Flyktingpolitiken måste återupprättas. Det är en skam att svensk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter att ta strid för en ny human och solidarisk flyktingpolitik för Sverige och EU.
Att värna asylrätten i Sverige och Europa måste vara utgångspunkten i svensk flyktingpolitik. Alla asylansökningar ska prövas individuellt och i rättssäkra former.
Folkpartiet liberalerna kräver att regeringen omgående presenterar förslag till en ny asylprocess. Kritiken mot Utlänningsnämnden och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet är berättigad. Den nuvarande asylprocessen måste göras om till en process i förvaltningsdomstol. Renodlade tvåpartsförhandlingar ska föras med den asylsökande närvarande. Utlänningsnämnden måste läggas ned på riktigt och ska ej ersättas med en specialdomstol.
Dagens långa handläggningstider måste radikalt förkortas. Därför är det hög tid att lagstifta om detta. Folkpartiet liberalerna anser att Migrationsverket ska ha utrett ett ärende och beviljat asyl eller lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom tre månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Med dessa tidsgränser kan antas att de flesta asylärenden kommer att vara avgjorda inom ett år. Ytterligare medel bör även tilldelas Migrationsverket i syfte att korta handläggningstiderna.
Genèvekonventionen har genom sin breda anslutning en central ställning i den internationella flyktingpolitiken. De grundläggande begreppen i konventionen, som asylrätten, måste försvaras med all kraft. Sverige och EU bör emellertid använda en vidare tolkning av vem som ska betraktas som flykting. Förutom rätten att få skydd när man flyr undan krig och svält bör sådant som krigsvägran och förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning kunna vara asylskäl.
Eftersom det är omöjligt att i förväg kunna förutse alla fall som bör berättiga till asyl är det viktigt att lagstiftningen och dess tillämpning också medger att uppehållstillstånd beviljas av rent humanitära skäl. Dessvärre är den praxis som utvecklats här mycket restriktiv, vilket under våren 2001 drabbade ett tusental flyktingar från Kosovo som fick avslagsbeslut på sina asylansökningar. Det är angeläget att en förändring av utlänningslagstiftningen kommer till stånd så att det blir möjligt att tolka begreppet humanitära skäl mer bokstavligt.
Dagens asylpraxis och beslutsprocess i flyktingärenden är inte anpassad efter barnens behov. Det förekommer många upprörande fall där barnfamiljer splittras. Beslutsprocessen måste bli snabbare när barn är inblandade. Portalparagrafen i Utlänningslagen med den närmast till intet förpliktande formuleringen om barnets bästa har visat sig ha ringa betydelse. En parlamentarisk utredning bör snarast tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om barnets bästa och deras tillämpning.
Vid sidan av den spontaninvandring som förekommer av personer som på egen hand kommer till den svenska gränsen bör Sverige bedriva organiserad mottagning av människor från flyktingläger i tredje världen. Antalet flyktingar som kommer till Sverige på detta sätt bör bli högre.
Frågan om flyktingkvoten är särskilt aktuell i dagsläget med tanke på de enorma flyktingströmmar som förväntas uppstå vid en eventuell militär attack mot Afghanistan. Sverige måste därför i nuläget ytterligare öka anslaget till UNHCR. Folkpartiet anser även att anslaget till UNHCR bör höjas permanent. Sverige måste även vara berett på att kunna ta emot ett betydande antal flyktingar från Afghanistan i fall UNHCR begär det.
Folkpartiet liberalerna förespråkar en gemensam europeisk flyktingpolitik som grundar sig på humanitet och solidaritet. Samarbete är enligt vår mening en förutsättning för en liberalisering av politiken inom hela EU. Flyktingfrågornas gränsöverskridande karaktär gör det naturligt att föra dem till de frågor som avgörs med majoritetsbeslut inom unionen.
En humanare flyktingpolitik i Europa är också det bästa sättet att bekämpa den alltmer omfattande människosmugglingen. Hårdare regler kommer bara att leda till ännu vidrigare förhållanden för dem som smugglas. EU:s beslut att ålägga transportföretag myndighetsuppgifter för att hindra flyktinginvandring bör snarast rivas upp.
EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa och gör att människosmugglingen ökar. Listan över viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare, utan den bör tvärtom kortas radikalt. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte den motsatta.
Folkpartiet liberalerna vill se en flexibel lagstiftning i Sverige och EU när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan svårligen helt förutses i lagparagrafer. Oavsett hur familjen ser ut ska dess betydelse som grundläggande social och ekonomisk enhet erkännas även av svensk utlänningslagstiftning, som den erkänts i en rad internationella konventioner om mänskliga rättigheter.
Flyktingpolitik och arbetskraftsinvandring har olika syften. Det är viktigt att slå fast att ekonomiska skäl eller rådande konjunkturläge aldrig får styra flyktingpolitiken. Men det finns beröringspunkter mellan de båda migrationsformerna. För en flykting som misslyckats att bevisa sina flyktingskäl kan möjligheten att arbetskraftsinvandra bli en sista möjlighet. För både Sverige och hela Europeiska unionen gäller att det finns uppenbara ekonomiska och demografiska skäl att liberalisera reglerna för arbetskraftsinvandring.
1 Sammanfattning 5
2 Innehållsförteckning 8
3 Förslag till riksdagsbeslut 9
4 Återupprätta flyktingpolitiken 11
5 Migrationspolitik och asylrätt 11
5.1 Värna asylrätten 12
5.2 Ett vidgat flyktingbegrepp 13
5.3 Humanitära skäl 14
5.4 Värna barnens säkerhet 14
5.5 Besöksviseringspolitik 15
5.6 Förebyggande av flykt och återvändande 16
5.7 Höj den totala flyktingkvoten 17
6 En gemensam europeisk flyktingpolitik 18
6.1 Dublinkonventionen 19
6.2 Human flyktingpolitik mot människosmuggling 20
6.3 Ompröva transportörsansvaret 21
6.4 Viseringsregler inom EU 21
7 Anhöriginvandring 22
8 En rättssäker och human asylprocess 22
8.1 Problem med nuvarande ordning 23
8.2 Internationell och nationell kritik 24
8.3 En fullständig tvåpartsprocess i asylärenden 24
8.4 Nej till specialdomstol 25
8.5 Korta handläggningstiderna 25
8.6 Asylansökan i hela Sverige 26
8.7 Orättfärdig asylbehandling och bristande bedömningsunderlag 26
8.8 Gömda flyktingar 27
9 Friare arbetskraftsinvandring – ett steg mot friare rörlighet 28
9.1 Tidigare arbetskraftsinvandring 28
9.2 EU och kandidatländerna 29
9.3 Hur gå vidare i svensk lagstiftning? 30
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att värna asylrätten i Sverige och Europa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett vidgat flyktingbegrepp.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en förändring av utlänningslagstiftningen för att möjliggöra en tolkning av begreppet humanitära skäl enligt normalt språkbruk.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att vid bedömning av humanitära skäl skall, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid samt integration tas i beaktande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att integration och vistelsetid skall tillmätas särskild betydelse i barnärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en parlamentarisk utredning för att se över bestämmelserna om barnets bästa och deras tillämpning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att undvika att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om flyktingbarn som kommer ensamma till Europa.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en enklare, snabbare och mer generös besöksviseringspolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för förebyggande av flykt och återvändande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att varje återvändandepolitik fullt ut måste respektera den enskildes valfrihet och att konjunkturskäl aldrig får vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ansträngningar när det gäller att höja flyktingkvoten i Sverige och globalt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nödvändigheten av att samordna EU:s medlemsstaters minimiansvar på det flyktingpolitiska området.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att flyktingpolitiken förs till de områden där majoritetsbeslut tillämpas.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Dublinkonventionen ger Sverige en möjlighet, men absolut ingen skyldighet, att överlämna asylsökande till annat EU-land.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den enda rätta vägen att bekämpa människosmuggling är att tillämpa en mer human europeisk flyktingpolitik.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att EG-direktivet om transportörsansvar måste bli föremål för omförhandling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att aktivt verka för att korta listan av viseringspliktiga länder.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en flexiblare lagstiftning i Sverige och EU när det gäller anhöriginvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att omgående presentera ett förslag till ny instans- och processordning i utlänningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utformningen av en ny instans- och processordning i utlänningsärenden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att korta handläggningstiderna.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om asylansökan i hela Sverige.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en översyn av de bedömningsunderlag som Migrationsverket och Utlänningsnämnden använder sig av i asylprocessen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om gömda flyktingar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att verka för att medborgare i nya EU-länder omedelbart skall omfattas av den fria rörligheten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att liberalisera reglerna för arbetskraftsinvandring.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att tillsätta en utredning som klarlägger behoven av sådana förändringar i regelverket som möjliggör en mer omfattande arbetskraftsinvandring.
