Riksdagen beslutar om lag om finansiell samordning mellan försäkringskassa och bl.a. sjukvård, i huvudsak i enlighet med de av riksdagen tidigare antagna principerna för den s.k. Finsamverksamheten.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om nytt system för rehabilitering i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag om rehabiliteringsgaranti i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer till riksdagen med förslag som möjliggör för förtidspensionärer att återgå till arbetslivet.
Med hänvisning till bestämmelsen i riksdagsordningen 3 kap. 15 § om motionsrätt vid inträffad händelse av särskild vikt begär vi att få väcka denna motion, som innehåller yrkanden om åtgärder för att bryta den alarmerande ohälsoutvecklingen.
Sjukskrivningarna ökar månad för månad och spränger alla budgetramar. Varje ny redovisning från Riksförsäkringsverket innehåller alltmer allvarliga uppgifter om antal sjukskrivna, om sjukskrivningarnas längd och om den samlade ohälsan. Antalet personer med sjukpenning under en månad ökade med 44 % under 36 månader fram till mars 2002.
Den allvarliga utvecklingen när det gäller ohälsan förvärras när vård och försäkringskassor i allt högre grad inte klarar vissa av sina uppgifter, bland annat därför att den politik som förts på sjukvårdsområdet försvårat detta. Inför detta visar regeringen anmärkningsvärd passivitet.
Förutom de i motionen redovisade nya uppgifterna om sjukskrivningar, kostnader och frånvaro av rehabilitering vill vi särskilt peka på ytterligare två förhållanden som enligt praxis bör medföra motionsrätt enligt RO 3:15:
Den aviserade propositionen om folkhälsofrågor, som i mycket hög grad skulle ha berört orsaker till ohälsa och sjukskrivningar, har uteblivit. Den kommer enligt det senaste beskedet inte att komma före valet.
Det av riksdagen till våren 2002 beställda förslaget om finansiell samordning mellan försäkringskassan och bland annat sjukvården kommer enligt besked i ett interpellationssvar inte heller att komma före valet.
Regeringens handlingsförlamning är inte acceptabel, och det gäller särskilt att av riksdagen beställda förslag inte läggs fram.
På samma sätt som riksdagen sommaren 1996 tvingade fram vissa ytterligare åtgärder mot arbetslösheten, bör slutet av vårriksdagen 2002 användas till utarbetandet av ett brett aktionsprogram mot ohälsan. Om denna motion får väckas får också andra partier motsvarande möjligheter att komma med sina förslag.
Enligt vår mening behöver ett handlingsprogram mot ohälsan omfatta en rad olika politikområden. Det beror inte minst på att de psykosociala diagnosernas ökning förklaras av förhållanden i både arbets- och privatliv. Grunden finns ofta i en känsla av vanmakt.
Förebyggande insatser – att ge fler möjlighet att ”räcka till”. Här föreslås ekonomiska förbättringar för barnfamiljerna, ett principbeslut om en arbetstidsreform, regeländringar för billigare hemtjänster, en mer aktiv roll för företagshälsovården, åtgärder för att förmå statliga verk och myndigheter, landsting samt kommuner att bli bättre arbetsgivare, m m.
Snabbare vård – för dem som ändå blir sjuka. Åtminstone på kort sikt kräver detta ekonomiska resurser, som dock kan förhindra mycket av den alarmerande ökning av statens kostnader med ytterligare 25 miljarder per år som RFV:s februariprognos tyder på.
En finansiell samordning av resurser från försäkringskassor och sjukvård (samt bland annat socialtjänst) skulle ge möjlighet att använda över fyra miljarder kronor för att åtgärda sådant som inte minst inom sjukvården nu vållar väntetider på behandling, vårdköer, frånvaro av rehabilitering, förlängt lidande och fördyringar när det gäller sjukpenning.
Vi föreslår också en ny vårdmodell för personer med psykosociala diagnoser. Den bygger på en ”kontrollstation” efter två månader av alla sjukskrivningar, då det ska tas ställning till om patienten behöver rehabilitering. Därefter ska en rehabiliteringsgaranti träda i funktion.
Fler och fler människor i Sverige mår dåligt. Mitt i välfärden växer ångesten över att inte hinna, att inte kunna vara till lags och att inte leva upp till egna förväntningar. Det äts alltfler tabletter mot magsmärtor, huvudvärk och sömnlöshet.
