1 Innehållsförteckning 17
2 Förslag till riksdagsbeslut 18
3 Inledning 19
4 WTO och det globala civila samhället 19
4.1 ”Revidera, reparera, reformera”: Nya politiska och etiska mål för WTO 20
4.2 WTO – öppenhet, demokrati och makt 21
4.3 Sociala klausuler och miljöklausuler i WTOs regelverk 21
4.4 WTO, livsmedelssäkerhet, TRIPS och ursprungsbefolkningar 22
5 Biopiracy, äganderätt och genteknik 23
6 Nya spelregler för en rättvis världsekonomi 24
6.1 Finansiella kriser 24
6.2 Global ekonomisk styrning 24
6.3 Skuldavskrivningar för de fattiga länderna 25
6.4 Exportzoner i världsekonomin 25
6.5 En rättvis handel 26
6.6 Uppförandekoder 26
6.7 Biståndsviljan och kompensation 27
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att WTO:s nästa förhandlingsrunda måste bli en utvecklingsrunda som tar hänsyn till utvecklingsländernas krav och behov för en rättvisare handel.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att det skall införas sociala och miljömässiga minimikrav i handelsavtalen.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ”Biopiracy” – privatisering, patentering och kommersialisering av gener – borde tas upp i FN utifrån hållbar utveckling och säkerhet.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om Tobinskatt.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd bör inrättas inom ramen för FN.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att ekonomisk och politisk makt måste demokratiseras genom en omfattande decentralisering och en självtillitsstrategi.1
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att världshandeln och den globala ekonomin behöver långsiktigt hållbara och ekologiska spelregler.
1 Yrkandena 3–6 hänvisade till UU.
Handel är bra när den sker med beaktande av breda mänskliga mål om social och ekologisk hållbar utveckling och när den syftar till ekonomisk utjämning och välståndsökning för alla parter. ”Den globalisering vi har är orättvis, skapar klyftor och marginalisering och förvärrar för sårbara grupper och för de minst utvecklade länderna”, säger Mary Robinson, FN:s människorättskommissarie. Det är inte bara hon utan många fler som idag ifrågasätter globaliseringens effekter. Dessa effekter, både positiva och negativa, finns inom i stort sett alla områden i samhällslivet. Vi kan se hur miljontals människor lyfts ur fattigdom i delar av världen, samtidigt som fattigdom och miljöförstörelse ökat i stora delar av världen. Globaliseringen har också ökat kunskapen om människor i andra länder och deras behov. I en global värld ställs större krav på solidaritet och rättvisare spelregler. Detta är anledningen till att människor från olika solidaritetsrörelser samlas till protester vid WTO-möten och vid Internationella valutafondens (IMF) och Världsbankens möten runt om i världen.
Samtidigt som världen blivit öppnare har effekterna av de globala institutionerna blivit allt tydligare. FNs, IMFs, Världsbankens och WTOs roll och regelsystem har ifrågasatts. Alltfler är idag övertygade om att FN behöver reformeras. Miljöpartiet anser att även andra internationella institutioner måste reformeras, öppnas upp och få ändrade regler så att de tar ansvar för en mer solidarisk fördelning, miljöansvar och ett mer rättvist regelsystem.
Utan ett bra regelsystem som tar dessa hänsyn kommer bara orättvisorna att öka, och protesterna mot de globala institutionerna kommer att växa. Om vi vill överbrygga de växande klyftorna mellan nord och syd, mellan överflödssamhällen och samhällen som präglas av svält, fattigdom och vanmakt, måste vi reformera våra globala institutioner. Vi måste minska de globala orättvisorna, inte bara av ren medmänsklighet, men också för att förhindra allvarliga globala spänningar.
I november 1999 träffades handelsministrar från 135 länder i Seattle för att komma överens om en dagordning för en ny runda inom världshandelsorganisationen, WTO (World Trade Organisation). Handelsministrarnas möte slutade med oenighet, och ingen dagordning för vilka frågor som skall prioriteras i världshandelsorganisationen de kommande åren finns för tillfället.
