Riksdagen begär att regeringen återkommer med en skrivelse där man redovisar de totala kostnaderna och intäkterna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985.
Ett mycket debatterat ämne bland medborgarna är flyktingpolitiken. Många upplever denna som icke representativ för folkmajoriteten, vilket bekräftats i många attitydundersökningar. Dessutom finns det enligt min mening en bred uppslutning om att kostnaderna för asyl- och flyktingpolitiken inte fullt ut redovisas. Detta har inneburit att olika summor, många kanske felaktiga, figurerar i debatten. Det vore således av stort värde om korrekta kostnader redovisades. Tyvärr verkar det svårt att få gehör för detta.
Riksdagens revisorer, där flera riksdagspartier är representerade, nekade i juli 1997 att utreda flyktingpolitikens kostnader. Beslutet innebär i praktiken att riksdagen inte vill att svenska folket skall få uppgifter om kostnaderna i en mycket omstridd fråga. Politikerna debatterar gärna skatter, arbetslöshet, utbildning, EMU, sjukvård m.m. Det är i och för sig mycket viktiga frågor. Däremot är man i stort kollektivt emot att diskutera vår, jämfört med övriga västvärlden, unika flyktingpolitik. Att ämnet är mycket omdiskuterat och kritiserat bland väljarna, politikernas uppdragsgivare, verkar inte betyda något i sammanhanget. En sammanställning från riksdagens utredningstjänst av attitydundersökningar sedan 1990 om svenska folkets åsikter avseende flyktingpolitiken visar nämligen att 70–75 procent är kritiska till den förda politiken. Många medborgare menar att flyktingpolitiken är orättvis, för dyr, att endast fåtalet asylbeviljade är politiska flyktingar enligt internationella konventioner. Man anser sig dagligen se bevis på en misslyckad politik, även om politiker och media gör en hel del för att dölja misstagen och misslyckandena.
Kritiken har givetvis inget med rasism eller främligsfientlighet att göra, utan handlar om att många medborgare inte förstår varför Sverige skall klara det som andra EU-länder och övriga västvärlden inte anser sig kunna hantera. Inget annat EU-land eller något parti av betydelse driver flyktingpolitiken i svensk riktning. Har alla andra fel? Vad har Sverige för unika förutsättningar som alla andra saknar? Majoriteten av asylsökande har erhållit asyl baserat på egna svenska regler, vars like saknas i Danmark, Finland, Norge och Tyskland. Inte kan väl våra närmaste grannländer beskyllas för rasism och främlingsfientlighet? Invandrarverkets statistik bekräftar uppgifterna avseende asylskäl och antal. Även i de riksdagspartier som vill behålla eller utöka nuvarande flyktingpolitik finns många kritiska sympatisörer. Detta nonchaleras av de politiker vilka föredrar att agera efter mottot: Kartan gäller före verkligheten.
I logikens namn borde de politiker och partier som försvarar nuvarande flyktingpolitik uppmana sina sympatisörer som är kritiska mot politiken att inte rösta på det egna partiet. Så kommer dock knappast att inträffa, ty då riskerar vissa politiker och partier få agera på annan arena än Sveriges riksdag. Någon måtta får det vara på principtrohet. Avslaget från riksdagsrevisorerna kan på goda grunder misstänkas bero på att flyktingpolitikens kostnader är provocerande höga och utmanande. Därför vill man inte offentliggöra dem. Om detta inträffat i en diktatur hade svenska politiker unisont talat om odemokratiskt beteende. I Sverige kallas det för en ”demokratisk process”.
En del svenska politiker visar i stället öppet förakt för demokrati, yttrandefrihet och väljare. Detta genom att ställa sig bakom ”tyckaretablissemangets” och den självutnämnda åsiktspolisens rop och skall på uteslutning, yrkesförbud och akademisk ofrihet för offentliga personer, som för fram folkmajoritetens åsikter i flyktingfrågan. Agerandet vittnar om att behovet av kunskapslyft i ämnen som demokrati, etik och juridik finns även bland icke arbetslösa.
Det bör poängteras att kritik mot flyktingpolitiken inte skall riktas mot enskilda eller grupper av asylsökande eller asylbeviljade! Dessa har, vilket är naturligt och förståeligt, lyssnat på signaler om ett land i Norden med resurser som alla andra saknar. All kritik, och det finns mycken sådan, skall riktas mot ansvariga politiker, vilka tilltrott sig ha egenskaper som efter beslutens genomförande dessvärre inte vidimerats.
Våren 1997 skrev jag till riksdagens revisorer och framförde önskemål om att de skulle utreda kostnaderna för flyktingpolitiken. Min begäran baserades på kännedom om revisorernas resurser och kompetens. Jag ville självfallet inte ha uppgifter om Invandrarverkets budget, vilket brukar vara standardsvaret då frågan ställts till statsråd. Det jag ansåg borde utredas och offentliggöras var flyktingpolitikens totala kostnader i runda tal och givetvis även inkomsterna. Revisorerna svarade att de var tacksamma för min begäran. Däremot ville man inte utreda det jag begärde, utan hänvisade till tidigare utredningar.
Revisorernas avslag innebär att de myter och sägner som förekommer bland medborgarna om flyktingpolitikens kostnader får näring. Eller är det så att de kanske inte är myter och sägner, utan äger viss riktighet? Uppenbarligen finns kompetens för att utreda kostnaderna för asyl- och flyktingpolitiken från 1985 och framåt. Frågan blir: Vill man utreda? Om svaret blir nej, varför frågar sig säkert många. Agerandet från riksdagens revisorer, sanktionerat av riksdagspartierna, visar att i en fråga som djupt engagerar många medborgare skall dessa nonchaleras. Det är självklart så att riksdagsrevisorerna måste prioritera i sitt arbete. Men att man väljer bort en fråga som verkligen är omdiskuterad kan bara förvåna.
Enligt vissa politiker kostar flyktingpolitiken inget, utan ger i stället ekonomiskt överskott, även om storstädernas, t.ex. Malmös, kraftigt ökande kostnader för socialbidrag motsäger detta. Varför då inte tala om de stora ekonomiska och andra förtjänster flyktingpolitiken påstås innebära? En korrekt dokumentation om flyktingpolitikens påstådda ekonomiska vinster skulle givetvis punktera mycket av kritiken mot politiken. Är svaret att man varken vill eller vågar?
|
Stockholm den 21 september 2001 |
|
|
Sten Andersson (m) |