om människans psykologiska grundbehov och barnets olika utvecklingsstadier. Under de senaste årtiondena har det trots detta lagts ned mycket möda på att skapa stora systemlösningar när det gäller omsorgen om våra barn, medan barnen själva många gånger på olika sätt uttrycker sin besvikelse.
Kristdemokratisk familjepolitik bygger på att den naturliga viljan och kraften hos familjen tas tillvara, får komma till uttryck och ges stöd. En aldrig så väl utbyggd barnomsorg är inte tillräckligt för barn som längtar efter mer tid tillsammans med sina föräldrar/sin förälder eller för föräldrar som vill ha mer tid för barnen.
Kunskapen om barnets behov måste vara vägledande för all barn/fritidsomsorg och andra stödåtgärder. Vi har idag bättre förutsättningar än någonsin att bygga ett samhälle som verkligen tar hänsyn till människans grundbehov av kärlek, trygghet, tillit, stabilitet, närhet, identifikation, lärande och utveckling. Det finns alla förutsättningar att göra 2000-talet till barnens århundrade.
Författaren Sven Delblanc skriver i en av sina sista böcker att ”var tid har sin blinda fläck”. Mycket tyder på att vår tids blinda fläck är barnen och deras längtan efter oss vuxna. Vårt samhälle är i mångt och mycket utformat utifrån vuxna människors behov. Ofta kommer barnen i kläm. Det mest centrala för oss kristdemokrater är att vända på detta perspektiv och sätta barnen först.
Det innebär bland annat att lyssna på barnet med respekt, att våga använda dess idéer när samhället utformas. Om vi vuxna antar denna utmaning kommer vi att få lämna många invanda föreställningar och tankemönster.
Många undersökningar visar att både mammor och pappor skulle vilja ägna mer tid åt barnen särskilt när de är små. Det är en inställning som bör uppmuntras och stödjas på olika sätt. En jämnare fördelning mellan förvärvsarbete och omsorg om barnen skulle förmodligen medföra många positiva effekter när det gäller ökad familjestabilitet och inte minst när det gäller förbättrad kontakt mellan pappor och barn. Familjepolitiken måste utformas så att den skapar förutsättningar för föräldrarna att tillbringa mer tid med sina barn. Att barn och föräldrar har ett ömsesidigt behov av mer tid tillsammans börjar nu gå upp för alltfler.
Det är inte helt enkelt att ge en entydig definition av familjebegreppet. Enligt dokument från FN:s familjeår kännetecknas familjen av de känslomässiga, sociokulturella och legala relationerna mellan de olika familjemedlemmarna. Dessa relationer knyter samman makar/samboende, föräldrar och barn och släkten i vidare mening. Denna definition visar just på att familjen kan se olika ut.
Beroende på hur familjens sammansättning ser ut varierar behovet av stöd. Varje familj måste självfallet få det stöd av samhället som den har behov av utifrån just sin speciella situation.
Den av regeringen tillsatta kommittén Välfärdsbokslut har i sina nyligen presenterade betänkanden bekräftat bilden av att ensamstående med barn ofta är en utsatt grupp i samhället. De har bl.a. drabbats hårt av de senaste årens nedskärningar och den höga arbetslösheten.
Att i vardagen ensam försöka uppfylla alla de krav som ställs på en förälder kan många gånger vara svårt. Man förutsätts vara den som älskar, tröstar, sätter gränser, uppmuntrar och stödjer, detta samtidigt som man kanske har ett krävande förvärvsarbete och dessutom ensamt ansvar för allt hemarbete. Många klarar det utmärkt med stöd och kontakt med släktingar, vänner, arbetskamrater och andra i samma situation, men vila och avlastning är ändå nödvändigt. Att få tillfällig hjälp i hemmet när man själv eller barnet är sjukt kan vara särskilt betydelsefullt för ensamstående föräldrar. För den som inte har släktingar eller något annat nätverk bör samhället kunna erbjuda nätverksstöd. Det kan vara en stödperson eller en stödfamilj. Jourhavande dagmamma/pappa eller barnvakt kan vara en lösning, men också någon form av nätverksgrupper i bostadsområdet. Öppna förskolan är många gånger en stor tillgång för den ensamstående föräldern. Inte minst av den anledningen är det viktigt att kommunerna erbjuder verksamhet i den öppna förskolan.
Många av de ekonomiska reformer som genomförts av regeringen kommer aldrig majoriteten av ensamstående föräldrar till del. Antalet ensamstående föräldrar med låg inkomst har ökat, och kommittén Välfärdsbokslut visar att 1996 och 1997 låg en fjärdedel av alla ensamstående med barn med inkomster under socialbidragsnormen. För denna grupp leder således vare sig barnbidragshöjningen eller maxtaxan till någon ekonomisk förbättring. Många kommuner kommer dessutom, enligt uppgift, att tvingas dra in den avgiftsfria månaden som de tidigare tillämpat. För en ensamstående förälder kan maxtaxereformen i praktiken innebära en höjning av barnomsorgsavgiften i förhållande till idag. Kristdemokraterna har, till skillnad från regeringen, utformat det ekonomiska stödet till barnfamiljerna så att det blir möjligt för t.ex. en ensamstående förälder med låg inkomst att gå ner i arbetstid. Vårt barnomsorgskonto tillsammans med avdragsrätt för barnomsorgskostnader gör detta ekonomiskt möjligt. Även den förälder som väljer att arbeta heltid får en avsevärt starkare ekonomisk situation med våra förslag i förhållande till dagens system. Dessutom innebär det givetvis att valmöjligheterna för föräldern, när det gäller om barnomsorgsformen skall ges i eller utanför hemmet, ökar väsentligt.
Människor utvecklas, mognar och mår bäst i små grupper. I den lilla grupp som en familj utgör får familjemedlemmarna möjlighet att möta villkorslös kärlek, omtanke och förståelse, men också att ställas inför krav och att ta ansvar. På det sättet anknyter familjen som gemenskap till människans djupaste behov – behovet att bli sedd, att vara en person som inte är utbytbar. En viktig förutsättning för att en familj skall fungera är att familjemedlemmarna respekterar varandra, att alla respekterar vissa grundläggande värden som jämställdhet och varje människas integritet.
Perfekta familjer och felfria föräldrar existerar självfallet inte. Precis som i alla andra mänskliga sammanhang uppstår konflikter och misstag begås. Trots brister är familjen den viktigaste byggstenen i samhället och den livsform som har störst möjlighet att vara den lilla nära gemenskap som behövs för att den enskilda människan skall kunna växa. Fungerar inte familjen som en bas fungerar inte heller samhället. Övergrepp och förtryck kan aldrig tolereras, inte i familjen, inte någon annanstans heller. Men att sådant tyvärr förekommer kan aldrig tas till intäkt för att avfärda familjen som livsform.
Under de allra första levnadsåren är det lilla barnets behov av trygghet och närhet störst. Då sker identifikationen med omvärlden, då grundläggs tilliten till och respekten för andra människor. Men också förståelse för eller insikten om det som vi kallar etik och moral grundläggs. Barnets empati, förmågan till inkännande, utvecklas. Men för att den processen skall fungera bra behöver barnet i första hand omges av att fåtal personer. Föräldrarna är då de viktigaste, mest naturliga och självklara personerna och också de som bäst kan tolka barnets behov och signaler. De utgör den ”lilla gemenskapen” för barnet.
I den kristdemokratiska synen på familjen är familjen en del i ett nätverk av människor i flera generationer. Också de äldre barnen har ett behov av en trygg, öppen familj. Här blir även släktingar och vänner till familjen allt viktigare. I ungdomars identitetsutveckling kommer en dag då det är dags att övergå till att bli en självständig vuxen individ. Då behöver man också vuxna förutom föräldrarna att identifiera sig med. Det är därför familjen behöver öppna kontakter med andra vuxna.
Att föräldrarna skall ha ansvar för sina barn torde de flesta vara överens om. Hur är det då med de vuxna barnen? Har de ansvar för sina föräldrar? Självklart skall stat och kommun stå för ekonomisk och social grundtrygghet för de äldre. I en trygg välfärd ingår också behovet av nära relationer. Alla ingår vi i någon form av familjegemenskap. Under livets gång förekommer olika avbrott i den invanda tryggheten. Man blir sjuk, råkar ut för en olycka, blir arbetslös, förlorar kontakten med arbetskamrater, förlorar någon anhörig, någon nära vän och så vidare. En gemenskap över generationsgränserna både inom och utom familjen, kan ge det stöd som behövs. Därför är den öppna flergenerationsfamiljen med sitt sociala nätverk ett livslångt projekt.
