Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om energipolitikens mål.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en tidtabell för kärnkraftsavvecklingen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om den ”tyska modellen”.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ekonomiska styrmedel för att avveckla kärnkraften.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om säkerhetskraven för kärnkraften.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om skadeståndsansvar vid en reaktorolycka.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om 1997 års energipolitiska program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utgångspunkter för effektiva energimarknader.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om sanktionssystem riktat mot nätägare.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omsättningskoncession för elhandel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om konkurrensupphandling av anvisad elleverantör.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om utökad konsumentinformation.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om krav på timmätning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en alternativ avregleringsmodell.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om kraftvärmebeskattningen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regler och tillsyn på elmarknaden.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nätkoncessionshavarens informationsplikt.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för el producerad med förnybara energikällor.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett nytt stödsystem för förnybar elproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om särskilda åtgärder för vindkraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektiv energianvändning.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om mål för Statens energimyndighet.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kommission för att granska Vattenfalls roll.
Regeringen, Vänsterpartiets och Centerns energipolitik, som sedan det energipolitiska beslutet våren 1997 också är Sveriges energipolitik, är inte en politik för omställning av energisystemet, utan en politik som i bästa fall kan leda till stängning av två kärnkraftreaktorer med bibehållen eller förstärkt elbalans till priset av ökade koldioxidutsläpp. Föreliggande proposition är en fortsättning längs den felriktade inslagna vägen.
Miljöpartiet de grönas energipolitik innebär däremot en total omställning av energisystemet till ett uthålligt system, med elproduktion baserad på förnybara energislag och en slutgiltig avveckling av kärnkraften till år 2010.
Vi har i vår energipolitiska motion (1996/97:N27) visat hur minst tre kärnkraftreaktorer avvecklas under de kommande fem åren samtidigt som koldioxidutsläppen från energisektorn minskar. Det innebär att vi utöver regeringens förslag vill avveckla ytterligare minst en reaktor. Detta måste betraktas som helt i enlighet med vad linje 2 lovade inför folkomröstningen och borde därför kunna få majoritetens stöd i riksdagen. Lägre ambitionsnivå än så kan inte vara rimlig!
Miljöpartiet de gröna föreslår, till skillnad från regeringen, en strategi för kärnkraftsavveckling. Vår strategi innebär ett aktivt utnyttjande av marknadsekonomiska styrmedel för huvuddelen av kärnkraftsavvecklingen, utifrån grunduppfattningen att alla energislag skall betala sina fulla kostnader. Detta borde vara självklart också för gamla partier vars ideologi bygger på traditionell marknadsekonomi.
Vårt förslag innebär att kärnkraftselen kompenseras med minskad elanvändning genom såväl konvertering från eluppvärmning som effektivisering och hushållning samt genom utbyggnad av ny elproduktion med förnybara energislag.
Vi anser att den svenska atomansvarighetslagstiftningen i grunden skall revideras med inriktning mot att kärnkraftproducenterna skall betala sina egna riskkostnader och ta ett fullt skadeståndsansvar i händelse av en reaktorolycka. Det är orimligt att de som investerar i solvärme, vindkraft eller biobränslen skall bekosta sina egna försäkringar fullt ut, medan ägare av kärnkraftverk skall undantas från denna skyldighet. Det är effektivt att marknaden själv får vara med om att bedöma det verkliga marknadsmässiga priset på el från kärnkraften.
Sveriges internationella åtaganden på klimatområdet skall inte urholkas, utan snarare utvecklas. Sverige skall driva en nationell politik som gör att dessa åtaganden uppfylls. Vi accepterar således inte satsningar på fossilgas. Våra internationella åtaganden om skydd av den biologiska mångfalden skall också respekteras.
Vi ser, vilket redovisas detaljerat i en tidigare energipolitisk motion (1996/97:N27), en god utvecklingspotential för hushållning, effektivisering, biobränslen, stor- och småskalig vindkraft samt även modern solvärme- och solcellsteknik. Vår energipolitik utvecklas närmare även i höstens energipolitiska motion (2001/02:N366).
Miljöpartiet de gröna grundar sina energipolitiska ställningstaganden på några strikt naturvetenskapliga grunder:
Såväl fossila bränslen som kärnkraft måste avvecklas därför att de inte är uthålliga.
Det är förenat med stora risker att vänta med avvecklingen eftersom grundläggande livsbetingelser hotas.
De egentliga kostnaderna för dessa båda energislag, och de verksamheter de i dag används till, ökar så kraftigt – sedda ur ett grundläggande naturvetenskapligt perspektiv – att vi aldrig får bättre råd än nu att genomföra förändringsarbetet.
Vår grundsyn är således att det är såväl naturvetenskapligt nödvändigt som ekonomiskt önskvärt att nu bygga upp långsiktigt hållbara energisystem. Priset för den nödvändiga omställningen blir större ju längre vi väntar.
Världens energiförsäljare är mäktiga. Deras uppdrag är att sälja bilden av att större energiomsättning leder till ökad välfärd. Olje- och kärnkraftsintressena har en stark ställning då det gäller att forma denna världsbild som bygger på tesen att mer är detsamma som bättre. Dessvärre har regeringen baserat sin energipolitik på denna felsyn. Den stora utmaningen är nu att ompröva denna världsbild i grunden.
Jordklotet tål helt enkelt inte att vi fortsätter med det gamla synsättet. Det leder oss in i en situation som är ekologiskt ohållbar – och därmed också så socialt ohållbar att det vi lärt känna som demokrati hotas.
En rimlig bedömning är att de rika industriländerna, som bara omfattar tjugo procent av jordens befolkning, måste halvera sin energianvändning om vi skall klara av vår gemensamma överlevnad på vårt hem i kosmos. Miljöpartiet de gröna hävdar bestämt att en ”utveckling” som inte håller för att ge framtida generationer välstånd inte är bärkraftig. Vi hävdar, trots att det kan uppfattas som obekvämt, att människor i alla länder har rätt till en rättvis andel av miljöutrymmet och att vi alla måste lära oss att leva på ett sätt som alla kan leva alltid. Detta medför att vi i vår del av världen måste ändra livsstil. Ingenting säger att den nya hållbara livsstilen skulle ge sämre välfärd än i dag. Tvärtom! Det samhälle vi i dag lever i har, trots stor energiomsättning, inte ens lyckats klara de målsättningar som sätts upp: låg arbetslöshet och stabil ekonomi. Än mindre har miljömålen kunnat uppnås.
Miljöpartiet de grönas uppfattning är att användningen av fossila bränslen skall minskas med 75–80 procent samt att kärnkraften skall avvecklas helt. Vårt mål är inte att ersätta bortfallet av energi fullt ut. Även biobränslen, solceller och andra mer kretsloppsbaserade tekniker måste ses i ett globalt perspektiv och det gäller att finna en optimal snarare än en maximal användning. Effektivisering av energianvändningen, dvs. att ta till vara energins arbetsinnehåll (exergin), genom ny modern teknik, både i producent- och konsumentleden, är i detta perspektiv en viktig faktor. Men ännu viktigare är att samhället styrs, främst genom ekonomiska styrmedel, på så sätt att energiomsättningen hålls på en, ur globalt perspektiv, hållbar nivå. För Miljöpartiet de gröna är det dessutom naturligt att peka på att den materialistiska världsbilden som i dag dominerar måste utvecklas till en världsbild där social och kulturell livskvalitet väger tyngre än exempelvis varugenomströmning.
I en tidigare energipolitisk motion (1996/97:N27) presenterade vi såväl en strategi som konkreta förslag på hur Sverige skall kunna närma sig en mer hållbar utveckling inom energiområdet. Strategin och förslagen har sin grund i det dagspolitiska läget och har därför anpassats till vad som borde kunna vara politiskt möjligt att redan nu göra. Miljöpartiet de gröna vill naturligtvis gå fortare fram – vi anser t.ex. att kärnkraftens miljöpåverkande livscykel och säkerhetsbedömning är skäl för en total avveckling på några få år.
Ekonomiska styrmedel som t.ex. energiskatter är kostnads- och marknadseffektiva sätt att nå energipolitiska mål. De har också den fördelen att de bidrar till att målen kan uppnås med mindre belastning av statsbudgeten; i stället belastas, i enlighet med principen att förorenaren betalar, energiförbrukare. Miljöpartiet anser att energiskatterna skall utnyttjas för att nå miljömålen. En reformering bör leda till ett heltäckande energiskattesystem som rymmer alla former av energianvändning med så långt möjligt samma skattesatser för alla kategorier av förbrukare.
Undantag eller nedsättning av beskattningen skall begränsas till ett fåtal områden, där de är nödvändiga med hänsyn till den internationella konkurrensen, främst den energiintensiva industrin. På undantagna områden skall andra medel för miljöstyrning tillämpas.
Energibeskattningen skall främst omfatta följande skatteslag:
En allmän energiskatt vars syfte är dels fiskalt, dels att allmänt hushålla med energi, som är en knapp resurs. Energiskatten relateras till energiinnehållet och skall i princip vara lika för alla energislag. En högre energiskatt måste dock tas ut för el. Energiskatten tas ut i konsumentledet.
Miljöstyrande skatter, till exempel koldioxidskatt och effektskatt på kärnkraft, som tas ut i produktionsledet.
Drivmedel belastas dessutom med en trafikskatt för att ta hänsyn till trafikens samhällsekonomiska kostnader, t.ex. kostnader för vägväsendet, särskilda miljöeffekter, trängsel och trafikolyckor.
Anpassningen till en reformerad energibeskattning enligt ovan bör ske successivt på ett sådant sätt att marknadens aktörer får en rimlig omställningstid och så att den åsyftade miljöstyrningen hela tiden upprätthålls och förstärks. Målet bör vara att alla bitar fallit på plats senast 2010.
Delar av Miljöpartiets energipolitik utvecklas närmare i motion 2000/02: N366.
Miljöpartiet anser att den målformulering som regeringen, Vänsterpartiet och Centern har ställt sig bakom har en för kortsiktig och snäv utgångspunkt. På ett flertal ställen i propositionen tycks det överordnade målet vara låga priser för industrin. Målet bör vara ett energisystem som är långsiktigt bärkraftigt, inom ramen för en långsiktigt uthållig utveckling, socialt, ekologiskt och ekonomiskt. I energisystemet ingår produktionen och konsumtionen. På sikt måste vi rätta mun efter matsäcken på energiområdet, d v s energiförbrukningen måste anpassas till de livsuppehållande ekosystemens förutsättningar.
Den svenska energipolitikens mål bör närmare bestämt vara att inom ramen för en ekologiskt bärkraftig utveckling på kort och lång sikt skapa förutsättningar för att förse landet med förnybar energi på ett sätt som medför att bl.a. näringslivet ges konkurrenskraftiga villkor och hushåll rimliga totalkostnader. Vårt förslag medför att varje energislag långsiktigt skall bära sina egna samhällsekonomiska kostnader, även risk- och miljökostnader. Endast genom att anpassa energisystemet till vad som är långsiktigt ekologiskt hållbart skapas förutsättningar i Sverige för såväl en robust ekonomisk utveckling som en god social utveckling.