Folkpartiet liberalerna ser som en av sina viktigaste uppgifter idag att ta strid för en ny human och solidarisk flykting- och invandringspolitik för Sverige och EU. Som liberaler kan vi inte stillatigande se på hur västvärlden gång efter annan sviker sitt humanitära ansvar. Vi liberaler eftersträvar en värld med öppna gränser där demokrati och mänskliga rättigheter är de värderingar som styr umgänget mellan människor liksom mellan länder. På samma sätt som EU en gång formulerade principen om människors fria rörlighet inom unionen är det även en långsiktig liberal vision att bygga en värld där den fria rörligheten gäller alla.
De senaste åren har världen genomgått stora förändringar. Den ökade globaliseringen har lett till ökat välstånd för många människor runt om i världen, gränserna mellan länder suddas ut och det blir allt lättare för människor att flytta och röra sig fritt mellan stater. Samtidigt befinner sig hundratals miljoner människor på vårt klot i svår fattigdom. Krig och förtryck av enskilda pågår kontinuerligt. Demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna breder glädjande nog ut sig, men fortfarande lever stora delar av världens befolkning under diktatur och i ofrihet. Många tvingas som en följd därav att fly. FN:s flyktingorgan, UNHCR, räknar med att omkring 50 miljoner människor idag är på flykt runt om i världen.
Att skydda människor som tvingas fly för sitt liv eller undan förföljelse är en medmänsklig skyldighet. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige och övriga medlemsstater i EU tillhör de länder som kan erbjuda skydd åt människor på flykt. Den svenska flyktingpolitiken, liksom den som bedrivs av medlemsländerna inom EU, har dock blivit allt mindre human. Det finns flera tecken som visar på att så faktiskt är fallet; Sverige avvisar traumatiserade flyktingar tillbaka till Kosovo trots bristande vårdmöjligheter och instabilitet i området, flyktingsmugglingen till Europa ökar med många tragiska incidenter med dödlig utgång som följd, Sverige avvisar homosexuella asylsökande från Iran trots att homosexualitet där är belagt med dödsstraff, handläggningstiderna för den som väntar på ett beslut om han eller hon får uppehållstillstånd i Sverige är ofta flera år, åtaganden om mottagande av kvotflyktingar följs ej av den svenska regeringen etc. Listan på bristerna i den svenska och europeiska flyktingpolitiken kan göras mycket längre.
Det är en skam att svensk flyktingpolitik blivit mer restriktiv. Sverige borde istället gå i spetsen för en flyktingpolitik på humanitetens grund och inte dras med i en allt snålare och omänskligare europeisk trend. Det är dags att återupprätta flyktingpolitiken!
Det numera populära begreppet migrationspolitik består i huvudsak av tre delar: flyktingpolitiken, reglerna för anhöriginvandring samt reglering av arbetstillstånd.
Sedan 80-talet har det i den svenska liksom i den europeiska debatten gjorts en – inte alltid omedveten – sammanblandning av flyktingar och invandrare/migranter i största allmänhet. Genom att antyda att asylsökande kommer från fattiga länder skapas intrycket att de asylsökande huvudsakligen är ute efter att förbättra sin ekonomiska och sociala situation. Så skapas den politiska grunden för att göra asylpolitik till en del av den allmänna invandringspolitiken.
Begreppssammanblandningen gjordes som tydligast när regeringen i sin proposition 1997/98:23 ändrade beteckningen för den svenska flyktingpolitiken från just flyktingpolitik till migrationspolitik. Folkpartiet kritiserade denna namnändring som ett maskeringsförsök av en stramare flyktingpolitik som alltsedan dess har varit verklighet i Sverige. Asylrätten måste hållas isär från den allmänna migrationspolitiken.
Följderna av de många inskränkningarna i den svenska asyl- och flyktingpolitiken som vidtogs genom riksdagens beslut december 1996 har blivit alltmer uppenbara. Det gäller kriterierna för bedömning av skyddsbehov samt bedömningen av anhöriginvandring. Det gäller också rättstryggheten i asylprocessen liksom instansordningen för densamma.
Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen motionerat om att de flyktingpolitiska beslut som fattades 1996 borde omprövas. Vi tvingas dock konstatera att inga förändringar har skett i riktning mot en mer human svensk flyktingpolitik fram till i dag. Socialdemokraterna fortsätter envetet att försvara de förändringar som gjordes 1996. Med aktivt stöd från Moderaterna och passivt stöd från Vänsterpartiet och Miljöpartiet har regeringen kunnat fortsätta den inslagna vägen.
Respekten för de mänskliga rättigheterna ska hävdas internationellt. Om människors rätt kränks är det den demokratiska omvärldens skyldighet att erbjuda en fristad för dem som begär skydd undan förföljelse. Världens länder har ett gemensamt ansvar för att alla flyktingar ges ett människovärdigt mottagande. Inga länder kan svära sig fria från ansvar när människor på flykt söker skydd. Att värna asylrätten i Sverige och i Europa måste vara utgångspunkten för svensk flyktingpolitik. Det kan aldrig ersättas med kraftfulla åtgärder i andra avseenden.
Genom att enskilda länder gör sin asylpolitik mer restriktiv blir inte skyddsbehoven mindre omfattande. De asylsökande skyfflas bara runt mellan olika stater och främst till dem som relativt sett försöker föra en liberal asylpolitik. I längden blir det svårt för ett enskilt land att stå emot en nedåtgående spiral, när åtskilliga andra höjer tröskeln för asylsökande att få sina skyddsbehov prövade.
Asylansökningar ska prövas individuellt för den enskilde på hans eller hennes egna meriter. Denna princip, med sin grund i Genèvekonventionen, får aldrig ruckas på. Den enskilde asylsökande är just en enskild individ som oavsett etnisk, nationell, politisk eller religiös hemvist ska bedömas som en enskild individ och inte som medlem i en grupp.
Folkpartiet ser med oro på hur man inom EU kan vara på väg att införa begreppet säkra ursprungsländer och säkra tredje länder. Alla stater kan potentiellt kränka mänskliga rättigheter och därför kan inget land per automatik betraktas som säkert.
Den enskilda människan har sina egna värderingar och prioriteringar. Det som är naturligt och självklart för den ene kan vara helt fel för dennes landsman, tros- eller åsiktsfrände. I flyktingpolitiken får vi aldrig förlora den enskilda människan ur sikte.
Genèvekonventionen firar i år sitt 50-årsjubileum. Den har genom sin breda anslutning en central ställning i den internationella flyktingpolitiken. De grundläggande begreppen i konventionen, som asylrätten, måste försvaras med all kraft. Världen har under 50 år genomgått en rad förändringar. Efter alla dessa år framstår det idag som mycket angeläget att i Sverige och Europa pröva om det finns möjlighet att utifrån Genèvekonventionen tillämpa en modern och vidare tolkning av flyktingbegreppet.
EU-kommissionen har helt nyligen presenterat ett direktivförslag till hur EU-länderna gemensamt bör tolka Genèvekonventionen. Förslaget innebär glädjande nog en, i jämförelse med svensk och övrig EU-praxis, vidare tolkning av vem som ska ha rätt att kalla sig flykting och därmed få skydd inom EU. Bland annat omfattar förslaget även den som känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av att han eller hon hör till en ”särskild samhällsgrupp”. Hit räknas bl a kön, sexuell läggning samt familjetillhörighet.
Ett genomförande av kommissionens förslag i dess nuvarande form vore välkommet. De miniminivåer som anges är lagda på en överlag tillfredsställande hög nivå. För svensk del skulle ett genomförande innebära att den olyckliga uppdelningen mellan flyktingar och ”övriga skyddsbehövande” som stadgas genom 3 kap. 3 § punkt 3 i den svenska utlänningslagen kunde upphöra. Det är enligt Folkpartiets uppfattning bra. Sedan genomförandet av 1997 års reform av utlänningslagen, vars syfte bland annat var att stärka skyddet för dem som tvingas fly på grund av sitt kön eller homosexualitet, har endast ett fåtal personer beviljats uppehållstillstånd med hänvisning till skyddsregeln om övriga skyddsbehövande i 3 kap. 3 § punkt 3 utlänningslagen. Tillämpningen av den nya skyddsregeln har använts mycket sparsamt, vilket i praktiken har medfört att skyddet för denna grupp har försämrats.