”Slaget om Seattle” kablades snabbt ut i de globala nyhetsmedierna CNN, BBC men också i de nationella nyhetsmedierna. I tidningar, radio, TV och på webben kunde man följa ”slaget om Seattle” där de protesterande skildrades som ”globaliseringsmotståndare” och ”protektionister”. Förvisso fanns bland demonstranterna personer och organisationer som kan kategoriseras med ovanstående etiketter. Men, vad många protesterade emot och som medierna inte rapporterade om, är de orättvisa regler som gäller för de materiellt fattiga länderna. De protesterande riktade också kritik emot att WTO ensidigt prioriterat frihandel när reglerna står i konflikt med miljöintressen och mänskliga rättigheter.
ILO-konventioner om arbetsmiljö och FN-konventioner – till exempel konventionen om biologisk mångfald – sätts systematiskt på undantag eftersom WTOs regler är de som har företräde vid en tvistlösning. En annan värld är möjlig! lyder ropet från Attac-rörelsen. En värld som inte domineras av multinationella företag. Miljöpartiet anser att WTOs handelsregler måste förändras, att människors hälsa ska få vägas in i frihandelsavtal.
Världshandelsorganisationen är beroende av en omfattande reform. Detta gäller bland annat öppenheten, beslutssystemen, innehållet i de olika underavtalen och deras relation till FNs övriga konventioner. Sociala och miljömässiga klausuler bör införas i regelverken, och organisationen måste få nya politisk-etiska mål.
Clement Rohee, ordförande för G-77 (Grupp 77, de 132 fattigaste länderna i världen organiserade inom FN), har sagt att WTO borde fokusera på tre R: review, repair and reform, dvs på att revidera, reparera och reformera de befintliga WTO-avtalen. De rika länderna i WTO har inte fullföljt de förändringar som utlovades i tidigare WTO-förhandlingar, förändringar som skulle bidra till en mer rättvis handel än dagens. I Uruguayrundan beslöt man sig för att uppmana medlemmarna till att minska exportsubventionerna till jordbruket, något som EU, med världens högsta exportsubventioner till jordbruket knappast genomfört. Marrakechbeslutet 1994 om kompensation till de minst utvecklade länderna och till nettoimporterande länder har inte heller genomförts.
Skulle dessa överenskommelser genomföras så skulle det bidra till en bättre ekonomisk utveckling i de fattigaste länderna. Miljöpartiet anser att WTOs nästa förhandlingsrunda måste bli en utvecklingsrunda som tar hänsyns till utvecklingsländernas krav på och behov av WTO:s överordnade målsättning.
Organisationen behöver vidare fastställa tydliga etiska och politiska mål på kort och på lång sikt för sitt framtida arbete. Som ett led i detta måste WTO integrera de politisk-etiska mål som finns i andra FN-konventioner så att handelsfrågorna genomsyras av fred, demokrati, rättvisa och utveckling i linje med FNs ambitioner. Ekologiskt hållbar utveckling, avskaffande av fattigdomen och säkerställande av livsmedelssäkerheten är andra nära relaterade frågor som måste integreras och inte motverkas av WTO. WTO måste också utveckla nya instrument för att nå dessa mål. Sammanfattningsvis behöver WTOs regelverk alltså verkligen revideras, repareras och reformeras!
Miljöpartiet anser att om världshandelssystemet ska kunna bidra till en förbättrad levnadsnivå världen över och ett förbättrat miljöskydd, måste institutionerna som reglerar detsamma vara öppna, demokratiska och ta hänsyn till andra frågor som är av betydelse för det globala samfundet. Även om WTO har tagit några steg mot att förbättra öppenheten i sina processer och sitt konsensusbaserade beslutssystem, vilket gett ett demokratiskt intryck, har det fortfarande många brister. Det gäller bland annat:
bristen på öppenhet i WTOs mäktiga tvistlösningspanel
arbetet som bedrivs i olika standardsättande kommittéer såsom Codex Alimentarius- utskottet
de mäktiga staternas oinskränkta möjligheter att sätta agendan och dominera handels- förhandlingarna
svårigheten för mindre länder att, när det är nödvändigt, sätta in handelsembargon under det att en tvist löses
möjligheterna för multinationella företag att påverka processerna
de multilaterala handelsavtalens ”allt eller inget”-karaktär.