Miljöpartiet instämmer i propositionens förslag att det är viktigt att energitillförseln på den internationella marknaden sker med klara och tydliga miljömål. Vi instämmer också i bedömningen av vikten av likartade regler, avgifter, skatter och subventioner. Vi vill dock påpeka att det periodvis kan behövas olika regler på nationell nivå, beroende på situationen i det aktuella landet vid den aktuella tidpunkten. Så kan behovet att stimulera en viss förändring göra det motiverat att under en övergångsperiod avvika från omvärlden på vissa punkter. Miljöpartiet anser också att en förutsättning för en ökad harmonisering är att den sker utifrån en ekologisk utgångspunkt och medför en miljömässig förbättring, till exempel en ökande integration av miljökostnader. Ett bra steg vore en anpassning av de svenska kraven på försäkringar för skada till tredje part i händelse av olycka till de krav som gäller i Tyskland.
Som regeringen inte tvekar att påpeka i andra sammanhang, t.ex. i samband med diskussionen om EU-kommissionens strategi för en hållbar utveckling, måste en trovärdig och verkningsfull politik ha konkreta mål och tidtabeller. Strax efter folkomröstningen om kärnkraft 1980 uttalade riksdagen sin tolkning av folkomröstningens resultat: att kärnkraften ska vara avvecklad till år 2010.
I samband med 1997 års energipolitiska beslut togs slutåret bort, under hänvisning till att det inte var meningsfullt med ”årtalsexercis” ifall kärnkraften skulle vara avvecklad till 2010 eller möjligen 2011 eller 2012. Den efterföljande utvecklingen har dock understrukit betydelsen av ett slutår, bl.a. för att marknadens aktörer ska kunna anpassa sina beslut. I avsaknaden av ett slutår för kärnkraften ökar osäkerheten bland såväl privata som offentliga aktörer, både producenter, förbrukare, potentiella investerare, reglerare och andra, om ifall man ska inrikta sig på en avveckling eller ej.
Miljöpartiet anser att folkomröstningens resultat skall respekteras och att slutåret för kärnkraftsavvecklingen ska därför återinföras. En tidtabell för avställningen behövs också.
Propositionen aviserar att regeringen avser inbjuda företrädare för industrin till överläggningar för att uppnå en överenskommelse om energisystemet i likhet med vad som överenskommits i Tyskland.
Redan innan propositionen i sin helhet offentliggjorts har det dock visat sig att den i denna del är så otydlig att de inblandade partierna gör olika tolkningar av den. Så har ledaren för ett av partierna sagt att industrin ska bjudas in redan i år medan den ansvarige ministern har sagt att de ska bjudas in först nästa år (i god tid efter valet). Företrädaren för ett parti hoppas att resultatet ska bli att kärnkraften är avvecklad på ytterligare 20–25 år, medan den ansvarige ministern öppet har resonerat om att det kan ta 30–40 år. Ministern har också uttryckt förståelse för industriföreträdares motkrav på en avveckling av effektskatten på kärnkraften. Som en tidigare sakkunnig för energifrågor på departementet och tidigare energipolitisk talesman för ett annat av de i uppgörelsen ingående partierna har skrivit, ”sällan har en förhandlare gjort ett utspel som så till den milda grad gynnat motparten”.
Därmed tydliggörs också en väsentlig skillnad mellan den tyska och den svenska situationen. Den tyska regeringen, en koalition mellan Socialdemokraterna och De gröna, hade en tydlig ambition att avveckla kärnkraft, vilket den svenska regeringen uppenbarligen saknar. Detta gav den en starkare förhandlingsposition. Däremot hade inte den tyska regeringen ett folkomröstningsbeslut om avveckling bakom sig. Det som var ett steg framåt i Tyskland är därmed ett steg bakåt i Sverige.
Vidare har den tyska överenskommelsen allvarliga brister:
Överenskommelsen baseras på en för lång livslängd för reaktorerna.
Om en reaktor, som en av Vattenfalls gamla reaktorer i Brunsbüttel, stängs av säkerhetsskäl kan dess produktionsrättigheter säljas till ett annat verk.
Överenskommelsen kan försvåra för regeringen att skärpa säkerhetskraven, höja försäkringskraven eller kräva att kärnkraften bär en större del av sina miljökostnader.
Överenskommelsen är inte bindande och är sårbar för framtida beslut.
Enligt uppgift har således företrädare för den tyska kärnkraftsindustrin upprepade gånger förklarat offentligt att det inte finns konsensus om en avveckling av kärnkraft, och en ledande företrädare för ett av Vattenfalls tyska dotterbolag har sagt att tidsramen är sådan att det erfarenhetsmässigt finns betydande utrymme för nya politiska beslut. I Sverige behöver vi bara erinra oss ett ”oåterkalleligt” riksdagsbeslut om avveckling som revs upp under samma mandatperiod, eller att folkomröstningens resultat inte ens respekterades under en lika lång tidsperiod som Vänsterpartiet nu hoppas optimistiskt att den svenska kärnkraften äntligen ska vara avvecklad på.
En fördel med den ”tyska modellen” är att avvecklingen inte kommer att medföra direkta överföringar via statskassan likt avvecklingen av Barsebäck 1. Å andra sidan kan staten, om regeringen som ministern antytt går industrikraven till mötes, gå miste om intäkter från miljöskatter. En annan fördel är att kraftbolagen åtar sig att få fram ny elproduktion, vilket de hittills visat sig ointresserade av i Sverige (för Vattenfalls del i direkt strid med 1997 års riksdagsbeslut, se nedan). Ett motsvarande åtagande i Sverige riskerar dessutom att bevara den fåtalsdominans som redan nu är skadlig ur konkurrenssynpunkt.
Det är vidare oklart vem regeringen avser överlägga med. Två bolag har effektiv kontroll över all kärnkraft i Sverige: Sydkraft, som är delägare i samtliga kärnkraftverk, och statliga Vattenfall. Det kan skapa ett tveksamt prejudikat om regeringen börjar förhandla med ett eget bolag, sedan bolaget underlåtit att följa riksdagsbeslut. Ett tredje bolag, det finska statliga bolaget Fortum, har också betydande ägarandelar i svensk kärnkraft. Förhandlingar med dessa två eller tre kan ge ett resultat som är skevt och konserverar en alltför koncenterad produktionsstruktur. I en mer en mer framåtsyftande förhandling skulle även företrädare för ett mer decentraliserat system baserat på förnybar produktion finnas med.
En förutsättning för att överläggningar med näringslivet om kärnkraftsavvecklingen kan leda till ett positivt resultat i Sverige är
att regeringen har fastställt ett program för att avveckla kärnkraft (se nedan)
att regeringen inte tillåter förhandlingarna att fördröja avvecklingen i likhet med vad som skedde i Tyskland
att regeringen gör klart från början att en eventuell överenskommelse måste vara minst lika bra ur avvecklingsperspektiv som regeringens fastställda program.
Miljöpartiet har i tidigare motioner, senast (2001/02:mp311), beskrivit hur kärnkraften bör avvecklas. Miljöpartiets bedömning är att kärnkraften i princip avvecklar sig själv om kärnkraftsproducenterna åläggs att betala sina fulla kostnader, inklusive risk- och miljökostnader. Huvuddragen i partiets program redovisas nedan.
Kärnkraften skall avvecklas i enlighet med folkomröstningsbeslutet, dvs. senast år 2010. Säkterheten ska vara avgörande. Den pågående subventioneringen av kärnkraften skall snarast möjligt upphöra. Subventionerna är huvudsakligen av två slag:
Reaktorägarna betalar inte sina fulla riskkostnader. I händelse av en reaktorolycka är reaktorägarnas skadeståndsansvar för skador på tredje man begränsat till maximalt c:a 3,3 miljarder kronor per reaktor. Beloppet höjdes fr o m den 1 april 2001. Det råder enighet om att de verkliga kostnaderna är mångfalt större. Mellanskillnaden bekostas nu av staten.
Reaktorägarna betalar inte sina fulla miljökostnader. Det gäller finansieringen av de framtida kostnaderna för att ta hand om kärnavfallet, men det gäller också miljökostnader som uppstår på grund av såväl uranbrytning som skador av radioaktiva utsläpp från de olika stegen i produktionen av kärnbränsle.
Subventionerna skall avvecklas genom en skärpning och utveckling av de ekonomiska styrmedel som redan nu används. De ekonomiska aspekterna av kärnkraftsavvecklingen och frågan om hur en utvecklad atomansvarighetslagstiftning bör se ut behandlas närmare på annat ställe.
Kärnkraftselen skall huvudsakligen kompenseras med:
Sparande, effektivisering och konvertering från uppvärmning med el:
a) Effektivisering av energianvändningen
b) Omfattande konvertering från el- till biobränslebaserad uppvärmning (enskild samt fjärrvärme)
c) Konvertering från elbaserad till delvis solvärmebaserad uppvärmning
d) Minskad användning av de s.k. avkopplingsbara elpannorna i fjärrvärmesystemet
e) Utbyggnad av småskalig solvärmeproduktion.
Ny elproduktion baserad på förnybara energislag i form av bl.a.:
a) Utbyggnad av modern biobränsleeldad kraftvärmeproduktion
b) En realistisk satsning på vindkraftutbyggnad.
Miljöpartiet accepterar inte, vilket regeringen föreslagit, någon som helst utbyggnad av vare sig småskalig eller storskalig vattenkraft som innebär ytterligare åverkan på ekosystemen i våra vattendrag. Däremot är vi positiva till förnyelse av äldre teknik i de befintliga vattenkraftverken, under förutsättning att det inte har negativa effekter på naturmiljön.
En ökad användning av fossila bränslen, vilket kan bli resultatet av regeringens förslag, är inte heller förenlig med den av riksdagen beslutade klimatpolitiken. Vi anser att fossilgasen inte har någon nämnvärt större framtid i den svenska energitillförseln utöver den marginella roll den har i dag. Vi kommer därför att motsätta oss varje förslag som direkt eller indirekt syftar till att bygga ut det svenska fossilgasnätet eller att dra internationella fossilgasledningar genom Sverige. Detta har utvecklats i en separat motion till 1999/2000 års riksmöte.
Kärnkraftens risk- och miljökostnader skall som nämnts fullt ut överföras till producenterna på följande sätt:
Genom förändringar i atomansvarighetslagen och en successiv stegring av ansvarighetsgränsen skall riskkostnaderna överföras på reaktorägarna.
Skatten på kärnkraftsel höjs.
Förslaget till hur kostnaderna för kärnkraftens risker successivt skall överföras till reaktorägarna beskrivs närmare i avsnittet om skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Syftet är att kärnkraften skall bära de fulla marknadsekonomiska kostnaderna för de risker för en stor kärnkraftsolycka den är förknippad med. Hur högt marknaden kommer att värdera riskerna är svårt att förutse, men med all säkerhet kommer ett sådant utvidgat ansvar att leda till ökade kostnader som i slutänden måste tas ut på priset på försåld elektricitet.
Syftet med den höjda produktionsskatten på kärnkraftsel är framför allt att internalisera de kort- och långsiktiga miljöeffekter och -risker som finns i olika delar av kärnbränslekedjan och som kärnkraften inte betalar för i dag.
När risk- och miljökostnaderna internaliseras på detta sätt ökar produktionskostnaderna för kärnkraften. Samtidigt blir kärnkraftverken äldre och underhållskostnaderna ökar. Det leder sammantaget till att de undvikbara kostnaderna för kärnkraftsproduktion successivt kommer att närma sig och så småningom varaktigt överstiga råkraftpriset på marknaden.
När kärnkraften på det här sättet får betala sina verkliga kostnader kommer det att leda till att alltfler kärnkraftverk successivt prissätter sig ur marknaden och då kommer att stängas av sina ägare. Exakt när och i vilken takt detta kommer att ske beror på många faktorer, som marknadsvärderingen av olycksriskerna och prisutvecklingen på el, som i sin tur beror på efterfrågeutvecklingen och tillkommande ny elproduktion.
Den nu föreslagna energipolitiken saknar nästan helt förslag om verksamma ekonomiska styrmedel. En sådan strategi kommer inte i längden att vara hållbar.
I den svenska kärntekniklagen (1984:3) uttrycks riksdagens hela säkerhetstänkande med tillhörande värderingar genom konstaterandet att ”kärnteknisk verksamhet skall bedrivas på sådant sätt att kraven på säkerhet tillgodoses” (3 §). Utifrån denna formulering är sedan hela säkerhetsarbetet delegerat till regeringen och de tekniska myndigheterna på området, Statens kärnkraftinspektion och Statens strålskyddsinstitut.
De svenska kärnkraftverken har under lång tid kontinuerligt drabbats av säkerhetsincidenter. Det gäller speciellt de äldre reaktorerna. Denna utveckling förvärras ju äldre de svenska kärnkraftverken blir. Miljöpartiet ifrågasätter om säkerhetskravet i kärntekniklagen i praktiken är uppfyllt. Samtidigt är det ett faktum att riksdagen aldrig klart uttryckt vilken säkerhetsnivå man kräver av den svenska kärnkraften. Mot bakgrund av detta kräver vi att kärntekniklagen preciseras och skärps, så att lagen mer detaljerat uttrycker vilken säkerhetsnivå som skall krävas av de svenska kärnkraftverken. Miljöpartiet anser att frågan om kärnkraftens säkerhet inte bara är en teknisk fråga, eller en fråga om den mänskliga faktorn, som skall hanteras av de tekniska tillsynsmyndigheterna. Säkerhet är också en fråga om värdering, vilken bör komma till uttryck genom politiska beslut.
En väsentlig del av kärnkraftens samhällsekonomiska kostnader skulle – till skillnad från i dag – komma till uttryck om staten i lag uttryckligen klarlägger ett strikt och obegränsat skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin i händelse av en reaktorolycka. En sådan förändring måste rimligen kombineras med krav på ökad solvens för reaktorägarna.
Ett flertal steg mot en lösning av problemet måste tas. Dessa skisseras i det följande.
Steg 1: Obegränsat och strikt skadeståndsansvar
Den första nödvändiga åtgärden är att ändra den svenska atomansvarighetslagen så att ansvarsgränsen på f.n. ca 3,3 miljarder kronor tas bort. Det innebär att vi har ett obegränsat strikt skadeståndsansvar för skador på tredje man i händelse av en reaktorolycka.
Det obegränsade ansvaret innebär att kärnkraftsföretagens egna kapital kommer att tas i anspråk när skadeståndsanspråken inte täcks av försäkringar eller andra garantier. Eftersom det obegränsade ansvaret innebär att företagets egna kapital sätts på spel, kan det finnas motiv för företaget att kringgå ansvaret genom att bilda ett slags ”skyddsbolag” med ett mycket litet eget kapital. För att motverka detta måste krav på det egna kapitalets storlek och/eller på garantier från andra företag uttryckas i lag. Det är också på detta sätt samhället genom gemensamma beslut fastställer upp till vilken nivå kärnkraftsföretagen skall hålla eget kapital och/eller ekonomiska garantier för att kunna möta skadeståndsansvar vid en reaktorolycka. Denna nivå kallas nedan för garantinivån. Garantinivån bör justeras vartefter kärnkraftsindustrins ansvar vidgas enligt steg 2 och steg 3, nedan.
Steg 2: Riskdelning inom landet
Med ett obegränsat skadeståndsansvar är det möjligt att ta ett andra steg mot ett fullvärdigt skadeståndsansvar för kärnkraftsindustrin. Detta är att göra en lagändring som innebär att kärnkraftsföretagen i Sverige ömsesidigt svarar för varandras olyckor. Havererar ett svenskt kärnkraftverk så inträder ett obegränsat strikt ansvar för samtliga svenska reaktorägare att betala för olyckan. Med en sådan ömsesidig riskdelning ökas det kapital som är tillgängligt för kompensation av skadelidande. Detta system är infört i USA.
Det är uppenbart att en ömsesidig riskdelning inom Sverige är en avsevärd förbättring men att den har vissa begränsningar. För det första domineras svensk kärnkraftsindustri av två stora företag, Vattenfall och Sydkraft, vilket gör att riskdelningen trots allt är begränsad. Vidare är riskerna inom industrin förmodligen sammankopplade. Om ett kärnkraftverk havererar så påverkar det förmodligen aktiekurserna i de övriga kärnkraftbolagen. Därmed förändras också det för skadestånd tillgängliga kapitalet, vilket inte är önskvärt. Det lämpliga sättet att komma runt problemet med sammankopplade risker är att vidga riskdelningen på internationell nivå. Detta beskrivs i det följande.
Steg 3: Riskdelning genom bilaterala avtal
Det tredje steget mot en fullvärdig täckning för kärnkraftsindustrins skadeståndsansvar är att staten tar initiativ till bilaterala riskdelningsavtal, till att börja med förslagsvis med Tyskland som redan har obegränsat ansvar och med USA som har ömsesidigt ansvar mellan kärnkraftsföretagen.
Miljöpartiet anser att det ligger i kärnkraftsproducerande staters gemensamma intresse att utöka kärnkraftsindustrins ansvar, samtidigt som risken sprids mellan många kärnkraftsföretag i flera länder. De bilaterala avtalen är en framkomlig väg. Om de bilaterala avtalen efter hand blir fler och mellan fler länder kan resultatet närma sig en internationell lösning motsvarande en internationell konvention baserad på obegränsat ansvar. En sådan konvention förefaller omöjlig att direkt förhandla fram i dagsläget. Därför är det desto viktigare att Sverige går före och tar bilaterala initiativ till internationella riskdelningsavtal.
Att uppskatta kostnaderna för en reaktorolycka är en absurd och förskräckande matematik. Det blir lätt en diskussion om hur många miljoner kronor ett människoliv är värt och en tvist om hur många döds-, cancer- och övriga sjukdomsfall som orsakats av de reaktorolyckor vi haft hittills.
I ett system med obegränsat strikt ansvar, riskdelning och en i lag fastställd lägsta garantinivå för detta ansvar är det dock av största vikt att ha en rimlig uppfattning om vad de totala skadeståndsanspråken vid en svensk reaktorolycka kan uppgå till. I den statliga utredningen ”Efter Tjernobyl” påvisades hur utsläpp av större omfattning än i Tjernboyl kan inträffa från alla svenska reaktorer – beräkningar gjordes även av hur detta skulle påverka omgivningarna, det visades hur städer skulle behöva utrymmas i långt över 50 år.
I dag finns ett antal begränsade uppskattningar av en svensk atomkatastrofs kostnader, men kunskapen är mycket knapphändig. Miljöpartiet föreslår att en parlamentariskt sammansatt kommission går till botten med frågan om en svensk reaktorolyckas totala kostnader, omfattande såväl samhällets kostnader som privata kostnader.
I debatten framhålls ofta att elen från det avstängda Barsebäck 1 ersatts helt och hållet med smutsig kolkraftel från Danmark. Miljöpartiet vill här påminna om det faktiska förhållandet.
Under 1990-talet producerade Barsebäck 1 cirka fyra TWh el per år. BB1 stängdes november 1999. Enligt Energimyndigheten har Sveriges handel med el med Danmark under de senaste 10 åren utvecklats enligt följande:
År Import Export Netto import
(import–export)
(TWh)
1990 0,2 7,9 -7,7
1991 0,8 1,8 -1,0
1992 1,5 5,4 -3,9
1993 1,3 4,0 -2,7
1994 1,9 0,7 1,2
1995 0,6 2,1 -1,5
1996 8,6 0,3 8,3
1997 5,2 0,9 4,3
1998 2,2 1,9 0,3
1999 1,6 2,1 -0,5
2000 1,6 3,4 -1,8
2001 2,2 3,1 -0,9
(Källa: Elmarknaden 2001, Energimyndigheten samt Riksdagens utredningstjänst)
Statistiken ger således inget stöd för påståendet om att elen från Barsebäck 1 har ersatts med dansk kolkraft.
Uppgörelsen mellan s, v och c om stängningen av Barsebäck 1 och 2 är otydlig, enligt vissa tolkningar orimlig. Otydligheten framgår av att de inblandade partierna i samband med riksdagsbehandlingen hösten 2001 gjorde olika bedömningar av ifall Barsebäck 2 kunde stängas eller ej, där Vänsterpartiet och Centern hävdade att det gick att stänga medan regeringen menade att det inte gick. Som bekant får därför Barsebäck 2 drivas vidare. Risken är uppenbar att partierna vid den aviserade riksdagsbehandlingen 2003 återigen kan göra olika bedömningar. Energimyndigheten, i sin prognos för elproduktionen 2010, utgår för sin del ifrån att Barsebäck 2 då fortfarande är i drift. Samma bedömning görs av ägarna, vilket återspeglas i deras investeringar. Villkoren behöver därför förtydligas.
Enligt en tolkning av villkoren kan inte Barsebäck 2 stängas innan dess el ersatts av besparingar eller nyproduktion inom landet. Detta är inte förenligt med den internationaliserade elmarknaden. Denna har ju bidragit till att befintlig elproduktionskapacitet i Sverige har lagts ned. Osäkerheten om fortsatt drift i Barsebäck 2 bromsar också såväl effektivisering av förbrukning som nyproduktion av förnybar el.
Miljöpartiet anser att riksdagen ska förtydliga att Barsebäck 2 ska stängas i år.
Miljöpartiet anser att en förutsättning för effektiva marknader är att olika energislag bär sina fulla risk- och miljökostnader. Bristande miljökostnadstäckning motiverar kompenserande motåtgärder från samhällets sida. I frånvaro av dessa åtgärder riskerar de i propositionen anförda målen för elmarknads- och gasmarknadspolitiken att förvärra problemen.
Ett särskilt problem på energimarknaden är den historiska aspekten av kravet på lika villkor. Villkoren blir inte lika om t.ex. tunga utvecklings- och investeringskostnader för vissa energislag, som kärnkraften, har burits av samhället medan ny produktion i högre utsträckning måste bära sina egna investeringskostnader. Detta kan också motivera kompenserande åtgärder från samhällets sida. Enligt en beräkning gick över 20 miljarder kronor, räknat i 1995 års priser, i offentligt stöd till energianknuten forskning, utveckling och demonstration av kärnkraft under perioden 1956–1996. Även under perioden 1975–1996 gick normalt mer offentligt stöd till kärnkraft än till förnybara energikällor (uppgiften är hämtad från boken Kilowatten, utgiven 1995 av bl.a. ungdomsförbunden för samtliga riksdagspartier utom Moderaterna).
Marknadshinder kan vara uppställda av samhället eller av aktörer på marknaden. Miljöpartiet anser att de hinder som orsakas av marknadens aktörer har uppmärksammats för lite. Förutsättningarna för sådana hinder är särskilt stora på elmarknaden, som domineras av ett fåtal aktörer som är verksamma såväl inom olika led av värdekedjan (som olika sorters produktion och nätverksamhet) som i angränsande marknader (som fjärrvärme). Det behövs kraftigare motåtgärder för att reducera dessa hinder. Det finns för övrigt oroande tecken på en tilltagande koncentration av elproduktionen inom EU. Detta anges för övrigt som ett skäl till Vattenfalls internationella expansionsprogram. Vattenfall skriver i sin senaste årsberättelse: ”I Nordeuropa sker en påtaglig koncentration till färre och större aktörer. Skälet är att den konkurrensutsatta marknaden ger förutsättningar som gynnar skalfördelar.” En öppnare internationell marknad förutsätter även att en marknadsdominans, likt den som nu finns i Sverige, ej tillåts etableras på en större nivå.
Ett komplicerande problem på elmarknaden är bristen på elöverföringkapacitet mellan olika länder. Inom överskådlig tid kommer denna brist att kvarstå. Som regeringen påpekar (7.1.4) är det tveksamt om det skulle vara samhällsekonomiskt motiverat att bygga bort flaskhalsar i den utsträckning som skulle behövas för en helt fri konkurrens mellan olika producenter på en integrerad nordisk elmarknad. Miljöpartiet anser för övrigt att det är tveksamt om de intäkter som Svenska kraftnät genererar på grund av flaskhalsar ska öronmärkas för utbyggnad av överföringskapacitet. Om de ska öronmärkas för något bör investeringar i förnybar produktion övervägas.
Än dyrare blir det att bygga bort flaskhalsarna vid integration på europeisk nivå. En jämförelse kan göras med varutransporter, där trafikapparaten inte klarar av alla de transporter som följer av EU:s inre marknad för varor. En ytterligare komplikation är att redan en del av överföringskapaciteten mellan Sverige och kontinenten är privatägd, för övrigt av delvis samma företag som dominerar elproduktion, -distribution och -handel i Sverige.
En likartad problematik kan finnas på den svenska fjärrvärmemarknaden. Omfattande och kostnadskrävande investeringar behövs för att möjliggöra en konkurrens mellan olika producenter. Som Konkurrensverket påpekat är det otillräckligt med krav på särredovisning och tillsyn av fjärrvärmeverksamheten. En välfungerande marknad fordrar att konkurrensutsatta aktiviteter som fjärrvärme skiljs åt organisatoriskt och funktionellt från konkurrensutsatta aktiviteter som elproduktion. Annars kan breda koncerner uppnå otillbörliga konkurrensfördelar och medelst t.ex. koncernbidrag gynna viss verksamhet på ett ur samhällssynpunkt oönskat sätt.
Miljöpartiet anser att synen på konkurrensfrågorna på el- och energimarknaderna har varit för snävt fokuserad på prisaspekten. Regeringens överbetoning av elpriset framgår tydligt av propositionens inledande avsnitt om effektiva energimarknader. Beskrivningen av den gemensamma nordiska elmarknaden (7.1) är t.ex. helt fokuserad på prisfrågan. Inget sägs om effekten på omställningen till ett mer miljöanpassat energisystem, exempelvis möjligheten att stänga den andra kärnkraftsreaktorn i Barsebäck. Elkonkurrensutredningen (7.2) fokuserade också på prissättningen.
Väl så betydelsefulla ur konkurrenssynpunkt är hindren för tillträdet av nya aktörer och ny produktion. Denna aspekt är särskilt viktig då de tre dominerande elproduktionsföretagen i landet samtliga äger kärnkraftverk, där investeringarna riskerar att minska i värde om ny produktion av förnybar el kommer till stånd eller om det blir en övergång till andra värmekällor för bostäder och lokaler.
Miljöpartiet de gröna var länge det enda riksdagsparti som förespråkade att bytet av elleverantör skulle vara kostnadsfritt och kunna genomföras med kort varsel. Även om det är angeläget med timmätning (se nedan) är detta inte en angelägenhet enbart för brukare som byter elleverantör. När fler partier anslöt sig till Miljöpartiets linje kunde en enhällig riksdag slopa den ineffektiva sammankopplingen mellan bytet av elleverantör och installation av en timregistrerande elmätare. Därmed behövde konsumenterna inte längre betala 2.500 kronor för en ny elmätare för att sex månader senare kunna byta elleverantör.
Allt fler hushåll har valt att byta till en elleverantör som kan leverera miljömärkt el. Sedan 1996 miljömärker Naturskyddsföreningen el som levereras från vindkraftverk, biobränslen och solenergi samt vattenkraft som byggt ut före 1996. Märkningen är ett sätt att med hjälp av marknaden skapa ett resurssnålare samhälle.
Mot denna bakgrund är det särskilt viktigt att det raskt vidtas åtgärder för att underlätta ett smidigt byte av elleverantör. Miljöpartiets riksdagsledamot Lars Ångström ställde redan i april 2000 en fråga till näringsministern gällande nätbolag med bristande rapportering. I frågan påtalades att ett stort antal nätbolag inte uppfyller sina rapporteringsskyldigheter, vilket har skapat allvarliga problem för reformen. Nätbolagen brister bl.a. i sin skyldighet att inom fem arbetsdagar bekräfta eller anmärka mot ett leverantörsbyte och att senast den 15:e i varje månad redovisa s.k. andelstal till balansansvarig och/eller elleverantören. Detta problem drabbar både kunderna och de nya elleverantörerna. Förklaringen till dessa brister kan vara att nätbolagen ofta är intimt kopplade till de befintliga elleverantörerna och inte önskar att kunden byter leverantör. Frågan knöt slutligen an till Svenska kraftnäts skrivelse av den 22 februari 2000, där myndigheten föreslog att ”det införs någon form av sanktion för sådana företag som ej uppfyller föreskrifterna”.
I sitt svar ville dock näringsministern först remittera Energimyndighetens rapport och ”utifrån remissinstansernas synpunkter ta ett samlat grepp om de frågor som lyfts fram i rapporten, inklusive frågan om behovet av sanktioner”. Ministern ville också säkerställa att ”företagen har fått en rimlig tid på sig för att anpassa sina system till de nya förutsättningarna”. Ministern underströk avslutningsvis att regeringen vill ”skynda långsamt i denna fråga”. Just detta löfte har infriats. Regeringen aviserar nu att man avser återkomma till riksdagen med ett samlat förslag först nästa år.
Två år efter att saken tagits upp i riksdagen kan vi nu konstatera följande.
För det första underströk redan ett antal remissyttranden på rapporter från Energimyndigheten behovet av en förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets rapporteringskrav. Bland dem återfinns bl.a. Konkurrensverket och Villaägarnas Riksförbund, som skrev: ”Att nätbolag, som ej sköter sina ålagda skyldigheter, fortsättningsvis kan göra detta utan ingripande från Energimyndigheten är på sikt utomordentligt demoraliserande för de skötsamma bolagen.”
För det andra framgick av remissyttrandena att detta inte primärt är ett övergående systemproblem utan ett attitydproblem kopplat till en olycklig incitamentstruktur. Oberoende Elhandlare pekade på det faktum att många nätbolag är i ett koncernförhållande till den befintliga elleverantören och drog slutsatsen att ”det därför finns ett inbyggt motstånd mot att på ett smidigt sätt medverka till ett leverantörsbyte”. Energimyndigheten beskrev problemet redan i sin första rapport till regeringen den 3 mars 2000, där det konstaterades att de nätföretag som har en hög ambitionsnivå och sköter sin rapportering inte tjänar något på detta, medan de som missköter sig orsakar merarbete och kostnader för elhandlare och balansansvariga utan att själva drabbas. Energimyndigheten skrev i rapporten: ”Det saknas så att säga en naturlig mekanism som gör det lönsamt för nätföretagen att tillhandahålla den information som är nödvändig för en fungerande elmarknad i konkurrens.”
Sedan har Energimyndigheten valt att ducka i frågan. Dess andra rapport till regeringen den 15 maj 2000 var full av beskrivningar av allvaret i situationen: ”Hittills har leverantörsbyten i många fall präglats av omfattande fördröjningar … Energimyndigheten anser att om de nuvarande problemen inte löses snabbt riskerar de syften som låg bakom riksdagens beslut om schablonberäkning att inte förverkligas … Reformens och elmarknadens trovärdighet kan skadas om inte situationen snabbt förbättras.” Men det sägs inte mycket mer om lösningar än att ”Energimyndigheten avser att skärpa sin tillsyn för att säkerställa att regelverket efterlevs”.
För ett och ett halvt år sedan påpekade Miljöpartiet i en motion att med två konkreta åtgärder kan krånglet i samband med bytet av elleverantör reduceras dramatiskt.
För det första bör Energimyndigheten så snabbt som möjligt införa en förseningsavgift för de nätbolag som inte uppfyller regelverkets krav om att inom fem dagar antingen bekräfta eller anmärka på ett leverantörsbyte. På så vis skapas den ”naturliga mekanism” som Energimyndigheten själv efterlyst.
För det andra bör Energimyndigheten kräva, med föreläggande kombinerat med vite, att nätfakturan klart och entydigt skall innehålla all den information som behövs för att genomföra ett byte av elleverantör.
Problemet gäller framför allt den s.k. anläggningsidentitet som regelverket kräver skall anges i samband med bytet. Dels har det varit ett vanligt förekommande problem att anläggningsidentiteten överhuvudtaget inte återfinns på nätfakturan. Dels är problemet begreppsförvirring. När anläggningsidentiteten faktiskt anges kallas den inte alltid ”anläggningsidentitet” utan såväl ”leveransidentitet” som ”abonnentnummer” och ”produktnummer” – och den sammanblandas ofta med begreppet ”mätarnummer”!
Energimyndigheten skriver i sin andra rapport: ”Eftersom aktörerna har haft ett gemensamt intresse av att uppgifterna sprids kan redan konstateras att företagen börjat ta fram fakturor med tydlig information om vilka uppgifter som krävs vid leverantörsbyte.” Detta antagande kan tyckas naivt mot bakgrund av att problemet uppenbarligen inte har lösts på frivillighetens väg under de nästan fem år det hittills varit möjligt att byta elleverantör.
Miljöpartiet noterar med tillfredsställelse att Energimyndigheten äntligen tagit ett steg mot uppfyllande av partiets krav genom den föreskriftsändring som trädde i kraft i februari i år. Förslaget att i branschens allmänna avtalsvillkor införa ersättningsregler där kunden får ersättning från bolaget vid försenat leverantörsbyte finner Miljöpartiet tilltalande. Om inte ett sådant införande sker skyndsamt bör omprövas om nätkoncession för nätföretag som förorsakar förseningar vid leverantörsbyten ska dras in. Ökade krav på timmätning, enligt förslag nedan, skulle på lite sikt även främja leverantörsbytesprocessen.
Miljöpartiet anser som framgått att det behövs stränga krav riktade mot elhandel och nätföretag för att skapa system för att underlätta byte av elleverantör. Det är rimligt att förbättra systemets effektivitet genom att stärka den svagare parten, konsumenten. Däremot anser vi det tveksamt om staten i detta fall ska detaljreglera förhållandena mellan näringsidkare i olika led på sätt som regeringen föreslår. Kraven bör formuleras i termer av funktion, snarare än ett bestämt sätt att fullgöra funktionen. Detta gäller oavsett om kraven införs avtalsvägen eller genom föreskrifter.
Miljöpartiet stödjer förslaget att elhandelsföretagen ska vara skyldiga att offentliggöra vissa elprisuppgifter. Men återigen ses här regeringens överfokusering på elpriser. Priset är inte den enda informationen av väsentligt intresse ur konsumentsynpunkt, vilket utvecklas vidare nedan.
Ett problem som konstaterats är att relationer mellan nätkoncessionsinnehavare och närstående elleverantörer kan skapa vissa otillbörliga konkurrensfördelar och andra negativa effekter. Regeringens förslag syftar till att lindra ett av problemen. Miljöpartiet anser att en bättre lösning är den som Konkurrensverket framfört i annat sammanhang, nämligen en tydligare renodling av nätverksamheten så att den helt avskiljs från annan verksamhet. Detta bör vara huvudalternativet i den av regeringen aviserade utredningen på området.
Om marknaden ska fungera effektivt är det inte tillräckligt att det finns goda förutsättningar för konkurrens. Det krävs också aktiva, kritiska och välinformerade konsumenter. Det är svårt, ja, nästan omöjligt för vanliga konsumenter att skaffa sig den nödvändiga kunskapen om de olika alternativen för att göra rätt produktval. Att skaffa sig den informationen kan i värsta fall kräva så stora ansträngningar att det inte är värt mödan.
Krav som ställs på elhandelsföretagens information till kund skall enligt vår mening också inkludera att alla elräkningar ska innehålla en deklaration över vilka energislag som använts för att producera elen. Detta ska även omfatta el som importeras från andra länder. Erfarenheterna av miljömärkningen visar nämligen att många konsumenter, där informationen hålls lättillgänglig, låter sina värderingar i miljöfrågor vägleda sina inköpsbeslut och påverkar därigenom marknaden. Miljöpartiet anser att om fler konsumenter upplystes om att de konsumerar ”fulel” skulle de överväga byten till leverantörer som tillhandahåller el producerad med förnybara källor.
Att det är viktigt att staten underlättar konsumentens roll och skapar spelregler för informationen om varorna och tjänsterna slog regeringen tidigare fast i propositionen Konkurrenspolitik för förnyelse och mångfald.1 Allt fler stora och betydelsefulla ekonomiska beslut ligger nu på den enskilde privatpersonens ansvar, beslut som har betydelse för den enskildes framtida välfärd. Att välja pensionssparande, elleverantör, telebolag, försäkringsbolag, banklåneinstitut med mera är för många en övermäktig uppgift. Riksdagen bör som sin mening ge regeringen till känna behovet av en allmän databas för detta ändamål – en där leverantörerna av fri vilja får delge sin information, givetvis presenterad på ett enhetligt och för konsumenten ändamålsenligt sätt. Presentationen skall göras så att det går att göra jämförelser, såväl kvantitativt som kvalitativt, mellan olika erbjudanden. Även här bör finnas information om energislag som används för att producera elen.
Privata firmor har börjat upprätta sådana databaser. Ett problem är att de är ofullständigt utformade, innehåller reklam och att informationen inte alltid är allmän, utan endast till för särskilda personer.
Kort- och långsiktigt säkerställd balans mellan utbud och efterfrågan är en grundförutsättning för att elmarknaden ska fungera. Problemet med effektbalansen vid kall väderlek beror till stor del på att regeringen har struntat i åtagandet på baksidan av valsedeln för linje 2 i folkomröstningen att ”åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse”. Detta utvecklas närmare nedan under avsnittet om effektivare energianvändning.
Systemet med schablonavräkning för mindre elkunder gör att kostnaderna för merförbrukning vid toppbelastning och för reservkapacitet inte belastar de kunder som orsakar dessa kostnader, utan ”smetas ut” över alla kunder. Därmed undermineras incitamenten till hushållning, ”smartare” elanvändning och övergång till andra värmekällor. Det går att drastiskt minska onödig elanvändning för uppvärmning. För det krävs en annan incitamentstruktur. Det förhållandet att bl.a. villaägare med elvärme varit dominerande bland dem som bytt elleverantör eller omförhandlat elpris sedan elmarknadsreformen tyder på att dessa hushåll kan vara lyhörda för ekonomiska incitament. Det är därför viktigt att dessa incitament reflekterar faktiska kostnader och miljöbelastning.
Miljöpartiet instämmer i regeringens bedömning att det finns skäl att överväga olika typer av åtgärder för att stimulera utvecklingen mot en mer effektiv användning av el. De exempel som anges går i rätt riktning men är enligt vår mening helt otillräckliga. En ordning som innebär att elmätare hos storkonsumerande hushåll skall avläsas en gång per kvartal med ikraftträdande 2006 är helt otillräcklig. En fortsatt långsam vandring längs den inslagna vägen kommer att ge magert resultat. Kraftigare medel behövs. Ett första steg är en grundligare diskussion om effektproblematikens bakgrund.
Under monopoltiden tryggades den kortsiktiga balansen genom att producenterna samarbetade och handlade ”tillfällig kraft” av varandra. På så sätt kunde den samlade produktionskapaciteten utnyttjas effektivt. Balansen förbättrades av att många konsumenter hade effekt- och tidsdifferentierade tariffer som gav incitament att begränsa förbrukningen under höglast.
För att medverka i den kortsiktiga handeln skulle producenterna enligt överenskommelse uppfylla högt ställda krav på leveranssäkerhet. Långsiktigt säkrades balansen av att producenterna utan risk kunde investera i tillräcklig kapacitet och överföra kostnaderna på konsumenterna. I skydd av monopolet kunde producenterna enkelt öka prisnivån på konsumenternas energileveransavtal. Avregleringen innebar att energileveransavtalen, som alltså utvecklades under monopolförhållanden, konkurrensutsattes. Dessa avtal är dock inte ändamålsenliga i en öppen marknad, vilket utvecklas nedan.
Ett av de främsta motiven till avregleringen är ett mer effektivt resursutnyttjande. En följd blev dock att de effekt- och tidsdifferentierade tarifferna försvann i samband med avregleringen. En annan följd blev minskade kapacitetsmarginaler och ökade krav på välfungerande mekanismer för balans mellan utbud och efterfrågan.
Efter avregleringen sker den kortsiktiga handeln på spotmarknaden, som har ersatt det tidigare handelssamarbetet mellan enbart producenter. Till skillnad från förr kan dock inte ställas några krav på leveranssäkerhet för de som vill medverka i den kortsiktiga handeln.
På den avreglerade marknaden är det prisbildningen på spotmarknaden som tryggar den kortsiktiga balansen mellan utbud och efterfrågan. Balanshållningen försvåras dock av att konsumenterna handlar på en annan marknad – med prisbildning på energileveransavtal. Det leder till att konsumenterna nästan uteslutande köper el till ett visst pris per hel avtalsperiod. Handeln med energileveransavtal och konkurrens genom leverantörsbyten har också komplicerat mätningen och avräkningen av konsumenternas förbrukning. Nästan alla konsumenter avräknas idag utifrån en över tiden summerad energileverans. Sammantaget innebär det att konsumenter i allmänhet inte har några incitament att anpassa förbrukningen till spotpriset eller begränsa förbrukningen under höglast. Marknadsförändringen har på så sätt försämrat förutsättningarna för ett effektivt resursutnyttjande, tvärtemot den föregivna avsikten. Detta ökar risken för att elsystemet kollapsar om kapaciteten inte räcker till för att täcka efterfrågan till följd av att en obalans uppstår mellan utbud och efterfrågan. Ett sätt att undvika problemet är att minska efterfrågan vid höglast. Ett annat sätt är att öka kapaciteten på utbudssidan. En avställning av kärnkraft fordrar också ny kapacitet.
Det måste alltså finnas möjligheter att hantera risker vid investeringar i ny kapacitet. Det är dock i princip omöjligt på den nuvarande marknaden, förutsatt att konkurrensen fungerar. Den som investerar i ett nytt kraftverk kan nämligen inte ta betalt för sina fasta kostnader. Kraftverket kommer att köras när spotpriset överstiger den rörliga produktionskostnaden. Det betyder att producentens konkurrenter får tillgång till kraften via spotmarknaden, utan att belastas av de fasta kostnaderna. För att ta betalt för den fasta kostnaden skulle producenten behöva höja priset på konsumenternas energileveransavtal och därmed riskera att tappa marknadsandelar.
Problemet är att energileveransavtal inte kan användas för att överföra nyttigheten i en viss investering till konsumenterna, så att de fritt kan välja att bidra till finansieringen. Utgångspunkten för avregleringen var att energileveransavtal ska handlas i konkurrens. Energileveransavtal är emellertid inte utvecklade för den avreglerade marknaden. De är snarare en kvarleva från monopoltiden och bidrar till dagens balansproblem.
Trots kraftigt minskade kapacitetsmarginaler står alltså den avreglerade marknaden utan mekanismer för både kortsiktigt och långsiktigt säkerställd balans. Sätt att återskapa sådana mekanismer bör utvecklas och utredas. Ett sådant sätt kan vara krav på timmätning. Ett annat, kompletterande sätt är en alternativ avregleringsmodell, som utvecklas nedan.
En bättre mätning av elförbrukningen, med omedelbara och korrekta prissignaler på timnivå, således priser baserade på aktuella kostnader, skulle ge en rad fördelar, såväl för miljön som för konsumenterna.
Elanvändarna skulle få underlag för att analysera och påverka den egna förbrukningen. Flera forskningsstudier har påvisat en väsentlig elbesparing vid införandet av fakturering baserad på verklig förbrukning. Det skulle också uppmuntra till reducerad elanvändning under kalla perioder då elsystemet är ansträngt och elpriset högt. Detta kan underlätta för elkunderna att slippa svårbegripliga elräkningar och preliminär debitering med efterföljande obehagliga överraskningar i form av höga avräkningsfakturor.
Ett förslag är ett rationellt och kostnadseffektivt införande av timvis registrerande elmätare. Regeringen skriver i energipropositionen att man vill avvakta pågående utredningar på området. Den viktigaste av dessa (uppdraget om att studera mätperiodens längd) ska slutredovisas den 1 juni 2002. Därefter krävs inga ytterligare utredningar. Den energibesparing som kan följa av en slopad preliminärdebitering som ersätts med en kombination av timdebitering och rörligt pris är argument för att snarast möjligt införa en sådan modell.
Nätbolagen behöver incitament för att börja installera nya elmätare, inte ytterligare utredningar som i praktiken hindrar all aktivitet. För enskilda företag kan det verka rationellt att inte höra till de första som genomför upphandlingarna, därför är tvingande övergångsregler nödvändiga.
Ett förslag är att timmätning och fakturering av faktisk elförbrukning införs senast vid ingången av år 2006. Detta bör åtminstone gälla för alla kunder som förbrukar 8.000 kWh/år eller mer. I nästa skede bör alla elanvändare omfattas av timmätningen.
En övergång till timvis mätning av elförbrukningen kan lämpligen göras i samband med att t.ex. nätägarna i framtiden får totalansvaret för fysisk elleverans till spotpris vilket också kan vara kostnadseffektivt (se nedan).
Eftersom energileveransavtal, som utvecklats under monopolförhållanden men utgör utgångspunkten för avregleringsreformen, tycks bidra till dagens balansproblem bör en alternativ avregleringsmodell som eliminerar behovet av handel med energileveransavtal utredas.
Avregleringen måste utformas så att näten inte kan utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte. Dagens metod bygger på att energileveransavtal kan handlas i konkurrens om handeln är skiljd från nätverksamheten.
En alternativ metod är att nätbolagen beställer el för konsumenterna från spotmarknaden. Om elen måste beställas och levereras till samma pris – spotpriset – så kan inte näten utnyttjas i konkurrensbegränsande syfte.
Med den alternativa metoden får nätbolagen ett samlat ansvar för leveransen av fysisk el till konsumenterna. Det leder till väsentliga förenklingar av strukturen och den administrativa hanteringen på elmarknaden.
Den kortsiktiga balansen mellan utbud och efterfrågan tryggas i och med att konsumenterna så långt som möjligt medverkar i prisbildningen på spotmarknaden.
Samtliga konsumenter köper då el till spotpris per timme. När strukturen och administrationen förenklas och all el levereras till spotpris så blir det betydligt lättare att sänka gränserna för schablonavräkning. Avsevärt fler konsumenter kan då avräknas efter individuell timvis förbrukning. Mindre konsumenter avräknas efter den timvisa schablonprofilen i nätområdet och får ett kollektivt incitament att anpassa förbrukningen till spotpriset.
För att öka konsumenternas möjligheter att styra förbrukningen efter spotpriset får nätbolagen också ansvar för att distribuera aktuellt pris till konsumenterna, exempelvis via elnätet eller över fm-bandet.
Vid sidan av handeln med fysisk el kan konsumenter och producenter handla prisförsäkringar för att hantera sina prisrisker. Syftet med dessa är att i förväg bestämma ett pris eller prisvillkor för en viss mängd el per timme under en viss tidsperiod. Det innebär att prisförsäkringar kan användas för att hantera risker vid investeringar i ny kapacitet. En investering avser generellt en viss kapacitet givet vissa pris- och tidsvillkor.
För att reducera balansproblemet erfordras investeringar i kapacitetsökning på producentsidan och/eller kapacitetsminskning på användarsidan när spotpriset är högt. I båda fallen är risken att investeringarna inte kommer att vara lönsamma om spotpriset inte blir tillräckligt högt och investeringarna inte kan utnyttjas.
För att säkerställa fasta intäkter kan de som investerar sälja prisförsäkringar som skyddar konsumenter mot höga spotpriser. Just de konsumenter som förbrukar mycket el när spotpriset är högt och därmed orsakar balansproblemet kommer då att bidra till finansieringen av investeringar i höglastkapacitet.
Miljöpartiet föreslår att en sådan avregleringsmodell utreds närmare.
Miljöpartiet vill ha bättre villkor för kraftvärmeproduktion. I dag gäller att fossila bränslen som används för värmeproduktion i fjärr- eller kraftvärmeverk beskattas med full energiskatt och koldioxidskatt. Bränslen som används för elproduktion i kraftvärmeverk eller kondenskraftverk är befriade från energiskatt och koldioxidskatt (i stället tas energiskatt ut på den producerade elen). Detta orsakar ett flertal problem.
Ett första steg mot en mer enhetlig beskattning föreslogs ovan i och med att energiskatten vid värmeproduktion föreslogs flyttas till slutförbrukarledet. I ett andra steg bör sedan samtliga fossila bränslen beläggas med full koldioxidskatt, vare sig de används för el- eller värmeproduktion.
Full koldioxidbeskattning i elproduktionen kommer sannolikt i de flesta fall att innebära att fossilbaserad elproduktion i kraftvärmeverk och kondenskraftverk inte längre blir lönsam. Med de nya incitament som föreslås för biobaserad elproduktion (se avsnittet om nya styrmedel för förnybar elproduktion) förväntas effekten bli att fossila bränslen ersätts av biobränslen i kraftvärmeverk. I vissa fall kan detta ske direkt, i andra fall krävs större eller mindre ombyggnader av verken.
Fossilbaserad elproduktion i kondenskraft förekommer idag endast i mycket liten omfattning och främst som reservkraft/spetskraft vid fall av effektbrist i hela elsystemet. Näringsdepartementet utreder för närvarande nya sätt att hitta marknadsmässiga lösningar för att hantera dessa situationer.
Införandet av full koldioxidskatt vid elproduktion bör annonseras tidigt och genomföras i två steg, vilket utvecklas närmare i motion (2001/02:N366).
Det kan ifrågasättas om inte regeringens förslag kan leda till att kraftvärmeverken som idag av skatteskäl använder fossila bränslen för elproduktion och biobränslen för värmeproduktion skulle byta. Om verken i stället enligt de nya reglerna av skatteskäl använder biobränslen för elproduktion och fossila bränslen för värmeproduktion och detta medför att fossilbränsleanvändningen ökar skulle detta resultat vara perverst i den meningen att det går stick i stäv med målen för energi- och klimatpolitiken. Förslaget kan göra både kol, olja och gas till mer intressanta bränslen för kraftvärme. Fossilgas är inte en ekologiskt uthållig energikälla. Vid fastställande av skattereglerna bör säkerställas att skatterna inte hamnar på en nivå som riskerar att bädda för en storskalig introduktion av fossilgas eller missgynna biobränslen.
Miljöpartiet är i och för sig positivt till skärpt tillsyn men delar Konkurrensverkets ofta upprepade synpunkt att det inte räcker med skärpt tillsyn för att komma till rätta med t.ex. problematiken kring korssubventionering. Monopolverksamhet måste skiljas funktionellt och organisatoriskt från konkurrensutsatt verksamhet.
Miljöpartiet delar Konkurrensverkets invändning mot regeringens förslag. De fristående elleverantörernas ställning måste stärkas, inte försvagas. Miljöpartiet föreslår i likhet med Konkurrensverket att elanvändaren av nätkoncessionshavaren blir upplyst om att man måste träffa avtal med en elleverantör inom viss tid. Underrättelsen skall innehålla neutral och icke-diskriminerande information om alternativa elleverantörer. Miljöpartiet anser att denna information också bör inkludera uppgift om hur elen producerats. Informationen kan lämpligen utformas i samråd med Konsumentverket.
Regeringen föreslår i propositionen en successivt ökande kvotplikt. Kvotnivåerna är fastställda utifrån målet att öka elproduktionen från förnybara energikällor med 10 TWh fram till 2010. Vid en gynnsam utveckling kan dock målet, enligt propositionen, justeras upp till en ökning på 15 TWh fram till 2012.
Den föreslagna kvotnivån ligger dock väsentligt under de krav som ställs i EG-direktiv 2001/77/EG, även om den möjliga uppjustering som förespeglas tas med i beräkningen. Enligt detta direktiv, som antogs av EU-parlamentet och ministerrådet i september 2001, ska EUs medlemsländer totalt öka andelen förnybar el från 13,9 % 1997 till 22,1 % år 2001. Medlemsländerna ska senast den 27 oktober 2002 ange nationella vägledande mål för utbyggnaden av förnybar energi. Dessa mål ska sedan granskas och bedömas av EU-kommissionen för att säkerställa att de är förenliga med det övergripande målet för EU som helhet.
Enligt artikel 3 paragraf 2 i direktivet ska medlemsländerna, när vägledande mål fram till 2010 fastställs, ta hänsyn till de referensvärden som anges i en bilaga till direktivet, vilka för Sveriges del innebär en ökning av årsproduktionen av el från förnybara energikällor med ca 25 TWh.
Propositionens förslag innebär alltså i klartext att EUs mål för Sveriges del inte kommer att kunna uppnås. Detta innebär antingen att EUs övergripande mål ej uppnås, eller att andra länder får ta en större börda.
Regeringen anger flera skäl för att inte kunna uppnå EUs mål. Miljöpartiet delar regeringens hållning att de fyra nationalälvarna och andra outbyggda vattendrag ska skyddas. Det finns dock andra sätt att bygga ut förnybar elproduktion i landet. Få länder i Europa har i själva verket så goda förutsättningar för förnybar elproduktion som Sverige. Miljöpartiet anser att Sverige inte ska börja undergräva EUs gemensamma mål genom att ställa upp så låga mål för egen del.
Den av regeringen föreslagna kvotnivån är alldeles för låg. Resultatet av regeringens förslag blir i första hand att befintliga anläggningar som idag eldas med fossila bränslen kommer att konverteras till biobränslen. Detta är i sig bra: Sveriges utsläpp av klimatpåverkande gaser kommer därmed att vara lägre än de annars hade varit. Men det tar inte vara på den potential som finns för andra alternativ och det ger för lite utrymme för en utveckling mot ett mer uthålligt energisystem genom avställning av kärnkraft. Eftersom regeringens förslag för att minska elanvändningen är alltför verkningslösa kan de föreslagna kvoterna i praktiken ge en nyproduktion motsvarande ungefär vad som behövs för att täcka ökningen för elanvändningen enligt Energimyndighetens prognoser.
Miljöpartiet anser att målet för användningen av el från förnybara energikällor ska vara en ökning med 25 TWh från 2002 års nivå till 2010.
Miljöpartiet instämmer i mycket av det som regeringen anför om egenskaper för en ny stödform. Producenterna av elektricitet från förnybara energikällor har saknat stabila stödformer. Det är också viktigt att nya satsningar görs på ett kostnadseffektivt sätt. Miljöpartiet vill dock påpeka att liknande krav på konkurrenstryck och kostnadseffektivitet knappast ställdes på den konkurrerande elproduktionsformen kärnkraft under dess utvecklingstid. Konkurrensvillkoren mellan kärnkraft och annan elproduktion blir således ojämna om inte åtgärder vidtas för att återställa balansen. Detta är ytterligare ett motiv till den skatt på kärnkraftsel, som vi utvecklar på annat håll, utöver det generella kravet att all energiproduktion ska bära sina miljökostnader.
Ytterligare två faktorer försvårar situationen för ny produktion i Sverige idag jämfört med tidigare. Konkurrenstrycket efter elmarknadsreformerna gör det svårare för producenter att täcka sina fasta investeringskostnader. Effekten blir att existerande producenter gynnas och marknadstillträde för nya aktörer försvåras. Detta har utvecklats ovan. Eftersom kärnkraftsavvecklingen har gjorts beroende av ny produktion av el från förnybara energiformer skapar detta ett incitament till de dominerande kraftbolagen i Sverige att på olika sätt dämpa investeringar i sådan ny produktion.
Miljöpartiet har preliminärt ställt sig positivt till tanken om ett nytt stödsystem baserat på elcertifikat. Även om ett system där energiproduktion bär sina fulla miljö- och riskkostnader och där historiska skillnader i investeringsstöd utjämnas vore att föredra finns mycket som talar för ett certifikatsystem till dess ett bättre system kan införas. Det är vid sidan av t.ex. lånegarantier, anbudssystem, den modell för elhandel som beskrivits ovan eller ett fastprissystem ett av flera tänkbara sätt att stödja ny produktion. Avgörande för acceptansen blir dock systemets utformning.
Miljöpartiet stödjer införandet av ett certifikatsystem om vissa ändringar görs i förslaget. Eftersom det har väckts farhågor från flera håll mot att systemet kan vara krångligt och att det inte går att införa som planerat från januari 2003, anser Miljöpartiet att man parallellt med att systemet med elcertifikat utvecklas även bör fortsätta utreda och utveckla andra möjligheter att stödja ny produktion av el från förnybara energikällor. För att uppnå målet om långsiktigt stabila former är det dock viktigt att systemet, om det införs, görs på så sätt att det uppfattas som långsiktigt stabilt av de relevanta aktörerna. Om införandet av systemet inte kan genomföras till januari 2003 som planerat förutsätter Miljöpartiet att nuvarande stödformer förlängs.
Miljöpartiet accepterar inte någon som helst utbyggnad av vare sig småskalig eller storskalig vattenkraft som innebär ytterligare åverkan på ekosystemen i våra vattendrag och anser därför att el som produceras med ny vattenkraft därför inte bör ingå i stödsystemet. Däremot kan el som produceras genom effektivare användning av befintlig vattenkraft ingå, förutsatt att effektiviseringen inte riskerar att öka miljöbelastningen.
Det finns en risk för att certifikatsystemet kan leda till en överkompensation av anläggningar som konverterats från fossila bänslen till biobränslen. Detta är ju väsentligt billigare än t.ex. nyproduktion. En sådan överkompensation kan göra att systemet inte uppfyller kravet på kostnadseffektivitet, vilket är ett av de starkaste argumenten för certifikatsystemets införande. De ändringar som föreslås i skattereglerna för fossila bränslen i kraftvärme kan å andra sidan missgynna biobränsle och motverka konvertering. Det är oklart vad det sammantagna resultatet blir. Konsekvenserna av förslagen för biobränsle måste klargöras. Biobränsle ska inte missgynnas till förmån för fossila bränslen. Eventuell överkompensation av produktion som konverteras till biobränslen bör undvikas genom t.ex. differentierade kvoter för konvertering av befintliga anläggningar. Differentierad certifikattilldelning kan också behövas av andra skäl.
Miljöpartiet anser att endast den elintensiva produktionen av den elintensiva industrin bör undantas från kvotplikten. Det finns inget skäl varför den el som industrin använder för t.ex. belysning skall undantas.
För att högre kvot ska få effekt på utbyggnadstakten måste taknivån för certifikatpriset vara sådant att det är lönsamt att bygga ut förnybar elproduktion i den takt som krävs för att kvoten ska kunna fyllas. Annars kommer höjd kvot bara att leda till att konsumenterna tvingas betala sanktionsavgifter. Den nivå som föreslås i propositionen, 200 kr per certifikat som inte ingivits, är i detta avseende alltför låg.
I andra EU-länder som beslutat införa motsvarande certifikatsystem ligger sanktionsavgifterna betydligt högre än den nivå som föreslås i propositionen. I Flandern kommer sanktionsavgiften från 2003 att vara 1100 kr per MWh, i Vallonien 900 kr. I Storbritannien är sanktionsavgiften 450 kr och i Danmark 350 kr. Den nivå som föreslås för Sverige, och som i praktiken innebär ett tak för certifikatpriset, ligger alltså långt under nivån i andra länder med motsvarande system. För att möjliggöra en snabbare utbyggnadstakt bör sanktionsavgiften höjas åtminstone till den danska nivån.
Trots att Sverige har bättre förutsättningar än många andra länder för att bygga ut vindkraften har utvecklingen gått långsamt här. Härtill finns både praktiska och ekonomiska förklaringar.
Miljöpartiet hälsar med tillfredsställelse att regeringen nu föreslår ett planeringmål för vindkraft, något som vi föreslog för några år sedan. Vi anser dock att planeringsmålet skall fastställas till en årlig produktionskapacitet på 12 TWh. Detta är som vi tidigare utvecklat (mot. 1996/97:N27) en fullt rimlig nivå i kombination med bl.a. grön skatteväxling och avveckling av kärnkraften. Vi noterar även att Energimyndigheten sent omsider avser börja arbetet med att peka ut områden av riksintresse för vindkraften, vilket vi också föreslog för några år sedan.
Ett problem med dagens tillståndsprövning av vindkraftverk är som vi tidigare påpekat att kommun och länsstyrelse utför ett dubbelarbete när vindkraftverket skall prövas dels enligt miljöbalken (MB), dels enligt plan- och bygglagen (PBL). För att undvika detta och begränsa tidsåtgång och kostnader är det angeläget att finna former för att samordna planläggningen och bygglovsprövningen enligt PBL med tillståndsprövningen enligt MB.
Vindkraftutredningen lade i denna del ett antal förslag som alla går ut på att förenkla handläggning samt samordning och delegation mellan myndigheter och kommuner. Detta kan ske när man handlägger ärenden som är väl utredda i en kommunal plan, som är godkänd av länsstyrelsen, och de i planen gjorda bedömningarna och avvägningarna fortfarande har giltighet. Regeringen bör skyndsamt utreda dessa idéer närmare och förelägga riksdagen ett förslag med inriktning att samordna och förenkla tillståndsprövningen av vindkraftverk.
Miljöpartiet anser att regeringen bör utnyttja Vindkraftutredningens idé om att inrätta ett tillfälligt gemensamt kompetenscenter. Centret bör tillhandahålla relevant fackkompetens inom plan- och bygg-, energi-, miljö- och naturvårds- samt kulturminnesvårdsområdena. Kompetenscentret kan lämpligtvis lokaliseras till en högskola för att också involvera högskolekompetens på området. Sådan högskolekompetens finns vid Gotlands högskola. Ett syfte med ett sådant kompetenscenter är att förmedla erfarenheter och ge råd till såväl kommuner som länsstyrelser om hur vindkraften kan behandlas i planeringen. Ett annat syfte bör enligt vår mening vara att sprida information om vindkraften, riktad till såväl företag, organisationer och privatpersoner som till övriga delar av den offentliga förvaltningen. Centret bör avvecklas då planerings- och informationsarbetet bedöms vara slutfört.
Miljöpartiet anser att stödet till samverkansprojekt rörande teknikutveckling och marknadsintroduktion av vindkraft skall riktas till de projekt där stödet kan ge störst effekt, oavsett anläggningsstorlek.
Regeringen konstaterar i propositionen att det krävs ett kompletterande stöd till vindkraft, dels för att undvika att befintliga vindkraftsanläggningar hamnar i ekonomiska svårigheter, dels för att inte utbyggnaden av nya vindkraftsanläggningar stoppas upp p g a osäkerhet hos investerare och finansiärer.
I propositionen föreslås därför att miljöbonusen behålls men trappas ned under en övergångsperiod på sju år. Problemet är bara att investeringar i nya anläggningar görs med väsentligt längre tidshorisont än sju år. En successivt nedtrappad miljöbonus kan möjligen dämpa stöten för befintliga anläggningar, dvs bidra till undvika en omedelbar konkurs. För nyinvesteringar krävs emellertid en lösning som ger betydligt större långsiktighet.
Regeringen tycks räkna med att stigande elpris och stigande certifikatpris tillsammans ska kompensera för den successiva avtrappningen av miljöbonusen. Det är möjligt att regeringen har rätt. För att attrahera investeringar i nya vindkraftsanläggningar är dock fromma förhoppningar föga verkningsfulla. Det föreligger en uppenbar risk att varken banker eller andra investerare är beredda att ta de stora ekonomiska risker som en vindkraftsutbyggnad på de villkor som föreslås i propositionen innebär.
För att åstadkomma den expansion av förnybar elproduktion, inklusive vindkraft, som propositionen anger sig syfta till och för att undvika att utvecklingen på vindkraftsområdet går helt i stå under ett antal år, är det därför nödvändigt att hitta en övergångslösning som ger långsiktigt stabila villkor för de investeringar som görs under de närmaste åren.
Det finns flera sätt som sådana övergångslösningar skulle kunna utformas på. En möjlighet är att avtrappningen av miljöbonusen kopplas direkt till prisutvecklingen på elmarknaden och certifikatmarknaden. En annan möjlighet är att varje ny anläggning under ett bestämt antal år eller fullasttimmar, förslagsvis 10 år eller 30.000 fullasttimmar, i enlighet med vad som diskuterats av Elcertifikatsutredningen får behålla den nivå på miljöbonusen som gällde när anläggningen togs i drift. En tredje möjlighet är att ge statliga lånegarantier som kompenserar för den osäkerhet som övergången till det nya systemet innebär för en finansiär. Ett mer långsiktigt alternativ är den avregleringsmodell som skisserats ovan.
För att investeringar i vindkraft ska komma till stånd måste regeringen skyndsamt ta fram ett nytt förslag till kompletterande stöd för vindkraften som ger tillräcklig långsiktighet.
I princip all energiproduktion med idag känd teknik belastar miljön, en del mer, en del mindre. FN:s kommission om miljö och utveckling, den s k Brundtlandkommissionen, slog redan 1987 i rapporten Vår gemensamma framtid fast att i-länderna på sikt skulle behöva minska sin energikonsumtion med storleksordningen 50 procent. Även om en sådan utveckling skulle innebära stora strukturella ändringar i våra länder framhöll kommissionen att det inte finns något realistiskt alternativ för världen under vårt århundrade.
I propositionen används ibland uttryck som ”hållbar utveckling” och liknande. Såsom ofta påpekats kan detta uttryck förstås på olika sätt. Näringsdepartementet har i en rapport angett att ”med hållbar utveckling avses att värdet av samhällets samlade kapital per person, vilket består av realkapital, humankapital samt miljö- och naturkapital, inte minskar över tiden” (Ds 2001:63, Svensk basindustri – konkurrenskraft och hållbar utveckling, s 11). Som Finansdepartementets långtidsutredning påpekat förutsätter dock detta att olika typer av kapital (naturkapital, realkapital samt humankapital) kan ersätta varandra. Denna fullständiga substituerbarhet är dock orealistisk, varför en mer robust definition på hållbar utveckling måste utgå ifrån varje kapitalsort för sig, eller åtminstone bivillkor relaterade till exempelvis miljö- och naturkapitalet.
I andra sammanhang, till exempel i samband med diskussionen om EU-kommissionens strategi för en hållbar utveckling, har den svenska regeringen drivit ståndpunkten att det behövs bland annat konkreta mål och tydliga tidtabeller. Miljöpartiet anser att detta bör gälla även för den inhemska energipolitiken. Vi anser att mål bör fastställas för Sveriges energiförbrukning. Regeringen skriver att den vill följa energianvändningens utveckling genom olika typer av indikatorer. Miljöpartiet anser att man bör påverka den genom åtgärder och strategier för att uppnå förbrukningsmål.
Regeringen skriver att ”statistik visar att en ökad ekonomisk tillväxt även gett en ökad energianvändning och att det därmed finns ett samband mellan dessa”. Detta är en seglivad myt och det är beklagligt att denna missuppfattning utgör en sådan central utgångspunkt för regeringens, Vänsterpartiets och Centerns energipolitik. Det ligger nära till hands att fråga om detta kan vara en förklaring till den passiva politikens låga ambitionsnivå. Det finns exempel på länder med stark ekonomi men väsentligt mindre energianvändning per invånare än Sverige. Det finns ju omfattande ineffektiviteter i det svenska energisystemet, även om Näringsdepartementet i utredningen ”Effektivare energianvändning” inte lyckats upptäcka detta. Som en illustration påpekar Naturskyddsföreningens medlemstidning att ”det danska tryckeri som trycker Sveriges Natur använder hälften så mycket el som jämförbara svenska konkurrenter skulle ha gjort för samma jobb”. Resurseffektiviseringsutredningen (SOU 2001:2) konstaterar att det svenska energisystemets utveckling under de senaste 30 åren i vissa avseenden inneburit en ökad ineffektivitet. Både övergången från olja till el och omfördelningen inom elproduktionen mot ökad andel kärnkraft har inneburit ökade omvandlingsförluster (att verkningsgraden i tillförselledet sänkts). Utredningen drar slutsatsen att ”räknad exklusive kärnkraftens omvandlingsförluster har energiförbrukningen i Sverige varit i stort sett oförändrad mellan 1970 och 1998” (s 14). Det behöver inte påpekas att det har varit en ekonomisk tillväxt under den perioden.
En viktig förutsättning för en effektiv energianvändning är att energiproduktionen bär sina fulla miljö- och riskkostnader. En central utgångspunkt för Miljöpartiets energipolitik är att uppnå detta inom ramen för en grön skatteväxling, vilket vi har utvecklat närmare i andra motioner, t.ex. (1996/97:N27) eller (2001/02:N366). En sådan politik skulle bidra till att andra åtgärder för att främja en effektiv energianvändning skulle få avsevärt större effekt.
Miljöpartiet delar således regeringens syn att ”teoretiskt är miljöstyrande skatter, som t.ex. koldioxidskatten, det mest kostnadseffektiva sättet att inkludera externa effekter i priset på en vara”. Till skillnad från regeringen vill vi alltså att detta ska vara en central utgångspunkt för energipolitiken. Vi vill tackla förhållandet att den svenska industrin konkurrerar på en internationell marknad på ett mer offensivt sätt än regeringen: vi har tidigare föreslagit att en miniminivå för koldioxidskatt införs på EU-nivå, att regeringen i avvaktan på en sådan skatt ska verka för att ett antal likasinnade nationer gemensamt går före, samt att regeringen ska verka för en internationell koldioxidskatt.
Utöver regeringens förslag för information, utbildning, provning m.m. anser Miljöpartiet att åtgärder bör vidtas mot att allt fler apparater i hushåll, kontor m.m. helt i onödan kontinuerligt drar ström även när de inte används.
Miljöpartiet välkomnar regeringens senpåkommna initiativ att ge Boverket i uppdrag att analysera konsekvenserna av ett förbud mot uppvärmning med direktel i nya byggnader. Detta borde ha gjorts för länge sedan. På baksidan av valsedeln för linje 2 i folkomröstningen 1980 stod ”åtgärder vidtas för att styra elkonsumtionen bl.a. för att förhindra direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse”. Hade så skett tidigare hade mycket pengar kunnat sparas. Det är billigare och effektivare att bygga rätt från början än att behöva bygga om. Som regeringen upptäckt har ”kostnaden för konvertering av direktverkande el till annat distributionssystem ... varit för höga, trots bidraget”.
Ett komplement eller alternativ till ett förbud mot direktverkande elvärme i ny permanentbebyggelse kan möjligen vara långtgående krav på låg energianvändning inom ramen för t.ex. byggnadslagstiftningen. Sådana krav bör övervägas.
Tills dess att en full kostnadstäckning införs för miljö- och riskkostnader inom ramen för en grön skatteväxling finns en rad andra åtgärder som kan bidra till bostadsuppvärmning på effektivare sätt än el eller fossila bränslen. Några exempel är: konvertering till lågtemperaturuppvärmning genom golvvärme från sol- och biobränslevärme, installation av fjärrvärme där endast returvatten kan utnyttjas, utrustning för utnyttjande av solfångare för uppvärmning, installation av biobränsleeldad kamin, installation av biogaspanna, inköp och installation av biobränslebaserad mikrokraftvärme. Miljöpartiet anser att lämplig nivå och former för stöd till sådana alternativa uppvärmningssätt bör utredas.
Miljöpartiet anser att stödet till teknikupphandling och marknadsintroduktion av energieffektiv teknik även bör omfatta teknik som är effektiv ur klimatperspektiv. I samband med den aviserade synen av arbetsformerna för stödet bör övervägas om inte Naturvårdsverket borde ansvara för bidragssystemet.
Vid samtal med ledningen för energimyndigheten har framkommit att myndigheten inte ser som sin uppgift att verka för en avveckling av kärnkraften. Myndigheten beskriver visserligen sin roll som att man ska genomföra energiprogrammet från 1997, vilket sägs syfta ”till att skapa ett ekologiskt uthålligt och ekonomiskt bärkraftigt energisystem”. Men uttrycket ”ekologiskt uthålligt” är inte tillräckligt tydligt, särskilt när det används i samband med hänvisning till energibeslutet från 1997, för att myndigheten ska uppfatta att man aktivt ska verka för en kärnkraftsavveckling.
Miljöpartiet föreslår att regeringen, när den som aviserats 2003 återkommer till riksdagen i fråga om myndighetens framtida uppgifter, tydliggör att en huvuduppgift är att verka för en avveckling av kärnkraft till år 2010.
Enligt 1997 års beslut ska Vattenfall förbli statligt ägt och hållas samman som koncern. Motiveringen tycks främst vara den roll som företaget enligt beslutet bör spela i Sveriges energipolitik.
Av beslutet framgår bl a att ”i Vattenfalls långsiktiga utvecklings- och investeringsplaner bör utvecklingen av ny ekologisk elproduktionsteknik och investeringar i el- och värmeproduktion från förnybara energislag vara framträdande ... De resurser som genereras i Vattenfall blir av stor betydelse för energisystemets omställning” (vår kursivering). Dessa skrivningar saknas i årets proposition. Vattenfall har inte uppfyllt denna instruktion. Investeringar i svensk el- och värmeproduktion från förnybara energislag har varit mycket blygsamma. Hade sådana investeringar gjorts hade det varit tydligare att kärnkraftverk kan avställas, vilket alltså hade inneburit risk för konflikt mellan olika intressen inom företaget.
I stället för att använda sina resurser för omställningen av det svenska energisystemet har Vattenfall använt sina resurser för att köpa upp bl a kolgruvor, kolkraftverk och kärnkraftverk i utlandet. Koncernen anger som sin vision att vara ett ledande (varvid tycks avses storleken) energiföretag i Europa. Vattenfall är redan det femte största elproduktionsföretaget och det största fjärrvärmeföretaget. Företagets uttryckliga ambition är att växa ytterligare. Vattenfall köpte enbart under 2001 bolag i Tyskland för över nio miljarder kronor. Vi är då fjärran från löftet på baksidan av valsedeln för linje 2 i folkomröstningen 1980 att ”övervinster i vattenkraftproduktionen indrages genom beskattning”! Vattenfalls tyska verksamheter omsatte 2001 nästan dubbelt så mycket som verksamheten i Norden. Mindre än hälften av koncernens omsättning 2001 var i Sverige. Miljöpartiet ifrågasätter varför den svenska staten ska äga och driva en sådan omfattande verksamhet i t ex Tyskland, inklusive kärnkraftverk och brunkolsbrytning.
Satsningar i Sverige har till stor del handlat om att förvärva andra företag och därmed stärka sin redan dominanta marknadsställning, inte om att ställa om det svenska energisystemet från elslöseri och kärnkraftberoende.
Som ett exempel på vad Vattenfall skulle kunnat göra för att stödja omställningen så borde Vattenfall aktivt medverka till att kunna samreglera vind- och vattenkraft. Dvs att vattenmagasinen fylls på när det blåser för fullt och att den reserv som då byggs upp används för att kompensera bortfallet när det blåser mindre.
Vattenfall svarar ensamt för ungefär halva den svenska elproduktionen. Vattenfall och/eller Sydkraft kontrollerar alla svenska kärnkraftverk. Vattenfall, Sydkraft och det finska statliga företaget Fortum (bl a Birka) svarar för ungefär 90 procent av den svenska elproduktionen. Vattenfall och Sydkraft sitter tillsammans i styrelsen för det samägda bolaget Ringhals. Konsumenternas möjligheter att påverka marknaden minskas av att Vattenfall producerar el från både kärnkraftverk, fossilbränsleeldade kraftverk och förnybara källor som vattenkraft och (om än i mycket blygsam omfattning) vindkraft. Vattenfall är också Sveriges näst största producent av fjärrvärme, som i viss utsträckning kan sägas vara ett konkurrerande alternativ till el. Utöver att vara en mycket bred aktör är Vattenfall också vertikalt integrerat längs elhandelns hela varukedja, med både produktion, nätverksamhet och elhandel. Vattenfall, Sydkraft och Fortum anses svara för ca 70 procent av försäljningen till slutkunder.
Konkurrensverket har upprepade gånger varnat för risken för marknadsdominans, korssubventionering och annan konkurrenssnedvridande verksamhet i det svenska energisystemet. Vattenfall är därvidlag en uppenbar riskfaktor. Konkurrensverkets generaldirektör har till exempel i ett anförande påpekat att ”Vattenfalls storlek samt de tre största företagens gemensamma marknadsstyrka, bl.a. till följd av deras samägande i såväl kärnkraft- som vattenkraftverk, påverkar på ett avgörande sätt förutsättningarna för en fungerande konkurrens på den avreglerade elmarknaden ... staten som ägare till Vattenfall har ett mycket stort ansvar och även stora möjligheter att radikalt påverka marknadsförutsättningarna genom att skapa en sundare företagsstruktur”. Dessvärre tycks problemen snarast förvärras. Konkurrensverket anser att det behövs en bättre separation mellan monopol och konkurrensutsatt verksamhet i energibranschen. Verket har också framfört att marknadsstrukturen och konkurrensförhållandena i grunden kan behöva utvärderas.
En potentiell målkonflikt är att investeringar i ny, förnybar elproduktion riskerar att göra tidigare gjorde investeringar i kärnkraftproduktion överflödiga och alltså minska värdet av dessa. För företag som Vattenfall, Sydkraft och Fortum bidrar rimligen risken för värdeminskning av kärnkraftsinvesteringar till att öka lönsamhetskraven på andra investeringar mer än de annars hade gjort. Detta minskar deras incitament att investera i ny, förnybar elproduktion. Den föreliggande marknadsdominansen och integreringen ökar å andra sidan hindren för konkurrens för nya aktörer. Det är inte ovanligt i affärssammanhang att företag på olika sätt söker öka hindren för ny konkurrens. Sådant beteende kan då av vissa anses vara ”affärsmässigt”.
Regeringen har ofta valt att bortse ifrån Konkurrensverkets rekommendationer. Därtill finns en särskild relation mellan Vattenfall och Näringsdepartementet av bl a historiska, organisatoriska och personella skäl.
Mot bakgrund av att företaget så tydligt avvikit från krav i tidigare energibeslut och risken för konkurrensbegränsande aktiviteter anser Miljöpartiet att det behövs en oberoende granskning av Vattenfalls verksamhet och roll i omställningen av det svenska energisystemet. Miljöpartiet föreslår att riksdagen tillsätter en kommission för detta. Kommissionen bör få till uppgift att närmare kartlägga på vilka sätt Vattenfalls agerande utgör ett hinder för eller ett bidrag till omställningen av energisystemet från fossila bränslen och kärnkraft, samt föreslå hur Vattenfall mer aktivt kan bidra till omställningen av det svenska energisystemet.
Elanders Gotab, Stockholm 2002
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Matz Hammarström (mp) |
|
|
Lotta N Hedström (mp) |
Ingegerd Saarinen (mp) |
|
Kia Andreasson (mp) |
Barbro Feltzing (mp) |
|
Gunnar Goude (mp) |
Helena Hillar Rosenqvist (mp) |
|
Mikael Johansson (mp) |
Per Lager (mp) |
|
Ewa Larsson (mp) |
Gudrun Lindvall (mp) |
|
Yvonne Ruwaida (mp) |
Marianne Samuelsson (mp) |
|
Kerstin-Maria Stalin (mp) |
Maria Wetterstrand (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |
| [1] | (2000:140, s 53) |