I det svenska välfärdssystemet ska välfärdstjänsterna vara solidariskt finansierade. Detta är lika grundläggande som lika tillgång till en högkvalitativ utbildning, värdig vård och god omsorg. Därutöver tillkommer sociala nätverk i form av ett starkt civilt samhälle och en grundläggande ekonomisk trygghet. De ekonomiska trygghetssystemen är en del av det generella välfärdssystemet, som tyvärr allt mer har kommit att fungera som en långvarig försörjningskälla både för samhällsaktörer och enskilda, istället för att vara inriktade på en omställningsprocess för dem som tillfälligt behöver hjälp och stöd. Alltför många är idag hänvisade till socialbidrag och a-kassa som sin permanenta försörjning.
Välfärdssystemen ska istället bygga på möjligheten att ständigt växa och utvecklas som människa, vilket ökar möjligheterna för den enskilde att ta ansvar för sig själv och för andra. I ett väl fungerande välfärdssamhälle måste personer som av någon anledning inte har möjlighet att försörja sig själva snabbt få tillgång till rehabilitering, utbildning eller annan hjälp till omställning. Målet ska vara att kunna återgå till en egen försörjning. I den processen har de solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, som utbildning, vård och rehabilitering, stor betydelse.
Grundtrygghet innebär inte kravlöshet. Alla ska ha skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av grundpenningen. Den som inte aktivt söker arbete, deltar i utbildning eller rehabilitering får ingen ersättning. Garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard, och vi föreslår en höjning av grundnivån till 200 kr i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
Att kunna överblicka och kunna påverka, och ha så stor kontroll som möjligt över sin tid och arbetssituation, är en förutsättning för välbefinnande, kreativitet och livskvalitet. Vi måste öppna upp lagstiftningen så att arbetsmarknadens parter, anställda och arbetsgivare lokalt kan genomföra en mångfald av flexibla och dynamiska system som syftar till att öka människors makt över sin tid.
1 Sammanfattning 12
2 Innehållsförteckning 13
3 Förslag till riksdagsbeslut 14
4 Inledning 14
5 Social och regional klyvning 14
5.1 Många står utanför 15
6 Kommunerna får ta ett allt större ansvar 16
7 Arbete lönar sig inte alltid 17
8 Flexibel arbetstid för livskvalitet 17
9 Välfärdsförluster 18
9.1 Ekonomin 18
10 Hälsan 19
10.1 Sjukskrivningar/rehabilitering 19
11 Dåligt anpassade till den nya tiden 21
12 Mål för ett reformerat trygghetssystem 23
13 Principer för ett hållbart trygghetssystem 23
14 Höjning av grundnivån 25
15 Familj 26
15.1 Barnomsorgskonto 26
16 Pensioner 27
Riksdagen begär hos regeringen en översyn av hela socialförsäkringssystemet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principerna för trygghetssystemen.
Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag om en höjning av grundnivån till 200 kr per dag i den tillfälliga föräldra- och sjukpenningen.
Centerpartiets politik vill ge varje individ möjligheter och utrymme att växa som människor. En politik för självständigare människor måste med nödvändighet innebära ett större ekonomiskt utrymme för den enskilde att själv kunna prioritera sin konsumtion. Den måste också innebära att bidragsberoende bryts och att människor ges förutsättning till egen försörjning. Då först kan människors självkänsla stärkas och vi når samtidigt en positiv effekt genom att också samhällsekonomin förbättras.
Vi förespråkar en grundtrygghetsprincip som innebär att en generell grundtrygghet, som omfattar alla medborgare, ska införas. Grundnivån ska ha en nivå som gör att alla människor kan klara sin försörjning. Människor ska kunna göra egna val, skapa sin egen trygghet och ta ansvar över sin egen situation. En förutsättning för att människor skall kunna göra egna val är ekonomisk grundtrygghet och lika rättigheter, oavsett var vi bor i landet. Härigenom ges förutsättningar för att alla skall känna delaktighet, oberoende och få möjligheter till självförverkligande.
Socialförsäkringssystemen är det skyddsnät som ska fånga upp människor som tillfälligtvis behöver ett extra stöd. Därför måste det vara utformat så att det kommer alla människor till del på lika villkor. Det är också viktigt att människor kommer ur ett bidragsberoende och ges möjligheter att stå på egna ben. Människor har olika grundbehov som måste tillgodoses och politikens uppgift är att bidra till att de olika grundbehoven blir tillgodosedda. Utgångspunkten är dock hänsyn till att behoven kan tillgodoses på olika sätt. Trygghetssystemen bör utformas så att grundläggande ekonomisk trygghet garanteras, samtidigt som individen ska stimuleras att klara sin egen försörjning. Vi vill minska beroendet av inkomstprövade bidrag och istället ge alla en grundläggande ekonomisk trygghet.
De senaste åren har tillväxten i ekonomin vuxit kraftigt. Det är lätt att säga att det går bra för Sverige men alla får inte del av det växande ekonomiska välståndet. De sociala klyftorna ökar och det är inte längre lika självklart att alla människor omfattas av trygghetssystemen. Sverige har ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Ändå är den svenska välfärden inte generell eftersom många står utanför systemen och är hänvisade till behovsprövade försörjningsstöd. Drygt en tredjedel av de vuxna som får försörjningsstöd tvingas söka detta därför att de är arbetslösa utan rätt till a-kassa.