Miljöpartiet anser att allt detta gör att dagens världshandelssystem kan karaktäriseras som slutet. Att skapa en mer öppen och mer demokratisk organisation borde stå högt på WTOs dagordning, liksom att nå en social, rättvis och ekologiskt hållbar utveckling.
Kvarvarande koloniala förhållanden som bristfälligt socialt och miljömässigt skydd i länder medför betydande problem. Svaga statsbildningar och korrupta samhällssystem leder på många håll till en brutal utsugning av människor och miljö. Barnarbete, modernt slaveri och extremt låga löner som ingen kan leva på och förbud mot facklig organisering är inte ovanliga fenomen i de globala produktionssystemen. Globaliseringen kan i värsta fall leda till att effektivt motverka en positiv utveckling i svagt utvecklade stater. De inhemska företagen får ingen chans, och den interna samhällsstrukturen destabiliseras. I detta sammanhang är det viktigt att påpeka att ett fattigt lands intressen kanske inte främst företräds av dess industrialister eller ens dess handlesminister. Även inom fattiga länder finns ofta en klasstruktur som gör att ekonomistiska tankesätt och privata vinstmotiv tillåts överflygla folkflertalets behov eller en nödvändig demokratiseringsprocess.
Miljöpartiet anser att det således finns många starka skäl till att införa sociala och miljömässiga minimikrav i handelsavtal. Det finns även ett behov av undantagsregler som tillåter fattiga länder att skydda vissa delar av sin produktion så att de på så sätt kan vara med och konkurrera på mer jämlika villkor. Socialklausuler, ”minimum” eller ”core labour standards” har länge diskuterats och finns i praktiken redan i det nordamerikanska NAFTA-avtalet (North Atlantic Free Trade Assosiation).
Det handlar om regler som reglerar arbetsmiljö, sociala rättigheter med mera i de varor som importeras. FN-organet ILO har utarbetat förslag på hur sådana sociala klausuler skulle kunna se ut på global nivå. Ett problem för sociala klausuler vid import är att den nuvarande tolkningen av WTO-reglerna innebär att inga länder får införa importrestriktioner som särbehandlar varor utifrån hur de är tillverkade, så länge tillverkningsmetoden inte påverkar varans kvalitet.
Ett problem är att WTO-reglerna säger att ”lika varor” ska behandlas lika. Detta innebär att varor som är tillverkade i enlighet med principer för rättvis handel eller som är miljömärkta inte får beläggas med andra tullar eller importrestriktioner än konventionellt framtagna varor. På längre sikt kan och måste dock tolkningen av de nuvarande reglerna ändras i takt med att internationella miljöregler utvecklas och konsumenternas syn på vad som är ”lika varor” ändras.
Hundratals miljoner människor saknar tillräckligt med mat. Livsmedel är mer än en handelsvara och WTOs handelsregler bidrar inte till livsmedelssäkerhet. För att uppnå en långsiktigt hållbar produktion av livsmedel måste förstörelsen av jord och vatten upphöra, människor måste ha tillgång till jord, och vi måste tillämpa lokalt anpassade uthålliga jordbruksmetoder. Miljöpartiet anser att jordbrukspolitiken måste ge bönderna rimliga villkor för produktionen.
