Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall arbeta för att försäkringsläkarens funktion ses över och fastställs.
Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall arbeta för att försäkringsläkares bedömningar kan prövas av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Riksdagen tillkännager som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen skall arbeta för att rättssäkerheten vid försäkringskassorna vidmakthålls.
Försäkringsläkarna är anställda av försäkringskassan och tjänstemän med särskilda kunskaper. För att undvika att bli påverkade vid sin bedömning skall dessa läkare enligt bestämmelserna inte träffa försäkringstagaren som skall bedömas. Försäkringsläkaren skall bedöma och ”översätta” av andra läkare gjorda bedömningar om den försäkrades tillstånd, d v s de medicinska underlagen för försäkringskassans slutgiltiga ställningstagande.
Allt vore gott och väl om försäkringsläkaren bistår handläggaren med att tala om vad de medicinska termerna betyder. Men det finns exempel som visar att läkaren själv gör avgörande bedömningar, som går emot de utlåtanden som av andra läkare lämnats om patientens situation och tillstånd.
Det är, om den försäkrade anser sig ha blivit felaktigt bedömd av försäkringskassan, så gott som omöjligt för honom/henne att anmäla försäkringsläkaren till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Då försäkringsläkarna inte träffar patienten kan de således inte anses vara behandlande läkare och är därför inte ett fall för HSAN.
Det kan också vara svårt att anmäla en försäkringsläkare till Justitieombudsmannen, JO, för eventuellt tjänstefel. JO saknar de medicinska kunskaper som krävs för att bedöma försäkringsläkarens utlåtanden.
Risken är stor att många människor dessutom hamnar mellan olika stolar då försäkringskassans handläggare kan ha skilda uppfattningar om försäkringstagarens orsaker till arbetsoförmågan. Exempel har nämligen visat att det kan vara alltför många handläggare som är inkopplade på ett enskilt fall och som skall bedöma om en persons arbetsoförmåga beror på är medicinska, sociala eller några andra skäl.
Det finns anledning att se över försäkringsläkarnas granskningsfunktion, så att läkarna antingen ges en funktion som medicinska översättare för de övriga tjänstemännen på försäkringskassan eller ges en gransknings- eller medbedömandefunktion. I så fall måste försäkringsläkaren själv undersöka den försäkrade. Detta borde kunna ske till betydligt lägre kostnad och väsentligt snabbare om den försäkrade själv får uppsöka ytterligare en läkare, förutom den behandlande läkaren. Denne läkare kan då göra en medbedömning. Detta sker redan idag på vissa platser i landet. Men förutsättningen måste vara att man tror på patienten tills motsatsen är bevisad. Det innebär också att den behandlande läkarens bedömning inte kan ifrågasättas som idag. Samarbete och arbetsrutiner måste förbättras.
Det måste också finnas möjligheter för den enskilde att få en prövning av försäkringsläkarens bedömning. Men framförallt måste försäkringsläkarens funktion ses över och fastställas. Många anser således att rättsäkerheten vid försäkringskassans bedömningar är mer eller mindre satt ur spel. Det har visat sig att det idag är alltför mycket godtycklighet i bedömningarna.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 11 september 2001 |
|
|
Margareta Viklund (kd) |