När sjukskrivningarna ökar och spränger alla budgetramar förekommer även uppfattningen att denna utveckling till helt övervägande del skulle förklaras av bristande arbetsmoral. Vi delar inte den uppfattningen. Det kan finnas en sådan komponent, och vi återkommer till den diskussionen. Men vår uppfattning är att de allra flesta långtidssjukskrivna har sådana besvär att de har svårt att arbeta.
Även om statistiken är mycket bristfällig när det gäller de diagnoser som ligger bakom sjukskrivningarna framgår det i alla fall tydligt av RFV:s årliga och mer översiktliga undersökningar att det i stort sett inte är de ”traditionella” sjukdomarna som växer. Påfallande är däremot hur stressrelaterade sjukdomssymptom ökar.
På de flesta områden är folkhälsoutvecklingen relativt god. Det syns till exempel i hur medellivslängden förändrats på senare år. Det här gäller trots vårdköer och andra brister i vården: dessa har delvis förorsakats av att vården av stressrelaterade sjukdomar trängt ut annan sjukvård och av att vårdens kapacitet sänkts när sjukfrånvaro ökat starkt bland vårdpersonal.
Det mesta tyder också på att utvecklingen av sjukskrivningarna är ett svenskt fenomen. Eftersom det saknas jämförande statistik och eftersom EU-länderna har delvis olikartade system för sjukförsäkring är det svårt att få fram riktigt säkra uppgifter. Enligt Folkhälsoinstitutet finns dock inte motsvarande ökning av sjukskrivningar i andra länder. Institutet gör dock det viktiga påpekandet att Sverige i utgångsläget hade högre förvärvsfrekvens än de flesta andra länder.
De frånvarotal som i slutet på 1980-talet bedömdes som helt orimliga, och som till sist fick en socialdemokratisk regering att bland annat föreslå sänkt ersättningsnivå de första dagarna i sjukförsäkringen, har nu överträffats. De ekonomiska tillskott som krävs för att klara ökningen av sjukfallen och förtidspensioneringarna tränger ut angelägna reformer ur statsbudgeten.
Utvecklingen har varit synlig under flera år. Riksförsäkringsverkets chef skrev redan i verkets årsredovisning för 1999, med anledning av ökningen av sjukskrivningarna, följande: ”Det finns all anledning till stark oro.” Men regeringen har alltså visat en påfallande passivitet och valhänthet inför utvecklingen. Statsministern har nyligen talat om att uppgiften att pressa tillbaka ohälsotalet blir nästa mandatperiods stora uppgift. Eftersom nästan ingenting gjorts under den innevarande perioden, återstår tyvärr ingen annan möjlighet. I sammanhanget jämförde statsministern med hur arbetslösheten pressats tillbaka innevarande mandatperiod. Den parallellen visar på en oroande brist på insikt i vad som faktiskt har hänt. Statsministern är, eller låtsas vara, omedveten om att explosionen av sjukfrånvaron motsvarar en stor del av sysselsättningsökningen. Enkelt uttryckt är ungefär hälften av de nyanställda sjukvikarier! Arbetslöshetsmålet har ”nåtts” genom att människor flyttat mellan offentliga bidragssystem, från a-kassa till sjukförsäkring.
Antalet sjukskrivningsdagar och kostnaderna för sjukpenning fortsätter att öka i betydligt snabbare takt än antalet nya sjukfall. Det beror på att sjukfallen blir längre och längre. Antalet personer som varit sjukskrivna tolv månader eller mer ökade med 21 % på ett enda år, från januari 2001 till januari 2002. Detta berodde inte på att färre sjukskrivna förtidspensionerades. Tvärtom ökade även de nybeviljade förtidspensionerna och sjukbidragen markant. De blev 18 % fler under första kvartalet i år än de var under första kvartalet förra året.
Problemen växer samtidigt inom rehabiliteringsverksamheten. För patienter som bedömts vara rehabiliteringsärenden ökade, enligt uppgifter vi inhämtat från Riksförsäkringsverket, antalet dagar det tog innan de blev räknade som rehabiliteringsärenden från 205 dagar 2000 till 261 dagar 2001 (i båda fallen medianvärden). Den här delen av väntetiden förlängdes alltså med 27 % på ett enda år.
