och de ökar1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rehabiliteringspenningen bör utgå med 80 % av den sjukpenninggrundande inkomsten.
2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att rehabiliteringspenningen beräknas på ett genomsnitt av de två föregående årens inkomst.
3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en karensdag bör införas i rehabiliteringspenningen den åttonde frånvarodagen.
4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enligt gällande lag stipulerade tidsgränsen för framtagandet av en rehabiliteringsplan inom åtta veckor kan vara dåligt situationsanpassad för det enskilda fallet, och därför borde lagtexten i stället föreskriva att förslag på rehabiliteringsåtgärder skall lämnas inom rimlig tid med hänsyn taget till medicinska och arbetsmässiga skäl, eller andra vidkommande förhållanden.
5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att sambandet mellan avgifter och ersättningsnivåer i rehabiliteringspenningen tydliggörs för medborgarna.
6. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att privata vårdentreprenörer som bedriver rehabiliteringsverksamhet bör uppmuntras i syfte att reducera köerna till rehabilitering.
Att kvinnor har drabbats så hårt av ohälsa jämfört med män under senare år innebär att förebyggande åtgärder mot ohälsa och insatser för arbetslivsinriktad rehabilitering framstår som de främsta åtgärderna som kan vidtas för att öka jämställdheten i samhället.
och de ökarAtt människor stannar hemma på grund av en vårförkylning eller vård av sjukt barn hör till vardagen och är inte allvarligt. Däremot är det allvarligt när människor blir långvarigt sjuka. Ju längre en person är sjukskriven, desto mindre är sannolikheten för en återkomst till arbetslivet.
Faktum är idag att alldeles för många personer tvingas stanna hemma på grund av att arbetsgivare, försäkringskassor och sjukvård inte förmår att komma till hjälp vid en längre tids ohälsa. Cirka 30 procent av samtliga sjukfall pågår längre än 60 dagar och svarar för cirka 90 procent av alla sjukdagar eller ungefär 75 procent av statens kostnader för sjukpenningen.
Riksförsäkringsverket bedömer i årsredovisningen för år 2000 att av dem som varit sjukskrivna mer än 60 dagar behöver 15 procent en samordnad rehabilitering. Det innebär att av cirka 15 procent av alla långtidssjukskrivningar har inte samhällets resurser samordnats och utnyttjats i syfte att hjälpa patienten. Fem procent av alla sjukskrivningar bygger på bristfälligt medicinskt underlag från första början. Detta gäller också ofta efter kompletteringar. Många av de långa sjukfallen kännetecknas av upprepade sjukskrivningar utan andra åtgärder.
en jämställdhetsfrågaUr ett jämställdhetsperspektiv är ökningen av antalet långa sjukskrivningar alarmerande. Riksförsäkringsverket konstaterar att kvinnor till stor del står för ökningen av de långa sjukskrivningarna. Mellan 1992 och 1999 ökade antalet långtidssjukskrivna kvinnor med 25 000, medan långtidssjukskrivningarna för män minskade med 4 000 under samma period.
Kvinnor diagnostiseras för psykisk ohälsa i större utsträckning än män. Andelen med denna diagnos har ökat från 13 procent i slutet på 1980-talet till 20 procent år 2000. Under samma period ökade andelen män med samma diagnos från 16 till 18 procent.
Kvinnor diagnostiseras i större utsträckning än män för utbrändhet och utmattningsdepression. 1999 utgjorde dessa diagnoser en procent bland männen och två procent bland kvinnorna. Det innebär att även om ökningen sker från en låg nivå är det icke desto mindre kvinnor som i större utsträckning drabbas av denna relativt nyligen uppmärksammade form av ohälsa.
