Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av ett tydligare lagstöd för samordning av myndigheters insatser.
I samband med riksdagens behandling av proposition 1996/97:63 om samverkansfrågor i form av Frisam framhöll socialförsäkringsutskottet i betänkande 1996/97:SfU12 följande:
Människors möjligheter att återvända till ett normalt liv efter sjukdom eller skada måste enligt utskottets mening genomsyra den allmänna försäkringen. En bra och effektiv rehabilitering är viktig både ur individens och samhällets perspektiv. För individen leder den till minskat lidande och en större möjlighet att komma tillbaka till ett aktivt liv. – – – Både regeringen och riksdagen har öppnat upp för en frivillig samverkan mellan myndigheterna i syfte att stödja dem som är i behov av särskilda stödinsatser.
Utskottet ansåg också att det genom en fördjupad samverkan mellan flera myndigheter skapas möjligheter att utifrån det individuella perspektivet åstadkomma en lösning som tar hänsyn till helheten i individens situation. Genom en förbättrad samverkan där myndigheter tillsammans tar ett ansvar kan man undvika att det uppstår svårigheter för en person att försörja sig av det skälet att handläggningen av ärendet drar ut på tiden. Individen skall inte behöva oroa sig för sin ekonomi eller förlora motivationen att återvända till ett aktivt liv på grund av långa väntetider för att få t.ex. en rehabiliteringsåtgärd.
I betänkandet ansåg socialförsäkringsutskottet att mål och resultatstyrning är av avgörande betydelse för en bättre och samordnad rehabilitering. Utskottet ansåg att en sådan styrning borde komma till uttryck bl.a. i regleringsbreven till myndigheterna.
Samverkan mellan olika myndigheter välkomnas ofta. Men tyvärr stannar det inte sällan endast vid uppmuntrande ord, och något konkret samarbete blir det sällan. Risken finns då att många människor hamnar i en gråzon mellan myndigheterna eftersom problembilden inte faller inom en myndighets ram. Det kan i sin tur leda till att personer hamnar i rundgång mellan olika myndigheter. Detta sker trots att samarbete kring en enskild människas problem borde vara en självklarhet.
De olika samverkansprojekt som pågår runtom i landet utvärderas kontinuerligt. Utvärderingarna visar att de administrativa systemen, i synnerhet det ekonomiska, motverkar samarbete. Systemen är byggda efter hierarkiska principer och mäter till stor del organisatoriska intressen. Det saknas mätverktyg för att kunna värdera effekten av samarbete. Utvärderingarna visar också att samarbete inte kräver mindre styrning, utan styrningen behöver förändras. Utgångspunkten måste vara att det är individen och samhället som tjänar på att samarbeta.
Långsiktigheten och ett tydligt gemensamt uppdrag medför att personalsituationen i de myndighetsgemensamma verksamheterna blir stabilt. Personalen får dessutom ett gemensamt ”synsätt med betydelse för attityder, förhållningssätt och prioriteringar” (källa: Samverkansdokument från regionala ledningsgruppen i Västra Götaland). Det gemensamma synsättet innebär att deltagarna (klienter, försäkrade, sökande) får ett annat bemötande än de skulle fått i respektive ”hemorganisation”. Alla lyssnar på individens behov av hjälp – oavsett om det handlar om arbetsförmedlingens, försäkringskassans eller socialtjänstens bord.
Beträffande Frisamsamverkan skriver Marie Fridolf i en tredje lägesrapport från den 1 juli 2000:
Utvärderingen visar sammantaget att samarbete mellan professionella, samverkan mellan chefer och politisk samordning inte är kopplade till varandra. Det brister i gemensamma mål och legitimitet liksom i uppföljningen av resultat i förhållande till mål.
Ett annat problem för samverkan är skillnader i definitioner av begrepp. Nedan följer exempel på begrepp som tolkas olika. Försäkringskassan kan t.ex. anse att en person är ”arbetsför” och då inte berättigad till ersättning eller ytterligare rehabilitering utifrån försäkringskassans ansvar. Arbetsförmedlingen kan samtidigt anse att samma person inte är ”anställningsbar” och därmed ej berättigad till a-kassa. Den enda ersättning denna personen då blivit erbjuden är ekonomiskt bistånd, och även denna ersättning kan leda till problem för individen.
Inom existerande samverkansprojekt har det ibland uppstått problem till följd av att någon eller några myndigheter har lämnat verksamheten. Motivet för att lämna ett samverkansprojekt har i regel varit för att värna om den egna myndigheten, inte om helheten eller om de individer som deltar i projekten. Ett gemensamt ansvarstagande kan tyckas självklart. Men i förvaltningsstrukturen finns ofta ett synsätt som utgår från respektive förvaltnings åtagande. I en stram ekonomi innebär detta att det kan finnas ett intresse att försöka lasta över åtaganden på andra myndigheter i syfte att klara den egna förvaltningens ekonomi. Det kan konstateras att den frivilliga samverkan inte har fungerat så som riksdagen avsåg.
Ett omfattande utvärderingsarbete har gjorts av olika samverkansformer. Vänsterpartiet ser med spänning fram emot att behandla denna kunskap vidare på regerings- och riksdagsnivå. Vi är övertygade om att det finns mycket mer som behöver göras för att underlätta samverkan mellan olika myndigheter. Vår inställning är att samverkan skall kunna se väldigt olika ut – allt ifrån fasta samverkansorganisationer till tillfälliga konstellationer. Det är dock viktigt att komma ihåg att fasta samverkansorganisationer aldrig kommer att kunna möta alla människors behov av samordning av insatser. Däremot kommer fasta samverkansorganisationer alltid att behövas för vissa definierade grupper av individer, och i dessa fall krävs långsiktiga perspektiv.
Vänsterpartiet anser dock att det redan nu bör slås fast att samverkan måste bli ett arbetssätt som genomsyrar all verksamhet inom myndigheter. Samverkan skall vara fri – vilket innebär att den skall vara flexibel nog att anpassa sig efter varje individs specifika situation. Den skall däremot inte vara frivillig. Myndigheter skall ha en lagstadgad skyldighet att, efter individens godkännande, samordna sina insatser. På så sätt tvingar man myndigheter att formulera sig kring ett gemensamt uppdrag och gemensamma resurser. Det är något som även pressar myndigheterna att definiera sin roll i samverkan. På detta sätt kommer inte längre myndigheter att kunna dra sig ur samverkan med hänvisning till att verksamheten inte är lönsam. Istället måste myndigheten visa på att samordningen av insatser görs bättre på annat sätt. Individen bör även kunna överklaga om han eller hon anser att en fungerande samverkan inte kommer till stånd. Detta bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Sven-Erik Sjöstrand (v) |
|
|
Ingrid Burman (v) |
Ulla Hoffmann (v) |
|
Kalle Larsson (v) |
Lena Olsson (v) |
|
Rolf Olsson (v) |
Claes Stockhaus (v) |
|
Carlinge Wisberg (v) |
Alice Åström (v) |