Att socialförsäkringssystemen lämnar många utanför är inte nytt. Dagens socialförsäkringssystem dras sedan länge med ett flertal problem och står under stark press. Ett antal kvardröjande och nytillkommande problem måste åtgärdas om vi ska få ett rättvist socialförsäkringssystem som ger alla en grundläggande trygghet och som bidrar till att minska de sociala klyftorna.
Många står utanför dagens socialförsäkringssystem och det beror på att det bara är de som har haft anställning eller har varit företagare som har rätt till ersättning. De som inte kommit in på arbetsmarknaden har vare sig rätt till sjukpenning, a-kassa eller tjänstepension. Det ”generella välfärdssystemet” omfattar således bara den del av befolkningen som kvalificerat sig in i systemen.
Ett nytillkommet och växande problem är att socialförsäkringssystemen inte är anpassade till de tillfälliga och mer osäkra anställningsformer som har blivit allt vanligare under 1990-talet. Mellan 1990 och 2000 ökade andelen osäkra anställningsformer från 9 till 14 procent, och denna trend tycks fortsätta. Tillfälliga anställningar är särskilt vanliga bland kvinnor och unga.
Under 1990-talet har kvalifikationskraven till ersättningssystemen höjts och möjligheten att kvalificera sig för a-kassa genom att delta i åtgärder har tagits bort. De förändrade kvalifikationskraven drabbar dem som håller på att etablera sig på arbetsmarknaden, och slår särskilt hårt mot ungdomar och personer med utländsk härkomst. Enligt Ungdomsstyrelsen har de höjda kraven bidragit till att alltfler ungdomar tvingas söka socialbidrag.
Under 1990-talet har det långvariga beroendet av socialbidrag ökat i alla åldersgrupper, och den mest markanta ökningen finns bland de yngsta hushållen. År 1996 var en fjärdedel av alla med långvarigt beroende under 25 år, medan de 1990 endast var 11 procent. Trots flera år av högkonjunktur och en förbättrad situation på arbetsmarknaden är andelen unga människor med långvarigt beroende av socialbidrag fortfarande högre idag än i början av det förra decenniet. Mest oroande är att det långvariga beroendet i åldersgruppen 18–19 år har ökat med 11 procent från 1999 till 2000.
Flyktinginvandringen har satt tydliga spår i det långvariga socialbidragsberoendet. I övrigt är långvarigt socialbidragstagande vanligare bland unga föräldrar, särskilt unga ensamstående kvinnor med barn. Långvarigt bidragstagande hänger ofta samman med dålig arbetsmarknadsförankring, låg utbildning, bristfälliga politiska och ekonomiska resurser och diskriminering på grund av utländsk härkomst eller fysisk och psykisk ohälsa. Tillsammans bildar de en marginaliserad grupp, där resurserna försvagas i takt med att bidragsperioden ökar. De samlade kostnaderna för socialbidrag fördubblades under krisåren på 1990-talet. Under 1997, när kostnaderna var som högst, fick 8,5 procent av befolkningen socialbidrag eller introduktionsersättning någon gång under året. Av dem hade 2,4 procent långvarigt socialbidrag, dvs. socialbidrag under tio till tolv månader och 1997 var den samlade kostnaden för socialbidrag 12,4 miljarder kronor, vilket motsvarade 0,7 procent av BNP.
Sedan 1997 har kostnaderna för socialbidrag minskat och det beror i första hand på att allt fler fått arbete under högkonjunkturen. Det är glädjande att det totala behovet av socialbidrag minskar, men det är samtidigt oroande att andelen vuxna biståndstagare med långvarigt socialbidragsberoende inte minskar. Nästan tre av tio biståndshushåll fick socialbidrag både 1999 och 2000. Närmare 120 000 barn lever i familjer som är långvarigt beroende av socialbidrag och 1997 hade 27 % av alla ensamstående föräldrar med barn inkomster som låg under socialbidragsnormen.
Ju kortare tid en invandrare vistats i Sverige, desto större tycks risken vara att de tvingas söka socialbidrag. Trots att utrikes födda genomsnittligt har högre utbildning än inrikes födda så är de utestängda från arbetsmarknaden. Bristande språkkunskaper är inte en helt godtagbar förklaring, utan vi anser att många utrikes födda är diskriminerade på arbetsmarknaden.
Studenter har heller inte rätt till ersättning från dagens trygghetssystem. Landets 300 000 universitets- och högskolestudenter utestängs systematiskt från trygghetssystemen, eftersom studenter inte lönearbetar. Eftersom mer än var fjärde student är över 30 år och över 15 procent har barn kan inte studenters systematiska utestängning från trygghetssystemen avfärdas med argumentet att studenter har studiemedel som sin försörjning. Även studenter måste, under de perioder de står till arbetsmarknadens förfogande, kunna få en grundläggande ekonomisk trygghet, vilket på ett påtagligt sätt skulle minska den sociala snedrekryteringen till högre utbildningar.