Det är oerhört viktigt att ge stöd och hjälp för att om möjligt kunna undvika en skilsmässa/separation. Idag är det många gånger långa väntetider för stöd och samtal hos familjerådgivning. Detta måste ses över. Om hjälp och stöd kan komma in så tidigt som möjligt när behovet uppstår i en parrelation kunde sannolikt många skilsmässor/separationer undvikas. Samarbetsavtal som finns idag bör utvecklas ytterligare.
När skilsmässan/separationen är ett faktum och man inte kan komma överens, måste familjen snabbt erbjudas hjälp att lösa sin situation. Då minskar risken för låsningar. En förhandlingsmodell bör införas. Tillsammans med en familjerådgivare bör föräldrarna få hjälp med att komma överens om hur ansvar, umgänge och kostnader skall fördelas dem emellan, exempelvis om föräldrarna bor långt ifrån varandra. Föräldrarna kan t.ex. avtala om att resekostnaderna får inräknas i beräkningen av underhållsbidraget.
Det är otillfredsställande och djupt olyckligt att så många barn förlorar vardagskontakten med den ena föräldern vid en skilsmässa/separation. Barnet behöver och har rätt till båda sina föräldrar. Generellt bör således gemensam vårdnad om barnet vara det som skapar bäst förutsättningar för en fortsatt vardagskontakt med båda föräldrarna. Detta bör eftersträvas om inte särskilda skäl talar emot.
Den 1 oktober 1998 vidgades domstolarnas möjligheter att döma till gemensam vårdnad ytterligare; gemensam vårdnad kan idag komma ifråga även om en förälder motsätter sig en sådan ordning. En förutsättning är dock att gemensam vårdnad är bäst för barnet. Tyvärr finns idag alltför många exempel där barnets självklara rätt till båda sina föräldrar blandas ihop med föräldrarnas behov och önskningar om att få en ”rättvis” tillgång till sitt barn. Små barn kan tvingas bo omväxlande hos mamma och pappa på ett sätt som direkt strider mot vad man vet är barnets bästa. Utvidgningen av lagen om gemensam vårdnad bör noga följas så att barnets bästa verkligen tillgodoses. Kristdemokraterna utvecklar frågan om gemensam vårdnad i en särskild motion.
Att vara förälder kan nog betraktas som den finaste och viktigaste uppgift man kan ha. Inget kan vara viktigare än att ge sitt barn trygghet och kärlek och därmed en bra start i livet. Att ta på sig sitt föräldraansvar är en betydelsefull samhällsuppgift, och som förälder skall man kunna kräva att man får goda förutsättningar för att klara den. Vi vill uppvärdera föräldraskapets betydelse genom politiska beslut och genom attitydbildning.
Att föräldrar vill göra det bästa för sina barn är en regel med mycket få undantag. Ingen känner sitt barn bättre än föräldrarna. Ingen kan avgöra bättre än föräldrarna vad som är bäst för det egna barnet. Denna grundsyn måste komma till klart uttryck i samhället.
Många undersökningar visar att både pappor och mammor skulle vilja ha mer tid tillsammans med sina barn, åtminstone medan barnen är små. I Aftonbladet den 2 mars 2000 redovisades en Sifomätning om svenska kvinnors attityd till längre föräldraledighet. 517 kvinnor mellan 18 och 40 år, kvinnor från hela landet och ur alla samhällsklasser svarade på frågan ”Vad tycker du om att med skattepengar ge föräldrar ekonomisk ersättning så att de kan vara hemma med sina barn tills de blir fyra år? Skulle det vara bra eller dåligt?”. 79 procent av kvinnorna svarade att det skulle vara bra. Regeringen bortser tyvärr helt från vad som kommer till uttryck i denna och många andra undersökningar med liknande resultat.
För att föräldrar och barn skall få mer tid tillsammans måste de olika regelsystemen för föräldraförsäkring, barnomsorg och rätt till tjänstledighet samverka på ett sådant sätt att det blir praktiskt möjligt. Barn är olika, med olika behov. Konsekvensen av detta blir att det som passar den ena familjen kanske inte fungerar i en annan. Ledstjärnan i konstruktionen av systemen måste vara att varje familj så långt möjligt får hitta lösningar som passar de egna behoven.
Kristdemokraterna anser att det är av största vikt att barn och deras föräldrar får en väl fungerande vardagskontakt med varandra. Det är eftersträvansvärt att föräldrarna tar tillvara möjligheten att dela på föräldraledigheten så att också pappan till barnet tidigt får möjlighet till en nära relation. Detta är bra både för barnen och för jämställdheten i föräldrarnas relation. Nära kontakt är en förutsättning för uppfostran och utveckling. Den mest väsentliga förutsättningen för att uppnå en sund utveckling hos barn är att de direkt efter födelsen haft nära och stabila, det vill säga långvariga, känslomässiga bindningar till bestämda vuxna. För de flesta barnfamiljer är tid tillsamman en stor bristvara. Kristdemokraterna har länge arbetat för att hitta modeller på det familjepolitiska området som underlättar för föräldrarna att få mer tid för barnen. Att barnen får nytta och glädje av det inser de flesta. Men också föräldrarnas självförtroende stärks när de känner att de får bättre möjlighet att ge barnen det de helst av allt vill – mer tid tillsammans.
All erfarenhet visar att fungerande och stabila familjer är bra för både barn och vuxna och en förutsättning för ett gott samhälle. Därför har varje samhälle ett särskilt ansvar för att skapa förutsättningar så att den gemenskapen kan fungera så bra som möjligt. Det är viktigt att lagstiftningen utformas så att den innebär ett stöd för stabila relationer. Lagstiftningen kring äktenskapet spelar en grundläggande roll i detta sammanhang. Vi anser att den stabilitet och juridiska trygghet som äktenskapet som samlevnadsform innebär, bör leda till att det prioriteras i lagstiftningssammanhang. Sociala och ekonomiska stödformer bör utformas med utgångspunkt från att stabila familjerelationer är bra och eftersträvansvärt.
I många andra länder arbetar man aktivt med familje- och föräldrastödjande verksamhet. I Storbritannien har Tony Blairs regering lagt fram en omfattande rapport om hur familjer skall stödjas – inte bara ekonomiskt. I Norge finns sedan 1995 ett föräldrahandledningsprogram. Målet med programmet är att stärka föräldrarollen och stödja föräldrarna i deras roll som omsorgspersoner för sina barn, i ett förebyggande syfte. I programmet ingår en satsning på pappagrupper som vill visa på pappornas betydelse i omsorgen om sina barn, att stärka det gemensamma föräldraansvaret och främja jämställdheten mellan kvinnor och män. Barne- och familjedepartementet har bidragit med utveckling och stöd till faktamässigt och metodmässigt material för föräldrar och personal, samt förmedlat och orienterat om detta genom uppföljning och vägledning till kommunerna. En särskild rådgivande expertgrupp har också inrättats.
Många föräldrar känner en osäkerhet i sin föräldraroll. Hur skall man hantera konflikter? Hur sätter man gränser utan att barnets självkänsla skadas? Hur bevarar man vuxenrelationer när barnen tar all tid i anspråk? Vad gör jag om mitt barn blir mobbat? Att få möjlighet att träffas föräldrar emellan och diskutera dessa och liknande frågor och på det sättet få stöd i sin föräldraroll upplevs mycket positivt. Det finns exempel på intressanta studiematerial för föräldrar och personal som kan fungera som stöd för föräldragrupper och studiecirklar. Bristen på överblick gör det dock svårt för dem som vill starta föräldracirklar. Det finns därför behov av att sammanställa det utbud som finns så att det blir tillgängligt för fler. Detta är en viktig del av det generella familjestödjande arbete som behöver utvecklas i vårt land.
