Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en lagstiftning utarbetas som på ett bättre sätt tillvaratar barnets bästa när det gäller utvisningsdömda föräldrar.
I Sverige berörs i genomsnitt 200 barn varje år av att en förälder döms till utvisning på grund av brott. Hälften av föräldrarna utvisas på livstid. Barn till föräldrar som har uppehållstillstånd i Sverige eller är på tillfälligt besök i Sverige, som begår brott och döms till frihetsberövande straff, berövas sin möjlighet att hålla en nära kontakt med sin förälder under strafftiden.
I en utredning gjord av Brottsförebyggande rådet framkommer att 70 procent av de utvisningsdömda med barn har haft daglig kontakt med åtminstone ett av sina barn före domen. Många fortsätter också att hålla en kontakt med sina barn under fängelsetiden även om omständigheterna försvårar en så tät kontakt som de kanske önskat. Umgänget med barnen under fängelsetiden försvåras av att utvisningsdömda ofta placeras på anstalter med hög säkerhetsklass och att de inte har rätt till några normalpermissioner. I undantagsfall kan de få ledsagade permissioner. Detta leder till att flertalet av de dömda inte ens kan besöka sina barn en gång per halvår utanför fängelsets murar. Barn till brottslingar som dömts till utvisning har alltså sämre möjligheter att upprätthålla en kontakt med sin förälder än vad barn till andra dömda brottslingar har.
Över 80 procent av de utvisningsdömda med barn i Sverige anser att det är troligt eller mycket troligt att de kommer att skiljas från sina barn när utvisningen verkställs. I många fall handlar detta om barn som tidigare haft en nära kontakt med sina föräldrar. I de fall barnen följer med den utvisningsdömde föräldern innebär det inte sällan att de rycks ur den enda trygga miljö de känner till. Nära 90 procent av de utvisningsdömda med barn hade planer på att stanna i Sverige före domen.
FN:s barnkonvention stadgar att barnets bästa alltid ska sättas i främsta rummet. Dessutom har det allmänna en skyldighet att tillse att barnet inte skiljs från sina föräldrar mot sin vilja utom i det fall det är nödvändigt t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida. Endast i ett fåtal fall finns det önskemål från barnen eller på annat sätt skäl att skilja den dömde föräldern från kontakt med barnen.
Den som begår brott ska straffas av samhället. Men idag straffas också många oskyldiga barn varje år för brott som deras föräldrar begår. De straffas antingen genom att långvarigt eller för alltid helt skiljas från sina föräldrar, eller genom att ryckas upp med rötterna från den enda trygga miljö de känner till. Att ett frihetsberövande i sig innebär en begränsning i umgängesmöjligheterna är naturligt. Men att barn till brottslingar med utländskt medborgarskap skall ha svårare att upprätthålla kontakten med sin frihetsberövade förälder än barn till föräldrar med svenskt medborgarskap, är inte acceptabelt. Vi bör tillse att barn till föräldrar dömda till brott inte blir straffade tillsammans med sina föräldrar. Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till utformning av en lagstiftning som på ett bättre sätt tillvaratar barnens rätt till trygghet och umgänge med den förälder som är utvisningdömd. Innan en utvisning sker bör det utredas huruvida man har tagit det ifrågavarande barnets bästa i beaktande. Ur ett barnperspektiv kan barnet fortfarande ha ett behov av sin förälder oavsett om denne är dömd för ett brott eller inte.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Magda Ayoub (kd) |