Motion till riksdagen
2001/02:Sf391
av Désirée Pethrus Engström m.fl. (kd)

Rehabilitering

Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen beslutar om ny rehabiliteringsförsäkring från den 1 juli 2002, i enlighet med vad som anförs i motionen.

  2. Riksdagen begär att regeringen påbörjar det nödvändiga lagstiftningsarbetet, i enlighet med vad som anförs i motionen.

  3. Riksdagen begär att regeringen tillsätter en organisationskommitté med ansvar för genomförandet, i enlighet med vad som anförs i motionen.

  4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör utreda reglerna för avdragsrätt för rehabilitering.1

1 Yrkande 4 hänvisat till SkU
Sjukförsäkringssystemet har stora brister

Sjukskrivningarna kostar staten 12 miljoner om dagen. Kristdemokraterna har under flera år frågat efter åtgärder för att snabbt ta itu med det ständigt ökande antalet sjukskrivningar i Sverige. Hittills har regeringen stått handfallen inför de enorma kostnadsökningar i sjukförsäkringen vi sett de senaste åren. Kostnaden 1998 var cirka 20 miljarder. Nu är kostnaden dubbelt så hög. Kristdemokraterna har i frågor, interpellationer och debatter efterlyst åtgärder som åtminstone kan stävja den negativa utvecklingen i sjukförsäkringen. Men ännu så länge har inte mycket hänt, trots att miljarder strömmar ut ur statskassan. Det enda svar vi har fått är att ”regeringen utreder”. Men något måste göras ”i väntan”. Vi anser att Gerhard Larssons utredning (SOU 2000:78) ger en riktig lägesbeskrivning och samtidigt en aktiv lösning på hur rehabiliteringsarbetet kan fungera effektivt. Dessutom visar den att en satsad krona ger nio tillbaka sammantaget. Vi föreslår därför att regeringen snarast skrider till verket och i stort sett genomför det förslag som ges i utredningen avseende rehabiliteringsorganisation.

En nödvändig åtgärd i väntan på en ny rehabiliteringsorganisation är att snabbt se till att rehabiliteringsarbetet på försäkringskassorna och arbetsplatserna fungerar. I tider av neddragningar under 90-talet har arbetsgivarna inte ansett sig ha vare sig tid eller resurser att prioritera rehabiliteringsarbetet. Samtidigt har försäkringskassorna fått kraftiga neddragningar så att inte heller de kunnat arbeta aktivt med rehabiliteringsarbete. De har inte frågat efter rehabiliteringsutredningarna i samma utsträckning som när rehabiliteringsförordningen kom 1989 och fram till mitten av 1990-talet. Detta har fått allvarliga ekonomiska konsekvenser för sjukförsäkringen.

Försäkringskassorna har de senaste åren minskat sin personalstyrka med cirka 25 procent. I takt med att antalet sjukskrivningar ökat har kassorna tvingats prioritera utbetalningar av sjukpenning. Personella resurser har således flyttats över från rehabiliteringssidan till utbetalningssidan. Så här i efterhand kan man konstatera att denna kortsiktiga prioritering blivit mycket kostsam. Samtidigt har RFV och regeringen underlåtit att agera. Istället för att sätta in akuta resurser för att ”avarbeta rehabiliteringsköer” har regeringen valt att förhålla sig passiv. Arbetsgivarna har ansvar för att göra rehabiliteringsutredningar. Men försäkringskassan har inte tid att göra de rehabiliteringsplaner som den enligt föreskrifterna är ålagd att göra.

Av regeringens budgetproposition framgår att ohälsan är otillfredsställande hög för försäkringskassans personal. Trots detta har ingen agerat för att åtgärda problemet. Kristdemokraterna har föreslagit att man i avvaktan på långsiktiga lösningar skall sätta in mer akuta resurser till kassorna, vilket hade kunnat åstadkommas om riksdagen röstat för våra förslag i tidigare budgetmotioner eller lagt fram egna liknande förslag. Regeringen lägger i årets budget mer pengar till försäkringskassorna, vilket naturligtvis är bra som en akut åtgärd innan andra åtgärder kan få effekt. Men det betonas inte att dessa medel ska gå till att avarbeta rehabiliteringsärenden. Vi vill gå längre genom att dessutom föreslå en rehabiliteringsförsäkring i enlighet med Gerhard Larssons utredning (SOU 2000:78).

