Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av en förbättring av handikappersättningen.
Att leva med rörelsehinder medför ofta höga merkostnader. För att kompensera dessa kostnader kan den enskilde ansöka om handikappersättning. Handikappersättningen är så konstruerad, att den enskilde inte kan erhålla täckning för alla merkostnader.
Socialstyrelsen konstaterar att personer med funktionshinder dels har sämre ekonomi, dels högre utgifter. Det kan vara direkta merkostnader och avgifter på grund av funktionshindret men också dolda merkostnader, därför att man inte har samma valmöjligheter som andra, såsom behov av större bostad och färdtjänstkostnader i stället för busskort. En person med funktionshinder når dessutom oftast taket för högkostnadsskydden inom sjukvård/behandling och läkemedel varje år, medan icke funktionshindrade enligt Riksförsäkringsverkets bedömning i snitt har kostnader för två läkarbesök/år och kostnader för läkemedel med 200 kr/år.
Kommittén Välfärdsbokslut konstaterar i sitt häromdagen överlämnade betänkande Funktionshinder och välfärd (SOU 2001:56), att personer med funktionshinder fortfarande vid 1990-talets slut är betydligt mer utsatta för ofärd än befolkningen i övrigt. I relation till den officiella handikappolitikens målsättning, om att funktionshindrade ska ha likvärdiga levnadsförhållanden, finns här en uppenbar välfärdspolitisk utmaning.
Även denna kommitté hänvisar till SCB:s undersökningar. Bland personer med rörelsehinder under 65 år saknade 1998 29 % kontantmarginaler och andelen som har problem med löpande utgifter har under åren 1988–98 ökat från 19,7 % till hela 34,5 %.
Handikappersättning utgår idag automatiskt till personer som är blinda, döva eller gravt hörselskadade. För personer med t.ex. rörelsehinder sker en individuell prövning eftersom graden av rörelsehinder och därmed merkostnader och hjälpbehov varierar starkt. Den individuella bedömningen medför att den ”som kan prata för sig” lättare får sina merkostnader och hjälpbehov godkända. Den enskilde blir också beroende av handläggarens kunskaper och inlevelseförmåga om hur det är att leva med funktionshinder. Den som levt länge med ett rörelsehinder kan dessutom glömma bort vissa merkostnader, eftersom de blivit en normal del av livet och man inte alltid tänker på att det handlar om en merkostnad.
Personer som använder rullstol borde ges en automatisk rätt till handikappersättning, eftersom dessa så gott som alltid har merkostnader och/eller hjälpbehov som berättigar till handikappersättning.
Handikappersättningen utgår idag med tre nivåer (36 %, 53 % resp. 69 % av gällande prisbasbelopp) beroende på merkostnadernas och hjälpbehovets omfattning. Reglerna medför att t.ex. allergiker och diabetiker blir utan handikappersättning och att personer med mycket höga merkostnader inte får täckning för dessa.
Merkostnader och hjälpbehov som uppkommer efter fyllda 65 år får enligt gällande lagstiftning inte beaktas. Däremot kan handikappersättningen utgå även efter fyllda 65 år. Många rörelsehindrade drabbas i högre grad av förslitningsskador med värk och sämre lungkapacitet.
Mot bakgrund av ovanstående bör regeringen inleda arbetet med att utveckla handikappersättningen. I detta arbete bör regeringen särskilt överväga möjligheten att införa en ny lägre ersättningsnivå, schabloniserad bedömning vid vanligt förekommande merkostnader, förenklat omprövningsförfarande vid oförändrat funktionshinder och slopa 65-årsgränsen för personer som redan innan 65 år har handikappersättning.
|
Stockholm den 1 oktober 2001 |
|
|
Sonja Fransson (s) |