Antalet rehabiliteringsärenden hos försäkringskassorna har på senare tid inte alls ökat, vilket hade varit den normala följden vid en stark ökning av antalet långvariga sjukfall. Från januari 2001 till januari 2002 var det tvärtom en viss minskning, från 18 295 till 18 052. Dessa uppgifter är ännu ett tecken på allvarliga systemfel i hur försäkringskassor och sjukvård fungerar tillsammans. Att rehabiliteringsersättningens andel av de samlade utbetalningarna av sjukpenning och rehabiliteringsersättning sjönk med nästan en femtedel från 2000 till 2001 är ett annat tecken i samma riktning. Att ett rehabiliteringsärende registreras är ju inte detsamma som att rehabiliterande behandling verkligen kommer till stånd och ännu mindre som att den leder till tillfrisknande och återgång i arbete.
Statens utgifter för sjukpenning (inklusive den lilla andelen för rehabiliteringsersättning) steg med 17 % från första kvartalet 2001 till första kvartalet i år. De samlade kostnaderna för sjukpenning, förtidspensioner och sjukbidrag nådde för januari till mars i år nivån 21 miljarder kronor. Det betyder att utflödet av skattepengar nu i årstakt ligger på 84 miljarder och fortfarande ökar snabbt. Detta kan jämföras med inte fullt 78 miljarder för samma kostnader 2001.
RFV:s prognos från i februari tydde på att statens kostnader 2005 med nuvarande utveckling kan väntas vara uppe i dryga 109 miljarder, varav dryga 50 för sjukpenning och 59 för förtidspensioner och sjukbidrag.
Vi föreslår med denna motion ett brett program för färre långtidssjukskrivningar och förtidspensioneringar. Det omfattar åtgärder av vitt skilda slag från flera olika politikområden och är ett uttryck för vår bestämda ambition att hejda de skenande mänskliga och ekonomiska kostnader som ligger i de skenande sjuktalen. Dessutom förutsätts att ytterligare beslut om folkhälsofrågor fattas då regeringens försenade proposition om dessa behandlas.
Egenmaktsprogram för att stärka människor i arbetslivet i fråga om arbetstider, den egna arbetsmiljön och den egna kompetensutvecklingen – samt större möjligheter att köpa hushållstjänster för att minska vardagsstressen.
Kulturrevolution i offentliga sektorn för att bryta upp hierarkiska organisationer och ersätta dem med decentraliserade, självstyrande enheter, bland annat genom att tillåta avknoppningar och nya driftformer.
Återinförd företagshälsovård. Beslutet att avveckla allt offentligt engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan bör, i ljuset av de senaste årens utveckling, omprövas. Vi är inte redo att föreslå ett generellt statsbidrag, men försäkringskassan ska kunna föreskriva att arbetsplatser med många långa sjukfall ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård) – och eventuellt också kunna ge ekonomiskt stöd till verksamheten.
Jobbgaranti för långtidsarbetslösa.
Privata arbetsförmedlingar och bemanningsföretag i stället för faktiskt AMS-monopol.
Ekonomiska förbättringar för barnfamiljerna. Vård i tid.
Krafttag för att få bort dröjsmål och flaskhalsar i vården, genom att tillåta finansiell samordning, för lokalt och regionalt samarbete mellan försäkringskassa och vård om åtgärder som minskar kostnader och kortar sjukskrivningstider. Denna samordning bör ha samma regler som de framgångsrika Finsamförsöken 1993–97, vilket innebär en ram motsvarande upp till 10 % av varje områdes kostnader för sjukpenning och rehabiliteringsersättning. Det betyder en ram på mellan 4 och 5 miljarder per år. Ett sådant systemskifte, från revirtänkande till samarbete, skulle inte bara möjliggöra viktiga vårdsatsningar. Det skulle främja en nödvändig dialog mellan viktiga aktörer i rehabiliteringsprocessen.
Betydligt snabbare upprustning av vardagssjukvården, alltså husläkarna och övrig primärvård, än vad som nu pågår och som den nationella handlingsplanen innehåller.
Vårdgaranti och vidsträckt etableringsfrihet för nya aktörer på vårdområdet – för att säkra att patienter får snabb behandling utan vårdköer.
Ett nytt system för rehabilitering. Väntan på vård och rehabilitering måste förkortas drastiskt. Vi föreslår en ”kontrollstation” efter två månader, där ställning ska tas till om patienten behöver rehabilitering. Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge krävt ett större statsbidrag till denna verksamhet. Vi föreslår nu, som en utveckling av punkt 7 ovan, att försäkringspengar ska få användas friare, till exempel till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Rehabiliteringsgaranti – ingen ska behöva vänta i mer än en månad på att rehabiliteringen kommer igång efter det att behovet konstaterats. När detta system etablerats och fungerar innebär det också en starkare spärr mot ogiltigt utnyttjande av systemet genom att en annan läkare än den ursprungligen sjukskrivande träffar och bedömer patienten.