Samhällets totala kostnader för sjukskrivning, rehabiliteringsersättning, förtidspensioner och arbetsskador uppgår till omkring 60 miljarder kronor per år. En 40-årig arbetstagare med en lön om 20 000 kronor per månad som blir sjukpensionär kostar samhället 5,3 miljoner kronor under tiden fram till den ordinarie pensionsåldern. Av detta belopp finansierar staten ungefär 70 procent, avtalsförsäkringsinstituten 20 procent och de privata försäkringsbolagen tio procent. För arbetsgivaren tillkommer därutöver kostnader under sjukskrivningstiden och för omställningar. Detta kan jämföras med att fyra veckors rehabilitering, i syfte att individen skall återgå till arbetet, kostar 50 000 kronor. Den samhällsekonomiska vinsten förbleknar dock vid beaktande av vad ett friskt och hälsosamt liv innebär för den enskilde.
Om långtidssjukskrivna genom rehabiliteringsinsatser snabbt kan återgå till arbetet, istället för att långtidssjukskrivas med eventuell förtidspensionering, får individen högre livskvalitet samtidigt som hela samhället sparar mänskliga och ekonomiska resurser. Genom forskning och studier är det möjligt att undersöka vilken typ av rehabilitering som är effektivast för den enskilde såväl som ur samhällsekonomisk synvinkel.
Många av de långa sjukfallen kännetecknas av upprepade sjukskrivningar utan andra åtgärder. Detta gäller bland annat personer som drabbas av några av de stora folksjukdomarna såsom hjärt- och kärlsjukdomar, ryggont och andra skador på rörelseapparaten. Drygt 10 procent av samtliga förtidspensioneringar orsakas av hjärt- och kärlsjukdomar. Endast en bråkdel av de drabbade personerna erhåller någon form av rehabilitering.
Rehabiliteringsinsatser initieras allt senare och är mer sällan förekommande. 1999 hade endast 13 procent av de långtidssjukskrivna individerna, med sjukskrivning omfattande längre tid än ett år, påbörjat arbetslivsinriktad rehabilitering inom ett år. I syfte att fler personer skall återinträda på arbetsmarknaden är det angeläget att skapa incitament för individen att föredra arbete framför sjukskrivning eller förtidspensionering. Den arbetslivsinriktade rehabiliteringen behöver effektivisera för att bättre tillgodose de individuella behoven och möjliggöra förvärvsarbete.
Den ökade ohälsan är inte någon nyhet. Få områden har utretts så mycket och förslagen är många och av skiftande kvalitet. Icke desto mindre har den socialdemokratiska regeringens rehabiliteringspolitik kännetecknats av en häpnadsväckande passivitet. I stället för att möta de ökade sjukskrivningstalen med åtgärder för att minska en alltmer skenande kostnadsutveckling uppvisar regeringen en total verklighetsflykt genom att i stället höja taket i sjukförsäkringen.
För att något tysta kritiken mot inaktiviteten presenterar regeringen i budgeten för 2002 en handlingsplan mot ohälsa i arbetslivet. Den kännetecknas av ytterligare rigida regler där så ej behövs och otillräcklighet i nödvändiga åtgärder. 100 miljoner kronor skall satsas under 2002 och presenteras som ett kraftfullt åtgärdspaket mot ohälsa. De 100 miljoner kronorna hade kunnat uträtta mycket om inte regeringen valt att spendera 10 miljoner kronor på utbildning av skyddsombud i tider när kostnaderna för arbetsskadeförsäkringen minskar, 20 miljoner kronor i bland annat projektverksamhet i metodutveckling i kommun och landsting eller slutligen 70 miljoner kronor på att utveckla försäkringskassornas arbetsmetoder för att förnya rehabiliteringsarbetet.
I syfte att utveckla en väl fungerande rehabiliteringspolitik är det viktigt att definiera vad begreppet rehabilitering innefattar.
Vi ansluter oss till de definitioner som är gängse inom rehabilitering, det vill säga att rehabilitering är ett samlingsbegrepp för alla de åtgärder som syftar till att hjälpa sjuka, skadade eller funktionshindrade människor att återvinna bästa möjliga förmåga att kunna leva ett så bra liv som möjligt. Rehabilitering kan vara medicinsk och/eller social och syftar till att individen skall återinträda på arbetsmarknaden.
