Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att försäkringskassan bör betala dröjsmålsränta på pengar som av olika skäl ej utbetalats i tid.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om preskriptionstiden vid löpande utbetalningar från försäkringskassan.
Det föreligger i dag en uppenbar orättvisa i lagstiftningen kring pensionssystemet. Försäkringskassan betalar inte dröjsmålsränta på pengar till pensionärer eller sjukskrivna som kassan av olika skäl har dröjt med att utbetala. Detta gäller också när det är försäkringskassans fel att pensionären eller den sjukskrivne inte får rätt summa pengar i tid. Någon laglig grund för försäkringskassans vägran att trots sin felaktiga hantering betala dröjsmålsränta finns inte.
Men själv kan försäkringskassan kräva dröjsmålsränta på pengar som folk är skyldiga försäkringskassan. Detta är inte rimligt och kan minska förtroendet för rättssamhället.
Jag vill nämna ett exempel. En man, som varit sjukpensionär under en längre period, fick under lång tid för låg ersättning av försäkringskassan. Beslutet överklagades efter många år och mannen fick då rätt till den högre ersättningen. Det visade sig dock att han inte hade rätt till dröjsmålsränta på ersättningen, vilken var av betydande storlek.
De privata försäkringsbolagen såsom if, SPP och KPA betalar ut ränta till sina kunder i liknande situationer. Justitieombudsmannen, som fått ärendet på sitt bord från den berörda mannen, ansåg inte att försäkringskassan handlat fel eftersom myndigheten agerat helt efter gällande regler.
Man kan konstatera att lagstiftningen är skev och att det finns ett kryphål för staten att slippa betala. Den enda möjligheten den enskilde har är att söka skadestånd av staten, vilket är en lång och besvärlig process. Det krävs också att beslutet föregåtts av fel eller försumlighet vid myndighetsutövning som staten ansvarar för. Detta är för den enskilde mycket svårt att bevisa, vilket i sin tur kan leda till skyhöga rättegångskostnader ifall man förlorar mot staten. Detta sammantaget gör att det inte är ett rimligt alternativ att stämma staten.
Ett annat problem är preskriptionstiden. Om den drabbade faktiskt söker skadestånd av staten förorsakat av felaktig hantering med löpande utbetalningar uppstår ett problem. Preskriptionstiden räknas nämligen helt sonika alltid från beslutsdagen trots att det i vissa ärenden borde vara rimligare att räkna utifrån varje enskild utbetalning. Det är orimligt att det inte går att söka skadestånd för en löpande utbetalning, som försäkringskassan beräknat fel, för att dagen för beslutet ligger utanför preskriptionstiden. Det ligger inte i linje med specialregeln om preskription av pensionsfordringar i Preskriptionslagen. Även här borde lagstiftningen ses över. Annars kan det uppfattas som om ett avsteg från den grundlagsstadgade likabehandlingsprincipen, allas lika rätt inför lagen.
Detta område måste regleras så att även försäkringskassan blir skyldig att betala dröjsmålsränta liksom varje enskild individ i Sverige är skyldig att göra. Det är av stor vikt för människornas rättsuppfattning och respekt för myndigheter att lika regler skall gälla för alla. Det är inte rimligt att enskilda skall tvingas till påfrestande processer för att uppmärksamma samhället att det saknas lagreglering inom vissa områden. Att det saknas reglering kring dröjsmålsränta för för sent utbetalade bidrag är oacceptabelt. Dessa svarta hål i lagstiftningen slukar inte bara den drabbade sjukpensionärens personliga ekonomi utan även hans tro på rättsstaten Sverige.
|
Stockholm den 24 september 2001 |
|
|
Helena Bargholtz (fp) |