Skyldighet att delta i rehabilitering – reducerad ersättning för personer som inte deltar.
Fortsatt utredning av vad som kan göras för att uppmuntra redan förtidspensionerade att återgå till arbetslivet – när den av regeringen prövade modellen i stort sett misslyckats måste andra metoder prövas.
På läkarintyg som nu skrivs lyder diagnosen ofta depression, utbrändhet eller ångest. De psykosociala sjukdomarna håller på att bli den enskilt största hälsorisken på våra arbetsplatser. Det finns inget enkelt svar på frågan varför sjukskrivningarna ökar som de gör. Men det står klart att psykosociala sjukdomar står för en relativt stor del av den totala ökningen.
”Egen makt ger friskare sköterskor”, löd en rubrik i en tidning. Faktum är att statistiken innehåller mycket tankeväckande. En skrämmande uppgift är att den offentliga vården ger upphov till fler vårdfall än nästan alla andra arbetsplatser. En del landsting förefaller vara usla arbetsgivare. Även andra kommunala arbetsplatser blir allt ”sjukare”. Det gäller till exempel skolan, som förr utmärktes av låg personalfrånvaro, men som nu drabbas av många långtidssjukskrivningar. Den viktigaste förebyggande åtgärden är här en förändring av den utbildningspolitik som orsakat mycket av grundskolans och gymnasieskolans problem.
Men variationerna i arbetslivet är stora. Och privata vårdgivare tycks vara bättre på att se till att personalen inte blir utbränd. Det understryker att problemen med stress och utbrändhet till stor del ligger på ett annat plan än vård och rehabilitering.
Först och främst handlar det om att enskilda människor inte känner att de har kontroll över tillvaron. Vissa forskare anser att begreppet ”stress” leder tanken fel, eftersom det finns en positiv stress. Vi människor klarar väldigt mycket, så länge vi känner att vi har en rimlig chans att klara vad som krävs. Frustrationen, den negativa stressen, uppstår då det blir uppenbart att man aldrig kan leva upp till kraven, att man inte förfogar över de verktyg som behövs för att man ska lyckas.
En viktig insikt är att stress och utbrändhet är en reaktion på en persons totala livssituation, inte bara på företeelser på arbetet. Tjänstebeskattningsutredningen beräknade att det för några år sedan gjordes 6 miljarder betalda arbetstimmar per år i Sverige, men 7 miljarder obetalda. Vad som händer under dessa 7 miljarder timmar är också mycket viktigt för hälsa och ohälsa: Är det olustkänslor när barnen lämnas på ett dagis med för stora barngrupper? Är det en malande oro efter varje samtal med gamla pappa på äldreboendet, där personalen inte tycks hinna med? Är det många gräl där hemma om hushållssysslorna? Sådant kan bli den faktor som gör att ”krukan till sist brister”.
Men en del av lösningen ligger i förbättrad arbetsorganisation och förändrad arbetsmiljö. Där har vi liberaler i åratal talat för mer decentralisering, för att bryta upp de hierarkiska offentliga monopolpyramiderna och för att ersätta dem med mindre, självstyrande enheter. Vårt ställningstagande för privata alternativ och avknoppningar kommer av vår övertygelse att sådana förändringar leder till att personalens kompetens tas bättre till vara.
När det är i vardagen problemen skapas så är det också där de måste redas ut och lösas. Det är genom att utveckla arbetsplatserna, genom att medarbetarna får bättre grepp om uppgifter och prioriteringar, genom att de får chansen att bredda och fördjupa kunnande och erfarenheter, som vi kan motverka utbrändhet och vantrivsel.
Tillsammans med TCO har vi häromåret pekat ut fyra områden som behöver reformeras för att människors självbestämmande ska öka:
Ökad makt över den egna arbetstiden.
Ökad makt över den egna kompetensutvecklingen.
Ökad makt över familjens totala tid och bättre möjligheter att köpa hemtjänster.
Ökad makt över den egna arbetsmiljön.
Utredaren Jan Rydh visade i delbetänkandet (S 2000:07) att frånvaro på arbetsplatsen på grund av ohälsa redan 2000 motsvarade cirka 700 000 årsarbetande, eller cirka 13,5 % av befolkningen i åldern 20–64 år (1997 hade motsvarande andel varit 11 %). År 2004 väntas, enligt samma källa, bortfallet växa till 820 000 årsarbetare och år 2006 till 850 000 stycken. Det skulle 2006 betyda att 16,3 % av befolkningen i åldrarna 20–64 år skulle vara frånvarande från arbetet på grund av ohälsa – om vi inte förmår bryta den nuvarande trenden.