Målgrupp för insatserna är de individer som är i arbetsför ålder men ej står till arbetsmarknadens förfogande på grund av sjukskrivning. Målet med rehabiliteringen är att individen skall kunna försörja sig själv genom eget arbete.
Vi vill att det allmänna skall kunna hjälpa den enskilde tillbaka till ett hälsosamt och fruktbart liv. Men en arbetstagare som drabbats av ohälsa har också ett eget ansvar för att återvända till arbetslivet. I detta sammanhang betonar vi individens eget ansvar för att förebygga ohälsa genom bland annat hälsofrämjande åtgärder, livslångt lärande samt medverkan i utvecklingssamtal hos arbetsgivaren. Vi är alla enskilda individer med ett eget ansvar för att förebygga ohälsa. Individen har ett eget ansvar för att samarbeta och medverka vid en rehabiliteringsprocess. Men medborgaren måste också kunna räkna med hjälp från det allmänna i denna process. Samhället kan inte svika en människa som försöker återvända till arbetslivet. Därför är det viktigt med en bra och genomarbetad rehabiliteringspolitik. De människor som drabbats av långvarig sjukdom eller arbetshandikapp behöver arbetsinriktad rehabilitering för att uppnå bättre förutsättningar att åter stå till arbetsmarknadens förfogande.
Arbetstagaren kan vid återinträdet på arbetsmarknaden efter en längre tids sjukdom återvända till sin tidigare arbetsuppgift, men det kan också förekomma att individen behöver byta yrkesområde. Återinträde på arbetsmarknaden är en fråga som måste lösas i samråd mellan arbetstagare, arbetsgivare och försäkringskassa. Det viktiga är att situationsanpassa lösningarna efter varje enskilt ärende.
Arbetsgivarens roll är central när det gäller arbetsmiljö och rehabilitering. För att stimulera arbetsgivaren till att verka för en god arbetsmiljö och rehabilitering till arbete är det viktigt att arbetsgivaren har incitament för detta. Ett incitament är konkurrerande verksamheter inom samma område. Ett tydligt exempel på detta är att det är de offentliga arbetsgivarna med i stort sett monopol inom sitt område som uppvisar höga sjukskrivningstal samt långa sjukperioder för sina medarbetare. Med flera arbetsgivare att välja mellan för arbetstagarna ökar deras incitament för att utveckla arbetsmiljön. Arbetstagarna får därmed möjlighet att välja arbetsplatser med en god arbetsmiljö istället för att vara hänvisade till dåliga arbetsgivare.
Arbetsgivarens ansvar för arbetsmiljön är reglerat i flera instanser, bl.a. arbetsmiljölagen, Arbetsmiljöverkets kungörelser, föreskrifter och allmänna råd. Arbetsgivaren skall vid ledning och planering av arbetet beakta medarbetarnas olika förutsättningar att utföra olika arbetsuppgifter. Ett exempel på detta är att det inom delar av hälso- och sjukvården har införts individuell schemaläggning av arbetstiden utifrån den enskilde medarbetarens önskemål. Många arbetsgivare erbjuder sina medarbetare möjlighet till friskvård under betald arbetstid eller tillhandahåller rabatterad friskvård utanför arbetstid.
Enligt lagstiftningen är arbetsgivaren skyldig att utreda behovet av rehabilitering efter fyra veckors sjukskrivning, upprepad korttidssjukskrivning eller på den anställdes begäran. Försäkringskassan har också skyldigheter när det gäller rehabilitering.
Enligt nuvarande lagstiftning skall arbetsgivaren presentera en rehabiliteringsplan inom åtta veckor. Denna tidsgräns kan i det enskilda fallet vara för lång eller för kort. Lagtexten borde i stället föreskriva att rehabiliteringsåtgärder skall lämnas inom rimlig tid med hänsyn taget till medicinska, arbetsmässiga eller andra förhållanden.
