Riksdagen beslutar att införa en ny rehabiliteringsförsäkring i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om finansiella samverkansfrågor.
Riksdagen beslutar att införa en ny modell för trafikförsäkringen i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen beslutar att införa en andra karensdag i sjukförsäkringen med bibehållet högkostnadsskydd.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av regeländringar i karenssystemet.
Riksdagen beslutar om en ny beräkningsgrund för den sjukpenninggrundande inkomsten (SGI) i enlighet med vad i motionen anförs.
Riksdagen beslutar att de fasta stegen i sjukersättningen avskaffas och att den i stället skall kunna lämnas i proportion till nedsättningen av arbetsförmågan, i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringens ökade anslag till försäkringskassan bör specialdestineras till att anställa rehabiliteringssamordnare.
Riksdagen anvisar med följande ändringar i förhållande till regeringens förslag anslagen under utgiftsområde 10 Ekonomisk trygghet vid sjukdom och handikapp enligt uppställning:
|
Anslag |
Regeringens förslag, kr |
Anslagsförändringar, kr |
|
19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. |
45 805 022 000 |
-5 175 000 000 |
|
19:2 Förtidspensioner |
47 838 490 000 |
-725 000 000 |
|
19:7 Riksförsäkringsverket |
754 490 000 |
10 000 000 |
|
19:8 Allmänna försäkringskassor |
5 189 175 000 |
-12 000 000 |
|
Summa totalt för utgiftsområdet |
108 357 018 000 |
-5 902 000 000 |
Utgiftsområdet omfattar politikområdet ersättning vid arbetsoförmåga. Politikområdet omfattar sjukpenning, rehabilitering, närståendepenning, förtidspension, ersättning vid handikapp samt arbets- och kroppsskador, området kostnader för sysselsättning av vissa förtidspensionärer samt anslagen för Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
Kristdemokraterna konstaterar att regeringen ännu inte vågat lägga fram förslag till åtgärder som drastiskt kan minska de höga sjukskrivningskostnaderna. Man har heller inte lagt fram förslag som syftar till att hitta en helhetssyn på politikområdet och på nödvändiga reformer. Istället är det åter igen ett lappande och lagande som inte kommer att lösa de strukturella problem som finns inom socialförsäkringsområdet. Kristdemokraterna har i en särskild motion lagt fram ett förslag som innebär att vi vill införa en rehabiliteringsorganisation enligt Gerhard Larssons modell i SOU 2000:78. En sådan ordning skulle, enligt vårt synsätt, innebära att vi skulle arbeta med en helhetssyn där individen står i centrum och med effektivitet och kostnadsbesparingar för ögonen.
Regeringen föreslår följande mål för politikområdet:
En större andel av befolkningen i arbetsför ålder skall ha förmågan att arbeta.
Personer som inte har förmåga att arbeta skall ges en levnadsstandard som är anpassad till den ekonomiska utvecklingen.
Det första målet är närmast självklart men är en stor utmaning i nuvarande läge med ett stort och ökande antal sjukskrivna, inte minst långtidssjukskrivna. Målet är formulerat så att det är mätbart och lätt att konstatera om resultat har uppnåtts eller ej. Bristen på måluppfyllelse är närmast katastrofal.
När det gäller 11-punktsprogrammet som regeringen föreslår mot ohälsa ställer vi oss tveksamma till förslaget att stärka metodutveckling inom företagshälsovården med 10 miljoner kronor (punkt 4). Företagshälsovården är privata företag som ska svara mot kundernas behov. Som företag är det deras uppgift att tjäna pengar på att exempelvis erbjuda arbetsgivarna att köpa rehabiliteringsutredningar eller andra rehabiliteringsinsatser som arbetsgivaren önskar. Denna process pågår redan inom företagshälsovården. Att staten då ska gå in och stödja dessa privata företag ter sig lite märkligt.
Vi ställer oss däremot positiva till att börja med att utveckla rehabiliteringsmetoder hos de offentliga arbetsgivarna (punkt 6).