År 2000 kom en utredning som behandlade rehabiliteringsfrågorna – Gerhard Larssons Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78). Den innehåller gott om konkreta förslag på åtgärder för att minska ohälsan. Mycket hade kunnat genomföras ganska omgående. Istället har regeringen valt att tillsätta en arbetsgrupp som redan försenats. Rehabiliteringsarbetet är grundligt skadat. Det förebyggande arbete som började byggas upp under tidigt 90-tal med rehabiliteringsförordningen och med arbetslivsfondspengar har nu mer eller mindre raserats.

Avdragsrätt för rehabilitering

Idag finns det möjlighet att göra avdrag för förebyggande rehabilitering. Det är svårt för arbetsgivare att veta om en insats kan bedömas som förebyggande. En person som till exempel är deltidssjukskriven och går på massage på arbetsgivarens bekostnad för att inte bli mer sjuk kan i och för sig betraktas som redan sjuk. Är det då förebyggande rehabilitering? En person som är sjukskriven för utbrändhet och går på företagshälsovårdens stresshanteringsgrupp på arbetsgivarens bekostnad, är det att betrakta som förebyggande eller ej? Att skicka en anställd på utredningshem för exempelvis en whiplashskada, är det att betrakta som förebyggande? I nuvarande lagstiftning kan man inte tolka det så. Samtidigt är det viktigt att förebygga långvarig sjukskrivning. Frågan om avdragsrätt bör klargöras och tas ställning till om man vill uppmuntra arbetsgivare att ta ett större ansvar för rehabilitering.

Inför en ny rehabiliteringsorganisation

Kristdemokraterna anser att åtgärder inte kan vänta och stödjer därför de förslag som förs fram i Gerhard Larssons utredning. Målet med utredningens förslag är färre och kortare sjukfall. De samhällsekonomiska vinsterna lyfts fram liksom att de individer som kan få adekvat hjälp får ett stöd tillbaka till arbetslivet.

Förslaget går ut på att införa en rehabiliteringsförsäkring som ersätter en stor del av dagens olika system för rehabilitering och ersättningar. Särskilda resultatenheter inom försäkringskassan skall tydliggöra att det inte går att nagga på detta område i sämre tider.

Tanken är att den nya försäkringen skall finansieras via arbetsgivaravgifter, men under en övergångsperiod på tre år ska staten stå som medfinansiär. Enligt utredaren behöver mellan 2,6 miljarder och 2,9 miljarder kronor per år satsas under en treårsperiod för att sätta igång det nya arbetssättet.

Av de nästan 93 miljarder kronor i utgifter för sjukersättning, rehabilitering och förtidspensioner som årligen utbetalas utgör passiva ersättningar 90 procent. De aktiva rehabiliteringsinsatserna utgör mindre än 10 procent av dessa medel. Utredaren pekar på att en satsad krona sammantaget ger nio tillbaka.

En ny myndighet kallad Rehabiliteringsstyrelsen skall införas. Där delar vi dock inte utredarens uppfattning i förslaget att den skall byggas upp som en fristående myndighet. Vi anser att dess funktion bör finnas som en egen resultatenhet inom RFV.

Vi anser likt utredaren att istället för renodling av roller som riskerar att skapa murar behövs en huvudaktör som har ett tydligt huvudansvar – en samordnare. Det är dessutom viktigt att skapa incitament till samarbete mellan de inblandade aktörerna.

I övrigt föreslås bland annat

Sammantaget stämmer dessa förslag väl överens med det vi kristdemokrater länge eftersträvat, nämligen resurssatsningar på rehabiliteringsområdet för tidiga åtgärder och höjd kompetens inom försäkringskasseorganisationen. Utredaren belyser också på ett bra sätt att vissa personer behöver hjälp med arbetsmarknadsinriktade åtgärder för att komma tillbaka i arbete. Det är ett faktum att många är sjukskrivna för att de inte själva kan byta arbete eller inte får hjälp av arbetsförmedlingen då de redan har en anställning.