Fördröjningen av rehabiliteringen kan bero på köer inom sjukvården. Här borde en ny praxis prövas. Behandlande läkare vet tidigt om diagnostiska undersökningar och/eller operationer avsevärt kommer att fördröjas på grund av vårdköer. I sådana fall bör läkarna tidigt rapportera detta till försäkringskassan i samband med sjukintyget, och kassan bör då bedöma om inte sjukskrivningstiden väsentligen kunde minskas genom hänvisning till annan vårdgivare. Rehabiliteringspengar bör då användas för detta ändamål.
Försäkringskassorna har inte lyckats möta den ökade sjukfrånvaron med ökad aktivitet inom rehabiliteringsområdet, varför det är angeläget att reformera kassornas verksamhet. Detta medför att kostnaderna blir lägre och att fler personer står till arbetsmarknadens förfogande. Orsaken till att försäkringskassorna ej har uppvisat positivt resultat inom den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har flera anledningar. En är ökningen inom den kortare sjukskrivningen. En annan är att försäkringskassan redan före ökningen av sjukskrivningarna hade otillräckliga resurser. Vi vill tillföra försäkringskassan utökade resurser och menar att försäkringskassan skall ha det finansiella ansvaret för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. I ett initialt skede anser vi att försäkringskassan skall upphandla den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Vi anser att den arbetslivsinriktade rehabiliteringen skall omfatta åtgärder som är av betydelse för individens återgång till arbete vid långvarig sjukskrivning. Försäkringskassan skall ansvara för att insatserna samordnas och utöva tillsyn över dessa. Försäkringskassan skall äga initiativrätten över rehabiliteringsprocessen. I arbetet skall ingå att samordna de olika åtgärderna och upphandla lämpliga tjänster när så erfordras. Dessa kan vara av social eller medicinsk karaktär. Genom att försäkringskassan ges möjlighet att köpa tjänster minskar eventuella regionala olikheter. Finns inte den önskade kompetensen eller tjänsten inom närområdet, eller kön är för lång, skall försäkringskassan ha möjlighet att upphandla tjänsten på annat håll, i Sverige eller utomlands. Försäkringskassan skall även svara för samordning mellan olika berörda myndigheter, arbetsgivare och individ. Ansvaret skall innebära att initiera rehabiliteringsprocessen och att starten ej drar ut över tiden. Samtidigt är det viktigt att här betona att individen är en självständig person med eget ansvar.
Ett av problemen med den offentliga sjukvårdspolitiken är att den drabbas av suboptimalt resursutnyttjande. Till exempel kan landstinget undvika omedelbara vårdkostnader genom att patienter tvingas in i en vårdkö, eftersom den statliga försäkringskassan betalar för sjukpenningen. I syfte att åtgärda problematiken med det spridda finansiella ansvaret mellan stat, landsting och kommun har tre olika finansiella samordningsmodeller prövats.
Finsam är ett tvåpartssamarbete mellan landsting och försäkringskassa. Socsam-lagstiftningen är ett trepartssamverkansprojekt mellan landsting, försäkringskassa och kommun. Finsam innebär att det inte finns några begränsningar för vilka parter som agerar tillsammans.
De tre parterna inom Socsam får omfördela resurser sinsemellan och regleras med speciallagstiftning. Finsam å sin sida regleras av generell lagstiftning och utan begränsning av antalet inblandade parter, men utan möjlighet till omfördelning av resurserna mellan parterna.
Vi moderater ställer oss positiva till syftet med Finsam och Socsam, eftersom det leder till mindre lidande för patienter i vårdköer. Det innebär också att offentliga resurser används mer optimalt. Vi kan däremot inte inse att lagstiftningen för Finsam och Socsam bör skilja sig åt. Efter vad vi kan se torde den generella lagstiftningen för Finsam kunna kombineras med den finansiella omfördelningsmöjligheten som Socsam omfattas av. Försäkringskassa, landsting och kommuner borde kunna samverka med vem de vill i syfte att hjälpa patienten utan några begränsningar för omfördelningen mellan de samverkande parterna. Det finansiella ansvaret skall försäkringskassan ha.