Kommunerna har genom socialtjänsten fått ta ett allt större ansvar för medborgarnas ekonomiska trygghet. Utvecklingen har accelererat under hela 90-talet men har under de senaste åren gått tillbaka något, bl.a. på grund av regelförändringar i socialbidragsnivåerna, färre flyktingar och minskad arbetslöshet. Det långvariga socialbidragsberoendet minskar däremot ytterst marginellt.
Höga socialbidragskostnader i kommunerna riskerar att tränga undan annan verksamhet. När de statliga trygghetssystemen inte gett den trygghet de var avsedda att ge, har kommunerna fått ta på sig ansvaret för människors ekonomiska trygghet. Kommunernas stora verksamheter – skola och omsorg – har fått minskat ekonomiskt utrymme i förhållande till socialbidragen.
Arbetstyngden i socialtjänsten, med att bevilja försörjningsstöd samt att vara det yttersta skyddsnätet för socialt utsatta, har ökat. Alltmer av socialtjänstens arbete går åt till att vara ett bidragskontor för löpande utbetalningar. Därmed saknas tid att hjälpa människor med sammansatta behov.
Att söka försörjningsstöd är för många förknippat med starka skuldkänslor. Passivt socialbidragsmottagande – att stå med mössan i hand – är kränkande för den enskilde. Därför avstår många människor från att söka, trots att de skulle ha rätt till bistånd, och 1996 sökte endast en tredjedel av dem som var berättigade socialbidrag. Om alla hade utnyttjat sin rätt hade systemen dock snart fallit samman. Det passiva bidragsberoendet måste bytas ut mot aktivt stöd.
I internationell jämförelse är beskattningen av låginkomsttagare mycket hög i Sverige. De höga skatterna för låginkomsttagare, i kombination med nedtrappning av inkomstprövade bidrag, leder till att det inte lönar sig tillräckligt att ta ett arbete för den som är arbetslös eller att arbeta mera för den som exempelvis arbetar halvtid. Detta håller i många fall kvar människor i ett bidragsberoende. Under 1990-talet, då det ekonomiska utbytet av att gå från arbetslöshet till arbete eller att öka sin arbetstid minskat, har denna situation förvärrats.
Det är uppenbart att både transfereringssystemet och skattesystemet måste förändras.
Därför har vi presenterat ett förslag till hur inkomstbeskattningen kan reformeras så att skatten sänks och marginaleffekterna minskar för framförallt låg- och medelinkomsttagare. Detta förslag till inkomstskattereform innebär att det kommer att löna sig för människor som är bidragsberoende att ta ett arbete och på så sätt kan vi minska beroendet av inkomstprövade bidrag.
Tid är bland det dyrbaraste vi har och människor ska ges makt över sin egen tid i så stor utsträckning som möjligt. Hur vi egentligen vill använda vår tid varierar mellan olika skeden av livet. Under vissa skeden har vi större vilja att använda vår tid till att arbeta, bygga upp ett kapital och en karriär, medan det i andra skeden är familjen och anhöriga som är mera värdefulla att ägna vår tid åt. Detta varierar mycket från person till person. Teknikutvecklingen innebär stora förändringar för framtidens arbetsliv och detta kan skönjas redan idag, trots att genomslaget för distansarbete inte ännu blivit så stort som man tidigare räknat med. Anledningarna till detta kan variera men en orsak kan vara en negativ inställning till distansarbete bland såväl anställda som arbetsgivare. Det kan också bero på vilket personalbehov arbetsgivaren har och det kan också sammankopplas med konjunktur eller säsongsvariationer. Det är också beroende av vilken verksamhet företaget bedriver och att flexibiliteten varierar inom företagen och även vilka arbetsorganisatoriska faktorer som behöver tas i beaktande. I grunden är detta en för Centerpartiet viktig ideologisk fråga, att ha möjligheter, för såväl arbetstagaren som företagaren, att disponera sin tid efter eget huvud utan att det inkräktar på varandras intressen.
Att lagstifta om en generell arbetstidsförkortning är enligt vår mening ett synnerligen dåligt angreppssätt, då detta varken tar hänsyn till arbetstagarnas eller företagens vilja och behov. Det är heller inte samhällsekonomiskt möjligt att nu lagstifta om en generell arbetstidsförkortning. Att en arbetstidsförkortning skulle förbättra de anställdas hälsa är inte alldeles självklart, då den skulle riskera att driva upp arbetstempot ytterligare i syfte att öka produktiviteten när arbetstiden förkortas. Risken för utbrändhet skulle därmed snarast öka. Möjligheten att överblicka och att kunna påverka, att ha så stor kontroll som möjligt över sin tid och arbetssituation är en förutsättning för välbefinnande, kreativitet och livskvalitet. Mer önskvärt är att man från statsmaktens sida genom lagstiftning öppnar upp för möjligheten för arbetsmarknadens parter, anställda och arbetsgivare att lokalt finna en mångfald av flexibla och dynamiska system som syftar till att öka parternas makt över sin tid. En sådan lösning måste ha en sådan bredd och politisk förankring att den över tiden får legitimitet och långsiktighet.
