Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att de grundläggande förutsättningarna för familjebildning måste återupprättas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att föräldrar själva skall kunna avgöra av vem föräldraförsäkringen tas ut och att särskilda pappamånader därmed bör avskaffas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om det positiva i att företag drygar ut föräldraförsäkringen för sina anställda, så att berörda pappor och mammor kan ha råd att vara hemma med sina barn.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om att bostadsbidraget, underhållsstödet och barnbidraget skall följa barnen vid växelvis boende.
1 Yrkande 3 hänvisat till AU.
Pressen på familjen måste minska. Arbetslöshet, dålig ekonomi och utanförståendeskap skapar söndring av och i familjer i dag.
Dagens familjepolitik handlar om procentsatser i bidragssystem, inte om att återupprätta de grundläggande förutsättningarna för att bilda familj. För många unga handlar regeringens familjepolitik om lyxproblem – vilket födelsetalens utveckling visar.
Under den senaste åren har det fötts mycket få barn i Sverige. Åren 1997–1999 var fruktsamhetstalet så lågt som 1,5. Det är den lägsta nivån som någonsin noterats i Sverige.
För första gången sedan 1809 har det avlidit fler människor än det fötts. Födelsetalen är främst ett uttryck för hur människor värderar möjligheterna att förena familjebildning, arbetsliv och försörjning. En orsak till tveksamheten till familjebildning är att skatterna tvingar båda föräldrarna att heltidsarbeta, en annan den alltjämt betydande arbetslösheten.
Kan man klara att bilda familj om man måste veckopendla till arbetet? Kan man låna till en villa eller bil om man inte har fast jobb? Vad spelar ersättningsnivån i föräldraförsäkringen för roll om man aldrig har möjlighet att bilda familj? Vad spelar det för roll att jämställdhetsministern tycker att mannen och kvinnan skall vara hemma halva tiden var med barnet, om ekonomin inte klarar av det? Eller om man tvingas ta ledig från ett kort vikariat? Varför skall inte människor själva få välja om de vill vara hemma, vem som skall vara hemma eller vilken barnomsorg de vill ha?
Jämställdhetsministern har varit så upptagen med sin politiska generations i sammanhanget mindre problem – som fördelning av ledighetstiden – att hon missat att uppmärksamma de stora problem många yngre människor och familjer möter i dag. Kanske är det så att 60-talets balans mellan könen och 60-talets politiska klimat helt influerar regeringens politik än i dag?
Många pappor vill vara hemma med sina barn. Det är dock svårt för många familjer att låta papporna vara hemma med barnen eftersom det ofta är de som tjänar mest. Berörda familjer förlorar alltför mycket pengar på att låta pappan vara hemma och ersättningen "slår i taket". Ett annat skäl till att pappornas andel av föräldraledigheten är så liten är att många kvinnor faktiskt vill vara hemma med barnen.
Trots detta vill regeringen att man skall ha lagstadgade pappamånader, vilket leder till ökat inkomstbortfall för många familjer. Familjens rätt, ansvar och möjlighet att avgöra vilken av föräldrarna som skall vara hemma med barnen och hur länge underkänns. Regeringen vet att bestämma att vissa månader skall pappan stanna hemma. Hur detta passar in i familjernas liv spelar mindre roll. Politiker vet ju bäst.
Barnen är ett gemensamt åtagande för föräldrarna. Därför bör föräldraledigheten vara gemensam, i den meningen att familjen förfogar över dess fördelning. Den som inte vill leva i regeringens idealrelation, och dela ledigheten som regeringen vill, förlorar i dag ersättningsdagar. Valfrihet alltså, men på regeringens villkor.
Många pappor och mammor som verkligen vill vara hemma med sina barn hindras av att familjen förlorar för mycket pengar på detta, då ersättningen "slår i taket". Vanligast är att det helt enkelt blir för dyrt för familjen att pappan är hemma, eftersom mannen ofta tjänar mest i familjen. Så ser den ekonomiska verkligheten ut för många familjer.
Det finns dock företag som vill dryga ut föräldraförsäkringen för sina anställda. Det skapar förutsättningar för att pappor i högre utsträckning skall kunna vara hemma med sina barn. När familjers val inte längre begränsas av ekonomin ökar föräldrarnas valfrihet. Ur valfrihets- och jämställdhetssynpunkt är det ett viktigt steg, och det är bra att fler och fler företag inser detta. Det visar också att viktiga valfrihets- och jämställdhetsinsatser verkligen inte alltid måste regleras fram politiskt.
Skanska är ett av de företag som vill satsa på föräldralön. Det innebär att företaget kompletterar den statliga föräldraförsäkringen. Företaget skjuter till medel så att taket i föräldraersättningen i praktiken höjs till 61.000 kronor under sex månader.
Anmärkningsvärt nog sade både Byggnads- och Seco-facken nej till detta initiativ. De menade att reglerna skall vara lika för alla medlemmar, oavsett vilket företag man arbetar inom. Det bästa blir då det godas fiende, med resultat att ett viktigt steg mot ökad jämställdhet hindras och nya valmöjligheter för ett stort antal familjer försvåras. Det innebär också att andra företag knappast uppmuntras att satsa på förmåner som innebär ett steg mot ökad valfrihet och jämställdhet på arbetsmarknaden. Slutligen innebär fackens agerande att företag hindras från att gå före i visst jämställdhetsarbete.
Ett särskilt problem i dagens politik som rör familjer är, att eftersom man inte kan folkbokföra ett barn på två adresser delas föräldraskapet i en boförälder och en umgängesförälder.
Det innebär att bostadsbidraget, underhållsstödet och barnbidraget ges till den förälder som barnet är folkbokfört hos, vilket oftast är mamman. Därför finns det fäder som i dag har sina barn 40 procent av tiden, men ändå bara betraktas som umgängesförälder och därför tvingas betala underhåll för sina barn, utan att få del av något stöd.
Reglerna bör ändras så att dessa bidrag i stället för att följa föräldrarna följer de berörda barnen, vid växelvis boende.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Sten Tolgfors (m) |