Innehållsförteckning 9
Förslag till riksdagsbeslut 10
Inledning 11
Generell välfärdspolitik och allmänna socialförsäkringar 12
Starka argument för generell välfärdspolitik 12
Principerna för ett hållbart system för socialförsäkringarna 14
Beivra överutnyttjande av systemen 15
Höj taket 15
Det behövs en blocköverskridande överenskommelse om socialförsäkringarna 16
Fristående ställning med autonoma styrelser 16
Finansinspektionen granskar 17
Strävan mot individuell anknytning 17
En allmän a-kassa 17
Nytt stöd till utförsäkrade från a-kassan 17
Ökad satsning på rehabilitering 17
Återställande av änkepensionerna 18
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en socialförsäkringsreform.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för socialförsäkringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att motverka fusk och överutnyttjande av socialförsäkringarna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en blocköverskridande överenskommelse om socialförsäkringarna.
Riksdagen beslutar om ändring av regeringens förslag under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:
Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring
19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. 45 805 -4 185
19:2 Förtidspensioner 47 838 -440
19:4 Arbetsskadeersättningar 7 607 -100
19:8 Allmänna försäkringskassor 5 189 550
Summa för utgiftsområdet 108 357 -4 175
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 11 Ekonomisk trygghet vid ålderdom enligt uppställning:
Anslag Regeringens förslag Anslagsförändring
20:2 Efterlevandepensioner till vuxna 13 525 +770
20:3 BTP 10 211 +90
Summa för utgiftsområdet 33 535 2 180
Socialförsäkringssystemet är en av grundbultarna i den generella välfärdspolitiken och bidrar till att förstärka medborgarnas möjlighet att påverka sina egna liv även i situationer när sjukdom, skada, arbetslöshet eller ålderdom förändrar villkoren för den enskilda människan.
Alltsedan socialförsäkringstanken lanserades i vårt land 1884 i en motion av liberalen Adolf Hedin, har den ständigt ifrågasatts av politiska motståndare till liberalismen. Det dröjde fram till 1910-talet innan tanken på ett socialförsäkringssystem som omfattar flertalet medborgare blev politiskt accepterad. Inom den så kallade invalid- och ålderspensioneringen, 1913, infördes för första gången en blygsam inkomstrelaterad ersättning som var relaterad till medborgarens tidigare inkomst. Efter 1950-talets ATP-strid och sjukförsäkringsreformen 1955 genomsyrades samtliga socialförsäkringar av inkomstbortfallsprincipen.
Genom inkomstbortfallsprincipen omfattas även av högre inkomsttagare av socialförsäkringssystemet, vilket starkt bidrar till systemets allmänna stöd och legitimitet. Även om det finns en bred politisk majoritet i Sveriges riksdag och ett starkt folkligt stöd för allmänna och obligatoriska socialförsäkringar finns det, från liberal utgångspunkt, oroande tendenser som hotar undergräva tilltron till socialförsäkringssystemet.
Det finns en utbredd misstro mot att våra socialförsäkringar fungerar när vi verkligen behöver dem. Många är oroliga för att spelreglerna inte skall ligga fast, att ersättningsnivåer skall ändras över en natt och att ingångna löften plötsligt skall svikas. Denna oro är lätt att förstå. Under 1990-talet har reglerna för de svenska socialförsäkringarna ändrats hundratals gånger.
De flesta av dessa ändringar är i och för sig små, i meningen att de inte berör så många individer, men just de individerna kan ha påverkats på ett mycket långtgående sätt.
Några tiotal av ändringarna kan definieras som stora, antingen genom att de berör många (som sänkningen av ersättningsnivåerna i sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna) eller har principiell räckvidd (som avskaffandet av den allmänna arbetslöshetsförsäkringen, som kort tid dessförinnan hade införts av den borgerliga regeringen).
Återkommande undersökningar visar att förtroendet för socialförsäkringarna sjunker. Det är i sig ett allvarligt problem genom att människors otrygghet ökar. I konjunkturskeden där en ökning av den privata konsumtionen vore önskvärd kan en sådan hållas tillbaka av att människor känner oro inför framtiden.
