Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som anförs i motionen om internationella adoptioner, adoptionskostnader, oberoende rådgivning, pensionsfrågor vid adoptioner och stöd till adoptivfamiljer efter adoption.
Det är många frågor som rör adoption. Det kan gälla barns rätt till en familj och trygg uppväxt. Det kan gälla adoptivfamiljers rättigheter och möjligheter till stöd från olika svenska samhällsorgan.
Möjligheten till internationella adoptioner har funnits sedan 1960-talet. Det är många övergivna barn som fått föräldrar och många ofrivilligt barnlösa i Sverige som fått barn. Att ofrivilligt inte kunna föda barn, kan för många bli en existentiell kris. Många par genomgår olika behandlingar för att få hjälp med sin ofrivilliga barnlöshet. Denna process kan ta lång tid. Många blir hjälpta, kunskapen kring infertilitet har ökat mycket på senare år. Men de par som inte lyckas med behandling börjar ofta se möjligheten att kunna adoptera. Även denna process tar lång tid. Hemutredningar, föräldrautbildningar, ansökningar till tingsrätten, sökande av olika intyg, krav på bra boende, bra ekonomi m.m. gör att det ofta blir en krävande tid. Därtill kommer den väntetid som beror på den eventuella ”kö” som finns i det land man skall adoptera ifrån.
För att underlätta för dem som skall adoptera och för dem som har adoptivbarn i dag, finns det flera saker att förbättra.
Vad gäller adoptionsbidraget har det höjts till 40.000 kronor per barn. I takt med att adoptionskostnaderna ökar bör man se över detta bidrag. Adoptivföräldrar betalar i dag stora summor i svenska avgifter – hälsointyg, ansökan till tingsrätten, föräldrautbildningar, bestyrkande av dokument hos UD och notarius publicus, utdrag ur rikspolisregister, svenskt visum, uppehållstillstånd, adoptivbarnskontroll m.m. Dessa avgifter bör om möjligt tas bort, för att få ner adoptionskostnaderna, jämför med barnhälsovård och mödravård, där inte några avgifter tas ut.
Vad gäller pensionsfrågan gäller i dag att man räkna pensionsgrundande år när man vårdar barn till dess att barnet är fyra år. Det förlorar alla familjer som adopterat barn över sex månader eller ett års ålder på. Här bör principen vara som i föräldraförsäkringen, att man räknar från barnets ankomst i adoptivfamiljen. Adoptivföräldrar med barn födda 1965–1998 får dessutom räkna barnår endast från det formella adoptionsdatumet. Detta bör rättas till.
De par som är ofrivilligt barnlösa bör ha möjlighet till en oberoende rådgivning. Man behöver tidigt få reda på och kunna fundera över de alternativ som finns, medicinsk behandling, adoption eller att vara barnlös.
Hemutredningarna som sköts av kommunerna har i dag ibland lång handläggningstid. Beroende på var man bor i landet, kan en del par få vänta mycket längre tid än andra. Dessa kommuner bör korta ner handläggningstiden. Tjänsterna kan utföras av andra kommuner eller upphandlas privat.
Enligt socialtjänstlagen skall socialtjänsten ge stöd till adoptivföräldrar efter adoption. Det finns rekommendationer från bl.a. NIA hur man skall försöka åstadkomma att bestämmelserna genomförs av socialtjänsten i kommunerna. Här bör en nationell handlingsplan tas fram för stöd till adoptivföräldrar.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Per-Samuel Nisser (m) |