Motion till riksdagen
2001/02:Sf315
av Sonja Fransson och Christina Nenes (s)

Bemötande mot döva asylsökande m.fl.


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om att uppdra åt Migrationsverket och Integrationsverket att planera för döva asylsökande/invandrare enligt förslagen i motionen.

Motivering

Många döva kommer från länder där de och deras språk är förtryckta och teckenspråket inte används. Döva barn skall lära sig tala och avläsa munrörelser, vilket leder till känslor av utanförskap, misstro och missnöje och, inte minst, bristande möjligheter att förstå och göra sig förstådd, därför att kommunikation på dövas egna villkor inte finns.

Ett viktigt steg in i det svenska samhället är att asylsökande och invandrare får kunskap om förhållandena för döva i Sverige. Denna information ges för närvarande inte av invandrarmyndigheterna.

För familjer med döva barn är det mycket viktigt att få information om att teckenspråket är erkänt som ett språk i Sverige, att det är undervisningsspråk i dövskolan och att föräldrar har rätt att lära sig teckenspråk. Erfarenheten har visat att många av dessa föräldrar inte vet detta och därför inte kan ge barnen det stöd de behöver.

Döva asylsökande och invandrare tar ofta kontakt med Sveriges Dövas Riksförbund för att få information på teckenspråk om rättigheter och skyldigheter, hur man går till väga för att söka uppehållstillstånd m.m. Förbundet har inte möjlighet eller kompetens att hjälpa till på nödvändigt sätt, men uppger att man gärna samarbetar med Migrationsverket och Integrationsverket.

Döva placeras oftast en och en på olika förläggningar. Det innebär en mycket svår isolerande situation då ingen annan person kan teckenspråk – varken det teckenspråk som den asylsökande använder eller det svenska teckenspråket.

Döva kan inte delta i svenska för invandrare (sfi) – de måste först få ”tfi” – teckenspråk för invandrare. För att döva skall lära sig svenska måste de först kunna det svenska teckenspråket för att utifrån det lära sig läsa och skriva svenska.

Föräldrar med döva barn bör därför placeras i anslutning till en teckenspråkig förskola eller en dövskola. Där kan de också få kontakt med svenska föräldrar som kan stödja familjen.

Vuxna döva måste få närhet till en större dövförening som de lätt kan komma i kontakt med för vanliga sociala kontakter.

Döva från olika länder kan på ett helt annat sätt än personer som hör kommunicera med varandra även om teckenspråken är helt olika. Oftast finns sådana större föreningar på samma orter som dövskolorna.

Vuxna döva måste få möjlighet att lära sig svenskt teckenspråk först, därefter blir svenska för invandrare (sfi) aktuellt för dem.

Elanders Gotab, Stockholm 2001

Stockholm den 4 oktober 2001

Sonja Fransson (s)

Christina Nenes (s)