Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utländska medborgare som begått brott i Sverige skall utvisas för att avtjäna sina straff i hemlandet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utvisningsbeslut skall verkställas efter det att de sammanlagda fängelsestraffen har avtjänats.
1 Yrkande 1 hänvisat till JuU.
En stor del av dem som begår grova brott i Sverige är utländska medborgare. Av dem som nu avtjänar straff på Kumlaanstalten är 118 utländska medborgare. Så många som 83 av dessa har utvisningsbeslut som skall fullföljas efter avtjänat straff. För Hall är motsvarande siffror 111 respektive 66 samt för Tidaholm 63 utländska medborgare varav 31 med utvisningsbeslut.
Många av dessa är dömda för grova narkotikabrott därför att de gjort tjänst som kurirer eller smugglare utan avsikt att stanna i Sverige. De har varken motivation att lära sig svenska eller att på andra sätt anpassa sig till de svenska reglerna och normerna. Också de som av andra skäl är dömda för grova brott till utvisning saknar ofta motivation att anpassa sig till svenska förhållanden.
Språksvårigheter, dålig motivation och andra omständigheter innebär att tillvaron både för anstaltspersonalen och intagna blir dålig. Möjligheterna att anpassa övriga brottslingar till ett normalt och laglydigt leverne försvåras. Kostnaderna för svenska staten och därmed skattebetalarna är mycket höga, och genom en ökad grov brottslighet tenderar de att öka.
Det finns därför starka skäl varför de som är dömda till utvisning bör avtjäna sina straff i respektive hemland. Det skulle minska belastningen på svenska fängelser. Det skulle minska kostnaderna för kriminalvården. Det skulle bli lättare att arbeta med övriga intagna för att anpassa dem till ett laglydigt liv efter avtjänat straff.
Utvisning får emellertid inte leda till att vederbörande frisläpps direkt efter hemkomsten om brottet i hemlandet inte betraktas som lika grovt som här. Då riskerar vi att få en ökad knarkkurirtrafik som utförs av utländska brottslingar. Regeringen bör därför ges i uppdrag att arbeta för överenskommelser med andra länder så att det blir möjligt att överföra avtjänandet av straffet till respektive land.
Det finns också andra problem vad gäller tillämpningen av utvisningsbesluten efter avtjänat fängelsestraff. Under tiden fängelsestraffet avtjänas påförs ibland ytterligare domar avseende fängelsestraff för tillkommande förseelser. Den ursprungliga strafftiden tillsammans med tillkommande strafftider kan då bli så lång att tiden för utvisningsbeslutet gått ut. Resultatet blir att den dömde efter avtjänat sammanlagt fängelsestraff kan fortsätta att fritt leva i landet. Detta kan inte vara rimligt.
Utvisningsbeslutet innebär ett förbud att återvända antingen under viss tid eller utan tidsbegränsning. Även om ett domstolsbeslut om utvisning inte är att betrakta som en påföljd utan som en särskild rättsverkan på grund av brottet, måste utvisningsbeslutets avsikt uppfattas vara en del av en väl motiverad bedömning av den dömdes brottsliga gärning. Denna bedömning borde inte mildras om den dömde avtjänar flera straff under en lång strafftid. Utvisningsdomen har så att säga sin särskilda rättsverkan, och den måste ses som en helhet i straffutmätningen. Reglerna borde därför ändras så att utvisningsbeslutet gäller även om fler brott begås och ytterligare strafftid döms ut.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Ola Karlsson (m) |
Ingvar Eriksson (m) |