Aktiva rehabiliteringsinsatser är motiverade även av samhällsekonomiska skäl. I utredningen Individen i centrum (S 1999:08) visar utredaren Gerhard Larsson på de samhällsekonomiska vinsterna av en förbättrad rehabilitering. Dessa vinster är tämligen säkra att döma av utredningens egen studie. Den visar att om drygt 1 % av dagens långtidssjuka och förtidspensionärer rehabiliteras med en ny fördjupad rehabilitering blir den årliga kostnaden 1 miljard. Efter de första åren går det emellertid jämnt ut. Därefter ökar vinsten år för år, för att sedan stabiliseras runt 10 miljarder per år. Varje satsad krona från det offentliga ger i detta exempel 9 kronor tillbaka till landsting, kommuner, statskassa och socialförsäkringssystem.
Folkpartiet har genom åren arbetat i landstingen för större resurser till rehabiliteringsverksamheten. Vi har också länge krävt ett större statsbidrag till denna verksamhet. Vi förordar nu såväl ett utökat statsbidrag som att försäkringspengar ska få användas ännu friare, exempelvis till projekt med företagshälsovården och delfinansiering (tillsammans med landsting, kommuner och stora arbetsgivare) av särskilda utredningscentrum för snabb hantering av rehabiliteringsfall.
Resurserna som tillförs ska användas för att handla upp rehabiliteringsinsatser och för att påskynda försäkringskassornas utredningar.
En viktig del i strategin är att förbättra samarbetet mellan olika aktörer. Det är bakgrunden till det förslag om finansiell samordning som vi drivit i många år, och som gett resultat i mycket framgångsrika försök, först såvitt gäller försäkringskassa och sjukvård (Finsam) 1993–97, sedan när det gäller socialtjänst, försäkringskassa och sjukvård (Socsam).
Vi såg det som en stor framgång att vi i hösten 2000 kunde träffa en uppgörelse i riksdagen om dessa så kallade Finsamregler med Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet. Vi har sedan fått se hur regeringen hösten 2001 brutit denna överenskommelse, för att våren 2002 dessutom bortse från ännu ett riksdagsbeslut med en beställning av en proposition till våren.
Inom Finsam skedde finansiell samordning mellan sjukförsäkring och hälso- och sjukvård 1993–97. Inom fem försöksområden hade man delvis gemensamt ansvar för kostnaden för sjukpenning och rehabiliteringsersättning och möjlighet att disponera delar av dessa till olika åtgärder.
Riksförsäkringsverkets och Socialstyrelsens gemensamma utvärdering från våren 1997 visade på betydande besparingar i socialförsäkringen under de fyra första åren (1993–96), när försöksområdena jämfördes med det övriga landet. För de fyra områden där verksamheten fortsatte 1997 ökade besparingen ännu mer och nådde som genomsnitt hela 16 % av statens sjukpenningkostnader för dessa områden. Detta ekonomiska resultat var alltså skillnaden mellan de faktiska kostnaderna för sjukpenning och rehabiliteringsersättning i försöksområdena och de beräknade kostnader som skulle ha uppstått om försöket inte bedrivits.
Utvärderingen visade även att ohälsotalet utvecklades påtagligt bättre i försöksområdena än i resten av Sverige. Finsamförsöken ledde till en minskning av sjukskrivningsdagarna per person och år jämfört med kontrollkommunerna. Det fanns före försöken inga signifikanta skillnader mellan dessa kommuner och Finsamområdena. I försöksområdena kunde det också konstateras en större minskning av antalet nybeviljade förtidspensioner och sjukbidrag än den som skedde i riket som helhet under dessa år.
I försöken fick sjukvården och försäkringskassan ta ett avsevärt större ansvar för sjukpenning och andra socialförsäkringskostnader än enligt hittillsvarande allmänt gällande regler. Aktiv rehabilitering och tidiga vårdinsatser ledde till att färre människor behövde förtidspensioneras, vilket särskilt på några års sikt gav betydande mänskliga och ekonomiska vinster. De totala besparingarna på minskade kostnader för sjukpenning och rehabilitering – samt färre förtidspensionärer – var så stora att det ger vid handen att mångmiljardvärden efter 1997 har gått förlorade, och att många enskilda människor drabbats, när detta lyckade arbetssätt inte utvidgats till övriga Sverige utan i stället stoppats.