I slutet av 1997 lämnade Föräldrastödsutredningen sitt betänkande ”Förslag om hur stödet till föräldrar kan utvecklas och stimuleras” (SOU 1997:161). I den konstaterar utredningen att det även i Sverige säkert skulle uppskattas på många håll om det fanns ett informativt och inspirerande material om föräldraskap, barns utveckling och behov m.m. att tillgå för föräldrar och dem som vill satsa på att arbeta med frågor som gäller stöd i föräldraskapet. Det norska arbetssättet visar på handlingskraft och medveten satsning för att påverka utvecklingen, konstaterar utredningen. Det kan man inte säga om det svenska. Det är hög tid att regeringen nu lägger fram förslag om och stimulans till föräldrastödjande verksamhet. Många goda uppslag finns i den nämnda utredningen.
Antalet äktenskap som slutar med skilsmässa har ökat under en lång tid. Förra året skilde sig 21 502 gifta par i Sverige, enligt SCB:s statistik. Vid många separationer finns också barn i förhållandet. Mellan 1985 och 1995 ökade andelen barn som bor hos en ensamstående förälder från ca 13 till 18 procent. Var tredje 18-åring har idag föräldrar som separerat en eller flera gånger. Bland dagens 17-åringar är det uppemot 10 procent som aldrig har levt med båda sina föräldrar.
Samhället tar sig an familjens svårigheter genom att försöka lappa och laga. Det måste finnas och erbjudas förebyggande och behandlande insatser när behovet uppstår. Ett bra sätt att främja familjestabilitet är att erbjuda kompetent och kostnadsfri familjerådgivning. Kristdemokraterna lyckades under fyrklöverregeringen medverka till förstärkt familjerådgivning. Varje kommun är numera skyldig att erbjuda familjerådgivning. De senaste årens besparingar och nedskärningar har dessvärre drabbat verksamheten. I en del kommuner bedrivs familjerådgivningen av samma personal som handlägger familjerättsfrågor. Ett annat problem är att väntetiderna till familjerådgivningen på många håll är oacceptabelt långa. Det duger inte att behöva vänta flera månader för att få professionell hjälp när behovet är akut. Bra familjerådgivning kräver absolut tystnadsplikt och kan därför inte bedrivas i kombination med någon annan verksamhet. Bristerna inom detta område understryks av FN:s barnkommitté som i ett uttalande rekommenderat Sverige att förbättra möjligheterna till familjerådgivning.
Föräldrautbildning är ett annat viktigt område för lokala initiativ. I Sverige har vi en stark folkbildningstradition. Det borde vara naturligt att vi utbildar oss för att klara av det värdefullaste vi har – våra relationer till varandra som vuxna och relationer till barn. Par som skall gifta sig eller flytta ihop bör erbjudas utbildning om hur man ger förhållandet en bra start, om övergången mellan olika livsfaser och om hur man undviker att låta kriser leda till splittring. Mödravården är en självklar plats för föräldrautbildning och annat förebyggande arbete. Andra viktiga platser kan vara vårdcentraler, kyrkor och samfund, studieförbund och folkrörelser. Samhällets kostnader för att erbjuda förebyggande insatser skulle sannolikt relativt snabbt sparas in, samt leda till att många barn och vuxna fick möjlighet att utvecklas i harmoni med sig själv och sin omgivning.
På olika håll i landet bedrivs olika familjecentraler där flera aktörer är med och arbetar tillsammans. Det kan vara socialtjänst, skola, öppen förskola, kyrkor, föreningar och vårdcentraler som arbetar utifrån en gemensam målsättning och med barnets bästa i centrum. En familjecentral organiseras utifrån lokala förutsättningar och behov och utgör en viktig förebyggande och stödjande verksamhet ute i kommunerna.
Det är viktigt att i detta sammanhang poängtera att mödravårds- och barnavårdscentralen har alldeles särskilda möjligheter att tidigt upptäcka och uppmärksamma barn och familjer som behöver stöd och hjälp. Dessutom har de ett stort förtroende bland föräldrarna och fyller en funktion för nära nog alla barn och familjer i landet.
Kristdemokraterna vill här särskilt lyfta fram modellen med familjerådslag, som pågår i flera kommuner. Familjerådslagen är till för att hjälpa ungdomar som far illa. De har visat på mycket goda resultat och bör därför spridas till fler kommuner. Riksdagen har nyligen lagt fast att familjer som så önskar skall ha rätt till familjerådslag eller annan arbetsmodell som i likhet med familjerådslag tar de närståendes resurser till vara. Regeringen bör i lämpligt sammanhang återkomma till riksdagen med en redovisning av hur systemet med familjerådslag fungerar.
Ett kristdemokratiskt krav är en lagstadgad rätt till tre års tjänstledighet (hel- eller deltid) när man blir förälder. Föräldrarna skall ha bibehållen rätt att återvända till sitt arbete. De skall kunna dela upp ledigheten mellan sig, om båda föräldrarna förvärvsarbetar eller studerar. Vi kan se att på en del håll i landet tar alltfler pappor pappaledigt. Det är en utveckling som vi vill stödja och uppmuntra genom att förbättra möjligheterna, men inte genom lagstiftning.
Kristdemokraterna anser att flexibel arbetstid för anställda bör underlättas. Flexibel arbetstid innebär till exempel att arbetstagaren tillsammans med arbetsgivaren kan välja hur arbetstiden skall förläggas. Kommittén Välfärdsbokslut har i sin aktuella antologi ”Barns och ungdomars välfärd” redovisat de positiva effekterna med att föräldrar har möjlighet att ha flexibel arbetstid i arbetslivet. Man konstaterar att arbetsvillkoren har förändrats och att det blivit vanligare med flextid och med s.k. ”öppna” arbetsplatser där arbetstagaren kan lämna arbetsplatsen eller ta emot besök. Detta har visat sig vara positivt för familjelivet. Flextiden kan bli ett sätt för familjen att pussla ihop sin egen tid, på det sättet kan man förkorta tiden utan hemmavarande förälder för barnet. Det har också visats att föräldrar i första hand använder sin flextid för att förkorta den tid barnen vistas i barnomsorgen utanför hemmet. En undersökning som Hem och skola gjort stöder denna syn. Hela 39 % anser att flexibel arbetstidsförläggning är bästa botemedlet mot ansvarskrockar. Det ökar möjligheten att också ha mer tid för sina barn när de nått skolålder eller behöver föräldrastöd som tonåringar. Enligt kommittén Välfärdsbokslut är det dock så att mödrar i högre grad än fäder har mer begränsade arbetsvillkor och i mindre utsträckning rätt till flexibel arbetstid. Föräldrar önskar flexiblare – inte kortare – arbetstid i första hand för att kunna förena föräldraskap och arbetsliv.
Tack vare den tekniska utvecklingen är det idag lättare att arbeta hemifrån. Denna möjlighet bör tas tillvara i högre grad än vad som är fallet idag och bör kombineras med ekonomiska insatser från stat eller kommun. Arbetet bör kunna organiseras så att möjlighet ges till frivillig arbetsdelning och/eller att tjänstledighet underlättas.
En förutsättning för att både kvinnor och män skall ha möjligheten att utvecklas i sin yrkesroll och samtidigt kunna fungera i den viktiga föräldrarollen är att vi kan skapa ett barnvänligt arbetsliv, alltså en arbetsmiljö där det ses som en kompetenshöjning och en viktig samhällsuppgift att vårda och fostra sina barn. Detta gäller både män och kvinnor.
Det finns idag positiva exempel med arbetsgivare som på olika sätt fyller ut en del av skillnaden mellan föräldraförsäkringen och lönen för den anställde. Det är glädjande att arbetsgivare ser värdet av att medarbetare får möjlighet att umgås med sina barn. En positiv syn på föräldraledighet bidrar även till att arbetsgivaren får lojala och nöjda medarbetare.
Samtidigt som det finns goda exempel har en genomförd studie om svenska företags attityd till mannens föräldraledighet visat att många män motarbetas passivt eller aktivt av sina arbetsgivare. Många gånger upplever de även en negativ attityd från arbetskamrater. Undersökningen visar att endast 3 % av de undersökta företagen är uttalat positiva till att fäder tar ut sin föräldraledighet. Det är således viktigt att stat och kommun tillsammans med de fackliga organisationerna tar sin opinionsbildande roll på allvar för att förändra synen på föräldraledighet. Detta skulle t.ex. kunna göras genom en nationell kampanj för ett barnvänligt arbetsliv.