När det gäller sanktionsåtgärder mot arbetsgivare som inte skickar in rehabiliteringsunderlag (punkt 8) ställer vi oss ytterst tveksamma. Det finns en risk för godtycklighet i systemet. Kraven på arbetsgivare måste vara olika beroende på arbetsplatsens storlek. Istället bör positiva incitament utvecklas för ett gott samarbete mellan försäkringskassa och arbetsgivare. Det positiva incitament som finns är att försäkringskassan och arbetsgivarna i samverkan planerar åtgärder och delar på eventuella kostnader för rehabilitering. Det för båda parterna till samarbete. Arbetsgivarna får stöd och råd, försäkringskassan får en aktivare arbetsgivare. Vi vill understryka vikten av stöd från arbetsmarknadsmyndigheten för redan anställda där en annan arbetsplats är den enda lösningen för att individen ska kunna återgå i arbete. ”Rätt” arbete kanske inte finns hos befintlig arbetsgivare.
Regeln om att arbetsgivaren har skyldighet att lämna in rehabiliteringsunderlag finns redan idag i rehabiliteringsförordningen. Den behöver dock inte skickas in om den anses ”obehövlig”. I vissa fall har till exempel den anställde redan kommit i arbete igen när utredningen ska påbörjas. Att då arbetsgivaren ska tvingas att skicka in rehabiliteringsunderlag och dessutom betala för ett utlåtande från företagshälsovården verkar orimligt. Därutöver kommer försäkringskassornas administration att öka, vilket inte är produktivt i nuläget när arbetsbelasningen redan är hög på försäkringskassorna.
Regeringens förslag att se över sjukskrivningsprocessen i olika delar av landet är säkert bra och bör kunna leda till en enhetligare bedömning (punkt 9).
De medel som i budgetpropositionen sägs avsättas för bättre primärvård och att korta köer i vården innebär i praktiken ett mycket blygsamt nettotillskott till landstingens ekonomi enligt Landstingsförbundets beräkningar (punkt 11). Regeringen ger med ena handen och tar med den andra. År 2002 ger regeringen landstingen 8,8 miljarder kronor. Därefter drar de in medel från landstingen i form av egenavgifter, minskade statsbidrag samt effekter på momssystemet med 9,2 miljarder kronor. I praktiken blir det inga nya tillskott till landstingen år 2002. Med Kristdemokraternas budget får landstingen ett rejält nettotillskott med cirka 810 miljoner kronor.
Den bild som tonar fram i budgetpropositionen med stark kritik från JO avseende socialförsäkringens administration visar på att läget år ohållbart.
Regeringen har inte lyckats åtgärda allvarliga brister avseende rättssäkerhet, trygghet, kostnadskontroll och effektivitet. Regeringen presenterar inga förslag på att lösa problemen. Det finns anledning att betvivla att nuvarande system är långsiktigt hållbart med tanke på de nya uppgifter som presenteras i budgetpropositionen och som förväntas hanteras av försäkringsadministrationen vid sidan av utvecklingsplanen och det nya pensionssystemet.
I övrigt vad avser förslag om koncentration av handläggning av vissa slag till särskilda kassor ställer vi oss tveksamma. Möjligen kan regional samordning förespråkas.
I regeringens budgetproposition uppmärksammas det låga utnyttjandet av det nya systemet med vilande förtidspension. Under år 2000 var det endast cirka 800 personer med förtidspension eller sjukbidrag som prövade att arbeta med förtidspensionen eller sjukbidraget vilande. Kristdemokraterna förutsåg detta redan när förslaget kom hösten 1999 eftersom de som fortsätter arbeta efter 12 månader i systemet riskerar att få indragen pension. Dessutom finns inget skydd för eventuella sjuklönekostnader för de arbetsgivare som vill bereda plats för en person med förtidspension eller sjukbidrag. Dessa osäkerhetsfaktorer spelar förmodligen in i utnyttjandegraden.