Bristande ekonomisk trygghet, liten möjlighet att påverka sin egen ekonomi och höga marginaleffekter hämmar den ekonomiska tillväxten. Knappa ekonomiska marginaler, osäkerhet på arbetsmarknaden och små möjligheter att påverka sin arbetssituation är bidragande orsaker till att de stressrelaterade sjukdomarna ökar. Om arbetslösa som vill arbeta inte får möjlighet att göra det innebär det välfärdsförluster för hela samhället. Människor måste få vara delaktiga i samhällsarbetet och ha makten över sina egna liv.
De nuvarande systemen är inte fördelningspolitiskt effektiva. Att så många står utanför välfärden är ett tecken på att välfärden inte fördelas rättvist. De hårdare inträdeskraven i t.ex. a-kassan gör att många människor som inte får ett arbete inte kommer in i försäkringen. Däremot kan den som kvalificerat sig in systemen i princip få inkomstbaserad ersättning resten av livet, t.ex. genom deltagande i aktivitetetsgarantin.
Samtidigt som många står utanför de generella transfereringssystemen så förekommer ett överutnyttjande. Den som är noggrant påläst på regelverket finner vägar för att använda försäkringarna på mest förmånliga sätt. Inget kontrollsystem i världen kan förhindra om det fuskas, eftersom systemet är så komplext, består av så många olika försäkringar och har så många olika huvudmän, samtidigt som kopplingen till den enskildes ansvar för sin egen ekonomi är alltför svag.
Små förändringar i ersättningsnivåer eller kvalificeringskrav får dessutom i dagens system förödande konsekvenser för den enskilde. Sänkningen i ersättningsnivåerna från 80 till 75 procent innebar att många människor fick svårt att få ekonomin att gå ihop. Idag när sparandet i hushållen är litet och marginalerna i hushållsbudgeten i många fall små, kan även en marginell sänkning får förödande hushållsekonomiska konsekvenser.
Många familjer lever under ständig ekonomisk stress. Framförallt personer i familjer som har socialbidrag under lång tid har sämre hälsa och har åtta års kortare medellivslängd än personer i genomsnittsfamiljer.
Utanförskap och bristande delaktighet försämrar människors hälsa. De som har socialbidrag under lång tid har sämre levnadsförhållanden än andra då de i högre grad är arbetslösa och ofta oroar sig för sin ekonomi. Oro, ängslan och ångest drabbar också personer som är långvarigt beroende av socialbidrag i mycket högre grad än andra. Det är vanligare med våld i den egna bostaden och de är i högre grad än andra utsatta för stöld eller bor i bostadsområden med stor skadegörelse. Trots detta saknar en tredjedel hemförsäkring. Långvariga socialbidragstagare bedömer att de sammantaget har dåliga levnadsförhållanden och att de har det betydligt sämre än den övriga befolkningen.
När stressen ökar, ökar också riskerna att drabbas av utbrändhet, ohälsa och utslagning. Attityder och förhållningssätt måste förändras så att den dagliga vilan ses som lika viktig som arbete och produktion. Kvinnor har högre sjukfrånvaro än män. Möjliga orsaker till detta är att kunskapen inom medicin är mindre vad gäller diagnostisering, behandling, rehabilitering respektive prevention av kvinnors besvär än av männens och att kvinnor oftare har arbeten som är mera ergonomiskt eller psykosocialt krävande. Till detta kommer att kvinnor i större utsträckning än män tar ansvar för det obetalda arbetet i hemmet.
Ett stort problem är det ökade antalet långtidssjukskrivna. År 2000 var 216.500 personer långtidssjukskrivna. De längre sjukperioderna innebär att arbetsgivaren skjuter över kostnaderna från den egna verksamheten till staten, samtidigt som det är på den lokala arbetsplatsen som de verkliga möjligheterna att förebygga ohälsa finns. En bra arbetsgivare förhindrar stress och ohälsa och därför ska bra och lyhörda arbetsgivare premieras. Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stoppa de höga sjuktalen. Förebyggande åtgärder är viktiga, det handlar om vidareutbildning, kunskaps- och kompetensutveckling, men också att personalen får ta del av friskvårdsresurser. En bra arbetsplats förhindrar uppkomsten av stressrelaterade sjukdomar. Arbetet med att förebygga ohälsa i arbetslivet och att finna åtgärder som motverkar långtidssjukskrivningar måste därför intensifieras. Särskilt angelägna är dessa åtgärder inom den offentliga sektorn, eftersom det är här som problemen med långtidssjukskrivningarna är som störst.
Utgiftsutvecklingen för sjukpenningen 1997–2004
Anm.: Exklusive statlig ålderspensionsavgift.
Källor: ESV och prop. 2000/01:100
Om regeringens prognos för hur kostnaderna för sjukpenningen kommer att utvecklas fram till år 2004 stämmer, kommer kostnaden för sjukpenning att ha ökat med 226 procent från 1997 till 2004, samtidigt som kostnaderna för förtidspensioneringar väntas öka till följd av att förtidspensioneringarna blir fler.
