Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mottagandet av döva asylsökande och invandrare.
Många döva som söker uppehållstillstånd i Sverige kommer från länder där de döva och deras språk är utsatta för förtryck. Döva barn förväntas lära sig tala och avläsa munrörelser. Kommunikation på de dövas egna villkor förekommer inte, vilket försvårar deras möjligheter att förstå och göra sig förstådda.
När dessa döva personer kommer till Sverige placeras de oftast en och en på olika förläggningar. Det innebär en mycket svår isolerad situation där ingen i omgivningen kan teckenspråk, varken det teckenspråk som invandraren använder eller det svenska teckenspråket.
För att kunna delta i sfi, svenska för invandrare, måste döva som kommer till Sverige först få undervisning i tfi, teckenspråk för invandrare. För att döva skall kunna lära sig svenska måste de nämligen först kunna det svenska teckenspråket. Utifrån det kan de sedan lära sig läsa och skriva svenska.
Det är mycket viktigt att de döva får kunskap om förhållandena för döva i Sverige. Dessa upplysningar ges inte av invandrarmyndigheterna. Familjer med döva barn måste få information om att teckenspråket är erkänt som språk i Sverige, att det är undervisningsspråk i dövskolan och att föräldrar till döva barn har rätt att lära sig teckenspråk. Erfarenheten visar att många av föräldrarna inte känner till dessa fakta och därför inte kan ge barnen det stöd de behöver.
Döva asylsökande och invandrare tar ofta kontakt med Sveriges Dövas Riksförbund för att få information på teckenspråk om rättigheter och skyldigheter, hur man går till väga för att söka uppehållstillstånd m m. Förbundet har inte möjlighet eller kompetens att hjälpa till på det sätt som är nödvändigt, men skulle gärna samarbeta med Migrationsverket och Integrationsverket. Myndigheterna har inte den kunskap och insikt i förhållandena för döva som är nödvändig för att underlätta integrationen i det svenska samhället.
Döva som kommit till landet söker sig också till dövföreningar ute i landet för att få information, men i första hand för att få kontakt med döva i Sverige. Det kan dock vara mycket långt till närmaste dövförening.
Familjer med döva barn bör därför placeras i anslutning till en teckenspråkig förskola eller dövskola. Där kan de också få kontakt med svenska föräldrar som kan stödja familjen.
Vuxna döva måste få bo nära en större dövförening som de lätt kan komma i kontakt med. Det är vanliga sociala kontakter de behöver. Döva från olika länder kan på ett helt annat sätt än hörande personer kommunicera med varandra även om teckenspråken är helt olika. Oftast finns större föreningar på samma orter som dövskolorna. Vuxna döva måste få möjlighet att lära sig det svenska teckenspråket först. Därefter blir sfi aktuellt.
Sedan många år finns en särskild invandrarlinje vid Västanviks folkhögskola. Skolans erfarenheter måste tillvaratas. Även på de orter som har dövskolor bör det finnas möjligheter att erbjuda tfi.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Magda Ayoub (kd) |