Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om migrations- och asylpolitiken.
Av regeringens skrivelse 2001/02:5 Migration och asylpolitik framgår att Sverige alltjämt och i ökande grad är ett land dit asylsökande söker sig. Utvecklingen 2001 tyder på att regeringens prognos för 2002 vad gäller antalet asylsökanden är i underkant. Vidare kan konstateras att arbetskraftsinvandringen alltjämt är låg, inte minst från länder utanför EES-området.
Migrationsfrågorna står högt på dagordningen inför vår och vår kontinents framtid liksom för andra delar av vår värld. Sverige är en litet land och en liten aktör i en dynamisk och föränderlig värld även om vi inte skall underskatta våra möjligheter att agera för att hjälpa människor på flykt. Migrationsfrågor kan dock inte hanteras ensidigt av oss i Sverige. Vi måste söka samarbete och aktivt medverka till att migrationsfrågor löses på ett humant och rättssäkert sätt även i det internationella samarbetet.
Förtryck och förföljelse av enskilda är i många länder dessvärre fortfarande en realitet. Inbördeskrig och andra interna konflikter medför också att människor måste söka skydd. Etniska konflikter i Europa och annorstädes har varit orsaken till stora flyktingströmmar till Sverige liksom till andra länder, och vi är förpliktigade att bidra till skydd åt dem som har skyddsbehov.
De stora skillnaderna i materiell välfärd, frihet och mänskliga rättigheter som råder mellan västvärlden och fattigare länder gör att många vill lämna sina hemländer och skapa nya livschanser för sig och sina familjer. Människosmuggling har därför fått mycket omfattande proportioner och alltmer cyniska metoder används eftersom lönsamheten är så stor. Vidare har också kvinnohandeln (trafficking) fått förfärande proportioner.
Globaliseringen och den tekniska utvecklingen kommer i takt med att frihet, demokrati och marknadsekonomi vinner insteg i tidigare slutna samhällen och besegrar fattigdom och otrygghet. Det skapar förutsättningar för en allt större rörlighet som förverkligas stegvis och i samverkan med andra länder, i Sveriges fall med nödvändighet med övriga EU-länder. Sverige bör nu öppna för arbetskraftsinvandring och därutöver till dem som är flyktingar eller har skyddsbehov och deras familjer.
Fri rörlighet över gränserna har åstadkommits stegvis i Europa och kan utvecklas vidare allteftersom fler länder vill delta i EU-samarbetet och är beredda att tillämpa de gemensamma regler vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter som krävs. Med öppna gränser och fri rörlighet inom Europa blir det också naturligt med gemensamma regler för invandring och en gemensam flyktingpolitik.
Sverige är del av en öppen arbetsmarknad som omfattar hela EU och EES. Hittills tycks vi dock vara nettoexportör av arbetskraft till EU. Fram till 1970 var vi stora importörer av arbetskraft. I dag skall arbetssökande från andra länder än EU ha godkännande av länsarbetsnämnden med möjlighet att överklaga till Arbetsmarknadsstyrelsen innan Migrationsverket beviljar uppehålls- och arbetstillstånd. Det erfordras att den sökande besitter unik kompetens. Det är endast ett fåtal personer med ursprung utanför EES-området som beviljas arbetstillstånd årligen. Detta väcker förvåning i tider då arbetskraftsinvandringen enligt de flesta sakkunniga behöver öka.
I tider av brist på arbetskraft, särskilt inom vissa sektorer, den ogynnsamma demografiska utvecklingen och när vi kan bedöma att bristen på arbetskraft kommer att bli alltmer tydlig krävs krafttag för att omedelbart möjliggöra ökad arbetskraftsinvandring. Om Sverige skall kunna konkurrera med övriga länder i Europa, varav de flesta har en liknande situation som den i Sverige, måste vi börja marknadsföra oss som ett intressant land att arbeta i.
Sveriges insatser för flyktingar måste ses i ett helhetsperspektiv.
Antalet flyktingar i världen som är under UNHCR:s ansvar är över 20 miljoner, varav cirka fyra miljoner är internflyktingar. De stora och avgörande insatserna kan inte ske inom vårt lands gränser.
Med våra begränsade resurser skall Sveriges insatser i ökande utsträckning koncentreras på förebyggande insatser och direkt hjälp till flyktingarna i deras närområden. Diplomati, fredsskapande insatser, både civilt och militärt, utvecklingsbistånd, mänskliga rättigheter-bistånd och stöd till FN:s flyktingorgan och andra internationella organisationer är instrument för att bidra till att minska flyktingströmmarna och den misär som följer i deras spår.
Sverige tar emot kvotflyktingar i enlighet med internationella avtal. UNHCR är väldigt viktig i detta sammanhang då institutionen utreder vilka människor som är i behov av skydd och därmed bör beviljas asyl.
Om stora flyktingströmmar uppstår skall vår politik vara inriktad på att ge skydd åt så många som möjligt med de begränsade medel som står till förfogande. Samverkan med EU och andra aktörer är en förutsättning för effektiv hjälp. Vidare skall politiken vara inriktad på att åstadkomma återvändande snarast möjligt enligt principen att varje människa har rätt att leva i sitt eget land i frihet och trygghet. Dessa principer vägleder också UNHCR. Få länder har dock jämfört med Sverige så tydligt, åtminstone i teorin, lagt migrationspolitiska aspekter i det internationella arbetet för att skapa fred och säkerhet.
Den fria rörligheten för medborgare i EU-länder är central. I dag tar vi rätten att fritt röra sig inom EU för given. Vi kan resa, arbeta, studera, starta företag eller pensionera oss i andra EU-länder. Det är därmed naturligt att avveckla gränskontrollerna och göra rörligheten fullständig.
Med öppna gränser och fri rörlighet inom Europa blir det också naturligt med gemensamma regler för invandring och en gemensam flyktingpolitik. Det är nödvändigt för att de immigranter och flyktingar som kommer till Europa ska kunna åtnjuta samma fria rörlighet som medborgare i andra EU-länder.
Öppenheten måste vara både Sveriges och EU:s ledstjärna. Det gäller för dem som genom arbete vill bygga en ny framtid i vår del av världen. Med en krympande befolkning i arbetsför ålder får Europa i framtiden ett allt större behov av invandrad arbetskraft för att trygga välståndet. EU:s flyktingpolitik skall baseras på humanitet och en gemensam ansvarsfördelning. Skyddsbehovet är och skall vara flyktingpolitikens fundament både i dagsläget i den nationella politiken och i framtiden i en europeisk flyktingpolitik.
I enlighet med Amsterdamfördraget är EU nu i färd med att skapa en gemensam flykting- och invandringspolitik. För Sveriges del handlar det snarare om att i förhandlingarna försöka medverka till att höja miniminivån i regelverket. Direktiven syftar till att sätta miniminivåer vilket innebär ett slags grundstandard och att länderna själva kan bevilja sig generösare regler; något som dock måste avvägas mot det antal immigranter som varje enskilt land kan klara av att hantera. En rad olika direktiv är under utarbetande och förhandlingar sker fortlöpande. Utvecklingen av vår asyl- och immigrationspolitik kommer således i allt högre grad att avgöras på EU-nivå.
Huvudparten av dem som söker asyl i Sverige har valt att inte söka asyl vid gränsen. Det kan med fog förmodas att många av dessa smugglats in i landet. Den insmugglade har ofta betalat höga kostnader och måste många gånger underkasta sig långa betalningsplaner om och när uppehållstillstånd erhållits.
Smugglarna tycks inte sky några medel i sin verksamhet och cynismen är total. Flyktingsmuggling har blivit en mycket lönsam affär för ligor som har kontakter här i landet liksom i andra länder i väst. Därtill finns det med all sannolikhet i flera fall ideella motiv för att smuggla människor.
Samarbete inom EU:s ram och i andra fora är det enda motmedlet som står till buds. Det är dock mycket viktigt att Sverige klargör sin hållning vad gäller flyktingsmuggling.
Vi föreslår att regeringen gör en översyn av gällande lagstiftning mot bakgrund av att flyktingsmugglingen bedrivs i allt grövre former. Sverige har jämförelsevis milda lagar mot människosmuggling och vår lagstiftning upplevs inte som avskräckande. Kritik från andra länder har antytt att Sverige upplevs som den svaga länken i Schengensamarbetet vad gäller bekämpningen av människosmugglingen. Vi förordar en skärpning av minimistraffnivåerna så att bland annat telefonavlyssning kan tillåtas på samma sätt som gäller vid misstänkta narkotikabrott.
Vidare föreslår vi att vinstintresse i samband med insmuggling inte skall behöva styrkas utan att det räcker med att betalning för smugglingen kan styrkas.
Sverige riskerar liksom de flesta länder i det internationella samfundet att drabbas av terroristdåd. Inte minst i dessa dagar påminns vi på ett smärtsamt sätt om detta. Terrorism och en allt grövre gränsöverskridande brottslighet drar nytta av det öppna samhället, och därför måste samhället på olika sätt försöka skydda sig.
I samband med att Sverige blir operativ medlem i Schengensamarbetet, och nu med ledning av erfarenheterna från Öresundsbrons öppnande, uppstår frågor omkring möjligheterna att kontrollera utlänningar som uppehåller sig illegalt i landet. Redan när konventionen om Schengensamarbetet antogs talades det om nödvändigheten av att införa kompensatoriska åtgärder för att motverka den förmodade ökningen av illegal vistelse som uppstår på grund av avskaffandet av gränskontrollerna. Det är för oss självklart att vi i Sverige måste minimera antalet personer som vistas här utan tillstånd. Staten måste helt enkelt veta vilka människor som uppehåller sig i Sverige.
Ökade befogenheter för myndigheter att utöva en mer effektiv inre utlänningskontroll än den vi har i dag är givetvis inget självändamål. Självklart önskar vi alla ett öppet samhälle utan integritetskränkningar och eventuell diskriminering. Ett demokratiskt samhälle måste dock ha kraft och styrka att försvara sig mot potentiella angrepp och det är inte möjligt att Sverige skall upplevas som ett land som härbärgerar människor som utnyttjar vår öppenhet i syfte att tillfoga vårt eller andra fria samhällen skada.
Några kompensatoriska åtgärder med anledning av att Schengenkonventionen antogs av riksdagen har inte införts då regeringen inte ansåg att det var nödvändigt att införa ytterligare kontroller i enlighet med de förslag som fanns genom att hänvisa till att Lagrådet framfört synpunkter på de aktuella förslagen. I yttrande till justitieutskottet i samband med behandlingen av regeringens proposition uttalade socialförsäkringsutskottet att ”utskottet förutsätter att regeringen noga följer effekterna av slopandet av kontrollen vid de inre gränserna samt hur den inre utlänningskontrollen utförs, till såväl omfattning som formerna”.
Vi utgår från att regeringen återkommer till riksdagen med en noggrann analys och förslag angående så kallade kompensatoriska åtgärder.
Asylrätten är fundamental och måste ständigt försvaras. Det sker dels genom att förmå länder att underteckna relevanta konventioner och framställa krav på att alla garanteras korrekt asylprocess i enlighet med det internationellt erkända regelverket, dels att vi själva har en asylprocess som lever upp till de kvalitetskrav som är värdiga en rättsstat, dels att vi bekämpar missbruk av asylrätten så att den inte degraderas och urholkas.
Det finns ingen lagstadgad rätt att söka asyl just i Sverige. Om behov av skydd finns kan detta oftast ges i det land som ligger närmast till, ett så kallat första asylland. Om en förföljd person ändå reser ända till Sverige för att söka asyl har Sverige en självklar skyldighet att pröva asylansökan om det inte avser fall som skall behandlas i enlighet med Dublinkonventionen, det vill säga hos det signatärland dit den asylsökande först kom.
Asyl skall ges till personer som blivit förföljda enligt Genèvekonventionens bestämmelser. Det ankommer på den asylsökande att styrka sin identitet och att förete trovärdiga handlingar och att i övrigt samarbeta i asylprocessen. I annat fall skall avslag ges eller när skyddsbehov sannolikt föreligger, ett tillfälligt uppehållstillstånd i avvaktan på fullt klarläggande av identitet och övriga förhållanden. Självfallet måste en asylutredning utgå ifrån att skyddsbehov kan föreligga även om oklarheter finns.
Så vitt vi vet bereds ärende om ny asylprocess i Regeringskansliet. Vi avvaktar proposition från regeringen med avseende på asylprocessen och återkommer med vårt ställningstagande när denna är presenterad.
Den samlade effekten av visumregler, sanktioner mot flygbolag och andra invandringsbegränsande åtgärder innebär att människor med legitima flyktingskäl drabbas och inte alltid kan nå ett land där en rättssäker asylprocess kan genomföras. Även om dessa personer är en mindre del av dem som rent faktiskt kommer till Europa för att söka uppehållstillstånd är det ändå otillfredsställande att även dessa människor ofta är hänvisade till flyktingsmugglare.
Sverige tar emot kvotflyktingar i dag som har fått sin flyktingstatus fastställd av UNHCR. UNHCR finns på de flesta platser där det finns flyktingar och kan göra bedömningar av personers asylskäl och därefter i samverkan med enskilda mottagarländer genomföra transporter till en säker tillvaro. Sverige borde kunna utöka detta samarbete med UNHCR.
Moderata samlingspartiet anser vidare att regeringen borde utreda möjligheten att ge vissa ambassader möjlighet att göra asylutredningar och ta beslut om asyl. En sådan ordning kräver dock noggranna överväganden. Vissa länder synes dock ha sådana möjligheter i sin lagstiftning.
Ovan nämnda förslag kan enbart ses som ett komplement till den ordinarie asylprövningen. Vi tror inte att människosmugglingen till Europa och Sverige kommer att minska med ökad kvotuttagning eller med regional asylprövning men det skulle ändå kunna öka möjligheten för dem med verkliga asylskäl att få en fristad utan att behöva lägga sina ovissa öden i smugglarnas händer.
Dublinkonventionen har varit i kraft några år och inte fungerat fullt ut. Konventionen tillkom bland annat för att förhindra ”asylshopping” och för att undvika att länderna i vissa fall vägrade att pröva asylansökningar. Signaler om att asylsökande, som fått sina fall avgjorda i ett Dublinland, ändå kan hoppas på uppehållstillstånd i Sverige, urholkar konventionens trovärdighet och därmed motivet till att vi över huvud taget har en konvention.
I vissa fall kan det vara motiverat att Sverige ändå tar över ett så kallat Dublinärende om den asylsökande har alla sina anhöriga här och att vistelsen i ett annat Dublinland endast var av kort varaktighet.
Dublinkonventionen utvärderas för närvarande och bör resultera i en mer effektiv och snabbare process än den vi hittills har haft.
Sverige har ett jämförelsevis generöst mottagningssystem för asylsökande och för invandrare. EU arbetar nu med ett direktiv som skall säkerställa miniminivåer på ett humanitärt, rimligt och fungerande mottagningssystem. Hela tanken om ”burden sharing” som Sverige drivit under ett decennium är att mottagningsförhållandena skall vara någorlunda likvärdiga inom hela EU-området för att undvika att vissa länder upplevs som mer attraktiva att söka asyl eller uppehållstillstånd i.
EES-medborgare omfattas av bosättningsrelaterade trygghetssystem och andra regelverk som syftar till att underlätta den fria rörligheten.
Vi anser att invandrare som erhållit uppehållstillstånd, oberoende på vilka grunder, skall ges möjlighet att själva ta ansvar för sin försörjning.
Egenförsörjning för icke svenska medborgare bör utredas och regeringen bör utforma regler som klargör ansvaret för den egna försörjningen m.m.
Sverige bör utveckla sitt mottagande så att särskilda insatser görs för utsatta grupper såsom ensamma barn och kvinnor som utsatts för sexuellt våld eller på annat sätt drabbats av traumatiska upplevelser.
Tillfälliga uppehållstillstånd (uppskjuten invandringsprövning) kan ges till människor som önskar gifta sig/sammanbo med en härvarande person med uppehållstillstånd. Den sökande skall kunna visa att försörjning och bostad är ordnad på ett seriöst sätt innan uppehållstillstånd ges.
Uppehållstillstånd kan i dag ges till medlemmar i en kärnfamilj (hustru/man och beroende barn under 18) samt även övrig nära anhörig i den mån denne delat hushåll med familjen före avfärden.
Reglerna för familjeåterförening eller för andra nära anhöriga kan göras mer generösa om försörjningsansvar införs. Den eller de som vill att en nära anhörig skall få bosätta sig i Sverige måste åta sig ett försörjningsansvar och också kunna visa att bostad finns. För dem som har otillräckliga medel bör bindande och långsiktiga avtal med socialtjänsten kunna tecknas och sponsringsavtal kunna tillåtas. Försäkringsavtal för sjukvård bör kunna tecknas obligatoriskt. Vi anser att regeringen bör ge den sittande Anhörigkommittén tilläggsdirektiv att utreda försörjningsansvar.
Uppehållstillstånd av humanitära skäl beviljas i enlighet med vad som utvecklats i lagstiftning och praxis. Humanitära skäl enligt utlänningslagens definition kan också uppstå om personen/familjen under asylprocessen vistats här en lång tid, blivit psykiskt nedgången med därmed överhängande suicidtankar eller liknande. Humanitärt betingade uppehållstillstånd har ökat framför allt för barn efter att barnkonventionen fått genomslag i asylprocessen enligt ny lagstiftning.
Behandlingen av asylärenden tar i dag väsentligt längre tid än vad som bör gälla för att flyktingmottagningen skall anses vara human. Detta kan också bekräftas av Migrationsverket i framställningen till regeringen om ökade resurser. Oavsett vilket beslutet blir är det viktigt att det kan ges så snabbt som möjligt. Målet är beslut inom sex månader om inga särskilda omständigheter talar mot att det måste nås. Detta förutsätter att ett tillfredsställande underlag finns. Vi ser med tillfredsställelse att regeringen i budgetpropositionen har accepterat de resursförstärkningar till Migrationsverket som vi föreslog i våras.
Det gränsnära arbetet måste prioriteras. Asylutredningar måste kunna ske utan dröjsmål, inte minst för att kunna undvika humanitära problem som uppstår hos enskilda på grund av ovisshet och väntan.
Migrationsverket har ett helhetsansvar för hela asylprocessen liksom också för återvändande och avvisning och måste ges adekvata resurser för detta. Regeringen har efterkommit vårt krav på att Migrationsverket tillförs ytterligare 50 miljoner kronor om året. För närvarande utvecklar Migrationsverket sin verksamhet, bland annat genom nyrekryteringar, och det nyttar föga till att tillföra ytterligare resurser inom en snar framtid.
Både Migrationsverkets och Utlänningsnämndens arbete styrs av förvaltningslagstiftningen. Det innebär att ett underlag för beslut måste vara så genomarbetat som möjligt för att beslut skall kunna tas. Det är viktigt att det finns personal och resurser så att både Migrationsverket och Utlänningsnämnden kan leva upp till de mål regeringen satt i regleringsbreven. Tyvärr är måluppfyllelsen i den inte alls tillräcklig på grund av flera års underfinansiering. Ansvaret för detta ligger helt och hållet på regeringen.
Vi förutsätter att ytterligare resurser tillförs Migrationsverket och Utlänningsnämnden om ytterligare behov uppstår på grund av ökad inströmning av asylsökande och för att nå målet på sex månaders genomsnittlig handläggningstid.
Åtskilliga invandrare önskar återvända till sina hemländer sedan orsakerna till flykten inte längre är för handen. Konflikterna kanske har bilagts eller en demokratisk utveckling skett. Kanske blev inte heller livet i det nya landet Sverige det man tänkt sig. Sverige bör utveckla en mer aktiv återvandringspolitik som syftar till att stimulera till återvändande både kanske genom ökat direkt penningstöd och genom att kombinera återvändande med biståndsinsatser. Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen vad gäller program för återvandringsfrågor.
Sverige har nyligen infört lag om dubbla medborgarskap. Vi anser att det i vissa fall skall vara möjligt att återkalla ett beviljat medborgarskap om personen har förvärvat medborgarskapet medelst falska personuppgifter och om personen i fråga är knuten till en terrororganisation eller har begått grova narkotikabrott eller på annat sätt grovt förbrutit sig mot det svenska rättssamhället. Människor skall inte kunna utnyttja det öppna och demokratiska samhället för att begå brott. Om en person har förvärvat svenskt medborgarskap på falska grunder och använder sig av den svenska identiteten under sin kriminella gärning bör det svenska medborgarskapet kunna annulleras.
Invandringspolitiken måste vara tydligt utformad och ha en förankring i breda folklager. Främlingsfientlighet och negativa attityder uppstår om misstanke finns att de som fått uppehållstillstånd inte är egentliga flyktingar. Ett ökat stöd för invandring kan bara uppnås om invandrarna ses som individer som utvecklar och berikar Sverige i stället för att ses som ett socialt problem. Svenskarna och deras politiker måste också tydligt markera sin vilja att försvara de värderingar och kulturmönster som vi i Sverige uppnått under en lång utvecklingsperiod. Ömsesidig tolerans av olika traditioner och levnadsmönster måste upprätthållas, men det får inte innebära att värderingar och handlingar som strider mot svensk lagstiftning eller fundamentala värderingar accepteras vad gäller till exempel synen på jämställdhet och barnens rättigheter. Rasism och också omvänd rasism måste bekämpas liksom olika former av diskriminering.
Det är viktigt att skilja på flyktinginvandring och invandring i övrigt. I massmedia framställs ofta människor som söker asyl och som smugglats in i landet som flyktingar även om deras motiv till att lämna hemlandet företrädesvis är ekonomiska. Flykting är man om kriterierna för skyddsbehov i utlänningslagen är uppfyllda, och då har man rätt till permanent eller tillfälligt skydd.
|
Stockholm den 9 oktober 2001 |
|
|
Margit Gennser (m) |
|
|
Margareta Cederfelt (m) |
Björn Leivik (m) |
|
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
Carl G Nilsson (m) |
|
Leif Carlson (m) |
Gustaf von Essen (m) |
|
Göran Lindblad (m) |
Cecilia Magnusson (m) |