De senaste årens höjkonjunktur har medfört ett större inslag av privata entreprenörer på rehabiliteringsområdet.
I syfte att rehabilitera fler människor tillbaka till arbetslivet måste resultatet vara viktigare än vilken organisationsform som används. Huruvida rehabiliteringsverksamhet sköts via det offentliga eller i privat form är av underordnat intresse för den vårdsökande och för det allmänna som betalar. Det avgörande för om rehabilitering skall bedrivas under privat eller offentligt huvudmannaskap är att det sker under en godtagbar avvägning mellan bästa möjliga vårdresultat för konvalescenten samtidigt som det sker till lägsta möjliga kostnad för det allmänna. I den mån privata vårdproducenter kan höja kvaliteten och sänka kostnaderna bör privata initiativ uppmuntras.
Idag bedrivs omfattande forskning vid flera av landets universitet och högskolor inom rehabilitering och hälsa. Utbildning inom området förekommer inom läkar-, sjukgymnast-, arbetsterapeut-, sjuksköterske- och socionomutbildningen. Vidare finns påbyggnadsutbildningar inom nämnda område samt forskning. Fakulteterna och professionerna har ett eget ansvar för att denna forskning kommer till stånd och att kunskapen sprids.
Fysiatri, rehabiliteringsmedicin, finns som klinisk specialitet i Sverige sedan slutet av 1960-talet med cirka 140 specialistutbildade läkare. Den första professuren inrättades i Göteborg 1967 och därefter har ytterligare fyra professurer inrättats, med placering i Umeå, Stockholm, Uppsala och Linköping. Fysiatri finns som specialitet i samtliga EU-länder och syftar till att bistå personer att återvinna bästa möjliga förmåga att leva ett så normalt liv som möjligt. Även denna specialitet behöver utvecklas för att utveckla den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Nuvarande rehabiliteringsersättning utgår under vissa förutsättningar när en försäkrad individ, vars arbetsförmåga till följd av sjukdom är nedsatt med minst en fjärdedel, deltar i arbetslivsinriktad rehabilitering. Rehabiliteringsersättningen består idag av rehabiliteringspenning som utges med 90 procent av den sjukpenningsgrundande inkomsten och kan kompletteras med ett särskilt bidrag.
Vi anser att rehabilitering i sig är positivt och därför bör ersättas på samma sätt som sjukdom med 80 procent.
Vi anser att det skall finnas en finansiell huvudman för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen. I ett första skede anser vi att försäkringskassan bör axla denna roll. Försäkringskassan får därmed möjlighet att upphandla tjänster för rehabilitering av privata entreprenörer, andra landsting eller utomlands. Förslaget är en vidareutveckling av dagens förhållanden. Sedan 1991 har försäkringskassan möjlighet att köpa arbetslivsinriktade rehabiliteringsåtgärder. Ansvarsförhållandet tydliggörs med vårt förslag.
I ett senare skede överväger vi moderater att införa en privat rehabiliteringsförsäkring med konkurrerande försäkringsbolag som får ansvara för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen.
Rehabiliteringsförsäkringen kommer att vara obligatorisk. Individen väljer själv försäkringsbolag inkluderat den statliga försäkringskassan. Väsentligt är att försäkringen tecknas mellan arbetstagare och försäkringsbolag och att försäkringen skall följa individen vid byte av arbetsgivare.
Vad gäller ersättningen till individen för inkomstbortfall anser vi att denna bör delas mellan olika försäkringar. Vid arbetsskada ersätts inkomstbortfallet av arbetsskadeförsäkringen, vid trafikolycka av trafikskadeförsäkringen och vid annan skada eller sjukdom av försäkringskassan.