Livsmedelssäkerheten – ett hållbart jordbruk som tar hänsyn till sociala, miljömässiga och ekonomiska aspekter – får inte motverkas i WTOs jordbruksavtal. Jordbruket är inte bara varuproduktion utan har även ett ansvar för t ex bevarandet av värdefulla naturresurser för utvecklingen av kulturlandskapet, för landsbygdsutvecklingen, för den lokala ekonomin och för livsmedelssäkerheten. Skillnaden mellan vad som är protektionism å ena sidan och ett legitimt försvar av jordbrukets många funktioner å den andra, är komplex och kräver en noggrann analys. För att klara dessa olika funktioner som jordbruket har och säkerställa livsmedelssäkerheten bör ett första steg vara att livsmedelssäkerheten integreras i artikel 20 i WTOs jordbruksavtal som en ”non-trade issue”.
Därmed skulle den få en överordnad roll i jordbruksavtalet och förutom att avvecklingen av exportsubventioner i de rika länderna ska påskyndas, så ska åtgärder kunna vidtas, till exempel skyddstullar, stödåtgärder eller ”minimum access-kvoter” för att import ska kunna vidtas i syfte att stärka livsmedelssäkerheten. Kompensationsmekanismerna enligt Marrakechöverenskommelsen bör implementeras snarast.
WTOs TRIPS-avtal (Trade Related Intellectual Property Rights) har kritiserats hårt av lokala och globala folkrörelser. Det finns en motsättning mellan detta avtal och FNs konvention om biologisk mångfald, där den senare ger rätten till den biologiska mångfalden till de människor som förvaltar den och deras länder. Enligt TRIPS artikel 27.3 (b) åläggs samtliga WTOs medlemsländer att införa patentlagstiftning eller liknande ( s k sui generis) lagstiftning för alla växtsorter. Detta skulle vara klart senast den 1 januari år 2000. Ett fåtal av de minst utvecklade länderna har getts uppskov till år 2005, men redan nu står det klart att många fattiga länder inte klarade detta till år 2000 eller kommer att klara det till 2005.
Implementeringstiden måste förlängas om det ska förverkligas över huvud taget. Vi anser att FNs konvention om biologisk mångfald måste ges företräde framför TRIPS-avtalet. De folkrörelser som engagerat sig mot TRIPS (bonderörelser, miljö- och konsumentrörelser) menar att patent på mänskliga gener och gener av djur och växter inte ska tillåtas. Frågan om patent på liv är en etisk fråga, inte en handelsfråga.
Vidare måste ursprungsbefolkningarnas kunskaper om och nyttjande av lokala genetiska resurser skyddas. FNs deklaration om ”farmers rights” måste här ges företräde. Rättigheterna till kunskaper om de lokala genetiska resurserna måste kombineras med kravet på att de ska bevaras.
”Biopiracy” – biopirateriet – handlar om privatisering, patentering och kommersialisering av livets byggstenar, generna. Miljöpartiet anser att denna verksamhet borde tas upp i FN utifrån hållbar utveckling och säkerhet. Rätten till patent på växter och djur finns numera i WTOs TRIPS-avtal och därmed är det möjligt att äga livsformer. Med denna process börjar en kamp av historiska proportioner om ägandet av planetens genetiska resurser. Konflikten finns här mellan stater där högteknologiska bioteknikföretag har sitt säte och fattiga länder, vilka förfogar över 80 % av det genetiska materialet på planeten.
Rätten till livet ska betraktas som mänsklighetens gemensamma egendom som inte ska kunna patenteras av en enskild individ eller företag. Det behövs en internationell konvention som förbjuder patent på alla livsformer. I slutändan handlar detta också om vem som ska ha kontrollen över livsmedelssäkerheten.
Idag förs denna kontroll i snabb takt över från utvecklingsländer och från små bönder till ett fåtal globala multinationella livsmedels- och frö/kemikalieföretag. Detta i sin tur leder till ett sårbart kemikaliebaserat jordbruk som bygger på patenterade växtsorter. Detta är inte en långsiktig lösning vare sig för miljön, bönderna, landsbygden eller världens livsmedelssäkerhet.