I den överenskommelse om en nationell handlingsplan för hälso- och sjukvården som Socialdemokraterna, Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet stod bakom ingick att regeringen skulle återkomma till riksdagen med en proposition om finansiell samordning under hösten 2001. Så blev inte fallet. Riksdagen uttalade därefter att en proposition borde lämnas våren 2002. Så kommer heller inte att bli fallet. På ett område där ett mycket effektivt arbetssätt för att förkorta sjuktider och minska kostnader har fungerat mycket bra har regeringen i fem år förhindrat att goda erfarenheter kommit till nytta i hela landet.
Men försäkringskassor, sjukvård, socialtjänst – samt en kraftigt reformerad arbetsmarknadspolitik – bör hjälpas åt och dra åt samma håll, och då måste det finnas utrymme för en finansiell samordning som är stor nog för att lösa upp även svåra knutar. För detta finns alltså en väl beprövad modell, som med stor framgång prövades 1993–97 och då gav 16 % besparing på statens sjukpenningkostnader i försöksområdena.
Att denna verksamhet sedan inte utvidgats till hela landet utan i stället stoppats är ett av de främsta exemplen på vanskötsel av sjukvårdsfrågorna från den nu sittande regeringens sida. Att döma av ett interpellationssvar är regeringen inriktad på att i höst släppa fram endast en mer begränsad finansiell samordning, i första hand i enlighet med de s k Socsamförsöken. Även dessa bygger i och för sig på en proposition från det fp-ledda Socialdepartementet som riksdagen godkände under tiden 1991–94. Det är angeläget att sådant samarbete också byggs ut, men det är otillräckligt.
Den finansiella samordningen måste omfatta försäkringskassa och bland annat sjukvård samt ha en ekonomisk ram upp till motsvarande 10 % av områdets sjukpenningkostnader. Ramen skall kunna användas lokalt för åtgärder som främst försäkringskassa och landsting enas om och som kan minska statens kostnader genom snabbare vård, kortare väntetider, kortare sjukskrivningar och rehabilitering och förebyggande insatser. Om detta inte genomförs kommer sjukpenningkostnadernas ökning inte att kunna brytas.
Riksdagen bör här stifta lag, och tidigare riksdagsbeslut om bland annat Finsamförsöken kan då av utskottet läggas till grund för en permanent lagstiftning. Vi utgår då från att utskottet formulerar erforderlig lagtext.
Arbetsgivarnas ansvar för att förebygga sjukdom och arbetsskada – och för rehabilitering av den sjukskrivne – måste betonas. Vi har särskilt pekat på de offentliga arbetsgivarnas tillkortakommanden. Offentliganställda är kraftigt överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken. Vi är emellertid skeptiska till utredaren Jan Rydhs förslag om en förlängd så kallad arbetsgivarperiod. Vi fruktar att det ytterligare skulle försvåra för den del av arbetskraften som redan i dag har svårt att få arbete, kanske på grund av hög sjukfrånvaro.
Däremot är en ökad satsning på företagshälsovården något som arbetsgivarna bör genomföra.
Beslutet att avveckla allt offentligt engagemang i företagshälsovården för snart tio år sedan måste omprövas i ljuset av de senaste årens utveckling. Det finns inte skäl att införa ett generellt statsbidrag. Men försäkringskassan borde kunna föreskriva att arbetsplatser med många långa sjukfall ska köpa in medicinsk expertis (företagshälsovård). Försäkringskassan bör i vissa fall också kunna ge ekonomiskt stöd till denna verksamhet.
Vi förespråkar att en rehabiliteringsgaranti införs. Senast två månader efter sjukskrivningsperiodens början måste en rehabiliteringsutredning ha genomförts. Enligt vår mening ska en sådan bland annat innebära att en annan läkare än den som ursprungligen sjukskrev patienten ska ta ställning till om rehabiliteringsinsatser bör sättas in. Den enskilde ska vara skyldig att delta i rehabiliteringsaktiviteterna, annars reduceras ersättningen.
När detta system etablerats och fungerar innebär det en starkare spärr mot ogiltigt utnyttjande av systemet genom att en annan läkare än den ursprungligen sjukskrivande träffar och bedömer patienten.