Vi anser att samtliga personer som står till arbetsmarknadens förfogande och är inskrivna vid försäkringskassan skall omfattas av den arbetslivsinriktade rehabiliteringen, såväl tillsvidareanställda som tillfälligt anställda.
Var fjärde individ av de sysselsatta i Sverige, cirka en miljon personer, hade 1998 ingen tillsvidareanställning/fast arbetsgivare att diskutera åtgärder på arbetsplatsen med, i samband med en uppstådd rehabiliteringssituation. Härav följer att det är angeläget att anpassa formerna för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen efter dagens arbetsmarknad. Genom att varje individ, med vårt förslag, på sikt kommer att ha möjlighet att själv välja försäkringsbolag bland konkurrerande försäkringsgivare ökar incitamenten för bolagen att medverka till rehabilitering.
Den faktiska pensionsåldern är idag inte 65 år utan cirka 58 år. För att bibehålla en positiv samhällsutveckling behöver den faktiska pensionsåldern höjas och närma sig 65 år. För att detta skall uppnås måste den arbetslivsinriktade rehabiliteringen utvecklas och effektiviseras.
I och med att riksdagen beslutat om att det skall vara möjligt att arbeta till 67 års ålder ställs ökade krav på en fungerande arbetslivsinriktad rehabilitering. Det skall vara möjligt att arbeta till pensionsålder eller längre för dem som så önskar.
Det är ofta andra faktorer än diagnos och rehabiliteringsbehov som avgör vem som erhåller en viss rehabiliteringsåtgärd, exempelvis individens motivation, yrke, ålder, medborgarskap och kön. Detta anser vi ej är tillfredsställande. Genom att försäkringskassan ges tillgång till professionell kunskap och får möjlighet att fokusera på de mer komplicerade rehabiliteringsfallen kan sjukskrivningen åter minska och snedvridning av vilka individer som erhåller arbetslivsinriktad rehabilitering upphöra. Samtidigt anser vi att det är angeläget att uppföljning görs angående vem som erhåller rehabilitering samt vilken åtgärd som erbjuds och resultatet av rehabiliteringen.
Enligt Riksförsäkringsverket har inte försäkringskassorna lyckats minska den ökade sjukfrånvaron, vilket tyder på att sjukförsäkringens villkor behöver ändras. Vidare har andelen långtidssjukskrivna som varit aktuella för samordnad rehabilitering minskat. Dessutom visar RFV:s resultat att det är en mindre andel av de långtidssjukskrivna som efter genomförd rehabilitering har återfått sin arbetsförmåga helt eller delvis. En förutsättning för att såväl den enskilde individen som försäkringskassa och arbetsgivare skall vara intresserade av att satsa resurser på arbetslivsinriktad rehabilitering är att den ger positivt resultat. RFV har visat att det är färre kvinnor än män som uppnår ökad arbetsförmåga efter rehabilitering. Detta anser vi ej är tillfredsställande. Kvinnor och män skall erhålla samma möjligheter att återgå till yrkeslivet. Enligt vår uppfattning uppnås detta bäst genom att försäkringskassan erhåller det samlade ansvaret för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen för att i ett längre perspektiv erbjuda individen möjlighet att välja försäkringsbolag. De försäkringsinstitut som inte kan uppvisa goda resultat erhåller inga kunder.
Det primära målet för den arbetslivsinriktade rehabiliteringen är att individen skall komma i arbete.
Eftersom det i dag finns stora brister inom rehabiliteringen är det viktigt att lyfta fram de sammanhang där den arbetslivsinriktade rehabiliteringen har effekt och det är möjligt för människor att bryta en negativ trend och återgå till yrkeslivet istället för att sjukskrivas eller förtidspensioneras.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Margit Gennser (m) |
|
|
Gustaf von Essen (m) |
Göran Lindblad (m) |
|
Cecilia Magnusson (m) |
Margareta Cederfelt (m) |
|
Björn Leivik (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Carl G Nilsson (m) |
Leif Carlson (m) |