Om män i större utsträckning blir aktiva deltagande föräldrar skapas förutsättning för kvinnors möjligheter till karriär inom arbetslivet. Att det föds allt färre barn i Sverige idag, snart bara 1,5 barn per kvinna, är en varningssignal. Mycket tyder på att en ökad förvärvsfrekvens, högre tempo i arbetslivet, ökad arbetslöshet och därmed ökad rädsla att förlora jobbet, försvårar kombinationen med föräldraskap. Det är förödande för en nation om det inte skapas utrymme för barn att födas och för vuxna att vara föräldrar.
De ekonomiska villkoren för att ta hand om barn måste vara gynnsamma. En generös föräldraförsäkring inklusive en rimlig garantinivå, rätt till tre års tjänstledighet, barnomsorgskonto och tillgång till god barnomsorg av olika slag som kan väljas efter föräldrarnas önskemål och barnets behov är viktiga inslag för att göra kombinationen föräldraskap/arbetsliv möjlig.
För många familjer där mannen eller kvinnan eller båda vill satsa mycket tid och kraft på sitt arbete kan det bli en omöjlig uppgift att också hinna med hem och hushållsarbete. Man vill istället prioritera tid med barnen. Traditionellt sett har kvinnorna haft hand om hemmet och denna förväntning finns fortfarande kvar även om de flesta kvinnor idag är yrkesarbetande. Ett sätt att stödja familjen är att utforma beskattningen så att det går att köpa hushållstjänster till ett rimligt pris. Detta skulle få en rad omedelbara effekter. Rimliga priser på hushållstjänster skulle möjliggöra även för människor med normala inkomster att köpa dessa tjänster. Kristdemokraterna anser att regeringen snarast bör återkomma med ett förslag i denna riktning.
Kristdemokraterna har drivit frågan om ett återinförande av kontaktdagarna sedan de togs bort 1995. Dessa dagar kunde användas av föräldrarna från och med det kalenderår barnet fyllde 4 till och med det år barnet fyllde 12. Föräldern hade möjlighet att avstå från förvärvsarbete två dagar per år och barn i samband med föräldrautbildning, besök i barnets skola eller besök i förskoleverksamhet eller skolbarnsomsorg. Kontaktdagarna har varit mycket viktiga för föräldrarna. Förra året utlovade regeringen att kontaktdagarna skulle ”återinföras”. Kristdemokraterna välkomnade detta. Tyvärr visar det sig att regeringen har brutit sitt löfte om ett återinförande. Endast en kontaktdag per år och barn för barn mellan 6 och 11 år införs. Kristdemokraterna vill istället ge föräldrarna möjlighet att ta ut två kontaktdagar per barn och år för barn mellan 4 och 15 år, fr.o.m. 2004. Redan 2002 vill vi införa dessa kontaktdagar för barn mellan 4 och 12 år. Kontaktdagarna utbetalas med den högre garantinivå som vi har. Föräldrarna bör även kunna spara kontaktdagarna till året därpå.
Den kristdemokratiska politiken utgår från subsidiaritetsprincipen. Denna innebär att politiken byggs ”underifrån”. Det en liten gemenskap själv klarar av att hantera skall den ansvara för och själv besluta om. De överordnade gemenskaperna skall stödja de små gemenskaperna. För familjepolitikens utformning innebär detta att så många beslut som möjligt, som berör familjen, skall fattas av familjen själv. Ett sådant beslut är till exempel valet av barnomsorgsform. Staten och kommunerna skall underlätta familjens val, inte styra det. Den politik som Socialdemokraterna presenterar vad gäller synen på barnomsorg bygger på ett socialistiskt, kollektivistiskt synsätt. 80 % av stöden till småbarnsfamiljens hushåll har en starkt styrande utformning. Det är en politik som tonar ner familjens och den lilla gemenskapens betydelse.
Enligt vår mening omfattar begreppet barnomsorg såväl föräldrarnas omsorg i det egna hemmet som förskola, familjedaghem, öppen förskola, fritidshem, föräldrakooperativ och andra former. Utgångspunkten för alla val av barnomsorg måste vara barnets bästa och föräldrarna skall självfallet ha rätt att välja den barnomsorgsform som passar deras barn bäst. Barn har olika behov och förutsättningar. Detta innebär att det måste finnas ett varierat utbud av olika barnomsorgsformer, inklusive omsorg i det egna hemmet. Även denna omsorg måste accepteras och betraktas som likvärdig.
Kristdemokraternas utgångspunkt är att kommunal barnomsorg utgör ett komplement till den egna familjens omsorg. Vi anser att den politik regeringen bedriver sänder ut fel signaler till landets nuvarande och blivande småbarnsföräldrar. Familjepolitik måste handla om att möjliggöra för föräldrarna att kunna tillbringa mer tid med sina barn och att kunna kombinera yrkesarbete med omsorg om barnen på ett bra sätt.
Regeringen har lagt fram förslag om att en maxtaxa införs inom förskoleverksamheten. Kristdemokraterna anser att maxtaxeförslaget är orättvist och främst ett sätt att tvinga föräldrar att välja en viss form av barnomsorg. Regeringen hävdar att det är en reform för barnen. I själva verket handlar det om att få föräldrar att arbeta mera och längre.
Förslaget går därför stick i stäv med föräldrarnas önskemål att kunna tillbringa mer tid tillsammans med barnen. Regeringen lyssnar inte på föräldrarna, men inte heller på barnen.
Maxtaxan förstärker ytterligare dagens orättvisor mellan dem som kan och vill utnyttja den kommunalt finansierade barnomsorgen och dem som vill eller måste ordna annan barnomsorg. Förslaget är dessutom glesbygdsfientligt. Den familj som bor i en liten glesbygdskommun där barnomsorgen inte är utbyggd kan inte komma i åtnjutande av maxtaxeförslaget. Maxtaxan är också ett ingrepp i det kommunala självstyret som äventyrar såväl andra kommunala verksamheter som kvaliteten i barnomsorgen.
Reformen tycks handla om att få föräldrar att arbeta mera utanför hemmet. Eftersom ekonomin styr de flesta människors val innebär det således att regeringen bestämmer vad som är bäst för den enskilda familjen och det enskilda barnet. Förslaget gynnar de familjer som har en relativt hög inkomst mest, vilket är en märklig fördelningspolitik.
Regeringen inser tydligen att det blir svårt för kommunerna att klara kvaliteten i barnomsorgen i och med att en maxtaxa införs. Därför skall de kommuner som ”lyder” regeringen, d.v.s. inför maxtaxa, belönas med pengar till personalförstärkningar. Den kvalitetsförstärkningen behövs i alla kommuner. Våra tankar kring maxtaxan utvecklas vidare i en separat motion.
Regeringen väljer att gång på gång betona vikten av att föräldrar lämnar sina barn till professionell personal och använder barnets egna utveckling som argument för införandet av maxtaxa och allmän förskola.
Vi kristdemokrater motsätter oss resonemanget att det endast är i förskolan som barnet kan utvecklas. Barn lär överallt i alla miljöer förutsatt att nyfikenheten stimuleras. För att kunna ge det enskilda barnet den trygghet, stimulans och det stöd det behöver måste utgångspunkten vara barnets individuella behov. Därmed behövs också olika alternativ för att möta dem. Med regeringens politik är risken uppenbar att andra barnomsorgsformer än kommunala förskolan försvinner. Som exempel kan nämnas att regeringen hävdar att reformen om allmän förskola främst berör barn i landsbygdskommuner och övriga mindre kommuner, barn till föräldralediga, invandrarbarn, barn i utsatta bostadsområden och barn till hemarbetande. Dessa utgör just de grupper som den öppna förskolan riktar sig till.
Utifrån ovanstående är det inte svårt att se vad regeringen anser. Andra barnomsorgsformer än kommunal förskola (läs daghem) kan inte tillfullo ge det enskilda barnet det stöd och den stimulans som det behöver. Grupper som idag står helt utanför statliga subventioner skall nu ingå, men i ett styrt system. Fortfarande lämnar regeringen familjer där en förälder själv tar hand om barnen under något/några år helt utan stöd. Det är en grupp familjer som inte ”finns” i regeringens sinnevärld.