Det internationella finansiella systemet har genomgått många kriser de senaste åren. För att världsekonomin ska fungera bättre krävs rättvisare spelregler för de finansiella transaktionerna och en handel som inte ensidigt dikteras av världens rika. I en värld där det blir allt svårare för nationalstaterna att reglera de multinationella företagens verksamhet, medan WTO-systemet gradvis byggs ut, går utvecklingen således från nationell avreglering till en global ”på-reglering” av marknaden!
Miljöpartiet anser också att det krävs en broms på de alltför snabba och i grunden improduktiva globala kapitaltransaktionerna för att stabilisera världsekonomin. Globaliseringen av ekonomin har ökat känsligheten för störningar, och det behövs ett globalt politiskt instrument för att minska sårbarheten; Tobinskatten!
Globaliseringen har påskyndat den globala ekonomiska integrationen. Samtidigt har svagheten i de internationella finansiella systemen i form av chocker och kriser visat sig flera gånger. 1998 blev det finansiell kris i Sydostasien, Ryssland och sedan Latinamerika. Denna kris utvecklade sig, denna gång, inte till en global ekonomisk kris till stor del på grund av att dess deflationseffekter motverkades av expansion på andra håll – till större delen i USA och några asiatiska ekonomier som till exempel Indien, Kina och Taiwan samt pga massivt statligt stödköp.
Trots detta kastades miljoner människor i fattiga länder, som tidigare fått bättre levnadsförhållanden, tillbaka i fattigdom. De fem länderna i Asien som påverkades värst förlorade mellan 8–10 % av deras BNP 1998. Indonesien, där krisen slog hårdast, förlorade 15 %. Som ett resultat av denna finansiella kris spreds en global lågkonjunktur i Latinamerika, särskilt i Argentina, Brasilien, Chile och Colombia, vilket resulterade i sänkta inkomster för människorna, för andra decenniet i rad.
Detta faktum ledde också till att Ryssland slängdes in i en global finansiell och politisk kris. Medan Ryssland verkar återhämta sig ekonomiskt dansar Latinamerika in i den så kallade negativa ”Tangokrisen” som startade i Argentina.
Som ett resultat av bland annat dessa kriser finns ett ökat intresse för en global ekonomisk styrning. Den av Ingvar Carlsson ledda ”Commission on Global Governance” föreslog i sin rapport 1995 ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd. Commission on Global Governance har efter Asienkrisen upprepat sina krav och sin kritik av den nuvarande ordningen och föreslår ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd med en mer balanserad sammansättning än dagens G 8-grupp där endast världens rikaste länder och Ryssland ingår.
Det är ett gigantiskt demokratiskt problem att endast de rika länderna sätter de finansiella spelregler som resten av världen får rätta sig efter. Mot bakgrund av detta anser Miljöpartiet att ett globalt ekonomiskt säkerhetsråd bör inrättas inom ramen för FN.
”Commission on Global Governance” menar också att det är nödvändigt med starkare global ekonomisk styrning för att hantera skuldkrisen. Det finns en växande ekonomisk marginalisering av världens fattiga.
De två senaste decennierna har den privata per capita-konsumtionen i Afrika söder om Sahara minskat med 2 % från en redan extremt låg nivå. Tillväxten som Världsbanken uppskattade för 1999 till 3,4 % håller knappt i nivå med befolkningsökningen.
Det har gjorts vissa framsteg att bekämpa fattigdomen i länder som Indien, Kina och Bangladesh. Men trots detta ökar antalet fattiga människor i världen, och över 1, 4 miljoner människor lever på mindre än en dollar per dag (Commission on Global Governance). Även om många lösningar till fattigdomsproblemen också ligger inom de fattiga länderna själva så finns det mycket som det internationella samfundet bör göra för att skapa mer gynnsamma globala förhållanden. Det gäller i första hand villkoren för handel, en omfattande skuldavskrivning och bistånd. Inom dessa områden måste vi göra mer, som enskilda länder, men också gemensamt.