I början av 1990-talet genomfördes en rehabiliteringsreform i syfte att minska sjukfrånvaron och få till stånd tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser. Rehabiliteringsreformen har inte åstadkommit en minskning av sjukfrånvaron och utslagningen från arbetslivet eller fått till stånd aktiva och tidiga rehabiliteringsinsatser. Reformen gav arbetsgivaren ett stort, men otydligt ansvar för anställdas rehabilitering, och i praktiken har ansvaret flyttats från arbetsgivaren till fyra olika sektorer som i sin tur har olika finansiärer: hälso- och sjukvården, socialtjänsten, arbetsförmedlingen och försäkringskassan. Eftersom rehabiliteringsansvaret har blivit otydligt och sektoriserat, har de gemensamma målen blivit oklara. Den enskilde individen har klämts mellan olika regler och finansieringskällor. Individens inflytande över rehabiliteringsprocessen är dessutom litet.
Alla ska ha rätt till rehabilitering, även de sjukdomsgrupper som har liten möjlighet att återgå till arbete. Rehabiliteringsinsatserna skall inte vara beroende av ålder, kön, funktionshinder eller var personen bor. Vi vill ge människor möjligheter att få makt över sina liv och att aktivt kunna delta i en rehabiliteringsprocess. Arbetsgivarna måste ta ett större ansvar för arbetsmiljön och för att stävja de höga sjuktalen, och det krävs incitament för att vända utvecklingen. Försäkringskassorna skall ges tydliga direktiv att arbeta med rehabilitering. Centerpartiet har motionerat om att adekvata rehabiliteringsåtgärder skall sättas in inom tre månader, en så kallad rehabiliteringsgaranti.
Många sjukskrivna får vänta länge innan de får sina behov bedömda. Långa kötider inom sjukvården hindrar aktiva rehabiliteringsinsatser. Kötiderna leder till försämrad livskvalitet och att sjukskrivningen förlängs. Valfrihet för patienten skall omfatta samtliga godkända vårdgivare både i öppenvården och hos privata vårdgivare. Hjälpmedel är en nödvändighet för att många skall kunna återgå till arbete. Köerna är orimligt långa och bristen på hjälpmedel gör att människor under väntetiden inte kan delta i samhällslivet på lika villkor som andra. Det är dags att öppna upp för nytänkande kring rehabilitering, det är angeläget med samarbete och samordning mellan de sektorer som har möjlighet att erbjuda hjälp. Hög kvalitet nås genom en samlad kompetensbedömning där individen själv står i centrum. Vi måste öppna upp mellan olika myndigheter, där det idag råder vattentäta skott. En finansiell samordning av hälso- och sjukvården, socialtjänsten och socialförsäkringen kommer att underlätta samarbetet så att vi åstadkommer ökad hälsa.
Sammanfattning av Centerpartiets förslag för rehabilitering:
Att den finansiella samordningen påskyndas och utökas. Samordningen skall ske med utgångspunkt från de lokala förutsättningarna så att de olika organisationernas specifika erfarenheter tas tillvara.
Samordna myndigheterna så att den enskilde får en handläggare att hålla kontakt med oberoende av vem som är huvudfinansiär.
Rehabiliteringsgaranti – en växling av sjukpenning till rehabiliteringsersättning efter senast tre månaders sjukskrivning samt att Rehabiliteringsutredningens förslag genomförs. Detta innebär att passivt stöd ersätts av ett aktivt som den enskilde i hög grad kan påverka. Här är det viktigt att en individuell plan utarbetas och att den enskilde ges stor delaktighet vid upprättandet av denna. Enligt Rehabiliteringsutredningen leder dessa satsningar på aktiva åtgärder istället för passivt stöd till minskade sjukpenningkostnader med 2 500 miljoner kronor för 2002, 4 500 miljoner kronor för år 2003 och 6 500 miljoner kronor för år 2004.
Förläng gränsen för rehabiliteringsersättning.
Genom lagfästa rättigheter skall individen få en individuell handlingsplan.
En fungerande vårdgaranti, med rätt till behandling inom tre månader. Patienten skall kunna välja sjukhus i hela landet om inte vården kan ges vid närmaste sjukhus inom angiven tid. Centerpartiet vill komplettera vårdgarantin med en hjälpmedelsgaranti.
Flera av socialförsäkringarna bygger på förutsättningen att man är anställd eller har haft ett arbete – vilket var ett givet förhållande i industrisamhället. År 1901 infördes ersättningen för olycksfall i arbetet, en försäkring som har förändrats och blivit mer omfattande genom åren. Ett flertal andra försäkringar har tillkommit, och det som är gemensamt för de flesta socialförsäkringarna är att de är knutna till ett anställningsförhållande och bygger på oförändrade löner under hela arbetslivet. Det var tidigare ovanligt att man gjorde lönekarriär eller ett avbrott i arbetslivet för att studera på nytt, medan det idag är vanligt att inkomsten skiftar för en stor del av befolkningen mellan olika perioder av livet.