De åtgärder vi förespråkar inom arbetsmarknadspolitiken har också en betydelse i detta sammanhang. Ett exempel: Arbetsoförmåga är inte alltid ett entydigt begrepp. Om människor som utreds för att få förtidspension får erbjudande om ett arbete kommer vissa att föredra att arbeta i stället för att få pension. En mer effektiv arbetsförmedling än dagens – som är föga effektiv – kan alltså bidra till att minska antalet förtidspensioneringar.
Grundtanken i vår integrationspolitik är ”jobb istället för bidrag”. Friska långtidsarbetslösa har inte på socialkontoren att göra. De ska garanteras ett arbete. Den uppgiften bör upphandlas av privata bemanningsföretag. Även i övrigt bör privata aktörer ges ett långt större utrymme på arbetsförmedlingsområdet än hittills.
Det finns behov av att utreda vissa frågor på detta område vidare. En viktig fråga är om och i så fall på vilka villkor en beviljad förtidspension ska kunna omprövas. Den tanke som fanns hos regeringen att förtidspensionerade på goda villkor skulle kunna pröva att återgå till arbetslivet har inte slagit så väl ut som regeringen och vi hoppades. Vi anser att den tanke som regeringen var inne på, att diskussionen inte bör begränsas till nytillkommande pensioner utan också ska beröra de redan beviljade, är riktig. Att regeringens idé i stort sett misslyckades får inte innebära att ambitionen ges upp.
Flera av de förslag som utredaren Bengt K Å Johansson nyligen presenterade, som syftar till att förmå fler äldre att ta del i arbetslivet, förtjänar att prövas i positiv anda. De skulle sannolikt ha en positiv effekt också när det gäller att förmå förtidspensionerade att återgå i arbete.
Folkpartiet arbetar sedan länge för en valfrihetsrevolution inom svensk sjukvård. Tillgängligheten i vården måste bli bättre. Köerna till operationer och behandlingar måste försvinna. Patienterna ska slippa vänta lika länge som i dag för att komma i kontakt med sin husläkare eller distriktssköterska i primärvården. Husläkarna måste bli fler. Bristerna i psykiatrin måste avhjälpas. Alla äldreboenden måste ha en fast läkarkontakt. Allt detta underlättas om fler privata aktörer släpps fram på vårdområdet.
Sverige kommer att få en skriande brist på vårdpersonal om ingenting görs. På grund av att vi lever allt längre och att 40-talisterna utgör en befolkningspuckel kommer vård- och omsorgsbehoven i framtiden att öka. Därför behöver vårdsektorn bli mer attraktiv för att fler ska söka sig dit. Viktiga faktorer för att attraktionskraften ska bli stark är att lönerna blir konkurrenskraftiga och att arbetsvillkoren förbättras.
Folkpartiet anser att man bör se hur karriärvägarna inom vårdyrkena kan utvecklas. Man bör också ta fram förslag om hur man skall kunna stimulera dem som lämnat yrket att återvända.
Under årtionden har vårdens viktigaste resurs – de vårdanställda – fått allt mindre att säga till om. Inflytandet över den egna arbetssituationen har minskat, samtidigt som politiska beslut urholkat de vårdanställdas professionella yrkesstolthet. De allra flesta vårdanställda har därtill förmenats möjligheten att gå över till andra arbetsgivare eller rent av testa om vingarna bär på egen hand. Orsaken är att vården i praktiken bedrivits i monopolform. Folkpartiet anser att en konkurrensutsättning av all primärvård – samt uppmuntran av privata alternativ och ökat inflytande för de anställda i offentlig sektor – skulle skapa möjligheter för anställda att förverkliga sin kreativitet.
Riksdagen beslöt våren 1991, efter en motion från Folkpartiet, att införa en ”hundradagarsregel” i vården. Den innebar att ingen patient med någon av de vanligaste diagnoserna skulle behöva vänta mer än hundra dagar för att få behandling. Efter maktskiftet på hösten samma år kallade Bo Könberg, dåvarande sjukvårdsminister, Landstingsförbundet till en överläggning som resulterade i att Landstingsförbundet och staten tecknade ett avtal om en vårdgaranti som började gälla den 1 januari 1992. Avtalet innebar att ingen patient skulle behöva vänta mer än tre månader för operation eller behandling. Klarade inte hemlandstinget av att erbjuda vård inom denna tid var det skyldigt att betala för vård hos annan vårdgivare.
