Riksdagen beslutar att riva upp beslutet om en förtida kärnkraftsavveckling i enlighet med vad som i motionen anförs.
Enligt 1997 års beslut om stängning av Barsebäcks andra kärnkraftsreaktor uppsattes krav som skulle uppfyllas för att detta skall få ske. Dessa krav är att en stängning inte får medföra negativa konsekvenser i fråga om elpriset, tillgången på el för industrin, effektbalansen eller miljön och klimatet.
Redan stängningen av Barsebäcks första reaktor har medfört negativa konsekvenser vad gäller samtliga ovan nämnda krav.
Sverige var innan stängningen av Barsebäck 1 ett land som exporterade energi. En energi som var miljövänligt producerad, med lågt pris och med god tillgång för industri och hushåll. Sedan stängningen av Barsebäck 1 genomförts har Sverige hamnat i en situation där vi i dag är importberoende av mer klimatpåverkande energislag, riskerar effektbrist, har fått högre elpriser och sämre miljö. En förtida stängning av Barsebäck 2 kommer naturligtvis att ytterligare förvärra situationen.
Sverige har efter energibeslutet 1997 gått från att vara i princip självförsörjande med stora exportmöjligheter, till att bli ett land som i energisammanhang snart är att jämföra med u-länderna vad gäller den effektbrist som där är vanligt förekommande.
Vid en långvarig, riktigt kall, vinter i Skåne och Sydsverige finns i dag en risk för effektbrist. De beräkningar som visar Sveriges totala produktionskapacitet är teoretiska räkneexempel som i verkligheten inte går att utnyttja, eftersom överföringskapaciteten av effekt från landets norra delar inte är tillräckligt utbyggd. Svenska kraftnät har redan tecknat avtal med energileverantörer och stora energianvändare i södra Sverige om hur man skall kunna stänga ner delar av el-nätet. Detta får till konsekvens att industrin och hushållen blir utan el under några timmar, och detta under strängaste kyla. Att återstarta ett avstängt system är mycket komplicerat och kan ta många timmar, kanske till och med dagar.
När man sedan för resonemang om att om el som inte produceras i Sverige, utan i något av våra grannländer, inte påverkar de svenska utsläppen av koldioxid, då blir man förvånad. I Sverige startade redan på 1960-talet diskussioner om problem med gränsöverskridande luftföroreningar. Om Sverige inte producerar tillräckligt med el för att klara energiförsörjningen kan i bästa fall Danmark, Tyskland eller Polen det. För Skånes del handlar det framför allt om el producerad i kolkraftverk i Danmark. Detta medför bland annat ökad koldioxidbelastning i ett kortare perspektiv över Skåne och Sydsverige, men naturligtvis påverkar dessa utsläpp även världens totala koldioxidbelastning. Detta går det inte att bortse ifrån.
Att föra en energipolitik som gör att Sveriges energiförsörjning äventyras, att Sverige från ha varit en exportnation av energi har hamnat i ett läge där Skåne redan denna vinter, om den blir kall, kan få uppleva energibrist är oansvarigt. Sverige skall inte på några områden kunna jämföras med u-länderna utan målet måste väl alltid vara att Sverige kan jämföras med de mest framgångsrika i-länderna, och när det gäller svensk energiförsörjning skulle vi vilja påstå att Sveriges regering går åt helt fel håll.
Den enda rimliga väg för Sverige måste vara att 1997 års energiuppgörelse rivs upp. Att Barsebäck 1 får återstartas och att Barsebäck 2 inte skall stängas i förtid.
|
Stockholm den 31 oktober 2001 |
|
|
Ewa Thalén Finné (m) |
|
|
Jan Backman (m) |
Inga Berggren (m) |
|
Maud Ekendahl (m) |
Ingvar Eriksson (m) |
|
Margit Gennser (m) |
Cristina Husmark Pehrsson (m) |
|
Carl-Axel Johansson (m) |
Lars Lindblad (m) |
|
Bertil Persson (m) |
Anna Åkerhielm (m) |