Idag har bara drygt hälften av alla i arbetsför ålder fast anställning och närmare en femtedel av arbetskraften har tillfälliga eller osäkra anställningsförhållanden eller är egna företagare. Resten – en fjärdedel – befinner sig helt eller långvarigt utanför arbetslivet. Andelen livslånga och fasta anställningar minskar till förmån för projektanställningar och konsultverksamhet.
Alltfler väljer att starta eget eller växlar mellan lönearbete och uppdragstagande och de nuvarande transfereringssystemen är inte anpassade för detta. Regelverket är snårigt och försäkringarna för egenföretagare är inte harmoniserade med regelverket för traditionella anställningar. Med dessa förutsättningar måste trygghetssystemen förändras. Om kravet för att omfattas av socialförsäkringssystemen även fortsättningsvis ska vara att man haft en tillsvidareanställning eller annan form av fast anställning, kommer i framtiden allt fler att stå utanför socialförsäkringssystemen.
De sociala trygghetssystemen är inte anpassade vare sig för dagens eller morgondagens arbetsmarknad. Framtidens trygghetssystem måste bygga på att alla ska omfattas av den gemensamma tryggheten oberoende av i vilken livssituation man befinner sig. En ensidig koppling till traditionellt lönearbete riskerar att utestänga alltfler från den gemensamma tryggheten och förhindra flexibilitet på arbetsmarknaden.
I vår globaliserade värld är arbetsmarknaden helt annorlunda ut än vad den var för tio år sedan, och det är allt vanligare att arbeta utomlands. Dagens arbetslöshetsförsäkring är inget tryggt skydd för dem som väljer att arbeta i ett annat land, och vederbörande omfattas t.ex. inte av den svenska arbetslöshetsförsäkringen när han/hon återvänder till Sverige. För att göra detta måste man först stå till den svenska arbetsmarknadens förfogande under en månad. Under den första vistelsemånaden i Sverige finns alltså inget yttersta skyddsnät, vilket innebär att arbetslöshetsförsäkringen måste anpassas efter den internationella, globala marknaden.
Välfärdssystemen har förändrats, lappats och lagats under många år. Vissa bidrag har försvunnit och andra har kommit till. Det har blivit ett lapptäcke med socialförsäkringar som många inte litar på och som saknar ett helhetsperspektiv. De välfärdsutredningar som arbetat under 1990-talet har tvingats arbeta under stor tidspress. En utredning bör tillsättas som, likt den inför pensionsreformen, gör en genomgripande analys av framtidens behov och ger förslag till nödvändiga förändringar för att socialförsäkringarna ska anpassas till den nya tiden. Det finns behov av total översyn av hela socialförsäkringssystemet. Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en översyn av socialförsäkringssystemet.
För livskvalitet och självbestämmande krävs både en social och en ekonomisk trygghet. Det viktigaste ekonomiska tryggheten finns i det egna arbetet och i det egna sparandet. De offentliga trygghetssystemen ska garantera en grundläggande ekonomisk trygghet för alla samtidigt som människor måste stimuleras att klara sin egen försörjning.
Människor har olika grundbehov som måste tillgodoses. Politikens uppgift är att bidra till att dessa behov blir tillgodosedda, och vi måste utgå från att människor vill få sina behov tillgodosedda på olika sätt. Därför måste de offentliga trygghetssystemen erbjuda möjlighet till rörlighet och flexibilitet i olika skeden i livet.
Trygghetssystemen bör utformas så att en grundläggande ekonomisk trygghet garanteras och samtidigt som personen ska stimuleras att klara sin egen försörjning. En stor del av tryggheten ska ligga i systemets konstruktion, med enkelhet, hållbarhet, tydlighet och förutsägbarhet. Vi vill skapa ett långsiktigt och hållbart trygghetssystem som ger människor stort utrymme att påverka sin egen livssituation. Risker som inte går att påverka måste spridas mellan individer, så att alla människor kan få en ekonomisk trygghet utifrån sina egna villkor.
Ett rättvist trygghetssystem måste ge den som tar ansvar, men misslyckas, nya möjligheter att på nytt ta ansvar och växa som människa. Därför måste det finnas skyddsnät och en ekonomisk grundtrygghet som gör att människor vågar försöka, även om de riskerar att misslyckas. Ett trygghetssystem som stimulerar ansvarstagande, samtidigt som den som misslyckas ges nya möjligheter, bygger på en positiv människosyn. Målsättningen i ett sådant trygghetssystem är att ge människor luft under vingarna.
Centerpartiet anser att trygghetssystemet bör bygga på följande principer:
Långsiktighet – ett långsiktigt hållbart trygghetssystem ska inte påverkas av hög- eller lågkonjunktur eller vara känsligt för demografiska förändringar. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till den budgetlagstiftning som reglerar nivån på de statliga utgifterna genom utgiftstaket. Ett konjunkturkänsligt trygghetssystem slår undan benen för de solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, som utgör den faktiska grunden i den svenska välfärden.