Att Kristdemokraterna verkar för att föräldrarna skall ges möjlighet att tillbringa mer tid med sina barn och vill uppvärdera föräldrarollen innebär inte att vi inte inser värdet av en förskoleverksamhet med hög kvalitet. Tvärtom. För att alla föräldrar skall finna alternativ som passar just dem och deras barn måste det finnas en väl utbyggd barnomsorg med olika alternativ.
Vi vill sätta fokus på att lyfta fram olika barnomsorgsformer där omsorg i hemmet, förskolan, familjedaghem, föräldrakooperativ, öppna förskolor och privata alternativ har sin givna plats. Som exempel kan nämnas att omsorgsformen familjedaghem inte nämns en enda gång i budgetpropositionen. Detsamma gäller den öppna förskolan.
Det är viktigt att etableringsmöjligheter ges till olika alternativ. Det som förenar alla former måste vara intresset att på bästa sätt tillgodose barnets och familjens behov.
Det är viktigt att förskoleverksamheten utvecklas så att en hög kvalitet kan säkerställas. Insikten om barns behov måste finnas och få styra både när det gäller planering av olika omsorgsformer, gruppstorlekar samt kontinuiteten i omsorgen. Såväl kommunala som privata barnomsorgsalternativ skall bedrivas under kvalitetskontroll.
Till skillnad från regeringen anser vi att arbetet som görs inom den öppna förskolan bör tas tillvara och vidareutvecklas. Öppna förskolan bärs av en idé som innebär att förskollärare, föräldrar, dagbarnvårdare och andra vuxna som besöker den skall vara med och utforma verksamhet och innehåll. Detta leder till ansvar, trivsel, ökad delaktighet och engagemang från olika vuxna. Kristdemokraternas syn på barnomsorgen utanför hemmet utvecklas vidare i en separat motion.
Kristdemokraterna har länge arbetat för tillräckligt goda ekonomiska resurser till familjerna för att de skall kunna fullgöra sina uppgifter på ett bra sätt. Dagens stöd till barnfamiljerna strider mot viktiga principer som rättvisa, valmöjligheter och god fördelningspolitik.
Den mycket höga beskattningen även av låga inkomster kombinerad med inkomstrelaterade bidrag och taxor innebär att orimliga skattekilar skapas. Kostnaden för den som själv ordnar sin barnomsorg, i egen regi eller genom att köpa tjänsten osubventionerad, blir orimligt stor. För att motverka detta och skapa drivkrafter för förvärvsarbete tillhandahåller stat och kommun kraftigt subventionerad offentlig barnomsorg. Sambandet mellan barnomsorgens verkliga kostnader och den avgift som föräldrarna betalar är mycket svagt. I praktiken innebär det att en stor grupp föräldrar gynnas på en annan grupps bekostnad.
Med tanke på hur viktig omsorgen om barnen är framstår dagens system, som inte tar hänsyn till omvårdnad i hemmet, som ganska otidsenligt. När barnomsorgsfrågor diskuteras glöms ofta att småbarnsperioden för de allra flesta är en relativt kort period av livet. Ekonomen Ann-Marie Pålsson kom för några år sedan ut med en bok om hemarbete som väckte mycket debatt. Hon konstaterade att det arbete som görs utanför den etablerade arbetsmarknaden endast ger låg grundtrygghet. Detta drabbar i första hand kvinnorna. Män och kvinnor arbetar ungefär lika mycket i tid räknat, men proportionerna mellan hemarbete och arbete utanför hemmet är olika. Kvinnorna arbetar 40 procent mindre på den så kallade öppna arbetsmarknaden. Med andra ord missgynnas kvinnor över livscykeln genom den här arbetsfördelningen. Detta är en viktig jämställdhetsfråga.
Ur detta perspektiv finns det anledning att fråga sig hur staten betraktar arbete som sådant. Hemarbete måste utföras och är viktigt inte minst ur livskvalitetssynpunkt, men signalerna som ges med dagens regelverk är att alla bör förvärvsarbeta heltid även under små perioder då arbetsbelastningen i hemmet är som störst, till exempel under den tid när man har små barn. Ann-Marie Pålsson noterar i sin bok att vård och underhåll av maskiner är en skattebas och räknas som värde i BNP, medan vård och underhåll av människor inom hemmet inte räknas i skattesammanhang och inte alls registreras i den ekonomiska statistiken. En ökad insikt om detta samband kan dock, främst tack vare att Kristdemokraterna varit pådrivande, konstateras i det nya pensionssystemet. Fyra år per barn räknas som pensionsgrundande i det nya systemet. Denna insikt borde också gälla andra reformer.
Det familjepolitiska system som byggts upp genom åren har flera brister från såväl valfrihets- som fördelningspolitisk synvinkel. Fördelningspolitiskt därför att barnomsorgssubventionerna i stor utsträckning tillfaller redan resursstarka hushåll. Föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan har innan hon får barn och omvänt högre för redan välavlönade kvinnor. Barnbidraget utbetalas lika för alla. Endast bostadsbidraget kan sägas särskilt gynna resurssvaga hushåll. Bostadsbidraget har dock skurits ner och försämrats kraftigt under senare år. Från valfrihetssynpunkt är det en brist att det familjepolitiska stödet inte medger flera alternativa barnomsorgsformer.
Utöver de statliga transfereringar som nämnts innebär vissa delar av den skattefinansierade offentliga konsumtionen dolda inkomstöverföringar med minimal fördelningspolitisk träffsäkerhet. I dag är det bara de som väljer att ha sina barn på kommunalt finansierad förskola och familjedaghem som får del av barnomsorgssubventionerna. Familjer där någon av föräldrarna valt att stanna hemma med barnen får ingen del av de offentliga subventionerna. Det får inte heller familjer som ordnat sin barnomsorg privat. Vidare får inte familjer som arbetar skift på tider som inte ”stämmer” med kommunens öppettider någon del av de offentliga subventionerna. Familjer som står i kö till den kommunala barnomsorgen får inte heller del av samhällets stöd. Den så kallade Lindbeckkommissionen11 uttryckte detta förhållande så här:
Framför allt kan inte dagens subventioner av barnomsorg utanför hemmet motiveras från fördelningssynpunkt. Subventionerna till de kommunala barndaghemmen innebär en inkomstöverföring till de cirka 40 procent av småbarnsfamiljerna som utnyttjar just denna omsorgsform. Subventionerna till de 20–30 procent av småbarnsfamiljerna som utnyttjar andra former av kommunalt understödda är mindre, medan de 30 procent av småbarnsfamiljerna som inte utnyttjar någon kommunal barnomsorg alls inte får någon som helst subvention. Från fördelningssynpunkt vore ett kontantstöd eller en servicecheck, lika för alla, mer motiverad. En annan möjlighet är skatteavdrag för barnomsorgskostnader.
Det nuvarande systemet har också brister ur flexibilitets- och valfrihetssynpunkt. Friheten för föräldrar att välja barnomsorgsform för sina barn är mycket begränsad. För de allra flesta finns bara möjligheten att ha barnen inom kommunalt subventionerad barnomsorg. Många som skulle önska en annan lösning har inte ekonomiska möjligheter till det. I dag är det bara de mest välbeställda som kan välja den barnomsorgsform som passar dem bäst.
Med barnens och familjernas behov som utgångspunkt för familjepolitiken är det angeläget att alla har möjlighet att välja den barnomsorgsform som passar de egna förhållandena bäst. Behoven och önskemålen kan naturligtvis variera över tiden, och därför ställs stora krav på att samhällets stöd till barnfamiljer är organiserat så att det kan användas på ett flexibelt sätt.
Dagens föräldraförsäkring innebär som tidigare nämnts att föräldrapenningen är lägre ju sämre ekonomisk situation kvinnan har innan hon får barn och omvänt högre för redan högavlönade kvinnor. Bakgrunden till detta förhållande är att det är inkomstbortfallsprincipen som tillämpas. Rimligheten i denna princip är dock tveksam när det gäller just föräldraförsäkringen. Föräldraförsäkringen är inte någon försäkring i traditionell mening, utan en transferering som konserverar inkomstskillnader mellan olika familjer. En grupp som särskilt har drabbats är studerande som ännu inte tagit steget ut på arbetsmarknaden. De har varit tvungna att välja mellan socialbidragsberoende eller att inte avstå från arbete och/eller studier ens under barnets första levnadsår. På universitets och högskolors anslagstavlor är det inte ovanligt med nödrop från föräldrar som behöver barnpassning redan när barnet endast är några månader gammalt. Frågan om trygghetssystemet för studenter behandlas i en särskild motion.
