Riksdagen beslutar att ett gemensamt regelverk för försäkringskassan och arbetsförmedlingen införs i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att sjukskrivningens värde som instrument i rehabiliteringen utvärderas i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen beslutar att en rehabiliteringspenning tillskapas i enlighet med vad som anförs i motionen.
De långa sjukskrivningarna ökar alltmer. Förutom ekonomiska konsekvenser ger det framför allt en bild av hur Sverige mår. Sverige mår inte bra, men skulle Sverige kunna må bättre? Används de resurser som finns tillgängliga på bästa sätt?
Statens intäkter från sjukförsäkringsavgiften (vilken betalas i arbetsgivaravgifterna), som bl.a. skall finansiera sjukskrivningar, rehabiliteringar m.m., uppgick för år 2000 till 74.600 miljoner kronor medan motsvarande utgifter uppgick till 36.500 miljoner kronor. Kostnaderna för förtidspensionering uppgick till 47.700 miljoner kronor.
Under år 2000 tog staten in 38.000 miljoner kronor mer än vad som användes till sjukpenning och för rehabilitering. Dessa skulle kunna användas på bättre sätt med ett nytt regelverk med syfte att minska förtidspensioneringarna. Nu handhas intäkten mer som en skatt utan att vara öronmärkt som den försäkring i det sociala trygghetssystemet den faktiskt är. Staten åtar sig genom denna avgift egentligen ansvaret för en effektiv rehabilitering, men vill gärna föra över detta ansvar alltmer till arbetsgivaren. Staten tar gärna in avgifterna, men vill också gärna avsäga sig sitt ansvar.
Sjukskrivning sker för att man inte klarar av sitt ordinarie arbete. Hos arbetsgivaren, stor eller liten, finns oftast begränsade möjligheter till andra arbetsuppgifter, varför omplaceringar ofta blir ett misslyckande. För att rehabliteringen skall bli framgångsrik fordras också kunskap om arbetsmarknaden i stort. Då ökar förutsättningen att hitta andra lämpliga arbeten, som inte finns hos den ordinarie arbetsgivaren. Denna kompetens har inte försäkringskassan, men väl arbetsförmedlingen.
Samarbetet dem emellan förhindras dock många gånger av olika regelverk, så att arbetsförmedlingen inte har ansvar så länge sjukskrivning pågår, än mindre om sjukbidrag beviljats. Då står man inte till arbetsmarknadens förfogande. Dessutom kan en arbetslös som varit sjukskriven, men som inte längre uppfyller kraven för sjukskrivning, ändå anses ha betydande arbetshinder av medicinska skäl, som gör att man inte står till arbetsmarknadens förfogande. Då kan arbetslöshetsersättning förvägras. Då återstår socialbidrag från kommunen. Alla dessa olika regelverk måste ses över och det skyndsamt. Trygghetssystemen synes ha blivit så trygga att de låst sig fast, än mindre släpper de in varandra i respektive ansvarsområde.
Dessutom är det dags att ifrågasätta sjukskrivningen som ett administrativt instrument i detta sammanhang. Finns det någon undersökning som visar att sjukskrivningar minskar sjukfrånvaron och ökar möjligheterna till lyckosam rehabilitering? Visar inte verkligheten motsatsen.
Ju längre sjukskrivning, ju svårare synes det bli med återgång till arbetslivet. Många diskussioner och utredningar har lagts ner på hur sjukskrivningsblanketten skall se ut, och mer och mer information skall skrivas på blanketten. Ingen värdering har genomförts där man objektivt kunnat bekräfta att sjukskrivningen, som ett försäkringstekniskt administrativt instrument, minskar sjukförsäkringskostnaderna och förbättrar förutsättningarna för en lyckosam rehabilitering. Det verkar rimligt att ifrågasätta sjukintygets värde – hjälper det eller stjälper det? Därför måste olika projekt utformas där nuvarande administrativa sjukskrivande kan värderas.
Därför föreslår jag att beslut måste fattas som innebär att den lokala försäkringskassan och arbetsförmedlingen får ett gemmensamt regelverk som kompletterar varandras kompetenser. Vidare måste arbetsfömedlingens uppdrag förändras så att insatserna riktas mot människor med arbetshinder av olika slag. Arbetsförmedlingen har ingen anledning att konkurrera med andra framväxande förmedlingar om friska och fullt arbetsföra medborgare. För att sjukskrivningens värde skall kunna värderas måste geografiska projektområden framtas, där formen för nuvarande sjukskrivningsförfarande behålls och andra likvärdiga områden identifieras, där sjukskrivningen sker efter andra former, som t.ex. ett samråd mellan försäkringskassan/ arbetsgivaren och den sjuke. Sjukpenning och arbetslöshetsersättning borde döpas om till rehabiliteringspenning och omfatta insatser, som behövs för att återgång till arbete skall kunna ske, oavsett om arbetshindret utgörs av sjukdom eller annan icke medicinsk orsak. Sjukförsäkrings-, arbetsmarknads- och arbetsskadeavgiften i arbetsgivaravgifterna slås samman till en enda rehabiliteringsavgift och tydliggörs som en försäkringsavgift. Det är då troligt att denna avgift markant kan sänkas.
|
Stockholm den 20 september 2001 |
|
|
Carl-Axel Johansson (m) |