Trygghetssystemet måste klara svängningar i den ekonomiska konjunkturen liksom förändringar i demografin. Det måste utformas så att det håller under en längre tidsperiod än den traditionella konjunkturcykeln. Trygghetssystemet skall möta den enskildes behov i olika skeden av livet och vid olika typer av situationer. Ett långsiktigt och hållbart trygghetssystem skall ge trygghet för den enskilde hela livet. Om trygghetssystemet är konjunkturkänsligt och kräver besparingar i lågkonjunkturer kommer inte hushållen att kunna planera sin ekonomi långsiktigt, vilket skapar otrygghet för den enskilde.
För att ett framtida ekonomiskt trygghetssystem skall vara långsiktigt hållbart förutsätter det att det finns en bred politisk majoritet i likhet med den överenskommelse som ingicks i samband med reformeringen av pensionssystemet.
Aktivitet - trygghetssystemet ska bygga på arbetslinjen och ställa krav på att de som får ersättning aktivt ska söka arbete för egen försörjning. I ett trygghetssystem som bygger på arbetslinjen bör kraven på den enskildes aktivitet och ansvar motsvaras av ett statligt ansvar att till exempel garantera rehabilitering inom 3 månader om detta är nödvändigt.
Kravet på aktivitet ska möta den enskildes behov utan att kränka dennes integritet. Målet med aktiviteterna är att de skall vara uppbyggande och de skall syfta till att förbättra anställningsbarheten hos den enskilde. Aktiviteterna skall utformas i samråd med den enskilde till en individuell handlingsplan.
Det måste skapas ekonomiska incitament för båda parter och den nödvändiga aktiviteten måste sättas in i ett tidigt skede. Detta gäller oavsett om det handlar om rehabilitering eller utbildningsinsatser. Om insatser görs i ett tidigt skede förbättras den enskildes förutsättningar att komma in på arbetsmarknaden och därigenom kunna försörja sig själv.
Det är ingen större förändring av de regler som gäller i dag. Skillnaden är att vi föreslår ekonomiska incitament för rehabilitering eller utbildning i ett tidigt skede. Grunden för att få ta del av det ekonomiska trygghetssystemet måste vara att den enskilde själv, genom de solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, aktivt försöker påverka sin situation.
Förutsägbarhet/enhetlighet - en stor del av tryggheten i trygghetssystemet ligger i att utformningen är enkel, överblickbar och långsiktigt hållbar. Genom att renodla trygghetssystemets olika ersättningsnivåer och skapa ett enhetligt system blir det också mer förutsägbart såväl för den enskilde som för staten. Att i god tid veta vad man har rätt till, när man söker stöd, ökar den enskildes trygghet.
Ett förutsägbart och enhetligt ekonomiskt trygghetssystem blir enklare att hantera och har inte den gränsdragningsproblematik som dagens system har. Enhetlighet inom ersättningsnivåerna minskar också den administrativa belastningen och kan frigöra resurser som kan användas till att utarbeta individuella handlingsplaner tillsammans med den enskilde.
Tydlighet - trygghetssystemet bör utformas så att systemet är lätt att hantera för den enskilde. Systemet skall också vara lätt att förstå och kommunicera med dem som administrerar systemet. Ett tydligt trygghetssystem gör det enklare för den enskilde att hävda sina rättigheter.
Den enskilda individen måste bli mera synlig i systemet och stimuleras till aktivitet för att förändra sin livssituation till det bättre. De solidariskt finansierade välfärdstjänsterna, som rehabilitering, vård och utbildning, kommer att utnyttjas effektivare om vi sätter människan före systemet, och underlättar en ökad samordning mellan olika delar av trygghetssystemen och om den finansiella samordningen av aktörernas ekonomiska resurser förbättras.
Fördelning - en fördelning måste ske, mellan fysiskt högpresterande och de grupper som har medfödda funktionshinder, kroniska sjukdomar eller särskilt utsatta yrkesgrupper, så att alla kan ta del av det ekonomiska trygghetssystemet på lika villkor. På samma sätt måste det vara möjligt att inom systemet skapa utrymme för en rimlig omfördelning mellan individer, också avseende livsinkomster och när i livet man drabbas av exempelvis långvarig sjukdom.
Detta behov är särskilt tydligt i utformningen av dagens system då de som ännu inte hunnit kvalificera sig in i systemet är hänvisade till socialbidrag för resten av livet, medan den som precis kommit in i systemet får en relativt god ersättning för resten av livet.
Omfatta alla individer – ett ekonomiskt trygghetssystem måste ge alla människor en ekonomisk grundtrygghet, lika för alla. Detta innebär, till skillnad från idag, att alla människor skall garanteras en ekonomisk grundtrygghet som kompletteras med en obligatorisk inkomstbortfallsförsäkring.
Systemet måste utgå från att alla människor har ett ansvar för att aktivt försöka påverka sin situation till det bättre med en tydlig målsättning att kunna skapa sig en egen försörjning. I systemet måste skapas utrymme för att alla människor oavsett funktionshinder, sjukdom eller nedsättning av arbetsförmågan får forma insatserna efter sina egna förutsättningar.
I ett ekonomiskt trygghetssystem är det viktigt att även icke anställda får ta del av tryggheten. Detta innebär att även företagaren, den kombinationssysselsatte eller den studerande skall ha lika tillgång till det ekonomiska trygghetssystemet.