Hur vårt liv blir avgörs till en viss del av tur och otur. Vi råkar ut för saker som ligger utanför vår egen kontroll, men som på olika sätt inskränker vårt självbestämmande och vår frihet. Ingen väljer sina föräldrar eller sin genuppsättning. Vi föds med olika resurser, exempelvis olika slags handikapp. På liknande sätt är olika risker, som risken för sjukdom och arbetsskada, omständigheter som i stor utsträckning ligger utanför individens omedelbara kontroll.
Detta hör till livet självt och kan inte elimineras genom några mänskliga konstruktioner. Men det har i mänsklighetens historia funnits försök att mildra effekterna av naturens orättvisor. Drivkrafterna för detta har hela tiden säkert varit de som fortfarande är de grundläggande: en allmän känsla för vad som är rättvist och orättvist samt en insikt hos många att olycka kan drabba vem som helst och att försök att förutse effekterna ökar tryggheten.
En liberal rättviseteori utgår i från att det i så stor utsträckning som möjligt endast skall vara sådana omständigheter som individerna själva rår över och kan påverka som skall tillåtas att avgöra vilket liv och vilka levnadsomständigheter människor skall leva under. Det innebär att omständigheter som slumpen avgör eller påverkar antingen skall kompenseras alternativt utjämnas genom en resurstillförsel.
Den generella välfärdspolitiken – med bland annat obligatoriska socialförsäkringar – är en lyckad lösning på dessa problem. En rätt utformad generell välfärdspolitik understöder människors självbestämmande och skapar därmed frihet för den enskilda människan att själv forma sitt liv.
Grunden för de resurser som krävs för en generell välfärdspolitik är arbetet. Arbete är också en förutsättning för att kunna leva ett självständigt liv. Alla människor har också en skyldighet att försöka försörja sig själva. Staten bör omfördela samhällets resurser så att alla – inte bara vissa – människor ges möjlighet till ett självständigt liv. Staten skall via skatter, avgifter och sociala trygghetssystem söka minska de skillnader mellan människor som beror på omständigheter som ligger utanför deras påverkan. Skillnader som skapar bättre totala förutsättningar och villkor även för de sämst ställda skall däremot inte motverkas. En politik utefter dessa principer uppfyller bäst de liberala målen om alla människors rätt till ett självständigt liv och till möjligheter att växa.
En generell välfärdspolitik har bland annat den fördelen att den ger mindre marginaleffekter än selektiva lösningar. En annan fördel är att den kräver mindre byråkrati och inte är integritetsstörande. Dessutom har den större möjlighet till en bred anslutning bland medborgarna. Till skillnad från selektiva system utestänger den ju inte stora grupper och skapar därmed inte heller misstroende mellan dem som har mest utbyte av systemet och dem som huvudsakligen betalar till systemet. Därmed bidrar den till social stabilitet. Den kan därutöver underlätta ett accepterande av förändringar på arbetsmarknaden och i arbetslivet och därmed bidra till välståndsutvecklingen.
En generell välfärdspolitik finansieras solidariskt. Alla skall vad gäller skola, omsorg, vård etc bidra efter bärkraft till finansieringen och vad gäller sjukförsäkring och ålderspension efter den inkomst som försäkras och oberoende av den individuella risken att bli sjuk eller chansen att bli gammal.
Det finns flera argument för obligatoriska socialförsäkringar mot inkomstbortfall. Det viktigaste är den spridning och fördelning av riskkostnaderna som uppnås genom att alla är med. Den som löper mindre risk att bli sjuk får vara med och betala till samma försäkring som de som har mycket större risk. Personer med ärftliga sjukdomar, kroniskt sjuka och människor med större sjuklighet än genomsnittet slipper därmed betala avsevärt högre premier än unga friska människor eller – i värsta fall – nekas försäkring. Fördelen är alltså att premiernas storlek inte påverkas av den individuella risken att bli sjuk eller den individuella chansen att bli gammal utan endast av den genomsnittliga risken eller chansen samt den försäkrade inkomstens storlek.
