Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om antal flyktingar i förhållande till den ort förläggningen är belägen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ökad personaltäthet på förläggningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om informationsansvar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om snabbare handläggningstider.
Målet för flyktingpolitiken i Sverige bör vara att ge de människor som kommer hit ett värdigt mottagande i det som kan komma att bli deras nya hemland. Flertalet har traumatiska upplevelser bakom sig och därmed svåra minnen att bearbeta för resten av livet. Med tanke på detta måste vi erbjuda dessa människor goda förutsättningar att hantera sin situation, få dem att känna sig välkomna och ge dem den bästa möjligheten att bli en del av det svenska samhället.
Bostadsort och boende, den miljö som onekligen omedelbart påverkar individens livskvalitet, måste väljas med stor omsorg. För att flyktingen ska kunna integrera sig i samhället på ett bra sätt bör bland annat bostadsortens storlek stå i proportion till antalet flyktingar.
Ett exempel där man inte har vägt in betydelsen av den aspekten är Gimo brukssamhälle norr om Uppsala där det idag finns en flyktingförläggning. Samhället består av cirka 2700 invånare. Antalet flyktingar på orten är mellan 20 och 25 procent i förhållande till invånarantalet. Det har visat sig att det är en alldeles för stor andel. Ett bra riktmärke kan vara att man, innan en förläggning kommer till en ort, skall informera och även höra sig för om det finns ett tillräckligt antal familjer på orten som kan vara faddrar åt flyktingfamiljer. Ett sådant system har man haft på andra orter.
Situationen i Gimo har fått negativa följder i form av oroligheter såväl inom förläggningen som utanför. Detta oroar förstås ortsbefolkningen. Tidigare har man på ett förtjänstfullt sätt ställt upp för flyktingarna, men nu ökar risken för motsättningar och missförstånd mellan invånarna. Kommunpolitikerna och företagarna på orten har tagit situationen på verkligt allvar och bildat en utvecklingsgrupp för att få tillbaka en framtidstro och god samarbetsanda.
Staten har dock huvudansvar för Migrationsverkets verksamhet och måste nu vidta konkreta åtgärder som förbättrar situationen i Gimo.
Den flyktingpolitik som vi har i Sverige är inte mycket värd om vi inte lyckas med att jämna ut kulturkrockar och skapa bra levnadsmiljöer för samtliga invånare. För att lyckas med denna ”jämtegrering” bör bl.a. antalet boende på flyktingförläggningen stå i proportion till det samhälle som ska ta emot dem.
Varje ort som tar emot en anläggning måste ges förutsättningar att arbeta på ett bra sätt. Det måste tilldelas medel så att det finns tillgång till personal dygnet runt på anläggningen. Inte minst viktigt är det att undervisa/informera flyktingar om det samhälle som de kommer till, vilka seder och bruk som finns samt det rättssystem vi har. Samtidigt är det nödvändigt att samhällets övriga invånare får information om flyktingarnas situation för att öka förståelsen och därmed möjliggöra umgänge och kulturellt utbyte. Genom mer information till samtliga invånare kan en ömsesidig förståelse utvecklas.
Den tid som den enskilde flyktingen får vänta på ett besked om vad som ska ske i framtiden är idag dessutom alldeles för lång. Det är inhumant att låta en människa leva i ovisshet under lång tid. Beslutsprocessen och handläggningstider måste därför avsevärt förkortas.
|
Stockholm den 26 september 2001 |
|
|
Rigmor Stenmark (c) |