Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om en generell flyktingamnesti under en begränsad tidsperiod.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om uppehållstillstånd för alla som väntat minst sex månader på att få sin asylansökan behandlad.
Vi har alla hört någon granne eller bekant utbrista att Sverige tar emot för mycket flyktingar. Men faktum är att allt färre lyckas ta sig hit och allt färre av dem beviljas asyl. Sverige har haft en av världens vidaste flyktingdefinitioner men har nu en av de snävaste. Jämfört med i mitten av nittiotalet har antalet flyktingar som beviljas asyl i Sverige minskat med 80 procent.
Runt om i vårt avlånga land gömmer sig uppskattningsvis 2 000 flyktingar. Ungefär 200 av dem är barn. Exakt hur många det rör sig om är per definition svårt att ta reda på, eftersom de som gömmer sig inte kan anmäla sig utan risk för avvisning. De har inga personnummer. Deras barn kan inte gå i skolan. De får inte arbeta fast de inget hellre vill än att försörja sig och leva öppet i sitt nya land. Deras öden är, eller riskerar i alla fall att bli, personliga tragedier allihop. Ju längre handläggningstider och ovisshet varar, desto större blir det mänskliga lidandet.
Samtidigt är flyktingpolitiken omtvistad och föremål för stora förändringar. De som gömmer sig i dag riskerar att hamna i en ny situation och ett nytt regelverk, kanske med ännu längre handläggnings- och väntetider som följd eller nya risker för avvisning. En av de saker gömda flyktingar behöver mest i dag är kanske rättssäkerhet.
Det kan ta flera år innan en asylsökande får besked om uppehållstillstånd. Långa handläggningstider och bristande rättssäkerhet hotar förtroendet för den svenska flyktingpolitiken. Svensk flyktingpolitik behöver reformeras i grunden och sätta den enskildes rätt i centrum.
Den bristande rättssäkerheten och de långa handläggningstiderna är i sig skäl nog att besluta om en flyktingamnesti. En sådan skulle innebära att de flyktingar som gömmer sig i dag får anmäla sig hos ansvarig myndighet som beviljar uppehållstillstånd åt dem som hörsammar kallelsen under en viss period. Amnestin ska omfatta alla som inte är misstänkta för grova brott.
Har då detta förslag någon förankring i verklighet och praktisk politik? Ja, både från Sverige och från utlandet. Amnesti har visat sig vara en både fungerande och effektiv åtgärd för beslutsfattare som vill rensa bordet inför en större lagändring eller regelförändring.
I USA utfärdade Ronald Reagan 1986 en engångsamnesti för alla som kunde uppvisa att de levde eller levt som illegala invandrare eller flyktingar i landet mellan 1 januati 1982 och 6 november 1986. Totalt beräknades två miljoner personer omfattas av amnestin, varav 900 000 ansökte.
Spaniens parlament godkände i januari 2000 en ny utlänningslag och tilldelade då alla som varit bosatta i Spanien före 1 juni 1999, men som inte hade pappren i ordning, uppehållstillstånd. Närmare 85 000 människor som levt gömda blev därigenom legala invandrare.
Senare samma vår kunde invandrare och flyktingar som levde under jorden i Belgien få uppehållstillstånd under en period. Kampanjen, som kallades ”Sans Papiers” (utan papper), möjliggjorde för nära 50 000 personer att leva öppet i landet.
Men det finns även svenska exempel.
Vid nyåret 1989 förklarade den socialdemokratiska regeringen att den som sökt asyl före den 1 januari 1988 och som då inte fått slutgiltigt beslut skulle beviljas uppehållstillstånd. I praktiken var det inte de humanitära skälen som låg till grund för beslutet. Den verkliga orsaken var att en ny utlänningslag skulle träda i kraft den 1 juli 1989 och att Statens invandrarverk skulle få en ny organisation.
Vid flera senare tillfällen (1991 och 1994) har både socialdemokratiska och borgerliga regeringar, i samband med nya beslut om ändrade regler för väntetid, genomfört motsvarande amnestibeslut. Utlänningar som vid dessa tidpunkter vistats i Sverige en viss tid efter det att ansökan om uppehållstillstånd gjorts, men som ännu inte fått en slutgiltig prövning, har beviljats uppehållstillstånd om inte särskilda skäl talat emot det.
Egentligen är det alltså ganska okontroversiellt. Svenska regeringar av båda sorter och flera internationella exempel visar att amnestibeslut både förekommer och fungerar. Exemplen visar också att besluten nästan alltid fattas i samband med större regeländringar. De stora förändringar som planeras i den svenska flyktingpolitiken motiverar ett amnestibeslut så fort som möjligt.
Vi vill alltså införa en tillfällig amnesti för att de som gömmer sig i landet skall kunna komma fram ur sina gömställen och in i det svenska samhället. Men även efter en sådan amnesti behöver vi göra något åt de långa handläggningstiderna och bristande rättssäkerheten i väntan på beslut. Vi som redan är medborgare accepterar ju inte obestämda handläggningstider utan preskriberar brott som inte utretts inom en viss tid. Till och med mord preskriberas om utredningen pågår för länge utan resultat. Men den som väntar på att få sin asylansökan prövad kan få vänta i åratal utan besked. Det är oacceptabelt ur rättssäkerhetssynpunkt. Därför vill vi införa en typ av amnesti permanent.
För att stärka asylsökandes rättssäkerhet vill vi att alla som väntat minst sex månader på asylbesked, men ännu ej fått svar, automatiskt skall beviljas asyl. Det ska finnas en gräns för hur mycket personligt lidande den enskilde skall behöva acceptera. Och om staten inte klarar den gränsen skall den enskilde inte behöva ta hela smällen.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Anna Kinberg (m) |
|
|
Per Bill (m) |
Henrik S Järrel (m) |
|
Karin Enström (m) |
Carl Erik Hedlund (m) |
|
Birgitta Wistrand (m) |
Lars Lindblad (m) |
|
Gunnar Axén (m) |