Regeringen skriver i budgetpropositionen att man har för avsikt att höja taken i sjuk- och föräldraförsäkringen från 7,5 till 10 prisbasbelopp med den välanvända brasklappen ”om det statsfinansiella läget tillåter det”. Mot bakgrund av att regeringens prognoser om den ekonomiska utvecklingen de närmaste åren tillhör de mer optimistiska – andra konjunkturbedömare ger en betydligt dystrare bild – tycker vi att det är statsfinansiellt osäkert att lova så kraftiga utgiftsökningar. Det kan finnas skäl att se över takhöjden i sjuk- och föräldraförsäkringen, men med dagens osäkerhet kring den ekonomiska utvecklingen menar vi att sådana reformer måste vänta.
Arbetsplatsen är inte den enda avgörande förklaringsfaktorn för den ökade ohälsan. Regeringen lägger enligt vår mening allt för stort fokus vid att komma till rätta med arbetsplatsrelaterade problem, vilka enligt uppgift uppgår till cirka 50 procent av sjukskrivningsorsakerna. Dessutom kostar sjukskrivningarna i form av produktionsbortfall arbetsgivarna cirka 100 miljarder kronor per år. Det är lika mycket som hela den svenska sjukvården omsätter. Utan att förringa de problem arbetsplatsen faktiskt bidrar med menar vi att det är nödvändigt med ett betydligt bredare fokus. Utformningen av familje-, social-, folkhälso-, skatte- och jämställdhetspolitiken har stor betydelse för möjligheterna att komma till rätta med ohälsan. Regeringen skriver i budgetpropositionen att de sjukdomar som ökat mest är ”arbetssjukdomar orsakade av sociala och organisatoriska faktorer, där stress och psykiska påfrestningar är bakomliggande orsaker”. Några skarpa förslag för hur man vill komma till rätta med detta finns inte.
I budgetpropositionen ställs stora krav på arbetsgivarna. Men man måste ha i åtanke att det är försäkringskassans ansvar att samordna insatserna. Idag får arbetsgivarna sällan det nödvändiga stödet från försäkringskassan när det gäller rehabiliteringsarbetet. Man kan inte förvänta sig att varje enskilt företag ska känna till landstingens och socialtjänstens verksamhet. Den kompetensen måste försäkringskassans rehabiliteringshandläggare stå för.
Den lyckosamma Finsammodellen för samverkan har förhindrats av regeringen efter avslutad försöksperiod. Erfarenheterna från försöken är goda. Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen har löpande följt och utvärderat Finsamförsöken och funnit att försöken haft utomordentligt goda resultat.
Socsam, som kan ses som en utveckling av Finsam, har pågått på försök i sex kommuner sedan 1994 och ska enligt planerna avslutas vid slutet av 2002 och utvärderas först därefter.
Enligt lagstiftningen som reglerar Socsamförsöken är det inte möjligt för arbetsmarknadsmyndigheter att delta i denna finansiella samverkan. I försökskommunerna har man istället slutit samverkansavtal med länsarbetsnämnder. Det är mycket viktigt att länsarbetsnämnder deltar i det nuvarande samverkansarbetet, men ännu mycket mer skulle kunna göras om de även fick delta i den finansiella samverkan. Den nuvarande Frisamlagstiftningen kommer inte åt de grundläggande samverkansproblemen.
Kristdemokraternas förslag till en ny rehabiliteringsorganisation enligt Gerhard Larssons modell innebär att samverkansfrågorna får lösas i särskild ordning samtidigt med att en ny rehabiliteringsorganisation införs. I den modell som Kristdemokraterna förespråkar innebär inte den nya och kraftfullare rollen för försäkringsgivaren att övriga huvudmän får mindre ansvar. Snarare kan en stark försäkringsgivare bli en bra samordningspart som tillsammans med övriga aktörer kan hitta effektiva samverkansmodeller utifrån lokala förutsättningar. Vi anser att modeller likt Finsam och Socsam är goda förebilder i strävan att sätta individen i centrum.
Den uppgörelse som Socialdemokraterna slöt tillsammans med bland annat Centern och Folkpartiet angånde finansiell samverkan ansåg vi vara mycket osäker. Våra farhågor har besannats i budgetpropositionen. Regeringen har inte kommit med något långsiktigt förslag.
Förutom samordning behövs kompetens- och resursförstärkning till arbetslivsinriktad rehabilitering och ökad kompetens inom hela försäkringsadministrationen. Samordning och kompetensförstärkning bör underlätta bedömningen av individers situation utifrån en helhetssyn.
