Motion till riksdagen
2001/02:Sf231
av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, kd, c)

Sjuklön


Förslag till riksdagsbeslut

  1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att minska företagens kostnader för sjuklön.

  2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att genomföra förslaget om ett högkostnadsskydd mot sjuklönekostnader.

Motiv för vårt förslag

Sedan början av 1990-talet har arbetsgivaren ett ansvar för att betala sjuklön till den anställde vid dennes sjukfrånvaro. Den period då arbetsgivaren ansvarar för sjuklönen – sjuklöneperioden – är för närvarande 14 dagar men har under några år varit så lång som 28 dagar. Sjuklönen utgör 80 procent av anställningsförmånerna, dock inte för den första dagen i perioden som är en karensdag.

Sjukfrånvaron har sedan 1997 ökat kraftigt efter att ha legat på en låg nivå ända sedan den ekonomiska krisen under de första åren under årtiondet. Totalt ersattes 75 miljoner sjukdagar av sjukförsäkringen under 1999, vilket var 25 miljoner fler än under 1997. Frågan har utretts av Sjukförsäkringsutredningen som har lämnat två betänkanden: SOU 2000:72, Sjukförsäkringen – basfakta och utvecklingsmöjligheter och SOU 2000:121, Sjukfrånvaro och sjukskrivning. Där framgår att det främst är i den offentliga sektorn som sjukfrånvaron har ökat, att det är äldre kvinnor som är värst drabbade och slutligen att det finns stora regionala skillnader i sjukskrivningen.

När det gäller företagens kostnader för sjuklön konstaterar utredningen att små och medelstora företag redan i dag kan få orimligt stora kostnader för sjukskrivning och att kostnaden för ett företag med endast en anställd blir mycket hög även med nuvarande 14 dagars sjuklön. Trots det föreslår utredningen en kraftigt förlängd sjuklöneperiod – från 14 till 60 dagar – i kombination med sänkta sociala avgifter och ett högkostnadsskydd för de mindre företagen. Förslaget om en förlängd sjuklöneperiod har mött kraftigt motstånd från såväl företagen som de fackliga organisationerna.

Det är självfallet viktigt att komma till rätta med den höga sjukskrivningen. Det är emellertid inte rätt väg att förlänga sjuklöneperioden. En sådan åtgärd skulle kunna öka företagens kostnader för sjuklön, vilket skulle vara kännbart, inte minst för de små och medelstora företagen. Utredningen har för övrigt konstaterat att detta ansvar redan med dagens regler är orimligt stort. En längre sjuklöneperiod skulle dessutom tvinga företagen att försöka anställa personer som kan förväntas vara friska. Detta skulle drabba grupper som av hälsoskäl redan i dag har svårt att komma ut på arbetsmarknaden.

Det är tvärtom viktigt att vidta åtgärder för att minska företagens sjuklönekostnader. Det bästa sättet är självfallet att minska den omfattande sjukskrivningen. Detta är ett ansvar för alla – för arbetsgivarna, för det offentliga och för de anställda samt deras organisationer. Det finns dock inga enkla åtgärder som löser detta problem, det handlar i stället om ett omfattande arbete på längre sikt. Även om sjukskrivningarna skulle minska kvarstår ett orimligt högt ansvar för de mindre företagen. Det finns visserligen en offentlig försäkring att teckna mot kostnader för sjuklön (se F 1991:1395) men denna har tecknats i först hand av företag med stora risker för sjukskrivningar, vilket har medfört höga premier för försäkringen.

Ett förslag om att minska sjuklönekostnaderna för de värst drabbade företagen har tagits fram av den så kallade AGRA-utredningen (Högkostnadsskydd mot sjuklönekostnader; SOU 1997:142). Förslaget bygger på tanken att företag aldrig ska tvingas betala mer sjuklön än vad som motsvarar genomsnittet av sjuklöneutbetalningar. Detta innebär en effektiv riskspridning och är ett klart bättre alternativ än den offentliga försäkring mot sjuklönekostnader som i dag erbjuds företagen. Förslaget bör därför genomföras.

Flera motioner om ett högkostnadsskydd har tidigare lämnats, bland annat motion 2000/2001:Sf249. Motionen har behandlats av socialförsäkringsutskottet i betänkandet 2000/01:SfU1 som avstyrkte motionen bland annat med motiveringen att frågorna skulle beredas vidare i Regeringskansliet.

Stockholm den 28 september 2001

Kenth Skårvik (fp)

Inga Berggren (m)

Holger Gustafsson (kd)

Marianne Andersson (c)

Ola Karlsson (m)

Inger Strömbom (kd)

Åke Sandström (c)