1 Innehållsförteckning 36
2 Förslag till riksdagsbeslut 37
3 Inledning 37
4 En rättvis och förutsägbar föräldraförsäkring 39
4.1 Ett delat föräldraansvar 39
4.2 En delad föräldraförsäkring? 40
4.3 Rådande försäkringssituation vid föräldraskap 40
4.4 Förslag till förändringar inom nuvarande försäkring 41
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som prövar mer genomgripande förändringar inom föräldraförsäkringen i syfte att utjämna vårdnadsansvaret mellan föräldrarna för barnets skull.
Riksdagen begär att regeringen, så snart som det statsfinansiella läget tillåter, återkommer med förslag till ändring av föräldraförsäkringen som innebär att ”240-dagarsregeln” tas bort och att båda föräldrarnas sjukpenninggrundande inkomst skyddas under fyra år från barnets födelse.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som ser över regeln om att den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs med hänsyn till arbetsinkomst som beräknas pågå under minst sex månader eller som är årligen återkommande i syfte att underlätta inträde i föräldraförsäkringen för arbetstagare med korta och osäkra anställningsförhållanden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att socialförsäkringens administration skall bidra till att öka mäns föräldraledighet samt att Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna skall prioritera detta mål och relaterade insatser.
I denna motion presenterar Vänsterpartiet en del av våra förslag för ekonomisk och social trygghet för våra barn. Politiken under detta område brukar gå under begreppet ekonomisk familjepolitik. Vi menar att detta begrepp är problematiskt och missvisande.
För det första konstaterar vi att sammanlevande vuxna sällan är i behov av särskilt stöd från samhället. Det är barn och deras vårdnadshavare som behöver stöd. Men familjebegreppet införlivar ju även familjer utan barn och blir därför missvisande. Vi vill sätta barnen – inte någon luddig ”familj”– i centrum. Utifrån barnens behov av social och ekonomisk trygghet formulerar vi vår politik.
För det andra konstaterar vi att familjebegreppet har kärnfamiljen som norm. Vi vill komma bort från ”mamma, pappa, barn”-normen och på ett tydligare sätt formulera en politik som bygger på respekt för alla samlevnadsformer. I dag lever många barn med bara en förälder eller med flera vuxna än sina biologiska föräldrar. Vänsterpartiet ifrågasätter också den heterosexuella familjenormen och tar ställning för barns rätt till föräldrar oavsett deras sexuella läggning. Detta utvecklar vi vidare i motionen Barns rätt till adoptivföräldrar m.m. (2001/02:L226). Vi vill skapa ett mer barnvänligt samhälle utan att koppla ihop detta med ett värnande om kärnfamiljen.
För det tredje konstaterar vi att med kärnfamiljen som norm konserveras gamla könsroller och könsorättvisor. Den svenska modellen har inneburit att en del av omsorgen om barnen gått från obetalt till betalt arbete och från privata till offentliga lösningar. Detta har varit bra och möjliggjort en ökad ekonomisk självständighet för kvinnor. Det har gjort det möjligt för kvinnor att förena förvärvsarbete med fortsatt huvudansvar för barn och hem. Modellen har däremot inte inneburit att männen tagit sin del av omsorgsansvaret. Det är framför allt kvinnor som är föräldralediga, och det är kvinnor som sköter det lågbetalda omsorgsarbetet i offentlig sektor. Vi lyfter fram krav som syftar till att bryta detta mönster. Vårt mål är att alla föräldrar ska ta lika stor del av omsorgsansvaret, och vi är beredda att ta till politiska medel för att uppnå detta. Samtidigt vill vi påpeka att omsorgsansvaret inte endast handlar om delad föräldraförsäkring. Det handlar istället också om att sy namnlappar i galonbyxor, packa ryggsäck för dagen, gå på föräldramöten osv. Det innebär att omsorgsansvaret även berör områden där lagunderstöd för förändringar inte är möjligt. Risken finns att männen anser att de ”gjort sitt” genom att aktivt dela på föräldraförsäkringen.
