Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändrad tillämpning av reglerna för homo- och bisexuellas möjligheter att få asyl i Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening att Genèvekonventionens asylregler också skall tillämpas på den som är förföljd i sitt hemland på grund av sin homo- eller bisexualitet.
Homo- och bisexuella förföljs på många håll i världen. I vissa länder, som exempelvis Österrike och Ungern, tillämpas skilda åldersgränser för homo- och bisexuella. I andra länder, som exempelvis många sydamerikanska länder, ses homo- och bisexualitet som ett brott mot den allmänna moralen. Den mest extrema förföljelsen finns i de muslimska länder som tillämpar dödsstraff för homosexualitet. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) tillämpas dödsstraff för homosexualitet i Afghanistan, Saudiarabien, Iran, Mauretanien, Sudan och Yemen.
Alltsedan 1970-talet har det förekommit flyktingar i Sverige som åberopat att de har förföljts på grund av sin homo- eller bisexualitet. Det har totalt sett inte handlat om särskilt många sexualpolitiska flyktingar, men deras situation har i många fall varit besvärlig då rättsläget varit oklart.
Riksdagen beslutade därför 1997 att godkänna regeringens förslag till ändring av utlänningslagen. Den nya lydelsen innebär att den som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller homosexualitet skall beviljas uppehållstillstånd i Sverige. Tanken bakom denna lagändring var att rättssäkerheten för homo- och bisexuella flyktingar skulle bli större och lagstiftarens intentioner klargöras, dvs. strävan var att den som förföljs på grund av sin homosexualitet lättare skulle kunna få uppehållstillstånd i Sverige.
Utvecklingen har visat att lagändringen 1997 har fått mycket liten praktisk betydelse. Enligt uppgift från Utlänningsnämnden har det totalt beviljats ett 20-tal asylansökningar med åberopande av förföljelse på grund av kön eller homosexualitet. Merparten av dessa avser dock kvinnor som får uppehållstillstånd eftersom de riskerar att utsättas för könsstympning vid ett återsändande.
Regeringen fattade ett vägledande praxisbeslut i maj 1998 avseende homosexuella asylsökande från Iran. Efter regeringsbeslutet har ca 20 ärenden handlagts av Migrationsverket (tidigare Statens invandrarverk) och Utlänningsnämnden. En genomgång av dessa ärenden visar att rättstillämpningen är synnerligen varierande trots att flyktingarnas bakgrund är likartad. Inte i ett enda fall har uppehållstillstånd beviljats av första instansen.
Vid Utlänningsnämndens prövning av överklagandet har i några fall uppehållstillstånd beviljats av humanitära skäl och några har fått stanna efter det att massmedierna uppmärksammat deras situation. I ett par fall har också nämnden avslagit asylansökan. Några av de flyktingar som fått avslag har lyckats ta sig till Kanada, där de senare fått uppehållstillstånd. Endast i två till tre ärenden har uppehållstillstånd beviljats med uttrycklig hänvisning till bestämmelsen i utlänningslagen om förföljelse på grund av homosexualitet.
Det kan finns många förklaringar till den restriktiva tillämpningen av nuvarande praxis. Några av dessa kan vara följande:
Bristande kunskap om homosexuellas livssituation både i allmänhet och i olika länder – det är inte bara den formella lagstiftningen som är intressant att ta hänsyn till.
Bristande förståelse för att den asylsökande kan ha egna skamkänslor inför sin homosexualitet och därför kan ha svårt att berätta öppet om detta vid intervjutillfället.
Orealistiska krav vid bedömningar av trovärdigheten och krav på skriftliga bevis.
Alltför stränga krav på att bevisa att ”välgrundad fruktan” föreligger.
Då riksdagens intentioner från 1997 års beslut inte fått något genomslag i den praktiska tillämpningen måste regeringen vidta aktiva åtgärder för att ändra på detta förhållande. Ett sätt kan vara att ändra gällande lagstiftning så att den som förföljs på grund av sin homosexualitet skall kunna beviljas asyl enligt Genèvekonventionens bestämmelser. En sådan åtgärd står också i samklang med de förslag som för närvarande diskuteras inom EU-kommissionen.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Lars Lindblad (m) |
|
|
Gunnar Axén (m) |
Per Bill (m) |
|
Karin Enström (m) |
Anna Kinberg (m) |