Socialbidrag är inte tänkt som ett system för att försörja dem som vill skaffa barn. Tyvärr har dagens system lett till ett sådant resultat. Om familjerna skall uppmuntras att föda barn kan inte sådana brister finnas i föräldraförsäkringen att de ger upphov till starka ekonomiska incitament att istället avstå från att föda barn.
För att utjämna skillnaderna vill Kristdemokraterna därför höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen i två steg från dagens nivå på 60 kr per dag till 200 kronor per dag år 2004. Från 2002 föreslås nivån bli 150 kronor per dag. De 60 kronorna som nu gäller som bottennivå för dem som har låg eller ingen sjukpenninggrundande inkomst (SGI) har gällt sedan mitten av 70-talet. Det är således inte för tidigt med en ordentlig uppräkning av nivån för dem som har det sämst ställt. Även om regeringen nu äntligen har föreslagit en höjning av garantinivån anser vi att den är för låg. Dessutom gäller inte den föreslagna höjningen garantidagarna i föräldraförsäkringen. Under dessa garantidagar tycker regeringen tydligen att det även fortsättningsvis räcker med att endast erhålla 60 kronor per dag. Till skillnad från regeringen anser Kristdemokraterna att det är viktigt för föräldrarna att ha en reell ekonomisk möjlighet att vara hemma med barnet även efter det första året. Vårt barnomsorgskonto kan användas flexibelt och ger därför bättre möjligheter än regeringens garantidagar med endast 60 kronor per dag.
När det gäller såväl sjuk- som föräldraförsäkringen finns det vidare skäl att tydliggöra vilka inkomster som man ”försäkrar” och att denna inkomst inte i alltför stor utsträckning går att påverka på kort sikt. Kristdemokraterna anser därför att den sjukpenninggrundande inkomsten skall beräknas på ett genomsnitt av de senaste två årens inkomster. Skattepliktiga förmåner samt semesterersättning skall vara SGI-grundande.
Den tillfälliga föräldrapenningen är en ersättning som man kan få t.ex. när barnet är sjukt. Skyddet gäller tills barnet fyllt 12 år, i vissa fall upp till 16 år. Föräldrarna kan få ersättning under högst 60 dagar per barn och år. När de 60 dagarna är uttagna kan ersättning utbetalas för ytterligare 60 dagar per barn och år, men inte vid ordinarie vårdares sjukdom. Ersättningen uppgår till 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten. Det har uppmärksammats att familjer som har barn som är sjuka ofta, eller då barn är sjuka en längre tid, kan få det svårt rent ekonomiskt. Är man dessutom ensamstående kan situationen bli än mer bekymmersam. Kristdemokraterna anser att riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att utreda hur systemet med tillfällig föräldrapenning slår mot familjer med barn som är sjuka ofta och/eller länge.
Frågan om underhållsstödet har behandlats i Familjeutredningens slutbetänkande ”Ur fattigdomsfällan” (SOU 2001:24). Någon proposition med anledning av utredningen har inte lagts fram. Kristdemokraterna har i tidigare motioner särskilt uppmärksammat återbetalningsskyldigas situation efter den ändring som trädde i kraft med anledning av prop. ”Beräkning av återbetalningsskyldighet för underhållsstöd till barn med särlevande föräldrar m.m.” (1998/99:78). De regeländringar som bl.a. innebar att procentsatserna för återbetalningen höjdes för medelinkomsttagare har slagit mycket hårt mot underhållsskyldiga medelinkomsttagare med fler barn än två. Förändringen var tänkt att sänka antalet fall som gick till kronofogdemyndigheten men istället har antalet ökat med 30 %.
Dessutom leder den ekonomiskt ohållbara situationen i vissa fall till att den underhållsskyldige föräldern av ekonomiska skäl ser sig tvingad att ibland avstå från att umgås med sitt barn. Detta är absolut inte bra för barnet. Även efter en separation behöver barnet se bägge föräldrarna som viktiga personer i sitt liv. Kristdemokraterna anser att det behövs en grundlig regelförändring när det gäller underhållsstödet och bidragsskyldigas situation. Denna fråga utvecklar vi vidare i en särskild motion om underhållsstödet.
Kristdemokraterna har enträget arbetat för goda ekonomiska resurser till familjerna. Efter en kompromiss i fyrpartiregeringen våren 1994 kunde ett beskattat vårdnadsbidrag på 2 000 kronor per barn i åldern 1–3 år, med viss modifiering för utnyttjad barnomsorg med kommunalt stöd, införas. Det bidrog till att skapa ökad rättvisa mellan olika barnfamiljer och underlätta för föräldrarna att ordna barnomsorgen utifrån sina egna behov.
Långt mer än hälften av alla barnfamiljer som var berättigade till det valde vårdnadsbidraget under den korta tid det existerade. 64 % procent av föräldrar med barn som fyllt 1 år men ej 3 år fick vårdnadsbidrag i augusti 1994. 78 % av dessa föräldrar fick 2 000 kronor per barn, 4 % fick 1 350 kronor per barn och 18 % fick 700 kronor per barn. Storleken på vårdnadsbidraget var beroende av hur många timmar barnet vistades på daghem. Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter valet 1994 avskaffade emellertid stödet från och med 1 januari 1995.
Kristdemokraterna har tidigare även diskuterat och presenterat ett förslag om en barnomsorgskontomodell. Utgångspunkten för såväl vårdnadsbidraget som barnomsorgskontomodellen är att öka valfriheten och flexibiliteten avseende barnomsorgen för barnfamiljen. Idag är friheten för föräldrar att välja barnomsorgsform för sina barn mycket begränsad. Istället för att fråga föräldrarna vilken omsorgsform de skulle vilja ha, frågar regeringen om de utifrån befintliga alternativ är nöjda. Många som skulle önska en annan lösning har inte möjlighet att få det.
Vi kristdemokrater anser att förskoleverksamhetens utformning är en föräldraangelägenhet. Det är föräldrarna som skall bestämma hur de vill ordna sin barnomsorg. Vi vill, till skillnad från regeringen, ge föräldrar och kommuner resurser för att kunna skapa ekonomiska och praktiska förutsättningar för val mellan olika och flexibla omsorgsformer.
Vi anser att regeringens förslag om maxtaxa och allmän förskola är alltför enkelriktat. Våren 2000 presenterade vi därför ett alternativt förslag tillsammans med de övriga borgerliga partierna. Principen för barnomsorgskontot är densamma som för vårdnadsbidraget, nämligen att låta barnfamiljen bestämma över vilken barnomsorgsform som passar familjen bäst. Vårt förslag omfattar, till skillnad från regeringens, alla barn, ger valfrihet och flexibilitet samt är rättvisare. Förslaget stärker alternativen i barnomsorgsverksamheten, visar på en vilja att göra en familjepolitisk reform som tilltror föräldrarna själva valet mellan heltid, deltid eller ingen tid alls på arbetsmarknaden under olika perioder av livet. Vi vill myndigförklara föräldrarna. Mot den bakgrunden har vi kommit överens om fyra målsättningar enligt följande:
Politiken skall ge stöd för en trygg och bra uppväxt för alla barn. Det förutsätter att föräldrarna har möjlighet att ta ansvar för barnens uppväxt både när det gäller barnomsorg och skola.
Verklig valfrihet förutsätter mångfald. Det är viktigt att det finns olika former av barnomsorg. Den moderna barnomsorgen skall ge utrymme för ny pedagogisk utveckling och olika former av tjänster anpassade efter den enskilda familjens behov.
Det offentliga stödet till barnomsorgen skall nå alla barn. Åtgärderna skall tillsammans flytta makten över barnomsorgen från riksdags- och kommunpolitiken till föräldrarna. Familjen skall fritt kunna välja mellan att anlita barnomsorg i kommunal regi och annan barnomsorg.