Folkpartiet liberalerna anser således att det skulle innebära en förstärkning om möjligheten fanns att vidga den nuvarande tolkningen av flyktingbegreppet så att även förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning innefattades. Sverige bör göra de nödvändiga förändringar som krävs i lagstiftningen vad beträffar skyddsregeln om övriga skyddsbehövande och dess tillämpning redan innan direktivet antas och implementeras i svensk lagstiftning. Vidare bör Sverige aktivt verka för att kommissionens förslag inte tillåts urholkas, utan istället förbättras genom att även låta personer som flyr undan krig och svält, krigsvägrare samt personer som förföljs av annan än staten anses som flykting enligt Genèvekonventionens principer.
I utlänningslagen nämns humanitära skäl som en anledning att få stanna i vårt land. Den praxis som utvecklats här är idag mycket restriktiv. Det visar flertalet avvisningsbeslut som fattats av invandringsmyndigheterna. Trots läkarutlåtanden om uppenbara medicinska vårdbehov för flyktingar, på grund av t ex posttraumatiskt stressyndrom, fattar Migrationsverket och Utlänningsnämnden ändå avvisningsbeslut.
Det man i dagligt tal uppfattar vara ett humanitärt skäl gäller inte inom utlänningslagen. Lagens ord betyder något helt annat och mycket snävare än vad orden betyder i vanligt språkbruk. Detta klargjorde generaldirektören i Utlänningsnämnden i en analys vid en utfrågning i riksdagens socialförsäkringsutskott, vilket många flyktingexperter vetat hela tiden. Det krävs i princip upprepade självmordsförsök eller livshotande sjukdom om uppehållstillstånd skall beviljas.
Denna restriktiva praxis av vad som skall betraktas som humanitära skäl drabbade under våren 2001 ett tusental flyktingar från Kosovo som fick avslagsbeslut på sina asylansökningar. Ett stort antal av dessa flyktingar hade varit utsatta för svåra övergrepp i Kosovo, t.ex. våldtäkter, eller varit vittnen till fasansfulla händelser. Bland dessa vittnen fanns många barn. Invandringsmyndigheterna var enligt vår mening inte lyhörda för dessa omständigheter och beaktade ej heller att det saknades vårdmöjligheter för traumatiserade personer i Kosovo. UNHCR pekade även tydligt på det olämpliga i att skicka tillbaka människor med svåra krigsupplevelser bakom sig till Kosovo. Tillsammans med fyra andra av riksdagens partier försökte Folkpartiet stoppa avvisningen av kosovoflyktingar, men en riksdagsmajoritet bestående av Socialdemokraterna och delar av Moderaterna gick emot fempartiförslaget. Folkpartiet beklagar detta djupt. Beslutet innebär att svårt traumatiserade människor skickas tillbaka till ett område som är allt annat än säkert.
Det är angeläget att en förändring av utlänningslagstiftningen kommer till stånd så att det blir möjligt att tolka begreppet humanitära skäl enligt vad som är normalt språkbruk. Vid bedömning av humanitära skäl bör, förutom klara medicinska vårdbehov, även vistelsetid och integration tas i beaktande. I barnärenden skall integration och vistelsetid tillmätas självständig betydelse.
I utlänningslagen skall, med hänvisning till Barnkonventionen, hänsyn tas till barnets bästa. Men praxis talar ett annat språk. Portalparagrafen med den närmast till intet förpliktande formuleringen om barnets bästa har visat sig ha ringa betydelse. Tyvärr visar många fall att hänsyn inte tas i tillräckligt hög grad. Ansökningar om uppehållstillstånd från barn som varit utsatta för allvarliga övergrepp har vid ett flertal tillfällen avslagits av invandringsmyndigheterna med motiveringen att det inte rört sig om systematisk förföljelse.
I förarbetena till lagen sägs att kravet om barnets bästa ej är absolut. Hänsynen till andra viktiga intressen, såsom samhällets intresse att reglera invandringen, kan leda till att åtgärder som i och för sig inte är förenliga med barnets bästa ändå måste vidtas. Detta är enligt vår mening inte acceptabelt. Hänsyn till barnets bästa måste som regel gå före samhällets intresse av att reglera invandringen, särskilt i de fall där det är uppenbart att barn varit utsatta för allvarliga övergrepp och därav har medicinska vårdbehov. En parlamentarisk utredning bör snarast tillsättas med uppgift att se över bestämmelserna om barnets bästa och deras tillämpning.
I Sverige har under senare år många barn gömt sig under förhållanden som är helt oacceptabla. Det är inte acceptabelt att familjer splittras i samband med förvarstagning och verkställighet av avvisning. Här måste en förändring ske, såväl av lagen som av praxis. Kan en sökandes bristande trovärdighet inte med absolut säkerhet styrkas, ska principen ”hellre fria än fälla” gälla vid den slutliga bedömningen av rätten till uppehållstillstånd. Det innebär att vid osäkerhet ska den för sökande gynnsammaste tolkningen gälla.
Barnombudsmannen, BO, har granskat lagen om rätten för asylsökande barn att komma till tals i asylärenden. Av ett 80-tal granskade ärenden var det bara 4 av 159 barn som fått komma till tals. Det finns således anledning att rikta allvarlig kritik mot den bristande förmågan eller viljan hos Migrationsverkets ledning, när det gäller att följa lagstiftningen i vårt land. Det måste finns resurser för att kunna genomföra samtal med barn som själva har svårt att hävda sina rättigheter. Syftet med lagändringen var att öka barnens synlighet i familjen och inte betrakta dem som ett bihang till föräldrarna.
Antalet barn som kommer ensamma till Europa och söker asyl har ökat under 90-talet. Enligt FN:s flyktingkommissariat UNHCR kom under 1999 över 13 600 barn till Europa. Enligt en rapport från Röda korset och UNHCR är väpnade konflikter, tortyr, övergrepp på grund av etnicitet, religion, kön eller politisk åsikt de vanligaste orsakerna till att ensamma barn kommer till Europa för att söka skydd och asyl. Sverige och övriga europeiska länder får allt svårare att klara av att ta hand om den växande skara ensamma barn som söker asyl.
EU har ett gemensamt ansvar för att ta hand om de flyktingbarn som söker sig till Europa. Därför krävs en harmonisering av EU:s flyktingpolitik som garanterar att ensamkommande barn får skydd enligt internationella flyktingkonventioner. Vidare krävs att ensamkommande barn ska ha samma rätt till skydd som barnen i EU-länderna. Omhändertagandet av de ensamkommande barnen måste förbättras och utgå från barnets bästa.
Människor som lever i Sverige med permanent uppehållstillstånd och kanske rent av svenskt medborgarskap har rätt att kunna få besök av sina närmaste anhöriga i sitt nya hemland. Att få besök av nära och kära får inte vara en ynnest som svenska utlänningsmyndigheter beviljar bara när det inte finns något skäl som talar emot. I dag tvingas många nya svenskar uppleva hur Migrationsverket regelmässigt avslår ansökningar om besöksvisum för anhöriga från vissa länder bara därför att man inte kan utesluta att någon skulle vilja stanna kvar i Sverige efter inresa.
Det är oacceptabelt att människor inte kan få besök av sina anhöriga i sitt nya hemland. Tio år efter järnridåns fall i Europa har murarna kring Sverige höjts. Det finns anledning att tro att den förda viseringspolitiken är rent kontraproduktiv. Om den normala viseringspolitiken för släktbesök gjordes enklare, snabbare och generösare, skulle många anhöriga, inte minst åldriga föräldrar, inte se sig tvingade att söka uppehållstillstånd i Sverige. De skulle istället regelbundet kunna besöka sina anhöriga i deras nya hemland.
En samordnad politik för att bidra till att förebygga och/eller undanröja orsaker till flykt och påtvingad migration ska vara ett viktigt inslag i Sveriges internationella agerande såväl bilateralt som multilateralt. Här bör inte minst olika FN-organ som t ex UNHCR få ett kraftfullt stöd. UNHCR spelar en mycket viktig roll i arbetet med att hjälpa flyktingar runt om i världen. Dessvärre är det en organisation som har svårt att få de reguljära resurser som arbetet kräver. I Folkpartiets motion om utvecklingspolitiken föreslås ökade svenska anslag till UNHCR.