En speciellt viktig fråga för att få en fungerande världsekonomi och social utveckling som kan bekämpa fattigdomen är ett samlat initiativ för skuldavskrivningar av de fattiga ländernas skulder. De skulder som den fattiga världen har till den rika är ett stort hinder för social utveckling och en bidragande faktor till världsfattigdomen. Miljöpartiet anser att dessa omoraliska skulder, som betalats tillbaka flera gånger om genom åren, måste avskrivas snarast.
Resultatet av en del av den ekonomiska globaliseringen kombinerat med stater som inte har ett starkt socialt engagemang är att många människor som arbetar i tillverkningsindustrin för till exempel skor och kläder i fattiga länder exploateras för att skapa billiga varor för de rika. Obetald arbetstid, löner långt under existensminimum, långa arbetspass, utsatthet för farliga kemikalier, sexuella trakasserier, barnarbete, tvångsarbete och miljöförstöring är inte ovanliga inslag som präglar tillverkningen i så kallade exportzoner i fattiga länder. I dessa zoner ges företagen särskilt gynnsamma villkor som t.ex. skattelättnader, obegränsad rätt att föra ut vinstmedel ur landet, förmånliga eller subventionerade hyror samt inskränkningar i arbetsrätten. Fackföreningar är ofta helt förbjudna. Exportzoner upprättas för att attrahera utländska investeringar och öka exporten.
Dessutom hoppas regeringarna att detta ska innebära ökad kompetens, teknik och kapital som leder till utveckling. Problemet har varit att verksamheten i zonerna, förutom i några fall, inte spridit sig till landet i övrigt. De flesta företag som etablerar sig i zonerna är dessutom oftast lågteknologiska och konkurrerar med låga priser snarare än med hög produktkvalitet och teknologiskt kunnande.
Enligt ILO fanns 1998 ca 850 exportzoner i världen i vilka cirka 27 miljoner människor, den överväldigande delen kvinnor, arbetar. I Mexiko finns 107 st, i USA 213 st, i Kina 124 st och i Filipinerna fanns 35 st fast med godkända planer på ytterligare 83. Omfattningen av dessa exportzoner är stigande.
Dagens världshandelssystem tillåter och uppmuntrar en så kallad frihandel istället för socialt och miljömässigt ansvarsfull handel. Handel är inget mål i sig, utan ett medel att uppnå ökad välfärd. Miljöpartiet anser att frihandelszonerna och de idag gällande handelsrelationerna mer gynnar konsumenterna i de rika länderna än producenterna i fattiga länder och de måste därför begränsas och regleras. Som vi har sett tidigare domineras handeln av relativt få multinationella företag, vilket lämnar små möjligheter för små producenter i fattiga länder att exportera. Som en reaktion mot detta väljer alltfler konsumenter produkter och tjänster som tillverkats i enlighet med etiska principer. För att det ska vara möjligt krävs just nu mer av rättvis handel än av frihandel!
Rättvis handel är både en uppsättning principer och ett konkret arbete som bedrivs av en rad organisationer som till exempel rättvisemärkningen. Syftet med en rättvis handel är att upprätta nya eller förändrade befintliga handelsrelationer med producenter i fattiga länder så att samtidigt arbetsförhållanden, livsmiljö och miljön förbättras. Både sociala och miljömässiga kriterier är relevanta och oskiljaktigt sammanflätade med respekten för mänskliga rättigheter. För att handeln ska leda till ökad välfärd krävs det att de sociala och ekologiska kostnaderna avspeglas i produktionen.
Som ett resultat av att dessa fenomen blir alltmer kända för konsumenterna skaffar sig många företag ”uppförandekoder”. Uppförandekoder är dokument som anger vilka principer som ska gälla i företagens verksamhet (t ex anställdas arbetsvillkor, hälso- och säkerhetsaspekter).