På grund av det ökade antalet sjukanmälningar har försäkringskassorna fört över personalresurser från rehabilitering till utbetalningar av ersättningar. Och när försäkringskassorna inte hinner med rehabiliteringen går fler kvar i långa sjukskrivningar, vilket är negativt för alla parter. Denna onda cirkel måste brytas med en målinriktad kraftsamling. Då krävs både resurser och kompetens hos försäkringskassan.
Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen som sätts in tidigt i sjukfallen har positiva effekter på antalet sjukskrivningsdagar och förtidspensioner. De som får mest omfattande rehabiliteringsåtgärder är också de som i störst utsträckning går tillbaka i arbete. Det har därför visat sig vara missriktat att tidigare dra ned på resurser till försäkringskassorna dvs. kan vi nu se i det ökande antalet sjukskrivningar som under de senaste åren kostat åtskilliga miljarder kronor mer än vad regeringen räknat med.
Bristande rehabiliteringsinsatser på grund av resursneddragningar och ökad mängd sjukfall är inte det enda problemet inom sjukförsäkringen. Justitieombudsmannen (JO) har påpekat allvarliga brister inom socialförsäkringens område. Under 90-talet har anmälningsärendena ökat kraftigt. När beslut fattas på felaktiga grunder eller handläggningstiderna blir för långa är den enskildes rättssäkerhet i fara. Så är även fallet när de regionala skillnaderna blir för stora.
Kristdemokraterna anser det vara ytterst angeläget att i väntan på andra strukturella förslag snarast sätta in kraftfulla åtgärder för att höja kvaliteten inom försäkringsadministrationen, dvs. för att säkra rättstryggheten och för att satsa på rehabiliteringsarbetet och på så sätt minska kostnaderna inom sjukförsäkringen. Regeringens satsning på föräkringskassans administration bör specialdestineras i avsikt att särskilda rehabiliteringssamordnare anställs på försäkringskassan för att avveckla sjukskrivningsköerna.
Bemötandeutredningen har påvisat att bristande respekt i bemötandet från myndigheter också är ett stort problem. Detta förhållande understryker behovet av kompetensutveckling. I samband med neddragningar på försäkringskassor har många relativt nyrekryterade med hög kompetens tvingats lämna sin anställning, vilket sänkt kompetensen totalt sett på försäkringskassan. Enligt undersökningar har tilltron till försäkringskassan och dess beslut minskat. Sammantaget finns det all anledning prioritera kompetenshöjande åtgärder de närmaste åren.
En stor brist som måste åtgärdas är att aktiva åtgärder sätts in för sent. Det finns undersökningar som visar att sjukbidrag fungerar som en ”inkörsport” till förtidspension. Liksom förtidspension föregås i allmänhet sjukbidrag av långvariga sjukfall. För att bryta den negativa utvecklingen är det nödvändigt att aktiva rehabiliteringsåtgärder sätts in tidigt. Om inte regeringen snarast löser problemen med stöd i rehabiliteringsarbetet från försäkringskassan kanske man bör överväga att tillåta att arbetsgivarna kan välja mellan försäkringskassan eller en privat rehabiliteringsaktör via försäkringsbolag. Då bör socialförsäkringsavgiften i socialavgiften kunna regleras efter om försäkringskassan eller enskild aktör ska stå som rehabiliteringssamordnare.
När det gäller förebyggande arbete och rehabilitering har det på senare tid lagts fram två utredningar som kommit med en rad goda förslag, nämligen Sjukförsäkringsutredningen (SOU 2000:121) och Utredningen om den arbetslivsinriktade rehabiliteringen (SOU 2000:78). Båda utredningarna drar slutsatsen att en avgörande faktor för att komma till rätta med de stora och ökande ohälsotalen är att kraftigt satsa på prevention och rehabilitering. Även den arbetsgrupp på Socialdepartementet som arbetar med en handlingsplan för att förbättra sjukförsäkringen betonar vikten av förebyggande insatser och rehabilitering.
