Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det s.k. taket i föräldraförsäkringen begränsas till lönedelar på maximalt 7,5 inkomstbasbelopp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern fr.o.m. den 1 januari 2002 om ej skattepliktiga 40 000 kr per barn.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en avdragsrätt på 50 000 kr per år i den kommunala beskattningen införs för styrkta barnomsorgskostnader.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att föräldraförsäkringen begränsas till 360 dagar med anledning av att det borgerliga barnomsorgskontot och avdragsrätten för barnomsorgskostnader tar vid när barnet fyller ett år.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den extra pappamånaden inte införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att kontaktdagarna inte införs.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att garantidagarna avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att havandeskapspenningen förs över till utgiftsområde 10 politikområde 19:1 Sjukpenning och rehabilitering, i enlighet med vad som anförs i motionen.
1 Yrkande 3 hänvisat till SkU.
Vi har under många år föreslagit ändringar i familjepolitiken. När nu barnfamiljernas utsatta ekonomiska situation uppmärksammats i utredningar och i media vill vi återigen presentera följande förslag i syfte att skapa bättre ekonomiska förutsättningar för dem som önskar bilda familj.
Det faktum att föräldrar har en ökad försörjningsbörda när barnen bor hemma har inneburit att samhället byggt upp ett svåröverskådligt gytter av bidrag och subventioner för att hjälpa familjer ekonomiskt. Litteratur kring välfärdsfrågor pekar på att föräldrastöd är en fördelningsprincip över tid. Det innebär att unga föräldrar får föräldraförsäkring och barnomsorg i början på yrkeskarriären för att sedan under den tid när de ej har försörjningsansvar för barnen betala till föräldrar med hemmavarande barn. Cyniskt kan denna fördelningsprincip kallas för föräldrastöd på avbetalning.
Utifrån empiriska data och moraliska principer kan omfattande offentliga subventioner och bidrag till familjer ifrågasättas. Omfattande subventioner och bidrag till familjer kan vara en skenbart god lösning. För de nordiska länderna korrelerar omfattningen på familjestöden med nativiteten. Island är det land som har det minst omfattande familjestödet i Norden och samtidigt den högsta nativiteten per capita. Sverige har det mest omfattande familjestödet och de lägsta födelsetalen i Norden. Ur ett moraliskt perspektiv kan dagens familjepolitik ifrågasättas eftersom det berövar familjerna möjlighet att själva styra över sin ekonomi på grund av att familjestöden i väldigt hög utsträckning är specialdestinerade.
Det kan också konstateras att fördelningsprincipen över tid inte är applicerbar på familjestöden i dag eftersom svenska barnfamiljer sannolikt är världens mest skattetyngda. Skattesystemet i Sverige tar inte hänsyn till försörjningsbördan, och därmed betalar barnfamiljer den skatt som sedan finansierar de välfärdstjänster de inte själva kan styra över. Den observante som studerar familjestödet måste därför fråga sig om inte en alternativ utväg för barnfamiljers ekonomiska utsatthet vore att låta familjerna själva bestämma över sina inkomster i större utsträckning än vad som är möjligt i dag.
Skattepolitiken har utformats så att allt mer av inkomsterna tagits från familjer och beroendet av politiska beslut har ökat. Vi har då verkat för att medborgarna skall betala skatt efter försörjningsbörda. När barnomsorgspolitiken utformats mot allt mindre valfrihet och fler monopol har vi strävat efter fler alternativ och ökad rättvisa genom avdrag för styrkta barnomsorgskostnader, vårdnadsbidrag och såväl kommunalt som ideellt drivna daghem. När Socialdemokraterna gjorde föräldrarnas valfrihet till en fråga för politiskt godtycke krävde vi lagstadgad rätt för alternativen och lagstadgad skyldighet för kommunerna att inte ekonomiskt diskriminera alternativen. När Socialdemokraterna utformade bostadspolitiken så att storskalighet och kollektivism prioriterades, då arbetade vi för privat ägande i boende och större möjlighet för familjerna att äga sitt eget hem. När Socialdemokraterna drev skolan mot allt större likformighet, då drev vi kravet på att föräldrarna skulle få välja skola för sina egna barn.
Vi vill basera familjepolitiken på följande fundament:
Familjen skall ha ansvar och företräde framför samhället. Föräldrarna är de som ytterst är ansvariga för sina barn och som skall ha möjlighet att göra de val som vi ställs inför i livet.
Välfärdsstaten måste omvandlas till ett välfärdssamhälle genom att alla familjer skall ha rätt att välja barnomsorg, skola och sjukvård samt i större utsträckning kunna utforma den ekonomiska tryggheten.