Under senare år har tanken på obligatoriska socialförsäkringar ifrågasatts. Tanken på någon form av omfattande tvångssparande i form av så kallade konton har lanserats som alternativ till obligatoriska socialförsäkringar.
Medborgarkontotanken har fått många skepnader sedan den i vårt land lanserades av ekonomen Stefan Fölster. I Skattebetalarnas förenings version av medborgarkonto har den gått under namnet välfärdskonto och i SAF:s version benämns den trygghetskonto i skriften ”Proportionell skatt med trygghetskonton” (SAF 1998). Alla förslagen har dock vissa grundläggande drag gemensamma.
Enkelt uttryckt bygger kontoidén på att större delen av dagens bidrag och samtliga socialförsäkringar ersätts med ett individuellt tvångssparande på ett konto. Individen själv bestämmer till vad och när kontot skall användas. Ju mer pengar som en person under sitt yrkesverksamma liv väljer att – eller är tvungen att använda – till sjukskrivning, studier, föräldraskap, sjukvård med mera desto mindre pengar finns kvar till pensionen.
Utgångspunkten för de olika varianterna är att skatten måste sänkas rejält med sådär 20–30 procent av BNP. Denna målsättning är bara möjlig om man ser den obligatoriska socialförsäkringen i sin helhet som skatt medan det tänkta obligatoriska sparandet i sin helhet som privat konsumtion.
I SNS-boken Välfärdspolitik i kristid håller arbetslinjen? (av A Björklund, L Söderström, P-E Edebalk och R Ohlsson 1998 Välfärdspolitiska rådets rapport) kritiseras tanken på medborgarkonto samtidigt som allmänna socialförsäkringar försvaras. Författarna konstaterar: ”Vid bedömningen av modellen med medborgarkonto måste man ha klart för sig att individer drabbas av sjukdom, arbetslöshet och sådant i mycket olika omfattning och att deras konton följaktligen skulle bli mycket olika belastade. Den som har tur skulle kunna se fram emot en kraftig extra pension, samtidigt som den otursföljda skulle få se sitt konto tömmas helt och hållet. Risken för inkomstbortfall avspeglar skillnader i hälsa, utbildning, bostadsort o s v. Under livet får vissa personer ... långt mer än sin beskärda del av sjukdom, arbetslöshet och annat elände. Dessa personers problem löses inte med individuellt sparande, utan kräver en eller annan försäkringslösning, där de som har tur bidrar till de otursförföljdas försörjning.”
Skulle man byta dagens allmänna sjukförsäkring mot ett sparande som bland annat skall täcka inkomstbortfall vid sjukdom blir skillnaderna mellan olika individer, med olika riskbilder, nästan hur stora som helst. Detta är den viktigaste skillnaden mellan försäkring och sparande. Den förra utjämnar risker. Den senare gör det inte. Den modell som utjämnar risker som individen inte rår över är därför den modell som närmast kan sägas uppfylla det liberala jämlikhetskravet att alla människor skall behandlas med samma hänsyn och respekt.
Försäkringsmässigheten måste upprätthållas inom socialförsäkringarna. Det skall finnas ett direkt samband mellan inbetalda avgifter och förmåner. Där inga förmåner finns skall inga avgifter tas ut.
Socialförsäkringarna skall vara utformade på ett sätt som motverkar utslagning och gynnar rehabilitering.
Det skall alltid löna sig att arbeta. Försäkringarna skall innehålla en självrisk som motverkar överutnyttjande och stimulerar till arbete och till en så kort försäkringsperiod som möjligt. Genom en försäkringsmässig koppling mellan avgifter och förmåner minskar de s k skattekilarna och det lönar sig bättre att arbeta.
Försäkringarna skall vara autonoma och finansieras med avgifter samt, för fördelningspolitiska inslag, med direkta statsbidrag. Försäkringssystemen skall huvudsakligen finansieras med egenavgifter. Detta bidrar till att tydliggöra försäkringsmässigheten. Genom att försäkringarna lyfts ut ur statsbudgeten och särredovisas ökas försäkringarnas legitimitet.