Resurserna för aktiv rehabilitering har minskat under senare år. På försäkringskassorna har man, som nämnts tidigare, tvingats att prioritera det ökande antalet utbetalningar av sjukpenning. Det förebyggande arbetet måste ske med ett långsiktigt perspektiv. Förebyggande åtgärder har inte bara rent fysiska effekter, utan också psykologiska, sociala och ekonomiska. Grundläggande begrepp inom förebyggande arbete är primär, sekundär och tertiär prevention. Man brukar skilja mellan hälsofrämjande insatser för att undvika sjukdom – så kallad primärprevention – och insatser för tidig upptäckt av sjukdom – sekundärprevention. Med tertiär prevention menas insatser för att förhindra att en sjukdom återkommer eller förvärras. Kristdemokraterna anser att det förebyggande arbetet måste rikta in sig på alla dessa nivåer. I det perspektivet blir det, vilket nämnts inledningsvis, alltför snävt att bara fokusera på arbetsplatsen och de problem som kan uppstå där.
Regeringen måste skyndsamt vidta åtgärder för att strukturer för förebyggande insatser kommer till stånd. Detta är de viktigaste enskilda insatserna för att komma till rätta med de ökande ohälsotalen.
Regeringens utredare, Gerhard Larsson, som lämnat slutbetänkandet Rehabilitering till arbete (SOU 2000:78), menade att hans förslag skulle ha kunnat genomföras från den 1 juli 2001. När så inte skett menar vi att det är rimligt och fullt möjligt att Larssons förslag istället genomförs från den 1 juli 2002. Utredningens analys och förslag till åtgärder stöds av Kristdemokraterna, som i en särskild rehabiliteringsmotion föreslår att utredningens förslag skall genomföras. Det löser de problem som tidigare nämns i denna motion.
Detta får konsekvenser på såväl kostnads- som intäktssidan inom utgiftsområdet. Kostnaden beräknas uppgå till 1 300 miljoner kronor (enligt beräkningar i SOU 2000:78). Intäkter och kostnadsminskningar förutses bli 1 450 miljoner kronor. Följande år blir intäkterna och kostnadsminskningarna betydligt större än kostnaden för rehabiliteringsförsäkringen. Förslaget ger således plus för staten redan första året.
Vi föreslår att sjukförsäkringen skall innehålla två karensdagar med ett högriskskydd på 10 dagar per år. Genom denna åtgärd får de som har få sjukdagar per år bära en större årlig självrisk än för närvarande. Högriskskyddet på 10 dagar gör att de som ofta är sjuka får en oförändrad årlig självrisk. Förslaget förstärker statsbudgeten med 2 miljarder kronor varav 10 miljoner kronor på utgiftsområde 10. Den huvudsakliga besparingen uppstår genom att arbetsgivaravgiften höjs för företagen med 0,23 procentenheter. Därmed är förslaget ekonomiskt neutralt för företagen.
Självrisk i form av nuvarande karensdagsbestämmelse, oavsett antal dagar, medför problem för vissa grupper. Regering och riksdag har hittills varit ointresserade av att komma tillrätta med detta. Många anställda missgynnas genom dagens regelsystem. Det gäller deltidsarbetande, skiftarbetande, timanställda samt arbetstagare med mer än en arbetsgivare, vilka med dagens system i praktiken kan få flera karensdagar. Riksdagen bör ge regeringen i uppdrag att återkomma med förslag till regeländringar.
Ersättningsgrundande inkomst (SGI)
Vi föreslår att den ersättningsgrundande inkomsten (SGI) i sjuk- och arbetsskadeförsäkringen beräknas på snittinkomsten under de 24 senaste månaderna.
Samtidigt anser vi att skattepliktiga förmåner samt semesterersättning ska vara SGI-grundande. Detta leder sammantaget till att belastningen på anslaget kan minskas med 1.840 miljoner kronor.
Dagens system innebär att man kan få hel, tre fjärdedels, halv eller en fjärdedels sjukpenning. Regeringen har inte föreslagit någon förändring i denna del vid sjukersättning beroende på arbetsförmågans nedsättning.