Barnomsorgen måste omstruktureras för att familjerna bättre skall kunna anpassa barnpassningsbehovet efter de individuella förutsättningarna. Detta sker främst genom avdragsrätt för styrkta barnomsorgskostnader samt ett barnomsorgskonto.
Skattesystemet skall ta hänsyn till försörjningsbörda. Genom att införa ett grundavdrag för samtliga med inkomster, ett förvärvsavdrag samt ett barnavdrag kan skattebördan minskas radikalt för barnfamiljer som därigenom har stora utgifter varje månad. Därtill måste fastighetsskatten avvecklas för att göra det möjligt för barnfamiljer att skaffa sig en passande bostad. De av oss föreslagna skattesänkningarna är inte riktade eller selektiva utan kommer alla till del och är lättöverskådliga till skillnad från nuvarande system.
Skatten är i dag den allra största hushållsutgiften för de flesta familjer. Därtill är det en utgift som inte kan påverkas av den enskilde utan enbart genom politiska beslut. Genom ett grundavdrag som inom en överskådlig framtid skall vara 50 000 kronor om året, ett förvärvsavdrag för arbetstagare om 15 procent samt ett barnavdrag på 15 000 kronor per barn ökar vi de ekonomiska ramarna högst betydligt för alla medborgare, och speciellt barnfamiljerna.
För en tvåbarnsfamilj där mannen tjänar 20 000 kronor i månaden och kvinnan 15 000 kronor i månaden innebär det moderata skatteförslaget netto cirka 5 000 kronor mer i månaden i disponibel inkomst för familjen.
Om mannen i familjen tar ut 12 månaders föräldraledighet innebär den moderata sänkningen av ersättningsnivån cirka 700 kronor mindre i månaden efter skatt. Totalt tjänar en barnfamilj cirka 4 300 kronor netto i månaden på de moderata skattesänkningarna i utbyte mot fem procents sänkning av ersättningsnivån i föräldraförsäkringen. Väljer kvinnan att ta ut föräldrapenning minskar skillnaden mellan det moderata förslaget och de nuvarande reglerna.
Förvisso vill vi avskaffa den ”extra pappamånaden”, men detta kompenseras barnfamiljerna för genom barnomsorgskontot (mer om detta nedan). Mot bakgrund av våra skatteförslag anser vi att föräldraförsäkringen kan begränsas från nuvarande 480 dagar till 360 dagar med en ersättningsnivå om 75 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten. Därtill vill vi också att garantiersättningen inom ramen för föräldrapenningen skall begränsas till 360 dagar. Den ”extra pappamånaden” och garantidagarna i föräldraförsäkringen vill vi ersätta med det gemensamma borgerliga familjepaketet som presenteras nedan.
Regeringen föreslår att taket till 10 prisbasbelopp i föräldraförsäkringen höjs mot bakgrund av att allt fler löntagare har inkomster över 7,5 prisbasbelopp. Vi motsätter oss en höjning av taket i föräldraförsäkringen av tre skäl.
För det första innebär en höjning av taket att skattebördan ökar för barnfamiljer med låga inkomster för att utöka omfattningen i föräldraförsäkringen till att omfatta inkomster över cirka 23 000 kronor i månaden. Regeringens syfte med att höja taket i socialförsäkringarna är att försöka upprätthålla legitimiteten för den generella välfärden. Vi anser att barnfamiljerna får betala ett högt pris för att höginkomsttagare skall omfattas av föräldraförsäkringen.
För det andra förhindrar en höjning av taket i socialförsäkringarna en konkurrens mellan olika avtalslösningar som innebär en god avvägning mellan avgift och ersättning. I dag förs diskussioner om att införliva föräldraförsäkringslösningar i kollektivavtal, och därtill har enskilda arbetsgivare uppmärksammat föräldraförmåner som ett sätt att behålla attraktiv arbetskraft. Denna utveckling motarbetas genom att höja taket i föräldraförsäkringen. Genom att både offentliga och privata lösningar tillåts existera kan den enskilde själv styra hur den ekonomiska tryggheten skall vara beskaffad.
För det tredje är det bättre att inkomstbegränsningen i föräldraförsäkringen i likhet med det reformerade ålderspensionssystemet följer den allmänna löneutvecklingen i stället för prisutvecklingen, vilket är fallet i dag. I en framtid kommer allt fler lönetagare att ha inkomster över den av regeringen föreslagna höjningen av taket. Då måste taket höjas på nytt. Genom att begränsa ersättningsnivån till maximala 7,5 inkomstbasbelopp kommer taket i föräldraförsäkringen att följa den allmänna löneutvecklingen.