Det handlar i dessa sammanhang emellertid om utvecklingstendenser på mycket lång sikt, varför sådana insatser inte kan ställas mot en fortsatt generös mottagning av asylsökande i vårt eget land. Sveriges u-landsbistånd riktas och ska i hög grad riktas till de fattigaste länderna och endast i liten utsträckning till de länder varifrån det stora flertalet asylsökande från tredje världen till Europa kommer.
Antalet som söker asyl i Europa är litet i förhållande till det stora antalet flyktingar som finns och även fortsättningsvis kommer att finnas i tredje världen. Oavsett om antalet asylsökande i de rika länderna varit stort eller ej har det alltid varit svårt för de internationella hjälpinsatserna att uppbringa tillräckligt ekonomiskt stöd för bistånd till de många flyktingarna i tredje världen. Stöd i närområdet har varit alltför eftersatt i internationell flyktingpolitik. Sverige har tillsammans med andra nordiska länder hört till dem som gått främst när det gäller att ställa upp för de internationella hjälpinsatserna. Det arbetet måste intensifieras. I den mån ökade hjälpinsatser minskar antalet som ser sig tvingade att ge sig iväg och söka skydd längre bort är det givetvis mer än välkommet för den enskilde. Ökat stöd i närområdet får dock aldrig tas som intäkt för en mer restriktiv asylpolitik i våra länder.
Att tvingas lämna sitt hemland för oviss tid är för många flyktingar och deras anhöriga ett svårt beslut med följder för den enskilde, som kan vara mycket svåra att hantera. För många framstår möjligheten att återvända hem som helt otänkbar. Så var fallet för alla dem som flydde undan kommunismen fram till 1989. För andra åter är längtan att i en inte alltför avlägsen framtid kunna återvända hem till ett land, där det åter blivit möjligt för dem att leva utan hot, det som gör tiden i asyl möjlig att uthärda.
Viljan och förmågan att förverkliga drömmen om ett återvändande beror till sist alltid på hur situationen i hemlandet förändras. Det är något som aldrig kan förutses. Till flyktingskapet hör både att den som aldrig trodde på en återkomst ändå kan få uppleva den möjligheten och att den som varit helt inriktad på att återvända hem aldrig får möjligheten eller om den ändå kommer inte visar sig kunna återvända hem.
Stöd till återvandring för den som så önskar måste alltid vara ett viktigt inslag i en human flyktingpolitik. Viljan att återvända är individuell och varje återvändarpolitik måste fullt ut respektera den enskildes valfrihet. Det samhälle som tar emot flyktingar måste också vara berett att låta dessa människor stanna. Konjunkturskäl får aldrig vara orsak till att stimulera ett ökat återvändande av flyktingar.
Omkring 50 miljoner människor är enligt UNHCR för närvarande på flykt i världen. Många av de länder som tar emot mest flyktingar är själva ofta plågade av konflikter, fattigdom och förtryck. Ett stort antal befinner sig idag i länder som Afghanistan, Iran, Pakistan, Sudan och Tanzania.
Flertalet av världens flyktingar når aldrig särskilt långt. Drygt hälften av dem är internflyktingar, d.v.s. flyktingar inom sitt eget land. En stor del av dessa flyktingar är särskilt utsatta för hot och repressalier i sina hemländer, har krigstrauman och lägerboende i tiotals år bakom sig.
Sedan 1950-talet har UNHCR tillsammans med ett antal länder i den rika delen av världen samarbetat om att ta emot kvotflyktingar för att möjliggöra för de värst utsatta och för dem som aldrig lyckas söka asyl på egen hand att få en fristad. 18 länder i världen, däribland Sverige, tar i dag emot kvotflyktingar. Sverige ska kunna ta emot ca 1 840 kvotflyktingar årligen. Det har Sveriges riksdag beslutat. Trots detta fick förra året endast 1 500 personer uppehållstillstånd inom flyktingkvoten. I år kommer Sverige sannolikt att ta emot ca 1 250 kvotflyktingar.
Mottagande av flyktingar från världens stora flyktinghärdar är en viktig del av en liberal flyktingpolitik. Enligt Folkpartiets uppfattning är den svenska flyktingkvoten dock allt för begränsad. Mot bakgrund av de enorma flyktingströmmar som finns runt om i världen och att de allra flesta flyktingar ej någonsin lyckas söka asyl på egen hand, anser Folkpartiet att Sverige liksom övriga kvotflyktingmottagande länder kraftigt bör höja ambitionerna när det gäller flyktingkvoten.
Frågan om flyktingkvoten är särskilt aktuell i dagsläget med tanke på de enorma flyktingströmmar som förväntas uppstå vid en eventuell militär attack mot Afghanistan. Sverige måste därför i nuläget ytterligare öka anslaget till UNHCR. Sverige måste även vara berett att kunna ta emot ett betydande antal flyktingar från Afghanistan i fall UNHCR begär det.
Inför stora internationella flyktingkatastrofer ska Sveriges åtaganden vad gäller flyktingkvoten fullföljas. Sådana situationer får ej användas som ursäkt för att avbryta gjorda utfästelser om att ta emot flyktingar från andra länder, vilket den socialdemokratiska regeringen tragiskt nog valde att göra när massflyktssituationen uppstod i samband med Kosovo-krisen. Det är vidare angeläget att Sverige verkar för att fler länder i världen åtar sig att ta emot kvotflyktingar.
Arbetet med att utforma en gemensam asyl- och flyktingpolitik i EU befinner sig i en formativ fas. De senaste åren har dock fokus kommit att hamna på hur EU ska kunna hålla flyktingar borta från Europa snarare än hur vi ska kunna hjälpa människor i behov av en fristad. Asylrätten har kommit att uppfattas som ett problem snarare än som en mänsklig rättighet.
Europasamarbetet har allt sedan starten präglats av att visioner satts upp som många ifrågasatt om de verkligen kan förverkligas. Det spännande med samarbetet är att många av de högt ställda målen, trots tillfälliga motgångar, har uppnåtts. Vad gäller flykting- och invandringsfrågor har dock de humana visionerna allt som oftast lyst med sin frånvaro.
Den fria rörligheten för personer är en av grundstenarna i EU-samarbetet om den inre marknaden. Man kan säga att den fria rörligheten för personer innehåller olika delar varav flera har förverkligats, såsom den gemensamma arbetsmarknaden, etableringsrätten och erkännandet av utbildningar. Men däremot har kontrollen av personer vid gränserna inte avskaffats. Schengensamarbetet innebär att kontrollen vid de inre gränserna avskaffas för de EU-länder som ansluter sig.
Asylrätten på Genèvekonventionens grund måste värnas inom ramen för en gemensam europeisk flyktingpolitik. Den regeringskonferens som avslutades i Amsterdam i juni 1997 fick till resultat att de s.k. Schengenreglerna görs till en del av EU-fördragen. I Schengenavtalet ingår bl.a. inrättande av en gemensam europeisk flyktingpolitik.
Rättigheterna för tredjelandsmedborgare som lever i unionen måste stärkas. Vi anser att samma rättigheter och skyldigheter ska gälla för medborgare från tredje land som för EU-medborgare överallt i unionen.
De senaste årens skärpning av asylpolitiken i samtliga EU-länder är oroväckande. I dag skyfflas människor runt som boskap mellan olika länder för att få söka asyl. En gemensam flyktingpolitik medför att alla medlemsländer tvingas ta ansvar. Praxis för beviljandet av asyl varierar mellan EU-länderna. Situationen skiljer sig avsevärt mellan länderna i EU. I dag är Tyskland, Holland och Sverige de länder i EU som tar emot flest flyktingar. En samordning av medlemsstaternas minimiansvar på det flyktingpolitiska området är nödvändig, om åtminstone några länder i praktiken ska kunna bedriva en mer generös flyktingpolitik. Det är inte de minst generösa länderna som ska sätta normen. Det synsättet måste prägla tillämpningen av såväl Schengenavtalet som Dublinkonventionen, vilka båda berör flyktingpolitiken.