I Varannan Damernas (SOU 1987:19) pekades bl.a. på tre saker som alla kvinnor har gemensamt, oavsett yrke: Kvinnor har lägre lön än sina manliga kollegor, kvinnor har mindre makt än sina manliga kollegor och kvinnor har med största sannolikhet ansvaret för hem och barn. Helt klart har det skett en utveckling vad gäller ansvaret för hem och barn. Mannen delar på städning, matlagning, och att hämta och lämna i förskolan. Det är dock fortfarande kvinnan som har ”projektledaransvaret för hem och barn”.
För det fjärde konstaterar vi att familjebegreppet fortfarande bygger på en föråldrad patriarkal struktur där flickor och unga kvinnor blir familjens heder och pojkar och unga män övervakare och försvarare av den hedern. Denna patriarkala familjestruktur kan ta sig uttryck alltifrån att flickor påförs skuld för pojkars sexualitet till hedersmord. Vi utvecklar vår syn på sexualitet i bland annat motion 2001/02:Ub347.
Vi menar att det därför är viktigt att ett feministiskt perspektiv genomsyrar alla politikområden. Detta har vi utvecklat i motionen Från jämställdhet till feminism (2001/02:v 484). Det är också viktigt att poängtera att barn inte är enskilda vuxnas egendom och ansvar utan alla vuxnas och samhällets ansvar. Barn är inte heller en ekonomisk fråga som innebär lättnader i statsbudgeten för uteblivna barnbidrag och föräldraförsäkring om de inte föds eller en förutsättning för att pensioner ska kunna utbetalas. Om det saknas förvärvsarbetande i förhållande till antalet pensionärer kan denna situation lösas genom att arbetskraften i Sverige tas till vara på ett bättre sätt samt genom arbetskraftinvandring. Detta utvecklar vi vidare i motion 2001/02:v465 Nedläggning av Utlänningsnämnden m.m. Genom välfärdssamhället behövs inte heller barn för att ta hand om sina åldrande föräldrar. Barn är till för sig själva, barns existens har ett eget värde.
Vårt mål är att föräldraledigheten ska delas lika mellan vårdnadshavare. Vår utgångspunkt är att den som gör anspråk på att vara vårdnadshavare också måste ta sin del av omsorgsansvaret. Idag är det fullt möjligt för männen att välja bort delar av detta ansvar. Det är inte acceptabelt. Att kvinnor tar en mycket större andel av ansvaret får stora konsekvenser. Kvinnor har svårare att hävda sig på arbetsmarknaden, arbetar oftare deltid, får lägre lön och sämre pensioner och har svårare att konkurrera om jobb och karriärmöjligheter. Med detta som bakgrund hjälper det inte om vi formulerar en aldrig så ambitiös och skarp jämställdhetslag. Den förmår inte komma åt det faktum att kvinnor får stå tillbaka därför att de tar ansvar för barnen.
Unga kvinnor väljer idag inte barn eftersom de vet att barnafödandet kommer att hindra deras egen utveckling till något annat än ”projektledare för hem och barn”. För några år sedan handlade 3-4 procent av anmälningarna till JämO om diskriminering vid föräldraskap. Idag är den siffran uppe i 30 procent (DN 30/9 2001). Innan barnafödandet är det inte så stor skillnad mellan unga kvinnors och mäns löner. När kvinnorna kommer upp i den ålder då de flesta får barn ökar löneskillnaderna och de krymper inte sedan. Föräldralediga kvinnor finns inte med i löneförhandlingarna.
Vid anställningsintervjuer tillfrågas unga kvinnor om de har för avsikt att föda barn, en fråga som inte ställs till unga män i samma situation. En ung kvinna fick inte arbete på NobelBiocare för att hon berättade att hon blivit gravid under rekryteringsprocessen. Det var ett mål som JämO förlorade i Arbetsdomstolen (AD). Arbetsdomstolen har nu vid tre tillfällen fastslagit att manliga medicintekniker är värda högre lön än kvinnliga sjuksköterskor p.g.a. deras marknadsvärde. Vänsterpartiet diskuterar i motion Laga domstol i diskrimineringsmål (2001/02:A241) sammansättningen av ledamöter i Arbetsdomstolen samt om det verkligen är rätt att driva lönediskrimineringsfall där.
