Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en övergångslösning för vindkraft som ger långsiktigt stabila förutsättningar för gjorda investeringar.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att anpassa certifikatkvotens utveckling så att den harmoniserar med mål i EG-direktiv 2001/77/EG.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om höjd sanktionsavgift.
Ett viktigt mål i energipolitiken skall enligt min mening vara att minska miljö- och strålningseffekter av vår energianvändning så mycket som möjligt. Därför måste utvecklingen styras mot användning av miljövänliga energikällor. Staten ska uppställa krav beträffande hälsa, säkerhet och miljö och kontrollera att kraven uppfylls och främja forskning och utveckling som syftar till att ersätta fossilbaserad energiproduktion med miljövänliga energikällor. Valet av energiproduktion ska inte träffas genom politiska beslut. Konsumentstyrning och marknadsekonomi ska råda inom ramen för miljökraven. Jag är också förespråkare av grön skatteväxling.
Jag anser att varje energiproduktionsanläggning ska försäkras. Försäkringen ska täcka alla kostnader för eventuella skador som energiproduktionsanläggningen orsakar. Ett sådant system ska införas successivt.
Omställning av energisystemet till förnybar energiproduktion utgör ett av de viktigaste leden i miljö- och klimatpolitiken. Sverige har mycket goda förutsättningar för att genomföra en kraftig utbyggnad av såväl vindkraft, solenergi som bioenergi under de närmaste åren. En offensiv satsning på förnybara energikällor skulle dessutom skapa möjligheter för svensk industri att bli världsledande inom miljöteknologi, vilket på sikt skulle skapa arbetstillfällen och exportinkomster. Miljö och ekonomi går i detta fall hand i hand.
För att dessa möjligheter ska kunna förverkligas krävs emellertid att regeringen ställer upp konkreta och ambitiösa mål för omställningen till förnybar energi och att man skapar de politiska och ekonomiska förutsättningar som krävs för att den förnybara energin ska få utrymme att växa. Det som saknas är inte längre tekniska förutsättningar för att byta ut nedsmutsande fossilbränsle och osäker kärnkraft mot förnybar energi. Det som saknas är politiska beslut som gör att investerare lockas att satsa på vind-, sol- eller bioenergi. För att kunna satsa på sol, vind och biomassa som energikällor måste också forskning och utveckling rörande lagring påskyndas. Detta gäller inte minst vätgas som en framtida energibärare från framförallt biologiska system.
Den proposition nu lagts fram på energiområdet (prop 2001/02:143) syftar, enligt regeringen, till att lägga grunden för en sådan utveckling. Förnybar elproduktion ska främjas genom handel med s k gröna elcertifikat. Samtidigt ska allt annat stöd till förnybar elproduktion – miljöbonus, investeringsstöd osv. – upphöra. Miljöbonusen för vindkraft kommer visserligen, enligt förslaget, att trappas ner successivt innan den helt tas bort om sju år.
Frågan är då om de förslagna åtgärderna kommer att räcka till för att uppnå den eftersträvade omställningen av energisystemet. Tyvärr pekar det mesta på att så inte är fallet. En rad tungt vägande remissinstanser – Naturskyddsföreningen, Lunds universitet, Chalmers tekniska högskola, Energimyndigheten och Naturvårdsverket bland andra – har pekat på att förslaget tvärtom riskerar att bromsa upp utbyggnaden av vindkraft liksom annan nyetablering av förnybar elproduktion. Det förslag som regeringen lagt, och som utmålas som ett kliv framåt mot ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart energisystem, innebär i själva verket radikalt försämrade ekonomiska förutsättningar för bl.a. vindkraften.
Det kompletterande stöd för vindkraft under en övergångsperiod på 7 år som föreslås torde inte vara tillräckligt för att kompensera för denna försämring. Det är utvecklingen på 5, 10, 15 års sikt som styr besluten, inte dagspriset eller lösa förhoppningar om framtida prisökningar.
För att en övergångslösning ska kunna stimulera till nyinvesteringar måste den ge långsiktigt stabila förutsättningar under minst 10–15 år framåt för de investeringar som görs idag. Den långsiktigheten saknas i propositionen, och därmed riskerar vi, med regeringens förslag, att slå sönder den spirande vindkraftsindustri som börjat växa upp i Sverige.
Ett mera grundläggande problem i regeringens proposition är att målsättningarna är alltför lågt satta. Om systemet med gröna certifikat fungerar som det är tänkt kommer det att leda till en ökning av den årliga förnybara elproduktionen med 10 TWh fram till 2010. Det är regeringens mål som ligger till grund för utvecklingen av kvotplikten i förslaget.
Enligt EG-direktivet 2001/77/EG, som antogs av EU-parlamentet och ministerrådet hösten 2001, bör emellertid Sverige öka årsproduktionen av el från förnybara källor med ca 25 TWh fram till 2010, dvs. mer än dubbelt så mycket som regeringen föreslår.
Visserligen säger regeringen i propositionen att mål och kvoter ska revideras regelbundet med början år 2004, och att kvotnivån kan komma att justeras upp vid en gynnsam utveckling. I så fall skulle målet kunna hamna på 15 TWh fram till 2012 istället för 10 TWh 2010. 15 TWh är naturligtvis bättre än 10 TWh, men det är fortfarande långt kvar till EG-direktivets mål på 25 TWh.
Näringsminister Björn Rosengren har i ett svar på en interpellation från undertecknad, den 5 mars 2001, avfärdat EG-direktivets mål med att det utgör ”inget bindande mål som Sverige tagit på sig att uppnå”. Man kan lätt konstatera att om samtliga EU:s medlemsländer resonerade på det viset skulle de gemensamma beslut som fattas inom EU bli tämligen meningslösa.
Jag menar att det vore ytterst olyckligt och anmärkningsvärt om Sverige, som vill betraktas som ett föregångsland i miljöpolitiken, skulle anta nationella mål som ligger väsentligt under de mål som förhandlats fram inom EU. De mål som anges i EG-direktivet är måhända inte juridiskt bindande för Sverige, men de bör i varje fall betraktas som moraliskt bindande vid utformningen av en så central del av den svenska energipolitiken som den liggande energipropositionen utgör.
Målet, och därmed kvotplikten, bör därmed höjas så att de motsvarar de av EU uppställda målen för Sveriges del.
Om höjda kvoter inte bara ska bli en papperskonstruktion är det emellertid nödvändigt att också höja sanktionsavgifterna för dem som av olika skäl inte fullgör kvotplikten. I propositionen föreslås en sanktionsavgift på 200 kr per ej ingivet certifikat. Det är långt under de sanktionsavgifter som gäller i andra EU-länder med motsvarande certifikatsystem, och tyvärr också under den nivå som gör det möjligt att bygga nya anläggningar för produktion av el från förnybara energikällor. Nivån på sanktionerna måste därför höjas. En miniminivå är den som beslutats i Danmark, dvs. motsvarande 350 kr per ej ingivet certifikat.
|
Stockholm den 9 april 2002 |
|
|
Harald Nordlund (fp) |