Föräldraförsäkringen omfattar inte alla i dag, utan bara de flesta. Vi vill ha en verkligt allomfattande föräldraförsäkring. Ett stort steg för att uppnå detta är att utforma regler för studerande föräldrar och egenföretagere. I dag är inte studier föräldrapenningberättigande, och detta borde ändras. En modell kan vara att en tids studier medför rätt till föräldrapenning. Vi avstår från att närmare precisera hur studier skall kunna vara föräldrapenningberättigande, utan vi har för avsikt att återkomma i denna fråga. Därtill måste reglerna för egenföretagare ändras, vilket vi motionerat om i annan motion.
Vi föreslår tillsammans med Kristdemokraterna, Centerpartiet och Folkpartiet att ett särskilt barnomsorgskonto inrättas för barn i förskoleåldern från och med den 1 januari 2002. Barnomsorgskontot skall vara 40 000 kronor per barn med en begränsning av uttaget på maximalt 20 000 kronor per år. I övrigt får pengarna användas helt enligt föräldrarnas önskemål. Pengarna från barnomsorgskontot skall inte vara skattepliktiga och inte räknas med vid bedömningen av om socialbidrag skall utbetalas.
Vi föreslår även, tillsammans med de borgerliga partierna, att en avdragsrätt på 50 000 kronor per år i den kommunala beskattningen införs för styrkta barnomsorgskostnader. Avdragsrätten skall gälla under hela förskoleperioden.
Barnomsorgskontot, avdragsrätten för barnomsorgskostnader och de moderata kraven på skatteavdrag utgör en effektiv lösning på barnfamiljernas ekonomiskt utsatta situation. Detta skall jämföras med regeringens ”duttande” och detaljstyrning av både föräldraledighet och ekonomi. Därför kommer vi att i det följande räkna upp de Socialdemokratiska förslag som vi vill avskaffa eller inte införa.
Barnomsorgssubventioner, liksom bostadssubventioner, är efterfrågedrivande. Det innebär att ett bibehållande av ”maxtaxan” kommer att medföra kraftigt ökade kostnader för att bygga ut barnomsorgen, vilket i sin tur innebär ökat resursbehov. Vi har svårt att se att en krafigt utbyggd barnomsorg med vidhängande utgiftsökning kan underlätta barnfamiljernas ekonomiska situation.
Vi motsätter oss den ”extra pappamånaden” mot bakgrund av att den kringskär barnfamiljernas självständighet. Det går inte att kommendera föräldrar till ledighet, och det är vår starka övertygelse att staten inte har rätt att göra det. 1997 var cirka 10 procent av fäderna föräldralediga. Efter ”pappamånadens” införande har den siffran ökat till 12,4 procent år 2000. Det är föräldrarnas rättighet och skyldighet att gemensamt komma överens om förläggningen av föräldraledigheten. Det borgerliga barnomsorgskontot underlättar för familjen att låta barnet stanna hemma även efter ett år med föräldraförsäkring.
Regeringen har tänkt sig att föräldrarna skall ta ut delledighet och finansiera denna med garantiersättningen om 60 kronor per dag under garantidagarna som sträcker sig från dag 390 till 480 i föräldraförsäkringen. Vi anser att detta är ett ingrepp i föräldrarnas självbestämmanderätt. I fall föräldrarna väljer att ta ut delledighet efter dag 360 i föräldraförsäkringen kan de använda sig av det borgerliga barnomsorgskontot för att finansiera denna delledighet.
Därtill har regeringen tänkt sig att föräldrar skall vara med barnen på dagis och i skola genom att införa kontaktdagar för detta ändamål. Hur lovvärt detta ändamål än kan verka är det bättre att överlåta åt föräldrarna att besöka barnen på dagis och i skola genom att utnyttja semesterdagar och upp till fem års ålder utnyttja barnomsorgskontot för att inte förlora inkomst.
Vi föreslår att havandeskapspenningen förs över från politikområde 21:2 Föräldraförsäkringen till utgiftsområde 10 politikområde 19:1 Sjukpenning och rehabilitering.
I delbetänkandet SOU 2000:72 påpekas att ”sorg- och trötthetstillstånd” i samband med graviditet genom ändrad rättspraxis ger rätt till sjukpenning. Eftersom graviditeten också är ett tillstånd och inte en sjukdom bör övervägas om inte en del av föräldraförsäkringen skall kunna utnyttjas under graviditetens sista månad.
Dessutom är den medicinska expertisen överens om att det är viktigt att den blivande modern har möjlighet att förbereda kroppen psykiskt och fysiskt för den kommande förlossningen. Följderna av att inte vara förberedd kan bli stora vid förlossningen och i det viktiga anknytningsarbetet med det nyfödda barnet.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margit Gennser (m) |
|
|
Gustaf von Essen (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Margareta Cederfelt (m) |
|
Björn Leivik (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Carl G Nilsson (m) |
Leif Carlson (m) |