Riksdagen beslutar bifalla regeringens proposition 2001/02:167 vad avser 64 § i förslag till lag om ändring i konkurrenslagen (1993:20) i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen avslår övriga lagförslag i proposition 2001/02:167 i enlighet med vad som anförs i motionen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att regeringen skyndsamt framlägger förslag till beslut i enlighet med remissbehandlad departementspromemoria när det gäller konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor.
I föreliggande proposition blir det mera uppenbart än önskvärt att den socialdemokratiska regeringen är desperat, inkonsekvent och ideologiskt rigid.
I ena andetaget föreslår man en ny rättsprincip som innebär att den ”ångerfulle konkurrensbegränsaren inom näringslivet” kan bli kronvittne och därmed få ”strafflindring” om han anger andra företag. I det andra andetaget lägger man inga som helst förslag när det gäller konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor. Detta är till att gasa och bromsa samtidigt. Slutresultatet är ändå att regeringen står där som kejsaren utan kläder – i bara mässingen.
Jag vill börja med att klart deklarera att jag är en varm förespråkare för sund konkurrens för att förbättra och utveckla utbudet av varor och tjänster. Jag är det också därför att konkurrens är ett överlägset sätt att pressa priser till konsumenternas (medborgarnas) glädje.
Det är också så att jag inser skillnaden mellan kriminalisering och avgiftsbeläggning och att benämningen ”kronvittne” inte är helt korrekt. Jag anser ändå att det är att föra in en främmande fågel i svensk rättsbildning att ge ekonomiska fördelar till den kartelldeltagare som väljer att avslöja en konkurrensbegränsande kartell. Det vittnar om en politisk desperation som knappast står i proportion till de förväntade resultaten i form av avslöjade och skadeavgiftsbelagda karteller och kartelldeltagare. Jag vill därför avslå regeringens proposition.
Jag kan erkänna att jag kan känna samma desperation, men då när det gäller att komma till rätta med organiserad brottslighet där vittnen inte vågar framträda. Jag kan till och med tycka att det ur en brottsförebyggande och humanistisk aspekt är mera angeläget att först hitta system som möjliggör betydligt högre grad av lagföring och fällande domar när det gäller organiserad brottslighet mot liv och egendom. Vad jag vet överväger dock inte regeringen detta.
Jag är däremot beredd att bifalla regeringens förslag när det gäller rättegångskostnaderna i konkurrensmål. Denna ändring gör det möjligt för enskilda parter som vinner att få ersättning för rättegångskostnader i samtliga ärenden där Konkurrensverket är part.
Regeringens ideologiska kamp med sig själv märks tydligt i avsnitt 9 Konkurrens på lika villkor mellan offentlig och privat sektor. Regeringen är här – trots förslag från Konkurrensrådet och i en remissbehandlad departementspromemoria – inte beredd att skrida till handling. Regeringen anser att detta område bör utredas vidare och hänvisar bland annat till att ett kommande förslag skall ha uppslutning från både offentlig och privat sektor. Att man ställer sådan enighet som villkor för regeringsförslag är inget jag lagt märke till tidigare. Jag anser därför att regeringen snarast lägger fram förslag i enlighet med den remissbehandlade departementspromemorian.
|
Stockholm den 3 april 2002 |
|
|
Marietta de Pourbaix-Lundin (m) |