Det är viktigt att taket i socialförsäkringarna sätts så att det stora flertalet inkomsttagares inkomster ligger under taket.
För att socialförsäkringarna skall ha sina positiva effekter på trygghet och utjämning av riskkostnader utan att ha de negativa effekter som skatter har på arbetsvilja och hederlighet, krävs att deras utformning är konsekvent och tydlig.
Vi menar att ett socialförsäkringsskydd som byggs upp efter de principer vi anger inte behöver användas som budgetregulator. Det får en inbyggd följsamhet mot samhällsekonomin av samma slag som det nya pensionssystemet.
Men en förutsättning för den autonoma ställningen gentemot statsfinanserna är att principerna verkligen upprätthålls. Socialförsäkringarna är en så stor del av samhällsekonomin att t ex fel incitamentsstruktur får mycket kraftigt genomslag. Därför måste det finnas t ex självrisker, så att systemet – just för att det existerar för de perioder då vi inte arbetar – ändå uppmuntrar till arbete.
Uppslutningen kring en generell välfärdspolitik är avhängig av minst tre förutsättningar, nämligen
att välfärdsprogrammen uppfattas som allmänt rättvisa
att de genomförs korrekt och
att bördorna fördelas någorlunda rättvist.
Missbruk och fusk undergräver stödet för den generella välfärdspolitiken. Det är därför avgörande för systemens fortsatta legitimitet att fusk och missbruk beivras och att systemen utformas och underhålls på ett sådant sätt som underlättar detta.
Sammantaget har den politik som regeringen fört vad avser ryckighet och idel förändringar skapat en förtroendekris för välfärdspolitiken. En förtroendekris underblåser fusk och missbruk. Medborgarna vågar helt enkelt inte lita på att systemet kan leverera det som det borde kunna förväntas att det skall leverera. Människor upplever en stor osäkerhet om socialförsäkringssystemens framtid. Det är en politik som undergräver legitimiteten för välfärdspolitiken.
Folkpartiet anser att det är mycket viktigt för att motverka fusk och missbruk att den generella välfärdspolitikens legitimitet ökar – men att regeringen i sin hittillsvarande politik har bidragit till att legitimiteten istället minskar. När fusk förekommer måste detta med all kraft beivras.
När man blir sjuk, arbetslös eller behöver vara föräldraledig är det allt färre svenskar som får 80 procent i ersättning för sitt inkomstbortfall. Det beror på det så kallade taket, det vill säga den gräns för inkomsten som man får ersättning för. Över den gränsen, som i dag är 23 000 kronor i månaden i sjuk- och föräldraförsäkringen (eller 7,5 basbelopp), utgår ingen ersättning vid sjukdom eller föräldraledighet.
Det är viktigt att de allra flesta inkomsttagare helt omfattas av försäkringen. Därför har det de senaste åren varit ett växande bekymmer att fler och fler hamnar över taket. Efter de senaste årens reallöneökningar har nu över en miljon människor inkomster över förmånstaket.
Folkpartiet anser att taket bör höjas till tio basbelopp, drygt 30.000 kronor per månad, från år 2002. Det är Folkpartiets uppfattning att så många inkomsttagare som möjligt ska omfattas av socialförsäkringarna. Då minskar också behovet av egna privata försäkringar mot exempelvis sjukdom. Det ska räcka att betala premier till den allmänna försäkringen som omfattar alla för att veta att man har en ekonomisk trygghet för hela eller större delen av sitt inkomstbortfall när man är sjuk eller vill vara hemma med sitt nyfödda barn.
Under socialliberal ledning inleddes en blocköverskridande uppgörelse om framtidens pensionssystem. Pensionsreformen med sina raka rör mellan inbetalningar och förmåner, sin flexibilitet och sitt inslag av individuellt sparande är samtidigt en mycket liberal reform.