Uppförandekoderna har blivit viktiga redskap för företag som vill garantera att sociala och miljömässiga krav uppfylls i den egna såväl som underleverantörernas verksamhet. Förutom företagens behov av att profilera sig som socialt ansvarstagande och ”etiska” har bristen på internationellt bindande regler gjort att användningen av uppförandekoder vuxit snabbt.
Problemet med dessa koder är att de inte är lagligt bindande utan endast utgör frivilliga åtaganden. Koderna kan utvecklas och antas av enskilda företag eller företagarorganisationer, men också av fackföreningar, folkrörelser och mellanstatliga organisationer. Ibland utvecklas de i samarbeten mellan ovan nämnda aktörer. FN-organet ILO har utarbetat en så kallad Codes of Practices för cirka tjugo branscher.
Även FNs jordbruksavdelning FAO och världshälsoorganisationen WHO har tagit fram riktlinjer som berör enskilda som distribution och marknadsföring av enskilda varor. Bland svenska företag som antagit koder kan nämnas Hennes & Mauritz, Lindex och Indiska. Problemet med koderna är att de kanske mer fungerar som ett redskap för marknadsföring än som ett sätt att förbättra de anställdas arbetsförhållanden. Ofta är koderna mycket vaga och saknar konkreta metoder och mål att arbeta mot.
Inte sällan är koderna helt okända bland underleverantörerna där tillverkningen faktiskt sker. En försvårande omständighet i sammanhanget är också att företagen inom tillverkningsindustrin i allt större utsträckning lägger ut tillverkningen på andra företag som i sin tur kan ha underleverantörer. På detta sätt blir kedjan svår att kontrollera och granska i förhållande till företagets etiska principer.
En fördel med uppförandekoderna är att företagen faktiskt kan stämmas för brott mot marknadsföringslagen om de uttryckligen säger sig stå för ett ”etiskt” innehåll de inte kan garantera. Ännu en positiv aspekt är att om företagen menar allvar med sina koder så kan fristående revisorer eller miljöorganisationer och organisationer för mänskliga rättigheter få i uppgift att granska deras verksamhet.
Genom denna metod finns möjligheter att komma framåt i strävan mot en socialt och miljömässigt mer hållbar utveckling. Miljöpartiet anser att uppförandekoder inte ensamma kan åstadkomma denna socialt och miljömässigt mer hållbar utveckling, men vara ett viktigt komplement till internationell lagstiftning kring de multinationella företagens globala jakt på nya vinster på världsmarknaden.
När det gäller biståndet ser vi nu en global trend av minskande biståndsvilja, bara 0,23 procent av de utvecklade ländernas BNP går till bistånd. Till Afrika söder om Sahara har de officiella flödena av bistånd fallit i reala termer med en tredjedel sedan 1991 och täcker nu knappt räntan på skulderna till borgenärerna. Denna minskning av biståndet har inte följts av ökade privata investeringar.
Länder i Afrika söder om Sahara mottog endast 3 miljarder US dollar 1998 av 150 miljarder US dollar till utvecklingsländernas marknader. Miljöpartiet anser att biståndsviljan dock kan betraktas som en symbol för solidariteten i världen och bör därför höjas till minst 1 procent av BNP i alla de rika länderna.
Biståndet kan i bästa fall spela en liten roll för en rättvisare utveckling i världen, men kan aldrig tas som intäkt för att inte göra något åt de verkliga problemen såsom den orättvisa världshandeln, de fattiga ländernas bristande inflytande i internationella organisationer och strukturella förändringar i de rika ländernas ohållbara konsumtions- och produktionsmönster. Biståndet kan inte ses enbart som en solidaritetshandling från den rika till den fattiga världen utan också i hög utsträckning som en kompensation för kolonialism, århundraden av exploatering och slaveri.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Marianne Samuelsson (mp) |
|
|
Ingegerd Saarinen (mp) |
Kia Andreasson (mp) |
|
Per Lager (mp) |
Ewa Larsson (mp) |
|
Gudrun Lindvall (mp) |
Yvonne Ruwaida (mp) |
|
Lars Ångström (mp) |