Det faktum att jämställdhetslagen inte efterlevs av många arbetsgivare, att arbetsgivare diskriminerar kvinnor både lönemässigt och vad gäller arbetsförhållanden, leder förstås till att män får stöd i att inte använda sig av föräldraförsäkringen. Vid anställningsintervjuer ställs inte någon fråga till unga män om de har för avsikt att bli förälder. När en man blir förälder omplaceras han inte eller förväntas gå ned till 75% arbetstid.
Idag är det mycket svårt att få ekvationen heltidsarbete och omsorgsansvar för barn att gå ihop. Lagen ger föräldrar rätt att gå ned i arbetstid när barnen är under 8 år eller om de ännu inte avslutat sitt första skolår. Många kvinnor utnyttjar denna möjlighet med konsekvenser för deras möjligheter på arbetsmarknaden, lön, pension m.m. Vänsterpartiet vill i stället ha en daglig arbetstidsförkortning för alla. En daglig arbetstidsförkortning har många positiva effekter, ökad jämställdhet och tid för barnen är två sådana. Målet är sex timmars arbetsdag. Arbetstidsfrågan är redan föremål för utredning.
Inom det ekonomiska trygghetssystemet är alla försäkringar, utom föräldraförsäkringen, individbaserade. Föräldraförsäkring och föräldraledighet tillfaller föräldrarna. Det innebär att det är föräldrarna som sinsemellan gör upp om hur den ska fördelas. Detta har inneburit att det är kvinnorna som till största delen tar ut föräldraförsäkringen. Den kvoterade månaden som skulle ”tvinga” papporna att stanna hemma med barnen har endast utnyttjats till 50 % av nyblivna manliga föräldrar. För att barnet inte ska lämnas ensamt hemma från första dagen förutsätts att kvinnan tar ut den del av försäkringen som mannen inte vill ta ut, dvs största delen. Hela föräldraförsäkringen bygger på att kvinnan är den som vårdar. I alla delar av vårt välfärdssystem, utom föräldraförsäkringen, är mannen norm. Skulle mannen vara norm även i föräldraförsäkringen skulle det innebära att de nyblivna mammorna skulle ta ut ”10-mammadagarna” och att 50 % av kvinnorna därefter skulle ta ut en månads föräldrapenning.
Om föräldraförsäkringen individbaseras, dvs försäkringen binds till föräldrarna var för sig, innebär det att föräldrapenning inte skall kunna överlåtas på den andra föräldern, precis som att man inte kan skriva över sin sjukersättningsrätt på någon annan. Det skulle innebära att den kvinnliga föräldern, likaväl som den manlige föräldern, skulle kunna avstå från att ta ut sin individbaserade föräldraförsäkringsdel.
Den nuvarande utformningen av föräldraförsäkringen bygger med andra ord på att kvinnan tar sitt föräldraansvar och att mannens föräldraansvar är frivilligt. Föräldraförsäkringen behöver därför förändras i grunden så att den ställer högre krav på män som vårdnadshavare. Det är inte rimligt att kvinnor idag avstår från att föda barn eftersom föräldraskap inte går att förena med förvärvsarbete. Det är inte heller rimligt att den andre föräldern – mannen – inte tar sin del av föräldraansvaret. Vänsterpartiet anser därför att regeringen bör tillsätta en utredning som prövar mer genomgripande förändringar inom föräldraförsäkringen i syfte att utjämna vårdnadsansvaret mellan föräldrarna för barnets skull. Till dess detta får genomslag i en mer genomgripande förändring av systemet föreslår vi nedan mindre förändringar i nuvarande försäkring.
När ett barn föds betalas föräldrapenning ut till föräldrarna under sammanlagt 450 dagar. Under 90 dagar är föräldrapenningen 60 kronor per dag (garantinivån) för alla. De resterande 360 dagarna inom föräldrapenningen ersätts även de med lägst 60 kronor per dag (garantinivå). Har föräldern en sjukpenninggrundande inkomst motsvarar föräldrapenningen istället 80 procent av den sjukpenninggrundande inkomsten, vilken fastställs utifrån den beräknade årliga arbetsinkomsten. Till följd av en budgetöverenskommelse mellan Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer föräldraförsäkringen att förlängas med 30 dagar för barn som föds efter år 2002. Dessutom höjs garantinivån för de första 390 dagarna till 120 kronor per dag fr.o.m. den 1 januari 2002. Avsikten är därefter att höja grundnivån till 150 kronor per dag år 2003 och till 180 kronor per dag år 2004.
Den lägsta sjukpenninggrundande inkomsten är 24 procent av prisbasbeloppet och den högsta är 7,5 gånger prisbasbeloppet. Den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs med hänsyn till arbetsinkomst som beräknas pågå under minst sex månader eller som är årligen återkommande. En annan förutsättning för att en förälder ska få föräldrapenning enligt sjukpenningnivå under de första 180 dagarna är att personen varit försäkrad för en sjukpenning som är högre än garantinivån i minst 240 dagar i följd närmast före barnets födelse (eller beräknad tidpunkt för födelsen). För övriga 180 dagar som kan betalas ut enligt sjukpenningnivå finns inget krav på viss tids sjukpenningförsäkring över garantinivån.
En arbetstagare har som förälder rätt till olika former av ledighet från sin anställning enligt föräldraledighetslagen. Bland annat har föräldern rätt till hel föräldraledighet för vård av barn till dess barnet är 18 månader oavsett om föräldern får föräldrapenning eller inte. För rätt till olika former av föräldraledighet krävs dock att arbetstagaren vid ledighetens början varit anställd hos arbetsgivaren antingen de senaste sex månaderna eller sammanlagt minst tolv månader de senaste två åren.
När en person inte längre har arbetsinkomst gäller som huvudregel att tidigare fastställd sjukpenninggrundande inkomst slutar gälla. I vissa situationer finns dock möjlighet att behålla den sjukpenninggrundande inkomsten. Det gäller bland annat då en personen avbryter eller minskar förvärvsarbete under den senare delen av graviditeten eller vårdar barn som är under 1 år. Efter det att barnet fyllt 1 år kan föräldern få behålla den sjukpenninggrundande inkomsten om personen inte förvärvsarbetar alls och tar ut föräldrapenning minst fem dagar i veckan eller förvärvsarbetar men i mindre omfattning än tidigare och tar ut föräldrapenning för den förkortade arbetstiden. I annat fall beräknas den sjukpenninggrundande inkomsten utifrån den arbetsinkomst som föräldern hade vid barnets 1-årsdag.
I vissa fall skiljer sig den sjukpenninggrundande inkomsten från den inkomst som ligger till grund för föräldrapenningen. Om t.ex. en förälders sjukpenninggrundande inkomst sänks efter barnets 1-års dag skall föräldrapenningen, till dess barnet fyller två år, beräknas lägst på grundval av den sjukpenninggrundande inkomst som gällde innan sänkningen skedde. Är kvinnan gravid på nytt innan barnet är eller skulle ha varit ett år och nio månader, beräknas i regel föräldrapenningen fortsättningsvis efter lägst den inkomst som gällde vid förra barnets födelse.
Efter redovisningen av regelsystemet under föregående rubrik känns det överflödigt att motivera behovet av en regelförenkling. Tilläggas kan att regelsystemet blir än svårare att överblicka för de föräldrar som väljer att dela föräldraledighet och föräldrapenning. När system är så här komplicerade skapas klyftor mellan de som har kunskap nog att kräva sin rätt samt planera sina liv för bästa utfall och de som inte har denna möjlighet. Det skapar nya klassklyftor samtidigt som de existerande förstärks. Systemets komplexitet kan även i värsta fall minska föräldrars motivation att dela på föräldraledigheten.