Både kvinnor och män skall ha möjlighet att förena yrkesliv med familjeliv. Förutsättningarna är olika och familjer har olika önskemål om lösningar för barnets omsorg. Föräldrarna måste själva få större möjlighet att påverka avvägningen mellan yrkesliv och familjeliv. I en tid när det är svårt att kombinera ansvar för barn med ett aktivt yrkesliv behövs inte mer av de gamla lösningarna, utan nya möjligheter för familjen att själv välja barnomsorgslösningar.
Fyrpartiförslag: Från 1 januari 2002 införs som ett första steg ett barnomsorgskonto med 40 000 kronor för ettåringar och 20 000 kronor för tvååringar. Maximalt 20 000 kronor per barn får tas ut per år. Föräldrarna skall ha rätt att fritt välja barnomsorg. Styrkta barnomsorgskostnader skall vara avdragsgilla i den kommunala beskattningen. Rätten gäller för samtliga barnomsorgskostnader oavsett tillsynsform. Avdraget får göras med maximalt 50 000 kronor per barn och år. Avdraget görs i den kommunala taxeringen och minskar alltså kommunalskatten. Kommunerna kompenseras för skattebortfallet. I en kommun med genomsnittlig skattesats minskar den skatt som familjen betalar med en knapp tredjedel av de kostnader som dras av. Avdragsrätten kan utnyttjas under hela förskoleperioden.
Barnomsorgskontot omfattar alla barn och ger föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller stanna hemma under en del av barnens uppväxt.
Med en mångfald av barnomsorgsformer kan olika verksamheter stimulera varandra och bidra till en utveckling av hela barnomsorgen. Därför måste olika barnomsorgsformer ha möjlighet att verka på olika villkor. Mångfald och valfrihet är dessutom den bästa garantin för hög och jämn kvalitet.
Kostnaderna för det i överenskommelsen lagda förslaget är av samma storlek som kostnaden för regeringens förslag till maxtaxa, d.v.s. knappt 5 miljarder kronor. Barnomsorgskontot motsvarar cirka 3,6 miljarder kronor, och avdragsrätten för styrkta barntillsynskostnader med ett tak på 50 000 kronor motsvarar cirka 1,5 miljarder kronor. Med vårt förslag kommer föräldrarnas önskemål att spela huvudrollen. Hur de kommer att använda sig av reformen går inte att säga i förväg, med tanke på den dynamik förslagen leder till. Det är just det som är poängen.
Kristdemokraternas förslag: Det allmänna barnbidraget uppgår till 950 kronor per barn och månad. Den 1 januari 2003 införs en skattereduktion på 50 kr per barn och månad för alla barn upp till 16 år och år 2004 utökas den till 100 kronor per barn och månad. I de fall ingen av föräldrarna har en positiv förvärvsinkomst utbetalas skattereduktionen som s.k. negativ skatt. Den 1 januari 2002 höjs det särskilda barnrelaterade bidraget i bostadsbidraget med 100 kronor per månad och barn. De individuella inkomstgränserna i bostadsbidraget för makar/samboende avskaffas och den gemensamma inkomstgränsen sätts till 117 000 kr.
Vidare utökas ytnormen för den bostadsbidragsgrundande ytan med 10 kvadratmeter i respektive kategori.
Bostadsbidraget har skurits ner kraftigt de senaste åren med Socialdemokraterna i regeringsställning. En av försämringarna var att införa individuella inkomstgränser för beräkning av bostadsbidrag. Detta innebär att staten lägger sig i hur en familj tjänar ihop sin hushållsinkomst. Genom de individuella inkomstgränserna drabbas de familjer där bara den ena maken förvärvsarbetar, även om förvärvsinkomsterna brutto är lika stora när två arbetar. Det betyder exempelvis att ett hushåll som har en förvärvsinkomst på 175 000 kr får väsentligt lägre bostadsbidrag än ett hushåll där den ena maken tjänar 100 000 kr och den andra 75 000 kr (det vill säga tillsammans lika mycket som den första hushållsinkomsten).
Vidare har det i bostadsbidraget införts en bostadsbidragsgrundande yta. Det har lett till att många familjer som bor i småhus har mist sitt bostadsbidrag eller fått det kraftigt försämrat. Kristdemokraterna föreslår att den nu gällande ytnormen utökas med 10 kvadratmeter i respektive kategori.
Kristdemokraterna eftersträvar en bättre fördelningspolitisk profil av familjestöden. Därför vill vi att den särskilda barnrelaterade delen av bostadsbidraget höjs med 100 kr per barn och månad. Det gynnar de som bäst behöver det.
Samtidigt som Kristdemokraterna låter barnbidraget uppgå till 950 kr inser vi att en allmän höjning av barnbidraget inte kommer en socialbidragstagare till del, eftersom socialbidraget reduceras i samma mån som barnbidraget höjs. För att bryta denna och andra typer av bidragsfällor och bidragsberoenden är det på sikt väsentligt mer angeläget att sänka inkomstskatterna framför allt för låg- och medelinkomsttagare. För barnfamiljerna inför vi en skattereduktion som uppgår till 50 kr per månad och barn fr.o.m. 2003 och 100 kr per månad och barn fr.o.m. 2004. Skattereduktionen är således i praktiken ett bidrag på 600 kr per år och barn år 2003 och 1 200 kr per år och barn år 2004.
Nedan följer Kristdemokraternas totala satsningar på familjen
TABELL: KRISTDEMOKRATERNAS POLITIK FÖR BARNFAMILJER
Anm. I tabellen redovisas nettoeffekten för hushållen av de olika förslagen. Således har skattepliktiga transfereringar räknats om så att de blir jämförbara med rena avgiftsförändringar, skattesänkningar eller obeskattade bidrag som bostadsbidraget. För det höjda garantibeloppet i föräldraförsäkringen redovisas merkostnaden i förhållande till regeringens föreslagna höjningar.
I detta avsnitt redovisas ett antal exempel på hur Kristdemokraternas och regeringens skatte- och familjepolitik för nästa år förändrar barnfamiljers ekonomiska situation och valmöjligheter när föräldraförsäkringen tagit slut. I slutet av avsnittet redogörs kortfattat för beräkningsförutsättningarna.
Både med dagens system och med regeringens maxtaxereform framgår (i alternativ 1) att det inte är ekonomiskt möjligt för den ena föräldern att vara hemma med barnen om de skulle önska. Med Kristdemokraternas familjepolitik blir detta möjligt tack vare dels pengarna på barnomsorgskontot som föräldrarna själva disponerar, dels förbättringarna i bostadsbidraget. I alternativ 2 väljer ena föräldern att arbeta deltid (75%). Regeringens politik leder till lägre barnomsorgskostnad, men med Kristdemokraternas politik blir utfallet totalt sett drygt 2 300 kronor bättre per månad. Förutom pengarna på barnomsorgskontot beror detta på att barnomsorgsavgiften bli avdragsgill, att bostadsbidraget förbättras och att skatten sänks mer än med regeringens politik.
Varken med dagens system eller med regeringens maxtaxa har denna familj möjlighet att anlita privat barnomsorg om de skulle vilja (alternativ 3), trots att det privata alternativet är billigare än kommunens totalkostnad för motsvarande tid i kommunal barnomsorg. Med Kristdemokraternas politik blir det däremot möjligt, mycket tack vare att barnomsorgskostnaden är avdragsgill, men också för att föräldrarna själva disponerar över medlen på barnomsorgskontot. I alternativ 4 arbetar båda föräldrarna heltid. Varken med regeringens eller Kristdemokraternas politik får de längre något bostadsbidrag. Med maxtaxealternativet sjunker barnomsorgskostnaden med drygt 1 200 kronor. Kristdemokraternas politik leder utan denna avgiftssänkning sammantaget till att familjen får en förstärkning med nästan 3 500 kronor per månad jämfört med året innan, eller drygt 1 800 kronor mer än med regeringens politik.
Många ensamstående föräldrar skulle vilja tillbringa mer tid tillsammans med sina barn. Möjligheterna att gå ned på halvtid är i dag mycket små, och de förbättras inte nämnvärt med regeringens politik (alternativ 1). Kristdemokraternas skatte- och familjepolitik gör det däremot möjligt för en ensamstående förälder att göra detta. Om den ensamstående föräldern väljer att arbeta deltid (75%) framgår att maxtaxereformen inte ger en så stor förbättring, helt enkelt eftersom barnomsorgstaxan redan är relativt låg vid lägre inkomster.