EU och dess medlemsstater måste på plats bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly och bege sig till andra länder. Genom vårt medlemskap i EU kan vi verka för att mobilisera omfattande stöd till de människor som tvingas på flykt genom ett mer direkt stöd till grannstater som ger dem skydd. Detta är inget alternativ utan utgör ett komplement till att ge människor som faktiskt flyr skydd. Vårt engagemang får inte göra halt vid Europas gränser. Som liberaler tar vi strid med dem som vill bygga ”Fästning Europa”. Människors lika värde oavsett nationalitet måste alltid hävdas. Ur respekten för den enskilda människan växer internationalismen.
Folkpartiet vill ha en europeisk flyktingpolitik, som bättre fördelar bördorna av mer omfattande flyktingströmmar mellan de europeiska länderna och där den gemensamma flyktingpolitiken är ett golv för de enskilda ländernas lagstiftning. Vi vill att den europeiska, såväl som den svenska, flyktingpolitiken i framtiden ska vara mer human än den är i dag. Det förutsätter att flyktingpolitiken förs till de områden där majoritetsbeslut kan tillämpas.
Dublinkonventionen är en överenskommelse mellan EU:s medlemsländer om vilken stat som har ansvaret för prövningen av en ansökan om asyl som framställs i något av EU-länderna. Efterhand som nya rättsakter antas som täcker in de frågor Dublinkonventionen reglerar, kommer konventionen att upphöra att gälla. Frågan om asylland blir då en del av EU:s gemenskapspolitik.
Konventionen bygger på tanken att alla medlemsstater har samma förutsättningar att ge skydd åt asylsökande. En asylsökande ska därför som huvudregel få sin ansökan prövad i det första land där han kan få skydd. En förutsättning för att Dublinkonventionen ska uppnå sitt syfte är att gemensamma minimiregler införs, en harmonisering av EU-ländernas asylrätt. Det är av största vikt att Sverige inte accepterar en harmonisering som innebär en försämring av asylrätten jämfört med nuvarande svenska regler och praxis.
Det finns dock problem med utformningen av Dublinkonventionen som den ser ut i dag. För det första är reglerna i konventionen mycket komplicerade och svårförutsägbara för den asylsökande. Detta innebär att rättssäkerheten för den enskilde blir lidande. Enligt Dublinkonventionens regler blir det första EU-land, dit den sökande kommer, ansvarigt för prövningen, även om det bara har varit fråga om en genomresa. Denna bestämmelse är ytterst svårförutsägbar för de asylsökande. De kan vara på väg till Sverige för att söka asyl just här eftersom de har vänner eller släktingar i landet. De råkar ta fel färdmedel eller fel färdväg, och återsänds till Tyskland eller Danmark.
För det andra är tidsfristerna vid tillämpningen av konventionen ett problem. Tidsfristerna ska garantera att den asylsökande inte behöver vänta under en alltför lång tid innan frågan om ansvarigt land är avgjord. I praktiken accepterar EU-länderna ofta att överta ansvaret för en asylansökan även om en tidsfrist har överskridits. Den asylsökande kan inte åberopa att tidsfristen har överskridits och att han därför har rätt att stanna i det land där han har sökt asyl. Det är endast den stat som ska överta prövningen som kan göra denna invändning. För den enskilde asylsökande innebär detta att han kan få vänta under en mycket lång tid i ett land innan hans asylansökan överhuvudtaget börjar prövas.
Dublinkonventionen ger en möjlighet men absolut ingen skyldighet för Sverige att överlämna asylsökande till annat EU-land. Det finns ingenting som hindrar att Sverige låter bli att tillämpa Dublinkonventionen i vissa fall. Det måste finnas större utrymme för att av humanitära skäl, t ex på grund av sjukdom eller familjeanknytning, låta asylprövningen ske i Sverige.
Arbetet går alltför långsamt med nya regler för den gemensamma flykting- och asylpolitiken. Samtidigt ökar den illegala invandringen, inte minst som en följd av de allt högre murar som staterna sätter upp för människors möjlighet att röra sig över gränserna. Enligt det internationella centret för migration (ICMPD) i Wien smugglas minst 400 000 människor in illegalt i EU varje år. Men mörkertalet är enormt. Den riktiga siffran kan vara flera gånger högre.
Flera FN-rapporter visar att människosmugglingen ökar lavinartat. Merparten av de illegala invandrarna till Europa kommer från forna Sovjetunionen, Kina, Turkiet, Albanien, Irak och Nordafrika.
Under de senaste åren har vi kunnat bevittna flera tragiska exempel på följderna av människosmugglingen till Europa. Händelsen i Dover sommaren 2000 då 58 människor påträffades döda i en lastcontainer är ett av de mest fruktansvärda exemplen. Tyvärr har debatten härefter kommit att fokusera på hur människosmugglarna ska bekämpas istället för att fokusera på bristerna i medlemsländernas nuvarande asyl- och flyktingpolitik.
Förslag har lagts fram om att skärpa och harmonisera straffen för människosmuggling. Sådana åtgärder kan tyckas nödvändiga för att komma åt de allvarligaste exemplen på hur affärsmässig människosmuggling hänsynslöst utnyttjar människors nöd. Problemet är dock att förslagen inte har gjort någon åtskillnad mellan människosmuggling med eller utan vinstsyfte. Enligt Folkpartiets uppfattning är detta helt oacceptabelt. Det får under inga som helst omständigheter införas sanktioner mot människosmuggling där vinstsyftet tagits bort.
Den ökande människosmugglingen – som vi givetvis bör se allvarligt på, med tanke på de omständigheter den bedrivs under – är i huvudsak ett resultat av att EU:s medlemsstater med olika skärpta procedurregler gör det allt svårare för människor att få sin asylfråga prövad. Att göra ytterligare skärpningar i bekämpandet av människosmuggling är enligt vår uppfattning fel väg att gå. Hårdare regler kommer bara att leda till än vidrigare förhållanden för dem som smugglas.
Istället måste arbetet nu fokusera på att skapa gemensamma regler för vilka skäl som ska bedömas som tillräckliga för att bevilja asyl och hur asylansökningar ska bedömas. Strävan måste här vara att ta fram en gemensam bedömning på så humanitär nivå som möjligt. Annars kommer ribban att sättas av de mest restriktiva staterna, eftersom effekten blir att asylsökande söker sig till de stater där sannolikheten att få asyl är störst. På detta område har hittills inga framsteg gjorts inom EU.
En annan bidragande orsak till den ökade människosmugglingen är, förutom viseringsreglerna, även det s k transportörsansvaret. Det senare innebär att myndigheterna genom att bötesbelägga transportörer ska få transportbolag i utfärdslandet att bedöma varje resandes möjlighet att få asyl. På så vis slipper ett mottagarland överhuvudtaget att pröva eventuella asylansökningar eftersom dessa inte når fram till landet i fråga. Detta står inte i överensstämmelse med Genèvekonventionens principer som innebär just att alla har rätt att få sina asylskäl prövade i sak i vederbörlig och rättssäker ordning.
Folkpartiet liberalerna beklagar djupt att regeringen, under svenskt ordförandeskap i EU, i våras gick med på att införa ett utökat transportörsansvar. Det gjorde man trots ett massivt motstånd från samtliga svenska riksdagspartier utom Socialdemokraterna och Moderaterna, enskilda organisationer samt samtliga svenska Europaparlamentariker.
Folkpartiet liberalerna är mycket kritiska till hur regeringen hanterade denna fråga. Redan nuvarande svenska bestämmelser om transportörsansvar innebär att ett stort ekonomiskt ansvar åläggs transportören för det fall att den resande saknat korrekta resehandlingar. Att en skärpning av reglerna nu kommer att genomföras är därför mycket beklagligt. Folkpartiet liberalerna anser att Sverige borde ha tagit strid mot att skärpa transportörsansvaret innan förslaget accepterades av regeringen. Om så hade krävts borde den svenska regeringen drivit frågan till EG-domstolen.
Det åligger Sverige att ständigt, vid varje förhandlingstillfälle, försöka förändra EG-rätten så att den bättre motsvarar den inriktning det finns majoritet för i Sveriges riksdag. Folkpartiet liberalerna anser att EG-direktivet om transportörsansvar måste bli föremål för omförhandling, vilket riksdagen bör ge regeringen tillkänna.
EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa och gör att människosmugglingen ökar. Dagens praxis att visumbelägga 130 länder som inte är välmående demokratier är inte värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom.
I dag krävs visering för resa till Sverige från flertalet länder i världen. Den gemensamma listan över viseringspliktiga länder har växt ytterligare med Sveriges anslutning till Schengenavtalet. Bland de viseringspliktiga länderna finns alla de varifrån de flesta asylsökande i Sverige och EU kommer. Det är uppenbart att viseringspolitiken används för att göra det svårare för människor med skyddsbehov att söka asyl i Västeuropa. Listan över viseringspliktiga länder får inte tillåtas växa ytterligare. Sverige måste aktivt verka för att listan görs kortare.
Utöver flyktinginvandring och arbetskraftsinvandring utgör anhöriginvandring den tredje huvudsakliga möjligheten till immigration. Det är en rimlig human utgångspunkt att människor ska kunna träffa en livskamrat från ett annat land och att familjer som skingrats i största möjliga mån ska kunna återförenas.
1996 års förändringar av migrationspolitiken innebar även en betydande inskränkning av anhörigas möjligheter att få tillstånd att återförenas med person som fått uppehållstillstånd i Sverige. Den praxis som utvecklats av Migrationsverket och Utlänningsnämnden gör att såväl ”hushållsgemenskap” som ”beroendeförhållande” ska ha funnits i hemlandet och dessutom mycket nära i tiden i förhållande till att ansökan om anhöriginvandring sker. Det bygger på en mycket etnocentrisk uppfattning av kärnsvensk modell. Vad värre är, drabbar den allra hårdast människor som drivits på flykt undan krig eller förföljelse – dem som flyktingpolitiken framför allt tar sikte på att värna. Antalet månader man levt eller inte levt tillsammans före eller efter uppbrottet från hemlandet bör inte vara avgörande för om man ska bevilja uppehållstillstånd för anhöriginvandring. Fokus ska självklart sättas på hälsotillstånd och levnadsförhållanden i övrigt.
På EU-nivå är det synnerligen viktigt att det kommer till stånd gemensamma minimiregler för rätt till familjeåterförening. Det är ohållbart – i ett EU med fri rörlighet – att det hos medlemsstaterna finns olika definitioner på vem som är att klassa som ”anhörig”. Det är därför glädjande att regeringen delvis prioriterat detta i Sveriges arbete inom EU.
Folkpartiet liberalerna vill se en flexibel lagstiftning i Sverige och EU när det gäller anhöriginvandring. Verklighetens inte sällan tragiska levnadsöden kan aldrig till fullo inordnas i lagstiftningsparagrafer. Oavsett hur familjen ser ut så ska dess betydelse som grundläggande social och ekonomisk enhet erkännas även av svensk utlänningslagstiftning precis som den erkänts i en rad av internationella konventioner kring mänskliga rättigheter.
Nuvarande instansordning med Migrationsverket som första instans och Utlänningsnämnden som överprövningsinstans har tjänat ut. De båda myndigheternas hantering av asylprövningen står som symbol för en utbredd misstro mot hela flyktingpolitiken. Formerna för asylprövning i de båda myndigheterna ger inte längre tillräckligt underlag för det nödvändiga allmänna förtroende som verksamheten förutsätter. Rättssäkerhet och tilltro till asylhanteringen kräver nu, precis som den parlamentariska kommittén Ny instans- och processordning i utlänningsärenden (NIPU) våren 1999 föreslagit i sitt slutbetänkande Ökad rättssäkerhet i asylärenden (SOU 1999:16), att asylprövningen görs om till en process under domstolsliknande former där renodlade tvåpartsförhandlingar förs med den asylsökande närvarande.
Ännu två och ett halvt år efter det att NIPU avslutats har inget förslag till ny instans- och processordning lagts av regeringen. Det är, med tanke på de omfattande brister som kringgärdar dagens asylprocess, mycket anmärkningsvärt. Folkpartiet liberalerna kräver att ett förslag omgående läggs på riksdagens bord.
Att söka asyl är en mänsklig rättighet. För den människa som flyr från sitt hemland och söker asyl är beslutet i asylärendet livsavgörande.
De senaste åren har det framförts en omfattande kritik mot Utlänningsnämnden och Migrationsverket för bristande rättssäkerhet i utlänningsärenden och långa handläggningstider; många av de beslut som fattats har framstått som inhumana och obegripliga för allmänheten. En granskning gjord av Sveriges Televisions ”Dokument inifrån” bekräftar ytterligare bristen på rättssäkerhet i Utlänningsnämnden. Granskningen visar att olika ordförande i nämnden dömer helt olika. En ordförande avslog 82 procent av de ärenden han hade hand om under den undersökta perioden, medan en annan avslog 45 procent av sina ärenden.
De grundläggande problemen med nuvarande ordning är att de människor som kommer till Sverige och ansöker om asyl inte upplever att de får en rättvis prövning av sin sak och att denna prövning dessutom tar alltför lång tid. Det är därför svårt att få acceptans för de beslut som fattas.
Den asylsökande är i huvudsak hänvisad till Migrationsverket och Utlänningsnämndens skriftliga prövning av sitt ärende. Den enda kontakt som den asylsökande har med Migrationsverket under asylprövningen är ett muntligt förhör. Hos Utlänningsnämnden är det ytterst sällsynt med något annat än ett skriftligt förfarande.
I Utlänningsnämnden återfinns dessutom ledamöter som tidigare medverkat som lagstiftare i Sveriges riksdag och senare deltar i genomförandet som ledamöter i den ansvariga myndighetens styrelse. Jävssituationer av det här slaget skulle aldrig accepteras i Sveriges allmänna domstolar.
Ofta är grunden för avslagsbeslut att den asylsökande inte är trovärdig. En befogad fråga att ställa är: Hur kan någon bedöma trovärdighet enbart på ett skriftligt material? Det gäller särskilt när nämnden inte ens har träffat personen ifråga. Om det finns frågetecken i en asylsökandens ansökan finns det förmodligen också – i många fall – helt rimliga förklaringar.
Den som inte ställer några frågor får heller inga svar. Det är därför som många asylsökande upplever att de inte fått en rättssäker prövning av sin sak.
Sverige har ådragit sig internationell kritik av bl a FN:s kommitté mot tortyr för att det skulle innebära brott mot FN:s konvention mot tortyr att verkställa beslut fattade av Migrationsverket och Utlänningsnämnden. Även Kommissionen för mänskliga rättigheter riktade i april 1998 hård kritik mot Migrationsverkets och Utlänningsnämndens handläggning av ett asylärende.
I en forskningsrapport (Diesen m.fl., Bevis 2 Prövning av flyktingärenden, Norstedts Juridik 1998) konstateras att lika fall inte behandlas lika, vare sig hos Migrationsverket eller i Utlänningsnämnden, och att förutsägbarheten och därmed rättssäkerheten blir ytterst begränsad. Enligt forskningsrapporten finns det få rättsområden som präglas av samma rättsosäkerhet, godtycke och bristande likformighet som utlänningsrätten.
Den tyngsta kritiken som riktas mot utlänningslagstiftningen är att lagstiftarna har försökt åstadkomma särlösningar för utlänningsrätten. Istället för att ärendet avgörs av en neutral och opartisk domstol är det nu samma myndighet, Migrationsverket, som utreder och prövar den sökandes asylskäl.
Enligt forskningsrapporten är den mest angelägna reformen som kan genomföras på flyktingrättens område att flytta över prövningen i asylärenden till förvaltningsdomstolarna, det vill säga länsrätt och kammarrätt.
För att komma till rätta med problemen i asylhanteringen krävs att en processordning införs som innebär att den asylsökande och Migrationsverket ställs som parter mot varandra i en muntlig förhandling enligt normala processprinciper. Den asylsökande får då sin sak prövad av en neutral och opartisk domstol. Folkpartiet anser att tyngdpunkten i processen ska ligga i länsrätten, vilken ska utgöra första instans.
I dag är det samma myndighet (Migrationsverket och Utlänningsnämnden) som utreder och fattar beslut i asylärenden. Enligt Folkpartiets uppfattning ska Migrationsverket endast utreda uppehållstillstånds- och medborgarskapsärenden. I klara bifallsärenden får Migrationsverket fatta beslut. I övriga fall ska Migrationsverket, när ärendet är färdigutrett, göra en ansökan om avvisning till länsrätten. Vidare ska länsrättens beslut utan krav på prövningstillstånd kunna överklagas till kammarrätten.
Enligt vår uppfattning är avsaknaden av ett tvåpartsförfarande och muntlig förhandling den största bristen i dagens system. Det är viktigt att den asylsökande får en prövning i tvåpartsförfarande så fort som möjligt. Annars finns en uppenbar risk att handläggningen hos Migrationsverket endast blir en ”transportsträcka” fram till länsrätten.
För att säkerställa att ärendena avgörs tillräckligt snabbt hos domstolarna anser vi dessutom att länsrätterna ska sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen.
I Ds 2000:45 föreslår arbetsgruppen en ny processordning med tvåpartsförfarande och större möjligheter för den asylsökande att vara med och yttra sig när besluten fattas, men utlänningsärenden ska fortfarande behandlas av en myndighet, om än i domstolsliknande arbetsformer.
Det kan konstateras att förslaget innebär att tvåpartsförfarande införs först i andra instans, den s k utlänningsdomstolen, vilket innebär att handläggningen hos Migrationverket är oförändrad och att tvåpartsförfarandet kommer in i ett alltför sent stadium i asylprocessen. Det innebär att asylsökande fortfarande kan vistas i flera år i Sverige innan deras ärende prövas i ett tvåpartsförfarande.
Folkpartiet avvisar förslaget från arbetsgruppen. Vi föreslår större förändringar än så. Återigen försöker man hitta särlösningar för utlänningsrättens område, och i praktiken är detta endast en fråga om att man byter skylt på fasaden utanför utlänningsnämnden.
Att under flera års tid behöva leva i ovisshet och vänta på ett beslut är enormt psykiskt påfrestande. Vi påstår att det på grund av de långa väntetiderna många gånger uppstår humanitära skäl som inte fanns från början. Det kan till exempel röra sig om psykisk ohälsa, att man gifter sig med en svensk, eller får barn med en i Sverige bosatt person med permanent uppehållstillstånd.
De allra flesta av dem har väntat i flera år i Sverige på ett beslut från Migrationsverket och Utlänningsnämnden och har under den tid de väntat lärt sig svenska, kanske haft olika praktikplatser och har efter bästa förmåga försökt anpassa sig till det svenska samhället.
Dagens långa handläggningstider måste radikalt förkortas. I 30 år har statsmakterna genom olika åtgärder försökt förkorta handläggningstiderna utan påtagligt resultat. Det är därför hög tid att lagstifta om handläggningstider.
Folkpartiet anser att Migrationsverket ska ha utrett ärendet och lämnat ansökan om avvisning till länsrätten inom tre månader. Länsrätten ska i sin tur sätta ut målet till förhandling inom sex veckor från den tidpunkt Migrationsverkets ansökan kommit in till domstolen. Då kan de flesta asylärenden vara avgjorda inom ett år.
Den genomsnittliga vistelsetiden för personer registrerade i mottagningssystemet är idag ca 12 månader. En genomgång av vistelsetiderna på Migrationsverket respektive Utlänningsnämnden visar dock att denna siffra inte ger en fullständig bild över hur situationen faktiskt ser ut för de tusentals flyktingar som väntar på besked. Den genomsnittliga vistelsetiden vid Utlänningsnämnden ligger idag på ca 18 månader, vilket givetvis är fullkomligt oacceptabelt.
Vid slutet av augusti 2001 fanns 23 441 personer registrerade i mottagningssystemet med en dygnskostnad på ca 210 kronor per person. Om vi skulle få ner handläggningstiderna från 12 månader till t ex åtta månader, bl a genom satsningar på fler asylhandläggare, skulle detta betyda besparingar för staten på närmare en miljard kronor de närmaste tre åren. Folkpartiet liberalerna anslår därför ytterligare 50 miljoner kronor till Migrationsverket för åren 2002, 2003 respektive 2004.
Detta handlar egentligen inte om pengar. Det handlar framför allt om att bespara människor onödigt mänskligt lidande. Ingen människa vill leva i fullständig ovisshet under flera års tid.
För närvarande är det inte möjligt att söka asyl norr om Solna. En asylsökande som kommer till norra Sverige och uppsöker Migrationsverkets kontor får inte ens lämna in en asylansökan utan hänvisas till att omgående resa till Migrationsverkets kontor i Solna.
Enligt vår uppfattning är inte detta en acceptabel ordning. Rimligtvis borde det gå lika bra att ta emot asylansökningar och göra asylutredning på alla de orter där Migrationsverket har kontor. På så sätt skulle ärendebelastningen på Migrationsverkets asylenheter i storstadsregionerna minska och handläggningstiderna bli kortare.
För övrigt är det välbekant att det i storstäderna är svårt att hitta bostäder åt asylsökande och nyanlända flyktingar. Det är viktigt att hela Sverige har möjlighet att ta emot flyktingar. Därmed minskar risken för segregation.
Utlänningsnämnden har flera gånger blivit uppmärksammad för sin negativa inställning främst gentemot flyktingar som kommer från Iran. Enligt Amnesty International är situationen för homosexuella i Iran allt annat än trygg. Vi vet att homosexuella män kan dömas till dödsstraff och att påföljden för lesbiska kvinnor är 120 piskrapp, ett straff som få kan överleva. Vi vet också att dessa lagar och påföljder fortfarande används. Ändå är det en regel snarare än undantag att flyktingar från Iran utvisas. Samtidigt som ansökningar avslås på löpande band händer det då och då att någon iransk flykting får stanna. Då är det alltid på grund av att deras fall blivit internationellt uppmärksammat och att flyktingen kan råka illa ut eftersom iranska myndigheter känner till fallet. Godtycket är uppenbart.
Förra året blev en hemligstämplad rapport som använts av Utlänningsnämnden som bedömningsunderlag för iranska homosexuella offentlig i massmedia. Rapporten har tagits fram genom att Utlänningsnämnden gjort en studieresa till Iran och faktaunderlaget är framtaget genom uttalanden av några få anonyma personer – ett par beskickningstjänstemän och en advokat för mänskliga rättigheter. I rapporten påstås bl a att den iranska regimen inte aktivt förföljer homosexuella och att homosexualitet är allmänt accepterat. Homosexuella kan leva öppet, sägs det.
Eftersom rapportörerna låter uppgiftslämnarna förbli anonyma är det omöjligt att göra en saklig bedömning av de påståenden som förs fram. Det kan dock konstateras att nämnden inte förefaller göra någon värdering av deras beskrivningar i förhållande till vad som sedan tidigare är känt om förföljelser och avrättningar av homosexuella.
Dessa anonyma uppgiftslämnares omdömen står hur som helst i bjärt kontrast till den iranska strafflagstiftningen och till FN:s och Amnesty Internationals bedömningar. Enligt artikel 110 i strafflagen är såväl manlig som kvinnlig homosexualitet förbjuden. Enligt artikel 114 krävs det fyra manliga vittnen till själva akten för att en person ska kunna dömas. Om det inte finns det krävs det enligt artikel 117 att den misstänkte har erkänt handlingen fyra gånger. Det är vanligt förekommande att erkännanden i Iran framtvingas genom tortyr enligt både FN och Amnesty. Om det inte finns fyra vittnen eller fyra bekännelser kan domaren, enligt artikel 120, döma enligt sitt ”sunda förnuft”.
Folkpartiet liberalerna anser att de bedömningsunderlag som Migrationsverket och Utlänningsnämnden använder sig av i processen måste ses över för att säkerställa att underlaget ger en saklig och korrekt beskrivning av situationen i aktuella länder. Det gäller i synnerhet det faktum att delar av underlaget inte går att bemöta fullt ut då inte ens den sökande eller dess ombud kan ta del av det sekretessbelagda materialet.
I Sverige lever i dag ca 2.000 människor, varav ett par hundra är barn, som fått avvisningsbeslut från Utlänningsnämnden under jord för att undvika att skickas tillbaka till sina hemländer.
Många av barnen som nu lever gömda runt om i Sverige har – som barn ofta gör – lärt sig svenska snabbt, gått i skola och fått svenska kamrater. Efter tre–fyra år blir hemlandet alltmer avlägset och främmande. När sedan avvisningsbeslutet kommer – efter en lång väntan – slås hela familjens tillvaro i spillror och för många finns inget annat alternativ än att gå under jord.
Det finns människor som lever i ständig skräck för att bli upptäckta och avvisade. Dessa människor lever på flykt undan polisen trots att de inte har begått något brott och inte är kriminella. De lever helt utan det skyddsnät som vi andra har tillgång till.
