Motion till riksdagen
2001/02:Sf314
av Annelie Enochson (kd)

Samverka för individen


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en lagstiftning som möjliggör finansiell samordning mellan transfereringssystemen.

Bakgrund

I dagens samhälle finns medborgare, enskilda eller i grupper, vars behov av stöd och hjälp inte möts på ett effektivt sätt av de befintliga välfärdsanordningarna. Detta kan ta sig uttryck till exempel i väntetider eller långvariga beroenden av samhälleligt stöd för försörjning. Resultatet för den enskilde blir lidande och passivitet. Vidare belastas samhällsekonomin, ett exempel utgörs av de kraftigt ökande kostnaderna för sjukförsäkringen. En annan effekt är att medarbetare i myndigheterna upplever frustration.

I framtiden är det knappast rimligt att tänka sig att nuvarande välfärdssystem kan tillföras resurser i paritet med växande behov. Om inte förändring/förnyelse sker kommer resultatet att bli att behoven inte kommer att kunna mötas, vilket i sin tur innebär att allt större grupper riskerar att inte omfattas av välfärden.

Genom den så kallade SOCSAM-lagen (1994:566) medges kommun, genom socialtjänsten, landsting och försäkringskassa, bedriva försöksverksamhet med finansiell samordning. Syftet med lagstiftningen är att pröva om en samordning av resurserna kan möta de ovan beskrivna behoven genom utveckling av metoder och/eller ny organisering och på så sätt skapa välfärdsvinster för den enskilde och för samhället. Varje försök skall ledas politiskt genom ett beställarförbund eller en kommunal nämnd.

Samtliga sex SOCSAM-försök har samverkansavtal med sina respektive länsarbetsnämnder (LAN). Det faktum att LAN inte ingår i den finansiella samordningen har tidvis inneburit svårigheter då det rått osäkerhet om LANs möjligheter att delta i önskvärd utsträckning. Den gemensamma erfarenheten härvidlag är att finansiell samordning – till skillnad från frivillig samverkan – medför robustare strukturer samt säkerställer kontinuitet i samverkan.

SOCSAM-lagen kan ses som en fortsättning och fördjupning av den så kallade FINSAM-lagen som fanns på försök under åren 1993–1997. FINSAM-lagen medgav begränsad finansiell samverkan mellan landsting och försäkringskassa.

Sedan 1998 finns den så kallade FRISAM-lagen. Denna är en permanent lag som uppmuntrar till samverkan kring grupper som tenderar att hamna i ”välfärdens väntrum”. FRISAM medger inte finansiell samordning.

Är finansiell samordning nödvändig?

Är finansiell samordning nödvändig för att driva en speciell samverkansaktivitet, är en ofta väckt frågeställning. I frågan ligger tanken att den åsyftade aktiviteten lika väl skulle ha kunnat bedrivas utan finansiell samordning. Försöksområdenas erfarenhet på denna punkt är att det sannolikt skulle gå att bedriva enskilda samverkansaktiviteter under begränsade tider utan finansiell samordning. Det finns många exempel på detta. Den stora bredd av aktiviteter och den uthållighet i samverkan som är ett i stort sett genom­gående drag hos försöken saknar emellertid sin motsvarighet i den stora majoritet av kommuner där finansiell samordning inte prövas. En rimlig slutsats blir då att den finansiella samordningen på ett konstruktivt sätt bidragit till att utveckla samverkan inom försökskommunerna.

Finansiell samordning utvecklar välfärden

Den finansiella samordningen har stimulerat ett synsätt som innebär ett gemensamt ansvarstagande för den enskilde medborgarens rehabilitering. I det gemensamma ligger begrepp som behandlingsplan, tryggad försörjning och bemötande. Ur medborgarens synpunkt innebär detta att antalet myndighetskontakter kan minska, vilket i sin tur torde medföra mindre frustration och större möjlighet att koncentrera sig på den egna rehabiliteringen tillbaka till ett aktivt liv. Medborgaren får större möjligheter att själv äga sin rehabilitering. De samverkande myndigheternas roll blir att stödja och stötta i en pro­cess där medborgaren sätts i centrum för gemensamma ansträngningar.

Ett gemensamt ansvarstagande kan tyckas självklart. I en stram ekonomi kan det emellertid finnas tendenser till att försöka lasta över åtaganden på andra myndigheter i syfte att klara den egna förvaltningens ekonomi och resultatkrav. Sådana tendenser minskar med finansiell samordning.

Länsarbetsnämnden är en viktig part

Alla sex SOCSAM-försöken har samverkansavtal med länsarbetsnämnden (LAN). Det faktum att LAN inte ingår i den finansiella samordningen har inneburit svårigheter då det rått osäkerhet om LANs möjligheter att delta i önskvärd utsträckning. Den gemensamma erfarenheten är att finansiell samordning, till skillnad från frivillig samverkan (med länsarbetsnämnden), medför robustare strukturer samt säkerställer kontinuitet i samverkan. Avsaknaden av lokal politisk styrning har inneburit att LAN har representerats av tjänstemän i styrelsearbetet vilket inneburit osäkerhet från LANs sida vad gäller roller och mandat.

Resultat av samverkan

På individnivå

Preliminära resultat är bland annat att såväl socialmedicinska som arbetslivsinriktade aktiviteter har inneburit att välbefinnandet hos de medborgare som deltagit i samverkansaktiviteter har ökat. Det visar sig också att denna ökning tycks vara bestående efter ett år.

När det gäller aktiviteter med socialmedicinsk inriktning handlar det om att en samordnad, ofta tidigt insatt, rehabilitering medfört förkortade sjukdomsperioder där väntan och passivitet kunnat bytas mot adekvata åtgärder. För arbetslösa har samordnade insatser inneburit att avgörande steg tagits inte bara mot anställningsbarhet, utan även mot anställning.

På samhällsnivå

SOCSAM-försöken kan avläsa positiva effekter när det gäller kostnaderna för sjukpenning och socialbidrag i jämförelse med områden med likartad struktur. Denna positiva utveckling tycks bli tydligare över tid, dvs det område som haft etablerad samverkan längst kan påvisa de mest markanta effekterna. Således har kostnaden för socialbidraget i Stenungsund sjunkit med 37 % under perioden 1996–2000. Motsvarande siffra för hela riket är 6 %.

Lokalt ansvar viktigt i eventuell kommande lagstiftning

En permanent lagstiftning som möjliggör finansiell samordning bör ha frivillighet, möjlighet och lokalt ansvar som ledord. Det är de lokalt definierade behoven som skall vara styrande när möjlig­heten till finansiell samordning utnyttjas. Lagen skall medge att det är de lokalt definierade behoven som avgör vilka aktörerna skall vara i varje finansiell samordning. Samtliga nu verkande aktörer inom välfärdsområdet kommunala som statliga – bör därmed kunna komma ifråga för finansiell samordning. Aktörerna bör lokalt ha möjlighet att avgöra hur stor del av tillgängligt ekonomiskt utrymme som man vill ta i anspråk för sin finansiella samordning.

Stockholm den 2 oktober 2001

Annelie Enochson (kd)