Som nyvald partiledare i mars 1997 sa Lars Leijonborg i sitt landsmötestal att när pensionsuppgörelsen är i hamn måste nästa steg vara att partierna enar sig om en stor socialförsäkringsreform. Vi måste få fram långsiktigt hållbara lösningar. Människor måste kunna lita på sina försäkringar. När folk planerar sin framtid är det viktigt att de känner trygghet och vet vad som gäller om de blir sjuka, arbetsskadade eller arbetslösa.
Förtroendet för socialförsäkringarna måste återupprättas. Detta krav upprepades av Lars Leijonborg i valrörelsen 1998. Folkpartiet gör fortfarande bedömningen att det behövs en bred uppgörelse – av samma dignitet som den stora pensionsreformen – mellan de partier som tror på försäkringsprincipen i välfärdspolitiken. En ny trygghetsförsäkring, byggd på tydliga principer, bör byggas upp.
Folkpartiet föreslår att dagens socialförsäkringar utformas som tre riktiga försäkringar:
en allmän pensionsförsäkring (nya pensionssystemet),
en allmän sjukförsäkring (inklusive förtidspensionen) och
en allmän arbetslöshetsförsäkring.
Alla tre blir obligatoriska, men fristående från statens budget. Det blir raka rör mellan avgifter och förmåner. Försäkringarnas oberoende tryggas genom fonder. Finansinspektionen kontrollerar försäkringsmässigheten. Ändringar av avgifter eller förmåner ska bara kunna ske när det är försäkringsmässigt motiverat, aldrig för att staten behöver pengar. Reglerna utformas så att det alltid finns incitament att återgå till arbete, delta i rehabilitering etc.
En uppgörelse bör enligt vår mening innehålla följande delar.
De tre systemen inom den allmänna trygghetsförsäkringen är definitionsmässigt offentliga, bl a genom att de är obligatoriska, men de ges inom den ramen en så fristående ställning som möjligt gentemot statsmakterna. De redovisas inte som delar av statens budget. Administrationen överlåts till autonoma styrelser. Även om riksdagen behåller rätten att fastställa ramarna för avgifter och förmånerna ska styrelsen – som bör ha längre mandatperiod än riksdagen och inte bestå av riksdagsledamöter – ha det operativa ansvaret för att försäkringens buffertfondering varken går under eller över fastställda ramar. För att möjliggöra en finansiering som till den dominerande delen utgörs av egenavgifter krävs sannolikt någon form av avgiftsväxling där nuvarande arbetsgivaravgifter sänks och lönerna höjs.
Finansinspektionen ska ges rätt att granska också de tre försäkringarna i den allmänna trygghetsförsäkringen.
Även om försäkringarna bygger på riskspridning – och många alltså får ut mindre från försäkringen än de betalat in – bör ansträngningar göras att ”individualisera” systemen. Det viktigaste är att återupprätta ett tydligt samband mellan avgifter och förmåner. En annan väg är att förse individen med regelbunden information om avgifter och rättigheter.
Arbetslöshetsförsäkringen skall vara allmän och obligatorisk. Vi ser inga skäl till varför inte alla inkomsttagare som uppfyller kraven på en fast anknytning till arbetsmarknaden ska ha rätt till en inkomstrelaterad arbetslöshetsförsäkring. Men det är också viktigt att betona att arbetslöshetsförsäkringen skall vara en omställningsförsäkring med lång anknytning till arbetsmarknaden.
Arbetslöshetsförsäkringen, som ska vara tidsbegränsad, bör kompletteras med ett nytt skydd för utförsäkrade. Detta skydd skall inte – som socialbidrag – prövas mot innehav av bil, egen bostad, sommarstuga etc. Ett villkor för stöd är självfallet att individen står till arbetsmarknadens förfogande.
Den nya sjukförsäkringen bör inkludera dagens förtidspensionering och arbetssjukdomsdelen av arbetsskadeförsäkringen. Försäkringen utformas så att arbetsgivarna uppmuntras till aktiva åtgärder för rehabilitering av långtidssjuka.
Besparingen på änkorna har lett till svåra ekonomiska konsekvenser för många änkor. Detta är oacceptabelt. Änkepensionen måste återställas.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |