1 Innehållsförteckning 23
2 Förslag till riksdagsbeslut 24
3 Inledning 24
4 Försvar av dagens system kontra basinkomst 26
4.1 Arbetslinjen och miljöperspektiv 26
4.2 Höjda tak ger höjd legitimitet för systemen 27
4.3 Systemens komplexitet och täckningsgrad 27
5 En aktiv försäkring 28
6 Fördelar med ett offentligt system 29
7 Socialförsäkringssystem och statsbudgeten 30
7.1 Självständiga försäkringssystem, med ”raka rör” för individen 30
7.2 Ett samordnat socialförsäkringssystem under statsbudgetens utgiftstak 31
8 EU:s inverkan på det ekonomiska trygghetssystemet 32
8.1 Den sociala agendan 32
8.2 Indirekt diskriminering av människor med utländsk bakgrund 34
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det är viktigt att försvara inkomstbortfallsprincipen och arbetslinjen i det ekonomiska trygghetssystemet.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning i syfte att åtgärda brister i täckningsgraden inom nuvarande offentliga system för ekonomisk trygghet samt för att undersöka möjligheter till förenkling av de materiella reglerna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att aktiva åtgärder inom det ekonomiska trygghetssystemet skall bedrivas utifrån målsättningen att stärka den enskildes arbetsförmåga och inte med hänvisning till förmånstagares påstådda bristande arbetsmoral.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att de sociala försäkringarna även i fortsättningen bäst drivs i offentlig regi.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att budgetprocessen måste förändras så att statens inkomster kan användas på ett effektivare sätt till prevention och rehabilitering.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att den nationella beslutanderätten på det sociala området måste försvaras på ett mer offensivt sätt inom EU.
Riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning som kartlägger vilka materiella regler inom Sveriges ekonomiska trygghetssystem som i dag indirekt diskriminerar människor med utländsk bakgrund.
Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet skall säkerställa att individen har tillräckliga ekonomiska resurser oavsett livssituation. Systemet består i Sverige av flera delar:
Ett förhållandevis generöst socialförsäkringsstöd som individen får tillgång till främst genom förvärvsarbete och som garanterar standardtrygghet.
Försörjningsrelaterade bidrag som utbetalas generellt och nominellt vid bestämda behovssituationer (t.ex. barnbidrag och folkpension).
Ett yttersta säkerhetsnät i form av det behovsprövade ekonomiska biståndet.
Vad som är ”tillräckliga ekonomiska resurser” är givetvis en värderingsfråga. I Sverige utgör ekonomiskt bistånd den grundtrygghet som varje invånare har rätt till efter behovsprövning. Det ekonomiska trygghetssystemet är dock konstruerat för att minimera behovet av grundtrygghet. Inom socialförsäkringssystemet gäller inkomstbortfallsprincipen, vilket innebär att arbetstagare garanteras ett standardskydd. Arbetslinjen är en central grundprincip, vilken utgår från målsättningen att varje människa så långt som möjligt skall försörja sig själv via lönearbete. Systemen är också byggda utifrån en tilltro till att det går att upprätthålla full sysselsättning på arbetsmarknaden. Genom en fokusering på arbetslinjen kommer en stor del av befolkningen att omfattas av inkomstbortfallsprincipen i försäkringssystemet. Slutligen har de generella bidragen till uppgift att ekonomiskt stötta grupper som man vet har långvariga utsatta ekonomiska situationer.
Det ekonomiska offentliga trygghetssystemet är ett av våra redskap för att utjämna klass- och könsskillnader samt att fördela resurser över livet. Ekonomiska resurser skall distribueras till alla invånare som en rättighet och inte som välgörenhet. För kvinnor innebär det att de slipper vara ekonomiskt beroende av enskilda män. För arbetstagare leder systemet till en mildrad beroendeställning gentemot enskilda arbetsgivare. Det ekonomiska trygghetssystemet kan på så sätt mildra marknadens och familjelivets orimliga snedfördelning av förmåner och bördor. Detta förstärks ytterligare av att välfärdstjänster till god kvalitet och låg eller ingen kostnad erbjuds alla invånare. Dessa två delar inom välfärdssamhället är fristående men kommunicerande kärl.
I praktiken har det även visat sig att Sveriges välfärdssystem omfördelar ekonomiska resurser effektivt över människors livstid, mellan kvinnor och män samt mellan lågavlönade och högavlönade. Det beror på att systemet beskattar invånarna progressivt på hela inkomsten, medan förmånerna erbjuder inkomsttrygghet upp till ett bestämt tak samt att vissa förmåner är beloppsbestämda (dvs lika för alla som t.ex. barnbidraget). Dessutom är den ekonomiska otryggheten (till följd av sjukdom och arbetslöshet mm) många gånger större för låginkomsttagare och kvinnor än höginkomsttagare och män. Det offentliga kontraktet erbjuder också medel- och höginkomsttagare en ekonomisk trygghet som motiverar dem att bidra till denna omfördelning av resurser.
Det ekonomiska trygghetssystemet är inte bara nödvändigt för mottagarens och dennes familjs välmående, utan stödet har också betydelse för hela samhällsekonomins funktion och alla medborgares välmående. Det typiska för det ekonomiska trygghetssystemet är att många individers riskpremier samlas ihop genom skatte- och avgiftssystem, för att sedan kunna finansiera ersättningar till individer vid situationer som inte drabbar alla lika och samtidigt. Stabila offentliga ekonomiska välfärdssystem skapar trygga människor som på ett bra sätt kan tillvarata sina livsmöjligheter. Genom att föra en politik för lönearbete åt alla och ta hjälp av det ekonomiska trygghetssystemet skapar vi ett mer rättvist och solidariskt samhälle.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att värna den svenska välfärdsmodellen. Vi måste stå emot de förändringstrender som kommer och går utan att för den skull blunda för de brister som finns inom dagens system. Det är brister som vi är övertygade att det går att göra något åt och som vi kommer att behandla vidare i denna motion.
Idén om att ersätta dagens ekonomiska trygghetssystem med en basinkomst har med jämna mellanrum dykt upp i den offentliga debatten. Den drar till sig företrädare från olika ideologiska riktningar, vilket innebär att idéns grunder och namn varierar (t.ex. medborgarlön och negativ inkomstskatt). En gemensam definition är dock att en basinkomst utgör en garanterad minimi-inkomst som villkorslöst betalas till alla invånare på individuell grund, utan ekonomisk prövning eller krav på lönearbete. Vänsterpartiet anser att varje förslag till införande av basinkomst skall avvisas. Istället är det viktigt att inkomstbortfallsprincipen och arbetslinjen inom systemet för ekonomisk trygghet försvaras.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
Vissa debattörer som förespråkar basinkomst ifrågasätter om arbetslinjen går att upprätthålla när produktiviteten ökar. Man utgår då från att det inte längre finns arbete åt alla på arbetsmarknaden. Andra påstår att systemet med basinkomst är bättre ur ett ekologiskt perspektiv. Detta eftersom systemet underlättar för människor att välja en alternativ livsstil som innebär mer fritid och lägre konsumtionsnivå. Vänsterpartiet anser dock att de som förespråkar införandet av en basinkomst utifrån dessa argument misslyckats med att förena kampen för rättvisa, jämställdhet och miljö. Införandet av en basinkomst ger en begränsad grupp människor möjligheten att välja en alternativ livsstil, nämligen människor vars livssituation tillåter dem att leva på en basinkomst. Samtidigt kan det också ses som ett billigt sätt för samhället att köpa sig fri från kampen för varje människas rätt till försörjning genom eget arbete. Reformen ställer med andra ord inte krav på en generell förändring av samhällsordningen för att lösa situationen.
För att lösa problemet med obalansen mellan det betalda och det obetalda arbetet mellan individer förespråkar Vänsterpartiet istället en generell förkortning av veckoarbetstiden kombinerat med incitament för arbetsgivarna för att omvandla dyra övertidstimmar till nyanställningar. Det är en förutsättning för ökad rättvisa, vilket i förlängningen ökar människors livskvalitet. Det kommer framför allt att minska mäns lönearbetstid, vilket skapar bättre förutsättningar för att de skall kunna delta mer aktivt i ansvaret för hushållet och utveckla nära relationer till sina barn. Kortare arbetstid skulle också öka kvinnornas möjlighet att arbeta heltid och kunna försörja sig på sin lön. Denna välfärdsreform tar hänsyn till att deltagande på arbetsmarknaden leder till social integration mellan människor eftersom den erbjuder en gemensam mötesplats. Den utgår också från varje människas rätt till försörjning genom eget arbete.
En jämnare fördelning av fritid och ekonomiska resurser mellan individer, i kombination med en större miljömedvetenhet, underlättar förverkligandet av det ekologiskt långsiktigt hållbara samhället eftersom det kan förändra livsstilsnormen. Naturligtvis leder detta inte i sig självt till att vi uppnår det ekologiskt hållbara samhället. För detta krävs genomgripande politiska styrmedel på andra politikområden.
Vänsterpartiet har länge drivit kravet om höjt tak inom sjuk- och föräldraförsäkringen.
En del kritiker har sagt att det är märkligt att vänstern driver på förstärkningar för de personer som tjänar mest. Denna invändning visar på bristande förståelse för hur systemet i sin helhet fungerar. I dag tjänar över en miljon arbetstagare mer än taken. Det är nästan en fördubbling jämfört med situationen för fem år sedan. År 2005 beräknas mer än hälften av arbetstagarna ligga över taken. När människor inte kan lita på att systemen ger ett inkomstskydd ökar efterfrågan på privata försäkringslösningar. Detta är inte enbart ett teoretiskt resonemang. Vi ser i dag många exempel på hur fackförbund och enskilda arbetsgivare tecknar privata försäkringar för att täcka inkomstbortfallet för arbetstagare med inkomst över tak. Ett system med basinkomst leder till ytterligare efterfrågan på privata försäkringslösningar. Människor kommer inte längre att tillhöra ett och samma välfärdssystem. Detta leder till en uppdelning i ”vi och dom”, och då är risken stor att misstänksamheten mot de personer som är i behov av det offentliga grundskyddet ökar. Medel- och höginkomsttagarnas motivation att delta i ett omfördelande ekonomiskt trygghetssystem avtar därmed.
Vi i Vänsterpartiet är övertygade om att det främst är människors solidaritet som gör oss villiga att delta i ett omfördelande offentligt ekonomiskt trygghetssystem. Människors villighet att handla utifrån solidaritetsnormer är också mycket större än vad gängse ekonomiska teorier om mänskligt beteende förutsäger. Samtidigt påverkas människors solidaritet av hur vi konstruerar samhället. Samhällsstrukturer som innebär att människor känner sig trygga och i samhörighet med varandra stärker känslan av solidaritet. Alla invånare i Sverige skall därför omfattas av det generella välfärdssystemet.
Ett skäl som framförts till förmån för införandet av basinkomst är att det skulle förenkla bidragssystemen och minska administrationen. Ett annat är att ”normalarbetsdagen” och det fasta heltidsarbetet håller på att avlösas av en mångfald nya arbetsformer, dvs. arbetsformer som ger sämre kvalificeringsmöjligheter till försäkringssystemen. Även Vänsterpartiet har vid upprepade tillfällen påtalat dessa problem inom rådande välfärdssystem. Vi anser t.ex. att det finns brister gällande hur SGI beräknas under föräldraledighet och för människor med anställningar som är kortare än 6 månader. Vi har även påpekat att det sociala trygghetssystemet inte anpassats i tillräcklig utsträckning till det nya ”kunskapssamhället”, vilket bland annat tar sig uttryck i en ogynnsam social situation för studerande. Införandet av en basinkomst är dock inte rätt lösning på problemet.
Vänsterpartiet anser att det framför allt är arbetsrätten som behöver moderniseras för att stärka anställningstryggheten och begränsa floran av visstidsanställningar. De allra flesta vill ha en fast anställning. Det finns på denna punkt inga skillnader mellan kvinnor och män, mellan låg- och högutbildad eller mellan ung och gammal. Tillfälliga arbeten, provanställningar, vikariat och praktikarbeten är i dag framför allt vanligt bland kvinnor.
När man talar om det ekonomiska trygghetssystemets komplexitet gäller det att komma ihåg att detta många gånger är en förutsättning för dess möjlighet att upprätthålla standardtrygghet vid olika livssituationer. Dagens komplexa system speglar helt enkelt en komplex verklighet. Det är också viktigt att vara medveten om att det arbetas för att komma till rätta med påtalade brister. Utvecklingsprogrammet på försäkringskassorna syftar till att förbättra och förenkla administrationen. En handläggningslag, förfarandet hos försäkringskassorna, SOU 2001:47, ger exempel på hur enhetliga processuella regler kan skapas inom hela området där en allmän försäkringskassa är beslutande organ.
Trots detta är vi i Vänsterpartiet övertygade om att det finns mer att göra. Riksdagen bör därför begära att regeringen tillsätter en utredning i syfte att åtgärda brister i täckningsgraden inom nuvarande offentliga system för ekonomisk trygghet samt för att undersöka möjligheter till förenkling av de materiella reglerna.
Det ekonomiska trygghetssystemet har under senare år reformerats för att bli ett mer aktivt system. Förutom att utbetala ekonomiska förmåner skall systemet även aktivt motverka att utgifter uppstår samt förkorta ersättningsperioder. På så sätt vill samhället stärka arbetslinjen, det vill säga ambitionen att varje människa så långt som möjligt själv skall stå för sin försörjning och ett upprätthållande av full sysselsättning. Det har bland annat tagit sig uttryck i det 11-punktsprogram för bättre arbetsmiljö och tydligare arbetsgivaransvar som presenteras i budgetpropositionen för år 2002. Det är ett program vars intention stämmer väl överens med den politik som Vänsterpartiet drivit under längre tid.
Vänsterpartiet står med andra ord bakom utvecklandet av ett mer aktivt försäkringssystem, men vi ser samtidigt att det finns en risk att det öppnar upp för ökad misstro mot den enskilda individ som är i behov av ekonomiskt stöd. I debatten framförs alltför ofta att anledningen till att människor står utanför arbetsmarknaden är att de är fast i en ”beroendekultur”, vilken leder till bristande arbetsmoral. Samma debattörer anser ofta att samhället i hög utsträckning skall avkräva invånare en motprestation när de erhåller ekonomiska ersättningar från det offentliga systemet. Detta är en människosyn och utveckling som Vänsterpartiet motsätter sig.
Vänsterpartiet anser att individers utanförskap främst beror på orsaker som dåliga möjligheter till utbildning och annan kompetensutveckling, rehabilitering, bristande tilltro till den egna förmågan och få jobberbjudanden. De aktiva åtgärderna inom det ekonomiska trygghetssystemet skapar inte nya jobb. Målet med insatserna är istället att stärka den enskilde individens möjlighet att klara ett framtida arbete. Aktiviteterna skall vara meningsfulla och individen skall sättas i centrum. Myndigheterna skall samarbeta och utgå från varje individs specifika behov och förutsättningar.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att aktiva åtgärder inom det ekonomiska trygghetssystemet skall bedrivas utifrån målsättningen att stärka den enskildes arbetsförmåga och inte med hänvisning till förmåntagares påstådda bristande arbetsmoral.
Det finns många skäl för att upprätthålla ett generöst offentligt ekonomiskt trygghetssystem. Ett skäl är att det är dyrt för individen med privata lösningar. Varje försäkringsbolag måste upprätta sin egen administration, och betydligt mer resurser tas i bruk för administration, marknadsföring och vinst än inom ett offentligt system.
Det har ibland förts fram i debatten att det är bättre för individen att enbart vara utlämnad till den ekonomiska utvecklingen via den privata försäkringsmarknaden än till den ekonomiska utvecklingen i kombination med politiska beslut via ett offentligt försäkringssystem. Detta är ett befängt påstående. Vi vet att marknaden för med sig en orimlig snedfördelning av förmåner och bördor. Att påstå att marknaden själv skall justera detta är inte trovärdigt. En marknadsekonomi måste kombineras med ett generöst offentligt välfärdssystem styrt av demokratiskt valda politiker om någon form av jämlikhet skall kunna uppnås. Individen ges då också en möjlighet att påverka systemet genom sin politiska röst. Förespråkarna för ett privatiserat system anser istället att individen skall påverka genom sin makt som kund. Det ligger dock i sakens natur att individen är i en utsatt situation när denna är i behov av att utnyttja ekonomiska trygghetssystem, och maktbalansen mellan ett privat försäkringsbolag och individen därmed är till försäkringsbolagets fördel. Även om det kan ifrågasättas om alla individer har samma möjlighet att göra sin politiska röst hörd, så ger i alla fall det politiska systemet en bättre påverkansmöjlighet för en försäkrad än ett privatiserat alternativ.
Ett exempel på marknadens misslyckande gällande att erbjuda individen trygghet är funktionshindrades begränsade möjligheter att teckna privata sjukförsäkringar. Detta eftersom försäkringsbolagen anser att det skulle innebära en alltför stor risk för att de skall tvingas betala ut ersättning. I den allmänna försäkringen delar istället alla solidariskt på kostnaden. Ofta framförs det att ökad privatisering leder till ökad valfrihet. Valfriheten i ett privatiserat system är dock beroende av en persons fysik, ställning på arbetsmarknaden och kön. Vilket försäkringsbolag skulle erbjuda en fertil kvinna skydd mot inkomstbortfall i samband med föräldraledighet? Dessutom är vi i Vänsterpartiet övertygade om att människor inte vill använda sin lediga tid till att hitta rätt i en ”privat försäkringsdjungel”.
Riksdagen bör därför ge regeringen tillkänna att de sociala försäkringarna även i fortsättningen bäst bedrivs i offentlig regi.
Budgetprocessen i Sverige innebär att regeringen först presenterar förslag till utgiftstak för de tre kommande åren. Riksdagen lägger sedan fast hur höga statens utgifter får bli för vart och ett av åren. Utgiftstaket sätts i kronor och räknas inte upp med inflationen. Eftersom det är svårt att exakt beräkna utgifter för tre år framåt har man tagit till en viss marginal, som kallas budgeteringsmarginal. Även om intäkterna ökar under de tre kommande åren har en praxis utvecklats som innebär att taket inte justeras upp. Detta innebär att intäktsökningar som är större än förväntat enbart får användas till amorteringar alternativt minskad upplåning eller för sänkt skatt.
I dag ligger socialförsäkringarna under statsbudgetens utgiftstak. Vissa debattörer förespråkar emellertid att sjukförsäkringssystemet skall lyftas bort från budgetprocessens utgiftstak. Mer ”fristående” och autonoma försäkringssystem efterfrågas, dvs. system som även gärna får uppvisa mer av ”raka rör” för individen. Det vill säga en tydligare koppling för individen mellan betalda avgifter och rätten till förmåner.
Diskussionen om ”fristående” försäkringssystem har intensifierats till följd av den situation som uppstått när kraftigt ökade utgifter inom sjukförsäkringen hanterats inom budgetprocessens ram. Utgifterna för sjukpenningen har trängt undan angelägna förbättringar på andra områden och minskat utrymmet för prevention samt rehabilitering. Försäkringskassorna har, för att hålla sig inom givna utgiftsramar, prioriterat den verksamhet som är rättighetsbaserad. Därmed har försäkringskassornas arbete koncentrerats till utbetalningar av förmåner, vilket inneburit att de inte kunnat motverka de ökade utgifterna med aktiva åtgärder.
Det har även ifrågasatts om lagstadgade ersättningar av principiella skäl skall omges av budgetrestriktioner. Detta beror på att konsekvensen kan bli att budgetrestriktioner överordnas den lagstadgade rätten till ersättning, vilket i sin tur leder till minskad tillit till försäkringssystemen.
För att göra försäkringssystemen mer självständiga och öka inslagen av ”raka rör” förespråkar vissa en privatisering av systemen. Andra menar att det skall uppnås inom det offentliga systemet; genom ökade inslag av fondering, automatisk balansering av utgifter och intäkter och minskade möjligheter till ekonomiska överföringar mellan olika system för ekonomisk trygghet.
I pensionssystemet har inslagen av fondering ökat, och en automatisk reaktion på vissa samhällsekonomiska utvecklingsförlopp har byggts in i systemet. Utvecklingsförloppen beror på hur många barn som föds, in- och utvandring, när och hur mycket invånarna arbetar och ersättningen för arbete samt medellivslängden. I goda tider fonderas överskott, och det talas även om att överskott skall kunna delas ut till de försäkrade om summan blir för stor. I dåliga tider sänks istället både inarbetad pensionsrätt och utbetalad pension. I pensionssystemet har även kopplingen för individen mellan betalda avgifter och rätten till förmåner gjorts tydlig.
Vissa debattörer hävdar att socialförsäkringssektorns alla olika delar redan i dag är att betrakta som självfinansierade försäkringssystem där intäkterna kommer från särskilt fastställda avgifter. Så är emellertid inte fallet. Det finns t.ex. ingen regel om att sjukförsäkringsavgifterna skall finansiera de förmåner de är avsedda för i sin helhet; vid underskott lämnas statsbidrag och eventuellt överskott tillförs statskassan. Sjukförsäkringsavgiften är därmed snarare en särskild skatt som tas ut för ett specifikt ändamål. Därav följer att de försäkrade inte kan härleda någon precis rätt ur finansieringen.
Fördelen med ordningen inom sjukförsäkringsområdet är att det möjliggör ett omfördelande trygghetssystem. Det är inte hur mycket pengar du sätter in i systemet som avgör vilken försäkringsrätt du erhåller. Istället härleds rätten ur lagstiftningen. Uppbyggnaden av pensionssystemet befäster istället orättvisa ekonomiska skillnader mellan människor även i socialförsäkringssystemen. Kvinnor får t.ex. generellt sett lägre pension till följd av att deras arbetslivsmönster skiljer sig från männens. Kvinnor utför mer obetalt arbete och har därför mindre utrymme för lönearbete. Situationen försvåras även av att kvinnor lönediskrimineras. Genom pensionsreformen får kvinnor bära ekonomiska konsekvenser av strukturella problem som vi ännu inte lyckats lösa gemensamt.
En annan fördel med ett samordnat och integrerat försäkringssystem inom statsbudgeten är att det öppnar för möjligheten att effektivt flytta pengar dit de bäst behövs. Är t.ex. arbetslösheten hög brukar kostnaderna för a-kassa och socialbidrag vara höga, medan sjukförsäkringskostnaderna är lägre. Om däremot arbetslösheten går ned blir situationen den omvända. I ett mer självständigt system, såsom pensionssystemet, måste istället ett större sparande byggas upp i varje försäkringssystem för att balansera svängningar i utgifterna. Det innebär att pengar går från de försäkrades plånbok till finansmarknadens spekulanter.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att se sjukpenningkostnadens utveckling som en integrerad del av ett komplext system och ett större sammanhang. Aktiva insatser inom försäkringskassans verksamhet måste kombineras med åtgärder inom de arbetsmarknadspolitiska, utbildningspolitiska och socialpolitiska områdena. Det är därför en fördel att samla och samordna socialförsäkringarna med andra politikområden inom statsbudgeten. På så sätt går det att avkräva någon, nämligen politiker, ett övergripande ansvar för situationen. Kostnadsutvecklingen kan också på ett bättre sätt analyseras i ett större sammanhang, och övergripande åtgärder kan vidtas.
Som framgått tidigare anser Vänsterpartiet att de sociala försäkringssystemen bäst drivs inom offentlig regi. Vi anser därtill att rättvisan och effektiviten blir störst om vi tillåter kommunikation och flöden mellan de olika ekonomiska trygghetssystemen på nationell nivå. Vi vill därmed behålla nuvarande organisering av systemen; ett samordnat socialförsäkringssystem under statsbudgetens utgiftstak, en organisering som kännetecknas av starka inslag av solidaritet och demokratiskt inflytande.
Ett uttalat syfte med budgetlagen är att få ökad kontroll över statsutgifterna. Det stämmer väl överens med Vänsterpartiets strävan efter balans mellan inkomster och utgifter. Samtidigt ser vi dock nackdelar med rådande budgetprocess. Budgetprocessen måste på ett effektivare sätt kunna ta hänsyn till statens inkomster och stimulera ekonomin för att vi skall kunna uppnå målen om ökad sysselsättning, välfärd och rättvisa. Vad gäller socialförsäkringssystemen och budgetprocessen krävs en förändring så att statens inkomster kan användas på ett effektivare sätt i syfte att stimulera prevention och rehabilitering.
Detta bör riksdagen ge regeringen till känna.
EU:s grundfördrag slår fast att de sociala frågorna är en nationell angelägenhet. Varje medlemsstat ansvarar själv för att utforma och finansiera det egna sociala trygghetssystemet. Samtidigt uppger emellertid även EU att införandet av EMU innebär att den sociala tryggheten allt mer blir en gemensam fråga för medlemsstaterna (kom (1999) 247 slutligt). Detta tar sig uttryck i ett intensivt samarbete enligt den öppna samordningens metod i syfte att finna en gemensam metod för ”modernisering” av de sociala trygghetssystemen. Man uppger att reformeringen av de sociala trygghetssystemen är ett måste till följd av gemensamma utmaningar i form av färre barn, fler äldre och ökad internationalisering. Samarbetet skall ge medlemsstaterna en bättre grund för det egna reformarbetet genom erfarenhetsutbyte.
Samarbetet utgår från en fastlagd ”social dagordning” som innehåller gemensamma målsättningar, ett gemensamt förfarande för informationsutbyte och bevakning av utvecklingen med hjälp av indikatorer. Målsättningarna är
att göra det lönsamt att arbeta och att arbete skall ge en säker inkomst,
att göra pensionerna säkra och pensionssystemen hållbara,
att främja social integration,
att garantera en hållbar hälso- och sjukvård av hög kvalitet.
Inom ramen för samarbetet jämförs de olika länderna. Både bra och dåliga exempel pekas ut.
I slutsatserna från Nice slår Europeiska rådet dessutom fast att det finns en europeisk social modell. Den uppges kännetecknas av bland annat sociala trygghetssystem på hög nivå, av vikten av den sociala dialogen och på en gemensam grund för värderingar. Vidare sägs den europeiska sociala modellen omfatta olika grundläggande bestämmelser på många områden, som till exempel fri rörlighet för arbetstagare.
Vänsterpartiet har givetvis ingenting emot informations- och erfarenhetsutbyte mellan olika länder inom något politikområde. Det är dock uppenbart att EU får alltmer att säga till om även på det sociala området. I teorin är den sociala tryggheten en nationell angelägenhet, men i praktiken pågår en harmonisering på området. Det är en harmonisering som drivs på av EMU och som döljs i den öppna samordningens metod samt i vaga formuleringar i de officiella dokumenten.
EU förespråkar nationell beslutanderätt inom det sociala området, samtidigt som man gärna talar om en europeisk social modell. Motsättningen mellan den nationella beslutanderätten och önskan om en europeisk social modell försöker man lösa genom att påstå att den europeiska sociala modellen är uppbyggd på mångfalden av de olika medlemsstaternas socialsystem. Frågan blir då om det över huvud taget går att tala om en europeisk social modell? Det kan också ifrågasättas om de gemensamma värderingar som redovisas på det sociala området utgör ett tillräckligt underlag för en europeisk social modell. Inte heller ges någon uttömmande uppräkning av vilka områden som skall omfattas av grundläggande bestämmelser på europeisk nivå.
Det som ovan anförts visar att det finns en uppenbar risk att samarbetet på EU‑nivå kommer att motverka den i motionen föreslagna inriktningen på socialpolitiken. För att stärka Sveriges nationella beslutanderätt inom detta område krävs en regering som främst lyssnar till den nationella opinionen och inte strävar efter att bli ”bäst i klassen” på den europeiska arenan.
Riksdagen bör därför ge regeringen till känna att den nationella beslutanderätten på det sociala området måste försvaras på ett mer offensivt sätt inom EU.
För att underlätta rörligheten på arbetsmarknaden finns speciella EU‑regler (förordning 1408/71) som skyddar individens sociala trygghet. Dessa regler gäller för anställda och egenföretagare vilka flyttar mellan EU‑länderna och som är medborgare i något av dessa länder samt för statslösa eller flyktingar som är bosatta i ett EU‑land. Bestämmelserna gäller också familjemedlemmar och efterlevande. Det finns särskilda bestämmelser för pensionärer, arbetslösa, studerande och personer som vistats utomlands tillfälligt.
EU‑reglerna innebär bland annat att om en person genom bosättningstid eller arbete kvalificerar sig för en förmån i ett EU‑land får han eller hon behålla förmånen även om personen bosätter sig i ett annat EU‑land. Detta gäller till exempel pensionsförmåner. I samband med att rådets förordning (EEG) nr 1408/71 införlivades i svensk rätt oroade sig majoriteten i riksdagen för att utgifterna för folkpensionen skulle öka högst väsentligt. Den som en gång beviljats folkpension skulle nu få rätt att exportera hela pensionen vid flytt till annat land inom EU, och enligt tidigare bestämmelser krävdes endast kortare bosättningstid för kvalificering till folkpension.
Mot bakgrund av detta ändrades systemet. För rätt till oavkortad folkpension krävs antingen 40 bosättningsår mellan 16 och 64 års ålder eller 30 år med pensionspoäng. Personer som erhåller uppehållstillstånd som flykting eller annan särskilt skyddsbehövande enligt 3 kap. 2 § eller 3 § utlänningslagen får tillgodoräkna sig kvalifikationstid i hemlandet. Kvalifikationstid kan dock endast tillgodoräknas mellan 16 och 64 års ålder, vilket innebär att dessa personer riskerar att sakna svensk pension om de kommer till Sverige efter 65 års ålder. Dessutom omfattas inte den stora gruppen av personer som erhåller uppehållstillstånd till följd av humanitära skäl eller på grund av familjeåterförening.
Denna förändring har medfört att fler invandrade personer än tidigare blivit hänvisade till socialtjänsten för att få sin försörjning tryggad. Med andra ord medförde inträdet i EU en social dumpning som tog sig uttryck i en försämring av socialförsäkringens täckningsgrad. Det är en försämring som dessutom särskilt drabbade människor med utländsk härkomst. Vänsterpartiet välkomnar därför att regeringen nu, i proposition 2000/01:136 från den 31 maj 2001, presenterar förbättringar för denna grupp genom förslag om att införa ett särskilt äldreförsörjningsstöd. Vänsterpartiet har också samarbetat med regeringen om propositionen.
Vänsterpartiet anser dock att det finns anledning att gå vidare och utveckla stödet. Äldreförsörjningsstödet skall garantera personer som är bosatta i Sverige och som är 65 år eller äldre en viss lägsta levnadsnivå. Stödet ligger på en lägre nivå än folkpensionen. Det blir inkomstprövat, skattefritt och det skall finansieras av statsmedel. Stödet har utformats i syfte att säkerställa att förmånen inte blir exportabel enligt 1408/71 – detta eftersom regeringen antar att kostnaden annars blir för stor. Denna ordning bygger på föreställningen att människor, om denna möjlighet fanns, skulle söka sig till Sverige under en begränsad period för att sedan, när de kvalificerat sig till äldreförsörjningsstödet, flytta till något annat land.
Människor flyr dock inte till vårt land till följd av att de jämfört olika länders ekonomiska trygghetssystem. Det handlar inte om människor som planerar för sin ekonomi efter pensioneringen. Överhuvudtaget har de ekonomiska trygghetssystemen endast en begränsad inverkan på hur människor lever sina liv. Vänsterpartiet anser därför att det är en framkomlig väg att mjuka upp kvalificeringsreglerna till det generella försäkringssystemet i syfte att bättre möta behovet av ekonomisk trygghet hos gruppen äldre personer med utländsk bakgrund. Vi anser därmed att situationen kan lösas inom redan existerande försäkringssystem.
Vänsterpartiet anser att det är viktigt att aktivt motverka att människor med utländsk bakgrund indirekt diskrimineras inom rådande system för ekonomisk trygghet. För att kunna göra det krävs bättre kunskap på området. Ovanstående exempel angående pensionärer är endast ett exempel på en oacceptabel situation.
Riksdagen bör därför begära att regeringen tillsätter en utredning som kartlägger vilka materiella regler inom Sveriges ekonomiska trygghetssystem som i dag indirekt diskriminerar människor med utländsk bakgrund.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Gudrun Schyman (v) |
|
|
Hans Andersson (v) |
Ingrid Burman (v) |
|
Lars Bäckström (v) |
Stig Eriksson (v) |
|
Owe Hellberg (v) |
Berit Jóhannesson (v) |
|
Tanja Linderborg (v) |
Maggi Mikaelsson (v) |
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
Claes Stockhaus (v) |
|
Ulla Hoffmann (v) |