Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elproduktion.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektbalansen och förnyad prövning 2003.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om klimatpåverkan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om elproduktions påverkan på hälsan.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om återstart av Barsebäck 1.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om nätavgifter och nödvändigheten av att förändra nuvarande lagstiftning vad gäller kostnaden att överföra elkraft från vindkraft.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om effektskatt på kärnkraftsel.
Svensk energipolitik, eller möjligen frånvaron av en realistisk energipolitik, har varit en lång lidandets historia. Särskilt gäller detta inom kärnteknikområdet där ärenden dragits i långbänk och många motsägelsefulla, ”oåterkalleliga” och dyrbara politiska beslut torgförts över tiden. Nu är det dags för ett nytt kapitel i denna såpopera, med anledning av regeringens skrivelse 2001/02:22 En förnyad prövning av stängningen av Barsebäck 2.
Dock innehåller denna skrivelse fakta som visar att tidigare beslut tillkommit mot bättre vetande, och därför finns nu möjlighet att rätta till tidigare misstag.
När den energipolitiska överenskommelsen, mellan Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet presenterades 1997 sa den då ansvarige ministern: ”Möjligen kommer det att krävas en och annan droppe olja.”
Detta var inte sant. I stället har det behövts berg av stenkol för förbränning i Danmark.
Partierna bakom uppgörelsen måste även varit fullt medvetna om att stängningen av Barsebäck 1 skulle innebära behov av ökad import och därmed negativ inverkan på hälsan, miljön och klimatet genom det ökade behovet av att förbränna fossila bränslen.
Produktionen i ett block i Barsebäck motsvarar förbränning av tre ton stenkol i minuten, vilket ger utsläpp som motsvarar utsläppen från 1 000 000 personbilar.
Vidare måste uppgörelsepartierna ha varit medvetna om att det inte skulle vara möjligt att stänga Barsebäck 2 i juli 2001, med hänsyn till nödvändigheten av att upprätthålla säker effektbalans i södra Sverige.
Ett av de ställningstaganden som gjordes i 1997 års energibeslut innebar en niomiljarderssatsning, ja nio miljarder, för omställning av energisystemet.
Nio miljarder är en ohyggligt stor summa pengar som motsvarar ca 1 000 kronor för varje barn, ungdom, medelålders och äldre i Sverige. Jag är övertygad om att alla hade kunnat använda dessa pengar bättre än till politiskt taskspeleri. *
Energiomställningsprogrammet, på totalt drygt nio miljarder kronor, har som mål att på sikt få fram ett resultat på tre TWh, vilket inte motsvarar den förlorade produktionskapaciteten i Barsebäck, som är 4,6 TWh per reaktor, d.v.s. totalt 9,2 TWh.
* Taskspeleri innebär enligt Norstedts ordbok dåligt [sceniskt] uppträdande eller att använda knep, finter o.d.
En förutsättning för vårt välstånd är tillgången på elenergi till rimliga priser och med garanterad säker tillförsel.
Vad gäller priser är det naturligtvis så att konstruerad elbrist, utlandsberoende och samlade skatter på hissnande 30 miljarder kronor leder till stigande elpriser.
Hela vårt samhällssystem är uppbyggt på att hushåll, industri och transportväsende tillförs energi i erforderlig omfattning. Störningar i detta system kommer att få omfattande negativa konsekvenser. Sker detta dessutom i en lågkonjunktur kan det få mycket svåra konsekvenser för sysselsättning och tillväxt i ekonomin, med allt negativt detta medför. Dessvärre är det alltid de som är svagast, med små marginaler eller de som riskerar arbetslöshet, som drabbas värst.
Regeringens skrivelse konstaterar att vårt importbehov kan bli mycket högre än vad det någonsin tidigare varit. Skulle dessutom en produktionsanläggning som Barsebäck 2 tas ut drift skulle elbristen bli mycket besvärande. Skulle däremot produktionskapacitet tillföras skulle naturligtvis säker tillförsel av elenergi påtagligt förbättras och säkerställas.
Sverige hade, och har möjligen fortfarande, ett av världens effektivaste och mest ekonomiska system för elproduktion. Därtill är det ett i det närmaste utsläppsfritt produktionssystem med ca 50 procent vattenkraft och ca 50 procent kärnkraft. Politiska ingripanden i detta system förändrar naturligtvis förutsättningarna negativt. Fri konkurrens skulle å andra sidan förbättra situationen på energimarknaden och dessutom medföra lägre priser för såväl industri som hushåll till gagn för hela vår samhällsekonomi.
När beslut om energiförsörjningen fattats tidigare har kunskap funnits om begränsningar i möjligheter att överföra energi. Därmed har det varit klart att det inte skulle vara möjligt att upprätthålla en säker effektbalans. Oaktat detta har beslut fattats om avveckling av väl fungerade produktionsanläggningar som just säkerställt effektbalansen.
Det är bra att regeringen i och med den aktuella skrivelsen (2001/02:22) nu konstaterar att förutsättningar för fortsatt avveckling inte finns. Det hade naturligtvis varit långt bättre att detta konstaterats långt tidigare så att kapitalförstöring och onödiga elimportkostnader inte uppkommit och att försörjningsosäkerhet inte hade behövt råda.
När nu kunskap finns, vilket flera remissinstanser som LO, Svenskt näringsliv och Svensk Energi, konstaterar och att förutsättningarna inte är uppfyllda förrän tidigast flera år framåt, då är det något märkligt att regeringen föreslår en ny prövning 2003. Vad är meningen med detta?
Att bibehålla fortsatt osäkerhet om vår energiförsörjning?
Att vara tillmötesgående för politiska påtryckningar?
Att invänta någon form av politisk besvärjelse?
Det största bekymmret och det som regeringen borde intressera sig mer för är energiförsörjningen kommande vinter. Särskilt som det i regeringens skrivelse konstateras att det finns små marginaler. En kall vinter i kombination med produktionsbortfall innebär att södra Sverige ställs inför en besvärlig energiförsörjningssituation. Det är väl detta en regering skall föra en politik för att avhjälpa?
Kännetecknande för de utvecklingsländer som har sämst ekonomi är effektbrist. Det är inte ovanligt att de fattigaste länderna då och då över tiden tvingas stänga av eltillförseln vissa tider eller för vissa områden. Skulle Sverige föra en politik inom energiförsörjningsområdet som skulle tvinga fram avstängning av eltillförsel vissa tider eller för vissa områden skulle det vara pinsamt, och de partier som står bakom en sådan politik skulle snabbt tappa förtroende.
En fråga som diskuteras är huruvida klimatet påverkas av ökade utsläpp från förbränning av fossila bränslen. Sannolikt kan alla vara överens om att denna påverkan inte förändras beroende på i vilket land förbränningen sker. När vi importerar elenergi från Danmark, framställt genom förbränning av kol, så har vår import bidragit till ökade utsläpp. Lösningen på denna fråga är inte att vi importerar elenergi från Danmark, Tyskland eller Polen, utan det bästa vi kan göra för att minska utsläppen för vår del är att producera elenergi utan att förbränna fossila bränslen. Detta gäller oavsett om det är ”en och annan droppe olja” eller berg av kol.
Flera utredningar, bland annat Energimyndighetens, visar att den största delen av Barsebäcks elproduktion ersätts med import från utländska kolkraftverk. Regeringen borde uppmärksamma hälsokonsekvenserna av ett avvecklingsbeslut. Med utgångspunkt i EU:s projekt ExternE, innebär en fortsatt drift av en reaktor på Barsebäck betydande vinster för hälsa och miljö.
Erfarenheterna från kärnkraftens positiva påverkan på miljö och hälsa, relativt andra energislag, är väl dokumenterade fakta i kraftbranschen. Bland annat har kärnkraftverket i Forsmark dokumenterade analyser av verksamhetens miljö- och klimatpåverkan. Det är därför nödvändigt att nu besluta om att genomföra en noggrann analys av vilken hälsopåverkan en fortsatt avstängning av Barsebäck medför. Denna analys måste vara klar till nästa beslutstillfälle vad gäller fortsatt produktion i Barsebäcksverket.
Sammantaget redovisar regeringens skrivelse (2001/02:22) genom gällande förutsättningar och redovisning av inkomna remissvar att det inte inom rimlig tidsrymd finns förutsättningar för att avveckla produktionsanläggningar, utan att det finns behov av att ta i drift ytterligare produktionskapacitet. Det är viktigt att det i Sverige förs en ansvarsfull energipolitik som på ”kort och lång sikt tryggar tillgången på el och annan energi på vilkor som är konkurrenskraftiga med omvärldens för att främja en god ekonomisk och social utveckling i Sverige”.
Det är därför nödvändigt att fatta realistiska beslut vad gäller energiförsörjning och komma ifrån tidigare destruktiva och kostnadskrävande politiska spektakel.
Beslutet att stänga Barsebäck 1 var i grunden felaktigt, och beslutet har inneburit att vårt beroende av import ökat till betydande kostnader för landet. Därtill har sårbarheten vad gäller energiförsörjning påtagligt ökat med uppenbar risk för betydande störningar vid kalla vinterdagar. Det är vidare uppenbart att beslutet att stänga Barsebäck 1 inneburit ett dramatiskt ökat hot mot miljön genom den stora kvantitet utsläpp som blivit följden genom nödvändigheten av att ersätta bortfallet med förbränning av kol. Detta gäller oaktat att utsläppen inte skett i vårt land.
Skrivelsen konstaterar att tidigare beslut att stänga Barsebäck 2 år 2001 inte varit möjligt, eftersom uppsatta förutsättningar inte varit uppfyllda. Skrivelsens förslag att göra en förnyad prövning år 2003 synes helt meningslös, eftersom det redan nu kan konstateras att uppställda krav inte kommer att vara uppfyllda och att en avstängning skulle innebära uppenbara risker för vår energiförsörjning.
Det enda rimliga är att nu besluta att 1997 års energiöverenskommelse inte på något sätt ska genomföras. De flesta remissinstanser verkar stödja detta ställningstagande och rimligen kan riksdagen inte nu komma fram till något annat beslut.
För att det inte skall uppstå allvarliga störningar av energiförsörjningen i södra Sverige är det nödvändigt att det finns produktionsanläggningar och system för överföring av elenergi i erforderlig omfattning. Nu finns inte detta. Åtgärder för att säkerställa reservkapacitet är bra, men det räcker inte för att trygga försörjningen fullt ut. Vårt försörjningssystem måste ha en sådan kapacitet att även onormalt kalla dagar i kombination med visst elproduktionsbortfall skall kunna hanteras utan att vårt samhällssystem kommer i olag.
För att påtagligt öka elproduktionen i södra Sverige med rimliga insatser och iakttagande av största möjliga miljöhänsyn är den enda realistiska åtgärden att återstarta Barsebäck 1.
Vi kan därmed åter ta i bruk en väl fungerande anläggning fullt ut genom att hela produktionskapaciteten i Barsebäckanläggningen utnyttjas, med allt från kompetent personal till utbyggd överföringskapacitet i ett balanserat elsystem. Behovet av kolproducerad elenergi skulle i motsvarande grad minska, vilket då medför en betydande minskning av utsläpp från förbränning av fossila bränslen.
Regeringens skrivelse innehåller avsnitt om nätutbyggnad och ansvar för att vi har fungerande distribution för elkraft. Det är viktigt att det sker en fortsatt kontroll av hur konkurrensen på nätområdet fungerar så att elkonsumenterna inte belastas av för höga nätkostnader.
Regeringen föreslår i skrivelsen fortsatt omställning av energisystemet. I detta torde ligga fortsatt utbyggnad av t.ex. vindenergi. När detta diskuteras måste även nuvarande regler för nätkostnader omprövas. Detta är särskilt viktigt i områden med många vindkraftverk och relativt få elkonsumenter.
Den minister som var ansvarig för nuvarande lagstiftning på detta område, uttalade tidigare i en tidningsintervju att nu gällande lagstiftning var orättfärdig. Förhållandet har nyligen belysts i ett TV-program, där det tydligt framgick att en förändring av lagen är nödvändig. Under den allmänna motionsperioden har jag lämnat en motion i detta ärende (2001/02:N341 ”Nätavgifter för vindkraftsanläggningar”) och jag hemställer att utskottet behandlar denna motion samtidigt som regeringens skrivelse (2001/02:22), och väckta motioner med anledning av regeringens skrivelse, behandlas.
En förutsättning för vårt välstånd är en säker tillgång på el och annan energi till rimliga priser. Vår industri har utvecklats under dessa förutsättningar och hushållens ekonomi är baserad på rimliga priser för uppvärmning m.m. Det ter sig då märkligt att just kärnkraftsel, som produceras utan några miljöfarliga utsläpp, har belagts med en särskild effektskatt. Det vanliga är att vi straffbeskattar det som är onyttigt, t.ex. tobak och alkohol.
Konstruktionen av denna effektskatt är dessutom helt orimlig, eftersom skatten utgår oberoende av om det sker någon produktion eller inte. På detta sätt missgynnas vår egen utsläppsfria produktion å det grövsta, och effektskatten gynnar importerad och obeskattad utländsk el producerad genom förbränning av fossila bränslen.
|
Stockholm den 31 oktober 2001 |
|
|
Roy Hansson (m) |