Regeringen lägger i årets budgetproposition ett allt för stort fokus på arbetsplatsen och dess beskaffenhet som orsaken till den ökade sjukfrånvaron. Det motsvarar cirka 50 procent av alla sjukskrivningsorsaker. Vi menar att det finns faktorer utanför arbetsplatsen som sannolikt i stor utsträckning bidrar till ohälsan. Den allmänt ökade stressen som kommer av ekonomisk stress, relationsproblem m.m. bidrar till att människor mår allt sämre. Människor får i allt mindre utsträckning ihop sina liv. De klarar inte av den ökade psykosociala belastningen. Därför menar vi att det krävs en större helhetssyn när man ska angripa ohälsoproblematiken. Utformningen av familje-, social-, folkhälso-, skatte- och jämställdhetspolitiken har stor betydelse för möjligheterna att komma till rätta med ohälsan men också vad individen och arbetsgivarna kan förväntas få för stöd från det offentliga när ohälsa uppkommit.

Det förebyggande arbetet måste ses i ett långt perspektiv. Grundläggande begrepp inom förebyggande arbete är primär, sekundär och tertiär prevention. Man skiljer mellan hälsofrämjande insatser för att undvika sjukdom, så kallad primärprevention, och insatser för tidig upptäckt av sjukdom – sekundärprevention. Med tertiär prevention menas insatser för att förhindra att en sjukdom återkommer eller förvärras. Kristdemokraterna anser att det förebyggande arbetet måste rikta in sig på alla dessa nivåer. I det perspektivet blir det alltför snävt att bara fokusera på arbetsplatsen och de problem som kan uppstå där.

Sjukförsäkringens bristfälliga incitamentstruktur

Ett av det grundläggande problemen men dagens sjukförsäkringssystem är bristen på incitament. Det gäller framför allt för försäkringskassan. I dagens system har exempelvis försäkringskassan inga ekonomiska incitament att göra ett optimalt jobb och snabbt få ut den försäkrade i arbete. Staten delar ju ut nya medel för sjukpenning om sjukskrivningsgraden ökar.

Arbetsgivarna betalar sjukförsäkringsavgift men kan enbart ställa krav på sjukpenning till den anställde, inte på försäkringskassorna att snabbt komma in som ett stöd i rehabiliteringsarbetet. Individen kan bara invänta eventuella rehabiliteringsinsatser. För de 25 procent som inte ens har en traditionell arbetsgivare är det mycket olyckligt att försäkringskassornas rehabiliteringsarbete inte fungerar tillfredsställande.

En hållbar lösning måste kunna kombinera ekonomiska incitament med en god försäkring där såväl arbetsgivare som arbetstagare kan känna sig trygga. Dagens system har uppenbara problem både när det gäller incitamenten och tryggheten. På sikt verkar det som om en hållbar lösning vore att vi tillåter att privata försäkringsbolag kommer in som aktörer i rehabiliteringsarbetet. Det skulle bidra till att komma till rätta med den nuvarande ordningens undermåliga incitamentsstruktur.

Genomförande

Gerhard Larsson gör en god analys av behoven av rehabilitering och arbetssätt, och Kristdemokraterna ställer sig positivt till utredarens förslag om en ny rehabiliteringsförsäkring. Vi anser att det är viktigt att reformen får genomslag så snart som möjligt och menar därför att den bör träda i kraft den 1 juli 2002. Riksdagen bör därför fatta ett principbeslut enligt utredningens förslag samt ge regeringen i uppdrag att påbörja erforderligt lagstiftningsarbete. Dessutom måste en organisationskommitté tillsättas.

Stockholm den 4 oktober 2001

Désirée Pethrus Engström (kd)

Inger Davidson (kd)

Rose-Marie Frebran (kd)

Magda Ayoub (kd)

Kenneth Lantz (kd)

Fanny Rizell (kd)

Yvonne Andersson (kd)

Sven Brus (kd)

Lars Gustafsson (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Dan Kihlström (kd)

Maria Larsson (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Chatrine Pålsson (kd)

Rosita Runegrund (kd)

Ingvar Svensson (kd)

Gunilla Tjernberg (kd)

Erling Wälivaara (kd)