Legitimitet – ett trygghetssystem måste ha hög legitimitet. Människor måste kunna lita på systemet och känna att systemet är överblickbart, långsiktigt hållbart och att man i stor utsträckning kan påverka sin egen situation genom egen aktivitet. Dessa principer måste gälla om det ekonomiska trygghetssystemet skall uppfattas som legitimt. Det måste också finnas en koppling mellan den insats i form av avgifter som den enskilde betalar in i systemet och den ersättning som man får ut när man anlitar försäkringen. Legitimiteten i systemet urholkas om glappet mellan den inbetalda avgiften och den utbetalda ersättningen blir alltför stor. Vad som ovan anförts om principer för trygghetssystemet bör ges regeringen till känna.
En allmän försäkring ska täcka oväntat inkomstbortfall under de förvärvsaktiva åren. I försäkringen skall en lägsta ersättningsnivå – en grundpenning – garanteras. Grundtryggheten är inte kravlös utan alla har skyldighet att söka arbete eller genomgå rehabilitering för att få del av grundpenningen. Den som inte aktivt söker arbete, deltar i utbildning eller rehabilitering får ingen ersättning. Centerpartiet anser att garantinivån – grundpenningen – ska möjliggöra en rimlig levnadsstandard. Den bör därför ligga på en högre nivå än den ekonomiska garanti som krävs för skälig levnadsnivå enligt socialtjänstlagen.
Centerpartiet vill höja grundnivån i den tillfälliga föräldrapenningen samt sjukpenningen. Föräldraförsäkringen bör samordnas men inte inordnas i arbetslivets trygghetssystem. Särskilda förslag om pensionssystemet, studiemedelssystemet och föräldraförsäkringen återfinns i Centerpartiets motion om den ekonomiska politiken.
Riksdagen bör hos regeringen begära förslag om en höjning av grundnivån till 200 kronor per dag i den tillfälliga föräldrapenningen och sjukpenningen.
I den höjning av grundnivån till 200 kronor per dag som vi föreslår ingår garantinivån i föräldrapenningen. För att idag få en inkomstbaserad föräldrapenning under hela föräldraledighetsperioden krävs att man haft sjukpenninggrundande inkomst i minst 240 dagar i följd. Det innebär till exempel att den som just avslutat sin högskoleutbildning inte får mer än 60 kronor per dag i föräldrapenning, vilket motsvarar 1 800 kronor i månaden innan skatten är betald och familjen måste med all sannolikhet komplettera med socialbidrag och bostadsbidrag.
Vårt alternativet till maxtaxan utgår från barnens och föräldrarnas behov. Förslaget omfattar alla barn, ger valfrihet och är rättvisare. Huvudsyftet är att ge ett stöd som underlättar föräldraskapet och som ger makten till föräldrarna. Utmaningen i familjepolitiken är att ge alla föräldrar bättre möjligheter att förena familje- och yrkesliv på ett bra sätt. Det kräver att föräldrarnas valfrihet ökar och att utrymme skapas för en mångfald barnomsorgsformer. Familjerna ska få lika möjligheter, men lösningarna behöver inte vara likadana. Vår politik för barnomsorgen innehåller tre förslag:
Barnomsorgskonto om till en början 40 000 kronor/barn som kan användas under förskoleperioden. Det omfattar alla barn och ger föräldrarna möjlighet att välja barnomsorg, minska sin arbetstid eller stanna hemma under en del av barnens uppväxt.
Avdragsrätt för barnomsorgskostnader om maximalt 50 000 kronor. Föräldrarna skall ha rätt att fritt välja barnomsorg.
Barnomsorgskostnader skall vara avdragsgilla i den kommunala beskattningen. Kommunerna ersätts för uteblivna skatteinkomster. Etableringsfrihet för ny barnomsorg. Detta garanterar mångfald och ger valfriheten ett reellt innehåll.
Många av de äldre pensionärerna, i synnerhet äldre kvinnor, har en mycket låg pension, eftersom de inte har haft samma möjligheter som de yngre pensionärerna att spara ihop till en egen pension. Centerpartiet föreslår att bostadstillägget ska ersätta boendekostnader upp till 4 000 kronor med 80 procent av kostnaden. Centerpartiet prioriterar en generell höjning av pensionstillskottet eftersom det kommer fler låginkomstpensionärer till del. Centerpartiet föreslår därför att pensionstillskottet för 2002 höjs. När det nya pensionssystemet träder i kraft 2003, med bland annat en höjd men beskattad grundpension, föreslår vi att grundpensionen höjs med ytterligare 3 000 kronor. Tillsammans med Centerpartiets förslag till sänkta inkomstskatter, som innebär ytterligare pengar i plånboken för den som uppbär pension, kommer pensionärernas ekonomiska situation att förbättras betydligt.
|
Stockholm den 29 september 2001 |
|
|
Agne Hansson (c) |
|
|
Birgitta Carlsson (c) |
Margareta Andersson (c) |
|
Rolf Kenneryd (c) |
Kenneth Johansson (c) |
|
Lena Ek (c) |