Problematiken med dessa fasta steg belyses bäst genom ett exempel. En person som idag arbetar till 50 procent och får ersättning till 50 procent skulle inte kunna öka arbetsinsatsen med 10 procent även om detta enligt dennes läkare skulle vara möjligt. Vi anser att dagens system inte tillvaratar den individuella förmågan. Systemet uppmuntrar heller inte till ökad arbetsinsats om det inte ryms inom ramen för de fasta stegen. Detta är enligt vår mening helt fel.
Kristdemokraterna förespråkar följaktligen största möjliga flexibilitet. Det bör vara möjligt att få ersättning med vilken procentsats som helst mellan 25 och100 procent. De fasta stegen bör avskaffas.
Försäkringsförbundet har i rapporten Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen (1996-01-31) och Utvidgat ansvar för trafikförsäkringen – några kompletterande synpunkter från försäkringsbranschen (1996-07-05) redovisat försäkringsbolagens möjligheter att ta ett större ansvar för trafikförsäkringen än idag. Systemet innebär att trafikanterna mer direkt via sin försäkring får ett ansvar för de kostnader de själva förorsakar genom sitt beteende i trafiken.
Försäkringsförbundet har valt att särskilt studera det finska trafikförsäkringssystemet som en möjlig modell för reformering av det svenska systemet då Finland och Sverige i allt väsentligt har lika ersättningssystem. Skillnaden består främst i den finska trafikförsäkringens primäransvar för inkomstförlust och den direkta skyldigheten för ett trafikförsäkringsbolag att ombesörja främst rehabilitering av arbets- och förvärvsförmåga men också viss medicinsk och social rehabilitering av den skadelidande. Systemet har varit i kraft sedan 1974 då skadeståndslagen trädde i kraft. Enligt den finska trafikförsäkringscentralen fungerar systemet bra med en något högre försäkringspremie medan staten sparat minst motsvarande belopp som kan återföras till trafikanterna.
Det alternativ som Kristdemokraterna förespråkar innebär att samtliga personskadekostnader i samband med trafikolyckor förs över till trafikförsäkringen från och med den 1 januari 2002. Detta skulle vid en statistisk beräkning innebära att riskpremien för trafikförsäkringen skulle öka med ca 880 kronor per år i genomsnitt. Enligt de beräkningar som gjorts står staten för 63 procent eller 4 000 miljoner kronor av de personskadekostnader som trafiken orsakar. Hälften av den besparing som uppstår för statskassan återförs till trafikanterna genom sänkt fordonsskatt. Den vinst som uppstår genom de nya ekonomiska incitamenten för minimering av skador kan därmed delas mellan staten och trafikanterna.
En strukturellt viktig effekt blir just att trafikanter med många skadefria år får högre bonus och lägre försäkringskostnader medan grupper med mycket skador får bära en större del av sina skadekostnader. Härigenom uppstår en positiv effekt som kommer att leda till större försiktighet i strävan efter den lägre försäkringspremie som fler skadefria år innebär. Reformen blir stödjande för den av riksdagen beslutade nollvisionen om antalet dödade och svårt skadade i trafiken.
Anslaget till Riksförsäkringsverket påverkas av Kristdemokraternas förslag om nedläggning av Integrationsverket från den 1 juni 2002. Verket föreslås få 10 miljoner kronor (25 miljoner år 2003 och 2004) för nya uppgifter. Det gäller administration av medel till den utvecklingspeng som skall följa individen och utbetalas av försäkringskassan samt medel till kommunerna för bl a sfi-undervisningen. RFV föreslås få ett sparkrav på 2,5 procent.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
|
|
Inger Davidson (kd) |
Rose-Marie Frebran (kd) |
|
Magda Ayoub (kd) |
Kenneth Lantz (kd) |
|
Fanny Rizell (kd) |
Yvonne Andersson (kd) |
|
Sven Brus (kd) |
Lars Gustafsson (kd) |
|
Ulla-Britt Hagström (kd) |
Dan Kihlström (kd) |
|
Maria Larsson (kd) |
Ester Lindstedt-Staaf (kd) |
|
Chatrine Pålsson (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Ingvar Svensson (kd) |
Gunilla Tjernberg (kd) |
|
Erling Wälivaara (kd) |