Effekterna av denna vårdgaranti visade sig mycket snabbt. Vid dess start stod omkring 52 000 människor i kö till de behandlingar som omfattades. Efter ett år hade antalet patienter som stod i kö till behandlingar som täcktes av garantin minskat kraftigt. De allra flesta kliniker kunde leva upp till vårdgarantins målsättning att alla som köade skulle få behandling inom tre månader.
Vårdgaranti innebär att alla parter får incitament att koncentrera sig på att kapa vårdköerna. Det mest konkreta uttrycket för detta är de ekonomiska konsekvenserna av olika prioriteringar. Med traditionell budgetstyrning får den verksamhet som uppvisar störst problem, t ex långa patientköer, ofta större anslag. Det ger naturligtvis en felaktig signal. Med vårdgarantin bröts detta olyckliga mönster. I stället uppmuntrades de verksamheter som nådde goda resultat. Utan vårdgaranti blir det viktigare att visa på långa köer för att få resurstillskott – i stället för att förkorta köerna.
I Landstingsförbundets mätningar konstaterades följaktligen att köerna minskade drastiskt redan efter beslutet om att införa en vårdgaranti. Själva vetskapen om att en vårdgaranti skulle komma att träda i kraft den 1 januari 1992 blev alltså ett kraftfullt incitament för sjukvårdsdistrikten och klinikerna att redan på detta stadium börja korta köerna. Det visar hur effektivt tydliga mål kan uppnås med rätt instrument. Stimulansbidraget till landstingen var en halv miljard.
Den socialdemokratiska regeringen fattade våren 1997 beslut om att avskaffa vårdgarantin. I stället införde man en variant av vårdgarantin, en behandlingsgaranti, med den stora nackdelen att den inte gav patienterna någon garanterad rätt till att bli behandlade inom tre månader. Därmed försvann också ett viktigt incitament för vårdgivarna att pressa ned kötiden. Därefter sköt köerna i höjden, för att hamna på ungefär samma nivå som de låg innan den ursprungliga vårdgarantin infördes.
I en intervju i Göteborgs-Posten har statsminister Göran Persson nyligen sagt att Socialdemokraterna nu skulle vara redo att ompröva sin inställning till vårdgarantin. I Landstingsförbundets styrelse har s-ledamöterna också yrkat bifall till en fp-motion om vårdgaranti. Men i riksdagen har denna omsvängning hittills inte kommit till uttryck.
Vi är också skeptiska till realismen i statsministerns uttalande, så länge det inte kombineras med ett ja till en riktig finansiell samordning vård–försäkringskassa och ett entydigt bejakande av privata alternativ i vården.
Ökningen av de långa sjukfallen har kommit på några få år från slutet av 1990-talet. Men en liknande utveckling fanns i ett tidigare skede, och det finns anledning att påminna om att den vårdpolitik som Folkpartiet drivit länge i många avseenden passar mycket väl in i den situation som just nu uppstått. Några hörnstenar – fler privata alternativ, finansiell samordning och vårdgaranti – har vi berört ovan. Det finns, sist men inte minst, anledning att också inför problemet med de ökande långa sjukskrivningarna peka på betydelsen av en väl utbyggd primärvård, alltså husläkartanken.
I propositionen om en ”nationell handlingsplan” för hälso- och sjukvården föreslogs ett så kallat familjeläkarsystem och att mångfald i primärvården skulle främjas. Regeringens hälso- och sjukvårdsplan var tydlig i behov av en fast läkarkontakt och en stor satsning på primärvården. Målet, en allmänläkare på 1 500 invånare, skulle uppnås mot slutet av innevarande årtionde. Detta var förvisso en framgång för Folkpartiet, men vi ansåg då planen antogs, och anser fortfarande, att utbyggnaden bör gå snabbare. Ska det lyckas måste etableringsfrihet för husläkare införas.
Folkpartiet kommer att arbeta vidare med att förbättra villkoren för privata vårdgivare, för att få fram fler husläkare och för att skapa en bättre tillgänglighet i vården för patienterna. Vi kommer också att driva på arbetet med att införa en etableringsfrihet för specialister i allmänmedicin, sjukgymnaster, pediatriker, gynekologer, geriatriker och barnmorskor.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 25 april 2002 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |
Karl-Göran Biörsmark (fp) |
|
Eva Flyborg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Lennart Kollmats (fp) |
|
Bo Könberg (fp) |
Ana Maria Narti (fp) |
|
Ulf Nilsson (fp) |
Harald Nordlund (fp) |
|
Runar Patriksson (fp) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Karin Pilsäter (fp) |
Kenth Skårvik (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |