Motion till riksdagen
2001/02:Sf266
av Karin Wegestål och Bengt Silfverstrand (s)

Visumproblem för serbiska medborgare


Förslag till riksdagsbeslut

Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att de svenska reglerna för turistvisum bör ses över, så att etablerade invandrade familjer får ta emot besökande anhöriga i det nya hemlandet. Särskilt bör man se över reglerna så att ingen befolkningsgrupp diskrimineras i förhållande till jämförbara grupper.

Motivering

I Sverige finns en stor grupp serber, som kom hit som efterlängtad arbetskraft under 1960-talet. De kom hit för att arbeta och försörja sig. Efterkrigsåren i Jugoslavien var svåra. Jugoslavien var fattigt, och utvecklingen kunde inte mäta sig med den i det ”västerländska” Sverige, som tack vare sin neutralitet sluppit undan kriget. Jugoslavien var till stor del beroende av jordbruket eller tung industri. Lönerna var låga och möjligheterna att pröva arbete i något annat land var stora, då arbetskraft var en bristvara i många länder i Europa. Jugoslaverna var ett samlingsnamn för alla som bodde i delstaterna i den jugoslaviska förbundsrepubliken, som då omfattade Slovenien, Kroatien, Bosnien, Serbien och Makedonien. Möjligheten att resa också till andra länder var till skillnad från i öststaterna väl tillgodosedd.

Många lämnade landet med den fasta övertygelsen att de skulle återvända till hembygden, men de flesta rotade sig i det nya landet. Många ungdomar tog sin käraste till Sverige och gifte sig och bildade familj. Man skaffade en bra bostad, ofta med hjälp från det företag där man arbetade och barnen började i den svenska skolan.

Den jugoslaviska förbundsrepubliken splittrades i början på 90-talet genom inre oenighet och stormakternas inblandning. Krig bröt ut när de olika etniska grupperna mot sin vilja plötsligt, när gränserna ändrades, fann sig vara medborgare i ett annat land. Det blev början till flera blodiga krig främst under de första fem åren, men splittringen tog ny fart i slutet av nittiotalet, med benäget bistånd från USA och EU. De startade utan FN-mandat ett anfallskrig mot den suveräna staten Jugoslavien, inklusive Kosovo. Som en följd av att den albanska nationalismen i Kosovo därigenom understöddes av stormakterna, utvidgade de albanska terroristerna sin verksamhet till att omfatta också den sköra, självständiga demokratin Makedonien. Denna hade liksom många andra länder i området en stor albansk befolkningsminoritet.

Serberna har som folkgrupp fått bära hela skulden för händelseutvecklingen på Balkan. Detta har beklagats av Carl Bildt, som själv arbetat på Balkan under alla kriserna. Han menar att många andra, som var medskyldiga, gått fria från anklagelser och repressalier. Serberna var de enda som belades med tunga sanktioner trots att det varit lika motiverat för de övriga inblandade parterna. USA är den stat som främst bidragit till demoniseringen av det serbiska folket och till att landet utsatts för ett folkrättsvidrigt anfallskrig med i folkrätten förbjudna höghöjdsbombningar mot civila mål. Serbien har hamnat i en mycket svår ekonomisk situation, som Europas fattigaste land med Europas tyngsta flyktingbörda. Var tionde innevånare är en hemlös, utfattig serbisk flykting från de andra staterna i det forna Jugoslavien.

De serber som bosatt sig i Sverige är sedan länge väl integrerade i det svenska samhället. De flesta tillhör den grekisk-ortodoxa kristna kyrkan.

De har genom sina seder en mycket stark familjetradition kring sina kristna högtider. Mer än 40 000 serber bor i Sverige. De kom för 40 år sedan. Barnen har vuxit upp, har svensk utbildning och finns på alla nivåer i det svenska samhället. Ytterligare en generation, barnbarnen, har fötts in i det svenska samhället. De kanske blir tvåspråkiga och åker till gamla mormor och kusiner i Serbien på somrarna, men Sverige kommer att vara deras hemland.

Sverige kräver visum för människor från vissa länder, t.ex. Serbien och Bosnien, men av någon anledning inte Kroatien. De flesta i dessa etniska grupper har samma bakgrund. Inte heller de religiösa skillnaderna är ursprungliga. Under århundradena har de skiftat mellan folkgrupperna beroende på förhållandena.

Problemet att få turistvisum är ett stort problem för de många serbiska familjer som bor i Sverige sedan länge. Deras anförvanter kan inte komma hit och hälsa på. Serberna har mycket starka familjetraditioner. Det är ett trauma att inte hela familjen kan samlas till bröllop, barndop och begravningar. Gamla mormor får inte tillstånd att resa till Sverige och vara med när barnbarnen gifter sig eller när barnbarnsbarnen blir döpta. Hon kan inte komma hit och få en starroperation utförd, fastän det skulle förbättra hennes möjligheter att klara sig själv i sin hemmiljö, inte ens om den som utför operationen är en familjemedlem, som garanterar både arbetet och kostnaderna.

Den tidigare västerländska kvaliteten på den allmänna sjukvården i Serbien har undergrävts under de senaste åren med ekonomiska sanktioner och slutligen Natos bombningar som slog söder det civila samhället. Det är svårt att få kvalificerad vård, inte på grund av brist på kompetens utan på grund av brist på nödvändig utrustning och medicin.

Att människor från Serbien inte får komma in i Sverige beror på att de svenska myndigheterna befarar att gamla eller sjuka serber ska söka uppehållstillstånd här. Det kan man förstå. Sveriges regering är mycket medveten om vilka problem som blev resultatet av bombkriget mot den serbiska civilbefolkningen som man stödde, trots sin tidigare starkt fredliga framtoning. Naturligtvis är man orolig för att gamla och sjuka ska komma hit och kosta svenska skattebetalare pengar. Man borde betänka att de släktingar de besöker också är goda skattebetalare sedan många år. De gamla människor det handlar om vill lika litet som de gamla i Sverige flytta ifrån sin invanda miljö. De vill absolut inte flytta till ett land där de blir främlingar. Under krigen på Balkan stannade de gamla kvar när de unga flydde. I Kosovo stannade de gamla trots att de serbiska inrikestrupperna som skyddat dem fick lämna provinsen och de yngre drevs från gård och grund. De stannade fast de visste att de löpte mycket stor risk att dödas av terroristgerillan.

Sverige har ett ansvar för hela sin befolkning. De som kom hit när vi behövde dem, och som har hjälpt till att bygga upp Sverige, måste ha rätt att några futtiga dagar få ha sina gamla föräldrar och släktingar hos sig när släkten samlas i glädje och sorg.

Stockholm den 30 september 2001

Karin Wegestål (s)

Bengt Silfverstrand (s)