I alternativ 3 väljer den ensamstående föräldern att arbeta heltid och ha barnen i kommunal barnomsorg (förskola). Jämfört med i år förbättras situationen med drygt 1 100 kronor med regeringens politik och med drygt 3 100 kronor med Kristdemokraternas politik.
I det tredje typfamiljsexemplet har vi en tvåbarnsfamilj som bor i Stockholm och har medelinkomster (i detta exempel 18 000 kronor i månaden vid heltidsarbete). Dessa inkomster och den barnomsorgstaxa som tillämpas i Stockholms kommun torde vara tämligen representativa för landet i stort. Om den ena föräldern själv vill ta hand om barnen när föräldraförsäkringen tagit slut, framgår det (alternativ 1) att detta varken är möjligt med dagens politik eller efter regeringens maxtaxereform, eftersom subventionen bara gynnar de familjer som väljer den kommunala barnomsorgen (förskolan). Regeringens s.k. individuella inkomstgränser i bostadsbidraget gör det extra svårt för familjen, eftersom de, enkelt uttryckt, kraftigt missgynnar den familj där den ena har låg inkomst och den andra hög. Med Kristdemokraternas politik blir det däremot möjligt att förlänga tiden hemma med barnen för de familjer som vill.
I alternativ 2 väljer den ena föräldern att arbeta halvtid och ha barnen i den kommunala barnomsorgen på halvtid. I alternativ 3 (nedan) arbetar föräldrarna lika mycket som i alternativ 2, men väljer i stället att anlita privat barnomsorg på halvtid. Både i dag och med regeringens maxtaxereform är detta omöjligt, trots att kommunens totala vinst av att slippa finansiera två halvtidsplatser är högre än den kostnad föräldrarna själva skulle kunna ordna barnomsorgen för. Dagens system skapar alltså onödigt höga samhällsekonomiska kostnader. Med Kristdemokraternas skatte- och familjepolitik blir det ett reellt alternativ för familjen att anlita privat barnomsorg på halvtid.
I alternativ 4 väljer båda föräldrarna att arbeta heltid och ha barnen i kommunens barnomsorg (förskola). Med maxtaxereformen blir barnomsorgskostnaderna 1 340 kronor lägre nästa år. Kristdemokraternas politik leder utan denna avgiftssänkning sammantaget till att familjen får en förstärkning med drygt 3 600 kronor per månad jämfört med året innan, eller knappt 1 800 kronor mer än med regeringens politik.
Gällande regler för 2001 jämförs dels med delar av Kristdemokraternas familje- och skattepolitik för 2002 som innebär
obeskattat barnomsorgskonto på 20 000 kronor per barn och år för barn som fyllt 1 men inte 3 år (totalt 40 000 kronor för alla ”nya” ettåringar).
avdragsrätt mot kommunalskatten för styrkta barnomsorgskostnader.
höjt och rakt grundavdrag på 24 000 kronor
statligt förvärvsavdrag mot kommunalskatten på 5% av inkomsten
skattereduktion på 4 560 kronor per år (380 kronor per månad) för låg- och medelinkomsttagare.
ingen rabatt på egenavgiften till pensionssystemet och full avdragsrätt för hela avgiften
förbättrat bostadsbidrag med 100 kronor per barn och månad samt slopade individuella inkomstgränser
dels med regeringens politik (skatteförändringar och maxtaxa) som innebär
barnomsorgsavgift för första barnet 3% av familjens bruttoinkomst/månad, max 1 140 kronor/månad
dagisavgift för andra barnet 2% av familjens bruttoinkomst/månad, max 760 kr/månad
reducerad pensionsegenavgift och avdragsrätt med 75%
höjt grundavdrag till 11 200 kronor
Beloppen för nödvändiga utgifter är hämtade från Institutet för privatekonomi vid Föreningssparbanken. För typfamilj 1 är barnomsorgskontobeloppet (20 000 kronor) jämnt fördelat på 12 månader i ”alternativ 1”, i de övriga exemplen på 11 månader för att man ska kunna jämföra med barnomsorgstaxan som betalas 11 månader per år.
Familjen kan emellertid förbruka 20 000 kr av barnomsorgskontot redan den 1 januari om de skulle vilja.
För typfamilj 2 är kontobeloppet jämnt fördelat på 11 månader i alla alternativ eftersom föräldern förvärvsarbetar i samtliga fall och barnomsorgstaxan betalas för 11 månader.
För typfamilj 3 är barnomsorgskontobeloppet jämnt fördelat på 12 månader i alla exempel för att bli jämförbart med maxtaxeavgiften som där kommer att tas ut under 12 månader.
Observera också att barnens åldrar valts så att endast ett av barnen berättigar till barnomsorgskontopengarna, medan båda dessa barn får del av maxtaxereformen.
I detta avsnitt presenteras kortfattat de anslagsförändringar som Kristdemokraterna vill göra i förhållande till regeringens budgetproposition för år 2002. Förslagen redovisas endast översiktligt. Bakgrunden och motiven till förändringarna redovisas i motionstexten ovan. Förändringarna av bostadsbidragen återfinns i motionen för utgiftsområde 18. Förändringarna av maxtaxan återfinns i motionen för utgiftsområde 16. Förändringarna av avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader återfinns i Kristdemokraternas skattemotion.
Från 1 januari 2002 införs som ett första steg ett barnomsorgskonto med 40 000 kronor för ettåringar och 20 000 kronor för tvååringar. Styrkta barnomsorgskostnader skall vara avdragsgilla i den kommunala beskattningen. Rätten gäller för samtliga barnomsorgskostnader oavsett tillsynsform. Kostnaderna för detta förslag är av samma storlek som kostnaden för regeringens förslag till maxtaxa, d.v.s. knappt 5 miljarder kronor. Förändringarna av avdragsrätten för styrkta barnomsorgskostnader återfinns i Kristdemokraternas skattemotion.
För detta ändamål avsätter vi 3 600 miljoner kronor för år 2002.
Kristdemokraterna vill höja garantibeloppet i föräldraförsäkringen i två steg från dagens 60 kr/dag till 150 kr/dag från och med år 2002 och till 200 kr/dag från och med år 2004. De 90 garantidagarna och den extra månaden i föräldraförsäkringen slopas i samband med att barnomsorgskontot börjar gälla år 2002, från den dag barnet fyller ett år.
Vidare anser Kristdemokraterna att den sjukpenninggrundande inkomsten bör beräknas på de senaste två årens inkomster, inklusive semesterersättning och skattepliktiga förmåner.
Kristdemokraterna inför även två kontaktdagar per barn och år för barn mellan 4 och 12 år fr.o.m. år 2002. Kristdemokraterna avvisar således regeringens förslag som endast innebär en kontaktdag per barn och år för barn mellan 6 och 11 år. Kontaktdagarna utbetalas med det högre garantibeloppet som Kristdemokraterna föreslagit.
Anslaget 21:2 bör därför justeras ned med 1 010 miljoner kronor för år 2002.
I proposition 1998/99:119 Socialförsäkringens personkrets föreslogs en uppdelning av hela socialförsäkringslagen i en bosättningsbaserad respektive arbetsbaserad del. Biståndsarbetare anställda av en ideell organisation kommer att omfattas av de bosättningsbaserade förmånerna, men vid utlandsbetalning begränsas dock dessa förmåner till något som man kallar för familjestöd. I förslaget räknas i detta sammanhang inte vårdbidraget som familjestöd. Biståndsarbetare som arbetar utomlands är viktiga för Sverige och gör ett beundransvärt arbete med stor omsorg och många gånger med uppoffringar som följd. Vi tycker att det är självklart att vårdbidraget skall utgå till de biståndsarbetare som har rätt till det.
Anslaget 21:6 tillförs därför 0,5 miljoner kronor för år 2002.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Alf Svensson (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Ulf Björklund (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Jan Erik Ågren (kd) |
Ragnwi Marcelind (kd) |
| [1] | 1 Ekonomikommissionen, SOU 1993:16 |