Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om att förlänga rätten till närståendepenning och den därtill kopplade rätten till ledighet från nuvarande 60 dagar till 120 dagar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om uppföljning och kvalitetskontroll av närståendevården med beaktande av integritetsaspekterna.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om överläggningar mellan kommunförbunden och staten om förbättrade förutsättningar för närståendevården och hemsjukvården.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stöd till anhörigorganisationer.1
Riksdagen anvisar till utgiftsområde 10 anslag 19:1 Sjukpenning och rehabilitering m.m. för budgetåret 2002 50 miljoner kronor mer än vad regeringen föreslagit.
1 Yrkandena 2–4 hänvisade till SoU.
Det är viktigt att själv kunna påverka sin livssituation. Denna självklarhet försvinner för många människor när de drabbas av sjukdom eller handikapp. För många av dem som, plötsligt eller efter en utdragen process, räknas till de sjukas skara finns det helt plötsligt inte samma möjligheter som tidigare att själva påverka sitt liv och sin vardag. Men då är desto viktigare att politiken skapar möjligheter för dessa människor att själva få bestämma över exempelvis vem de vill ha som vårdare och var de själva vill bo.
För många sjuka människor är möjligheten att få vårdas i det egna hemmet ovärderlig. Möjligheten att kunna välja vård i det egna hemmet är en del av dessa människors valfrihet. Det förutsätter dock en fungerande hemtjänst, hemsjukvård och närståendevård. Det är då viktigt att valet att utnyttja närståendevård är frivilligt både för den vårdade och vårdaren. Den vårdades integritet och självbestämmande måste bibehållas.
Sedan regeringens nationella handlingsplan för äldreomsorgen, 1999, har det skett en viss förbättring av stödet till närstående som vårdar sina anhöriga. I och med handlingsplanen infördes ett särskilt stimulansbidrag till kommunerna åren 1999–2001 för att utveckla stödet till dem som vårdar anhöriga äldre, sjuka och funktionshindrade. Stimulansbidraget har varit 100 miljoner kronor per år och totalt 300 miljoner kronor.
På flera sätt har stimulansbidraget inneburit en förbättring av villkoren för många närståendevårdare och för dem de vårdar. Antalet anhörigkonsulenter i kommunerna har ökat. Träffpunkterna för anhörigvårdare har blivit fler. Möjligheten till avlösning i hemmet har blivit fler, den ekonomiska ersättningen till anhörigvårdarna har ökat och likaså har utbildningsinsatserna ökat.
I fråga om ekonomisk ersättning och avlösning i hemmen har efterfrågan visat sig vara stor. Det är ytterligare ett skäl till den satsning på förbättrade villkor för anhörigvårdarna som vi föreslår i denna motion. Dessutom vill Folkpartiet förlänga det statliga stimulansbidraget till äldreomsorgen med ytterligare med två år.
Närståendevården måste bli bättre. Till de viktigaste insatserna hör en väl fungerande avlösning. Den närstående måste få möjlighet att sköta sina egna angelägenheter både under en kortare tid, några timmar för att t.ex. gå och handla, gå till tandläkaren, frisören etc, och under lite längre tid, kanske en vecka, med jämna mellanrum för att kunna återhämta sig efter nätter med brist på sömn. För att tillgodose dessa behov hos en anhörig bör avlösning erbjudas i hemmet av hemtjänsten eller avlastning ske genom växelvård eller i många fall bådadera.
Annat stöd kan vara anhöriggrupper och en tät kontakt mellan distriktssköterskan och den närstående.
För att möjliggöra för anhöriga att ta ett omfattande ansvar för daglig omsorg om en sjuk närstående, måste anställning som anhörigvårdare erbjudas av kommunen. Detta skall vara möjligt även för närstående som uppnått pensionsåldern. Alternativet med hemvårdsbidrag till den sjuke bör finnas kvar för dem som föredrar detta.
Ett bättre samhällsstöd till närståendevårdarna skulle förmodligen också leda till besparingseffekter i t.ex. sparade vårdplatser på sjukhusen och inom äldreboende. Några siffror på dessa samhällsekonomiska vinster finns vad vi vet inte, och vi anser därför att en hälsoekonomisk undersökning av närståendevårdens betydelse borde genomföras.
De korta vårdtiderna inom akutsjukvården och den ökande användningen av dagkirurgi leder som nämnts också till ökat behov av anhöriginsatser.
En viktig del av sjukvården är en bra uppföljning och kvalitetskontroll av den vård och den omsorg som ges. Det gäller också närståendevården. Vi anser det angeläget att Socialstyrelsen ägnar stor uppmärksamhet åt metodutveckling av hur en sådan uppföljning inom området sjukvård i hemmet kan ske med beaktande av de berörda personernas integritet.
Regeringen bör ta initiativ till överläggningar med de båda kommunförbunden för att se över hur ett utökat stöd till dem som vårdar närstående skall kunna ske. För att förbättra närståendevården bör bland annat följande reformförslag diskuteras i dessa överläggningar:
en fortsatt utbyggnad av avlastnings- och växelvård,
förbättringar i kommunernas regler för hemvårdsbidrag och ökade möjligheter för närstående att anställas,
en utvidgning av kretsen av dem som har rätt att vara närståendevårdare med ersättning från försäkringskassan,
mer generösa kriterier för att bli beviljad stöd m.m. som närståendevårdare hos kommunen samt,
en ytterligare förlängd period för dem som vårdar.
Tiden för rätt till ledighet från anställning och för rätt till ersättning från försäkringskassan för vård av närstående bör förlängas från nuvarande 60 dagar till 120 dagar.
Den framtida finansieringen av den ökade satsningen på närståendevård som vi här för fram kan ske genom den minskade belastningen på vårdplatser i landstingen. Som ovan nämnts är de möjliga besparingarna för en utvidgad närståendevård förmodligen långt större än kostnaderna för närståendepenningen. Men det handlar inte bara om ekonomiska vinster. De humanitära vinsterna är väl så viktiga för dem som önskar vårda släktingar eller andra närstående i hemmet.
Anhörigrådet och Demensförbundet måste ges rimliga förutsättningar att arbeta. De anlitas inte bara som rådgivare åt andra anhöriga utan även av kommun och landsting. Deras kunskap och engagemang måste tas tillvara och ges rimliga ekonomiska förutsättningar för detta. Det är ett ansvar som bör ligga både på stat, landsting och kommun.
|
Stockholm den 3 oktober 2001 |
|
|
Kerstin Heinemann (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Johan Pehrson (fp) |
|
Harald Nordlund (fp) |