Mot bakgrund av den rådande bristfälliga ärendehandläggningen hos Migrationsverket och Utlänningsnämnden som tidigare har berörts anser Folkpartiet att de som i nuläget sedan lång tid har hållit sig gömda efter ett avvisningsbeslut har vunnit laga kraft bör kunna beviljas uppehållstillstånd. Vid synnerliga skäl som allvarlig brottslighet ska undantag göras. Denna ”legalisering” av familjer och ensamstående som gömmer sig skulle få oskattbara konsekvenser på det humanitära planet, inte minst för de uppskattningsvis 250 barn som berörs. Eftersom vi förutsätter att utlänningsärendena kommer att föras över till förvaltningsdomstolar och ett tvåpartsförfarande införas bör rättsäkerheten förbättras så mycket att detta beslut blir en engångsåtgärd – en nödåtgärd för att komma till rätta med en oacceptabel situation.
Ekonomiska skäl eller rådande konjunkturläge ska aldrig styra flyktingpolitiken. Liberaler vill se en värld där människor kan resa och flytta fritt mellan olika länder. Det är en vision som kan tyckas avlägsen men vars förverkligande måste påbörjas – i första hand inom EU. Men det ska i sammanhanget noteras att det redan i dag är möjligt att se att det behövs ett betydande tillskott av arbetskraft om den svenska ekonomin ska hålla en bit in på 2000-talet.
Över hela västra Europa pågår debatten om när, var och hur arbetskraftsinvandringen ska ökas. FN har beräknat att nettoinflödet av arbetskraft till EU skulle behöva uppgå till 3,6 miljoner per år fram till 2050 för att antalet personer i arbetsför ålder ska kunna hållas konstant. Tidigare exportländer av arbetskraft, såsom Irland, ser i dag ökad invandring som en nödvändighet för att deras framgångsrika ekonomiska utveckling ska kunna fortsätta. Detta gäller även Sverige. Den stora frågan är hur en sådan arbetskraftsinvandring ska gå till och varifrån vi kan räkna med att personer kan komma att utvandra.
Den svenska ekonomiska historien är ett tydligt exempel på att invandring är mycket positivt för ett lands utveckling. Mångfald på den svenska arbetsmarknaden är bra och därför har en ökad arbetskraftsinvandring ett betydande egenvärde. Det är när kulturer möts och bryts som fler innovativa idéer kan födas.
Invandring av kvalificerad arbetskraft från utomeuropeiska länder kan dessutom på sitt sätt främja sysselsättning och integration för de invandrare som i dag lever Sverige. Fler etablerade utländska experter visar att det är möjligt att ta sig in och etablera sig i det svenska arbetslivet. De blir viktiga förebilder för både arbetsgivare som inte insett betydelsen av mångfald och de många ungdomar med utländsk bakgrund i Sverige som, av lätt förklarliga skäl, annars kanske ger upp hoppet om en karriär i Sverige.
Invandringspolitiken har historiskt följt den ekonomiska tillväxten. Det gäller inte minst reglerna för arbetskraftsinvandring. Den senaste omfattande arbetskraftsinvandringen till Sverige ägde rum årtiondena efter krigsslutet. Det var främst tre faktorer som beredde vägen för denna. Det var den gemensamma nordiska arbetsmarknaden, organiserade överföringar av arbetskraft från andra länder till Sverige och en mer eller mindre fri turistinvandring.
1954 års utlänningslag inleddes med en välskriven positiv mening.
Utlänning äger rätt att, i den utsträckning och de villkor denna lag stadgar, inresa i riket och utresa ur riket samt här uppehålla sig och innehava anställning. Ej må han i annat fall eller i annan ordning än i denna lag angives tvingas lämnat landet.
Grundregeln var att utlänningar skulle ha fritt tillträde till den svenska arbetsmarknaden om inte regeringen förordade att arbetstillstånd krävdes. Sverige övergav då arbetsviseringen. En utlänning kunde resa in som turist i Sverige och därefter söka arbete. När han eller hon hade fått arbete sökte personen i fråga arbetstillstånd på plats i Sverige.
Det var först 1967 som invandringspolitiken åter blev mer restriktiv. Utomnordiska invandrare krävdes från och med då på arbetstillstånd före inresa. Detta skulle först ske efter en arbetsmarknadsprövning. Flyktingar var undantagna. Sedan dess har reglerna stramats åt allt mer också på flyktingområdet.
I Sverige är arbetskraftsinvandringen i dag begränsad till 300–400 experter per år. Arbetstillstånd ges endast i undantagsfall. Till detta ska läggas flyktinginvandringen och anhöriginvandringen som bidrar till att öka på arbetskraften. Men behoven är större än så. Och Sverige har som redovisats tidigare varit betydligt mer öppet för utländsk arbetskraft.
Det framstår inte som sannolikt att den framtida bristen på arbetskraft ska kunna avhjälpas genom invandring från nuvarande medlemsländer inom EU, detta särskilt med tanke på att så gott som samtliga nuvarande medlemsländer sitter med motsvarande demografiska utmaning. Det visar att de risker att ”översvämmas” av invandrare från andra länder som målas upp i agitationen mot friare invandringsregler sällan infrias. Den fria arbetskraftsrörligheten inom EU, trots de stora ekonomiska och sociala skillnader som där råder, har inte lett till någon betydande arbetskraftsinvandring till exempelvis Sverige. Den socialdemokratiska regeringen har framhållit de så kallade kandidatländerna som framtida tänkbara exportörer av arbetskraft. Det finns ingen anledning att överdriva potentialen där heller.
Som ett förberedande steg mot ett framtida medlemskap i EU har EU tecknat s k Europaavtal med tio kandidatländer i Central- och Östeuropa. Avsikten med Europaavtalen är att successivt skapa en frihandelszon mellan EU och motparten. De omfattar handel, ekonomiska aktiviteter samt politiskt och kulturellt samarbete men ser inte exakt likadana ut för alla tio länder. Det i detta sammanhang avgörande avsnittet gäller de fyra friheterna – varor, tjänster, kapital och personer – och fri etableringsrätt.
Europaavtalen innehåller bl.a. bestämmelser om arbetstagares fria rörlighet och etablering och om tillhandahållande av tjänster. Någon fullständig fri rörlighet för personer i enlighet med gemenskapsrätten innebär dock inte avtalen. Vad gäller arbetstagare från ansökarländerna förutsätts att de har fått arbetstillstånd inom gemenskapen, och huvudregeln är då att de ska behandlas på samma sätt som medlemsstaternas egna medborgare.
Det framstår mot bakgrund av detta inte som om Sverige kan sätta allt för stor tillit till att kandidatländerna kommer att kunna utgöra den mjölkko på arbetskraft som regeringen hoppas på.
Folkpartiet liberalerna beklagar den kompromiss om undantagsregler som gjordes under Sveriges ordförandeskap, vilken under flera år begränsar den fria rörligheten för kandidatländernas arbetstagare. Enligt vår uppfattning bör Sverige verka för att medborgare i nya EU-länder omedelbart omfattas av den fria rörligheten.
Folkpartiet liberalerna anser att reglerna för arbetskraftsinvandring i Sverige liksom i EU måste liberaliseras. Alla som kan få ett jobb här ska också få flytta hit. Omvänt ska också alla svenskar som får jobb utomlands kunna flytta dit. Tills vidare ska medborgare från andra länder beviljas möjlighet att arbeta i Sverige om ingen arbetskraft finns tillgänglig inom de länder som medverkar inom EES-avtalets ram. Med ”finns tillgänglig” avses vad som normalt kan begäras av ett företag när det gäller att undersöka arbetsmarknaden.
Det borde innebära att Sverige på sikt skulle kunna återgå till att öppna för en turistinvandring vilket innebär att det på plats i Sverige är möjligt att söka arbetstillstånd. Det skulle öka företagens möjlighet att själva avgöra vem de vill anställa.
Det skulle vidare utgöra en stark förbättring för de många människor i dag som inte har fått uppehållstillstånd men som samtidigt efterfrågas på arbetsmarknaden. De kan med dagens stelbenta system inte anställas utan måste resa ut ur Sverige för att söka arbetstillstånd. Det gäller inte minst många läkare. En utredning bör snarast tillsättas som klarlägger behoven av sådana förändringar i regelverket för att möjliggöra en mer omfattande arbetskraftsinvandring.
|
Stockholm den 25 september 2001 |
|
|
Lars Leijonborg (fp) |
|
|
Bo Könberg (fp) |
Kerstin Heinemann (fp) |
|
Elver Jonsson (fp) |
Karin Pilsäter (fp) |
|
Yvonne Ångström (fp) |
Johan Pehrson (fp) |