För dem som försöker anpassa sina liv efter systemet blir situationen absurd. Otalig tid läggs på att studera regler, jämföra vad andra kommit fram till och planera. Det är inte ovanligt att par sitter med almanackan och räknar ut när de ska ha sex för att lyckas föda nästa barn inom ”rätt” tid. Vi vill att barn ska födas när det är rätt för föräldrarna, inte att samhällets regelverk skall styra födelsemönster. Människor lever normalt sett inte sina liv utifrån socialförsäkringssystemens utformning, men i detta sammanhang utgör ändå föräldraskapet ett undantag. Många planerar sitt föräldraskap, och i denna planering spelar föräldraförsäkringens utformning roll.
Antalet födda barn minskade kraftigt i Sverige under 1990-talet. Även om denna trend verkar ha brutits är det fortfarande många som tvekar inför att bli föräldrar – detta trots att undersökningar visat att flertalet kvinnor och män har en mycket positiv inställning till ett liv med barn. Vänsterpartiet tror att den relativt stora andelen tillfälliga jobb, samt den ekonomiska osäkerhet som sådana anställningar för med sig, är en orsak till det låga barnafödandet. I detta sammanhang är det intressant att notera att tillfälliga jobb är mer vanligt bland kvinnor än män. Många unga människor vill dessutom hinna utbilda sig och etablera sig på arbetsmarknaden innan de skaffar barn. Detta i kombination med kvalifikationsreglerna i föräldraförsäkringen innebär att föräldraskapet skjuts upp. Det är något som givetvis inte är ett problem i sig. Det blir negativt först när situationen står i motsats till den enskildes vilja.
Reglerna i föräldraförsäkringen diskriminerar idag kvinnor. Regeln om 240 dagars kvalifikationstid för att erhålla sjukpenninggrundad föräldrapenning under föräldraförsäkringens första 180 dagar är ett exempel. Det är oftast kvinnor som är hemma den första tiden med barnet. Syftet med regeln är att föräldraförsäkringen inte skulle ”utnyttjas”. Kvinnan skall inte kunna skaffa sig arbete under en kort period innan förlossningen för att erhålla högre föräldrapenning. Förutom att detta tänkesätt är absurt i sig är regeln också förlegad eftersom kvalifikationsnivån i övrigt sänkts för den inkomstbaserade försäkringen. Kvalifikationsregeln och det sätt som den sjukpenninggrundande inkomsten fastställs på missgynnar dessutom personer med korta och osäkra anställningar, något som är mer vanligt bland kvinnor än män.
Människor måste ha tilltro till ekonomiska trygghetssystem för att de skall kunna överleva. Tilltro uppstår när systemen upplevs som rättvisa och förutsägbara. Dessutom är det viktigt att regelsystemen underlättar administrationen och försäkringskassornas kontakt med de försäkrade. För att uppnå dessa mål anser Vänsterpartiet att regeringen, så snart som det statsfinansiella läget tillåter, skall återkomma med förslag till ändring av föräldraförsäkringen som innebär att ”240-dagarsregeln” tas bort och att båda föräldrarnas sjukpenninggrundande inkomst skyddas under fyra år från barnets födelse. Dessutom bör regeringen tillsätta en utredning som ser över regeln om att sjukpenninggrundande inkomst fastställs med hänsyn till arbetsinkomst som beräknas pågå under minst sex månader eller som är årligen återkommande i syfte att underlätta inträde i föräldraförsäkringen för arbetstagare med korta och osäkra anställningsförhållanden.
Regeringen har fastställt målet att socialförsäkringens administration skall bidra till att en större andel män tar ut fler föräldrapenningdagar. Riksförsäkringsverket skall i sin årsredovisning återrapportera bland annat vilka insatser som gjorts för att öka männens uttag av föräldrapenning. Det är en bra start, men Vänsterpartiet anser att målformuleringen bör ändras något eftersom måttet är missvisande. Problem uppstår till följd av att föräldrar kan vara föräldralediga utan att de tar ut föräldrapenning. Målet i regleringsbrevet bör därför vara att socialförsäkringens administration skall bidra till att öka mäns föräldraledighet. Regeringen bör även särskilt uppmana Riksförsäkringsverket och försäkringskassorna att prioritera detta mål och relaterade insatser. Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
|
Stockholm den 30 september 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |