Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att en årtalsbestämd avvecklingspolitik ej kan accepteras.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om omfattningen och inriktningen av omställningsåtgärder för att möjliggöra en stängning av Barsebäck 2.
Folkpartiet anser att de energipolitiska riktlinjer som antogs i riksdagen 1997 skadar Sverige som industri- och miljönation. Särskilt allvarligt var beslutet om att genomföra den förtida avvecklingen av kärnkraften. Det innebär en kapitalförstöring som saknar motstycke och som kommer att medföra välfärdsförluster på sikt. Miljön skadas och det blir svårare att bekämpa arbetslösheten.
Resultatet har blivit att elpriserna stiger och hela samhällets energiförsörjning hotas vid stark kyla eller vid avbrott i någon del av elnätet. I skrivelsen redogörs på ett nästan desperat sätt för hur Svenska kraftnät upphandlar effekter och ingår avtal med företag för att minska effektuttaget vid köldknäppar m.m. Elförbrukningen i Sverige ökar mer och mer. Sammantaget under år 2000 ökade elanvändningen med 2 procent netto. Beräkningar från Energimyndigheten tyder också på att förbrukningen kommer att fortsätta att öka framöver. Detta gäller såväl i Sverige som i övriga Norden.
Folkpartiet har en väsentligt annorlunda syn på energipolitiken än regeringen. Folkpartiet anser att en rationell energipolitik bäst främjas genom fri handel och produktion av energi. Staten har den fundamentala uppgiften att ställa upp krav beträffande säkerhet och miljö, att kontrollera att kraven uppfylls samt främja forskning och utveckling på energiområden som syftar till att ersätta fossilbaserad energiproduktion med förnybara energikällor och att forskning inom energiområdet främjas.
God tillgång på energi är en förutsättning för välstånd. Elektriciteten är mycket viktig bl.a. för industrin, handeln, jordbruket, servicenäringarna och hushållen, dvs. för hela vårt samhälle. Elektricitet är inget ont som vissa tycks mena.
Det svenska energisystemet bör successivt ställas om till att bli ekologiskt hållbart.
Omställningen av energisystemet måste dock ske med hänsyn till Sveriges behov av tillväxt och ökad sysselsättning.
Kärnkraften bör utnyttjas under hela sin tekniska och ekonomiska livslängd. Vi säger därför nej till regeringens och dess stödpartiers förtida avstängning av Barsebäck, både vad gäller den första och den nu aktuella andra reaktorn.
Det är i sig naturligtvis glädjande att regeringen kommit till slutsatsen att den andra reaktorn i Barsebäck inte kan stängas förrän år 2003. Men Folkpartiet kan ändå inte dela regeringens bedömning om när reaktorer ska stängas. De ska stängas om en kompetent myndighet konstaterar att de inte längre uppfyller gällande säkerhets- eller miljökrav. De energipolitiska besluten bör begränsas till att fastställa övergripande mål och vilka styrmedel som kan behövas för att nå målen.
Vi motsätter oss således kraftfullt att den andra reaktorn i Barsebäck ska stängas. Vi redovisade i vår ekonomiska motion den 5 oktober 2001 de positiva konsekvenserna för statens finanser av att beslutet om stängningen av Barsebäck 1 rivs upp och att denna reaktor på nytt tas i bruk, så snart detta är tekniskt och säkerhetsmässigt möjligt. Beräkningar inom riksdagens utredningstjänst i samband med riksdagens beslut om stängning av reaktor 1 i Barsebäck hösten 1999 visade att nuvärdet av statens kostnad för enbart stängningen av denna reaktor uppgår till över 8 miljarder kronor. Samhällsekonomiska kostnader är då inte beaktade. Och någon som helst redovisning av kostnaderna för stängningen av den andra reaktorn finns inte.
Men detta är inte bara en fråga om ekonomi, det handlar också om miljö. Stängningen av enbart en reaktor i Barsebäck leder till att utsläppen av koldioxid ökar med 2
4 miljoner ton per år. Stängningen av den första reaktorn har lett till att denna elproduktion ersatts med produktion från nedsmutsande kolkraftverk, och regeringen ger inga som helst garantier för att detta inte också blir fallet vid en stängning av Barsebäck 2.
Vi anser att växthusgasernas klimatpåverkan är särskilt oroande i det här fallet. Regeringen bör därför snarast tillsätta en miljökonsekvensutredning som bl.a. redovisar utfallet av ett ökat beroende av el från t.ex. danska kol- och oljebaserade elproduktionsenheter. Vad det här innebär i siffror är ganska lätt att ta reda på. Som ett exempel kan vi ta hur mycket mera utsläpp av olika ämnen det blev under det mycket kalla måndagsdygnet den 5 februari i år genom att produktionskapaciteten i Barsebäck I inte finns tillgänglig längre, utan måste ersättas med reservkraft i form av oljebränning och import av bl.a. kolproducerad el. Nordisk produktionsmix, enligt Riksdagens utredningstjänst och Energimyndigheten:
Koldioxid CO2 : 131 g/kWh = 1300 ton per dag
Svaveldioxid SO2: 0,21 g/kWh = 2 ton per dag
Kvävedioxid NO2: 0,23 g/kWh = 2 ton per dag. Denna dag sattes det rekord i elkonsumtion i Sverige med 27 000 MWh.
Svensk energipolitik med en röd/grön regering är beroende av milda vintrar och ständig lågkonjunktur.
Det omställningsprogram på inte mindre än nio miljarder kronor som skulle bidra till att dämpa effekterna av den förtida avvecklingen har visat sig ha stora svagheter. Både Riksdagens revisorer och Riksrevisionsverket har pekat på svagheter i programmet och dess låga bidrag till den förutsatta uppfyllelsen av de nationella målen. Folkpartiet har därför blivit alltmer kritiskt till detta program och anser att det bör försvinna.
Samtidigt köper det statliga Vattenfall in el producerad i andra länder av kärnkraftverk och smutsig kolkraft för tiotals miljarder kronor.
Det är en stor kapitalförstöring att stänga av väl fungerande kärnkraft, så länge den är säker och ekonomiskt försvarbar. Konsekvensen blir att Sverige tvingas att importera fossilproducerad el från Danmark och Tyskland. I Tyskland har konsekvenserna till och med blivit att gamla kulturvärden i byn Horno hotas av Vattenfalls intressen i brunkolsbrytning.
Folkomröstningen om kärnkraften i Sverige genomfördes den 23 mars 1980, dvs. för drygt 21 år sedan. Under den här tjugoårsperioden har avsevärda tekniska framsteg gjorts inom många områden, inklusive energiområdet. Samtidigt har man vunnit en ökad insikt om olika energikällors miljöeffekter, t.ex. i frågan om utsläppen av koldioxid. Till detta kommer att både väljargrupper och t.ex. riksdagens sammansättning har förändrats sedan folkomröstningen genomfördes. De väljare som har tillkommit sedan 1980, drygt 2 miljoner, har inte fått uttala sig i kärnkraftsfrågan.
Kärnkraftstekniken har också varit föremål för en snabb utveckling, inte minst på säkerhetsområdet. I diskussionen inför folkomröstningen fanns det heller inga reservationer för att nya tekniska innovationer kan förändra såväl säkerhets- som miljöaspekter av kärnkraftsanvändningen. Ett beslut grundat på 1980 års tekniska utvecklingsnivå skulle alltså gälla också framdeles – och kanske för all framtid. Det är orimligt att dagens, och även morgondagens, energipolitik ska styras utifrån 1980 års folkomröstning och de förhållanden som då var kända. Utformningen av energipolitiken måste självfallet påverkas av de nya omständigheter som har tillkommit sedan vi hade folkomröstningen. T.ex. har energifrågornas globala karaktär, inte minst genom växthuseffekten, blivit allt tydligare.
|
Stockholm den 31 oktober 2001 |
|
|
Eva Flyborg (fp) |
|
|
Runar Patriksson (fp) |
Yvonne Ångström (fp) |