Diagram 1. Högsta marginalskatt i några jämförbara länderSverige måste bli en nation av kunskap och förnyelse, av idéer och växtkraft. Skall detta vara möjligt fordras väsentliga förändringar i skolan och forskningen, men också i villkoren för det företagande utan vilket landet inte kan växa.
Att skolan är i kris börjar nu bli allmänt accepterat – utom av socialdemokraterna. Och allt fler inser att det inte enbart är fråga om nya resurser. Vi vill utveckla skolan genom att ge varje skola – oavsett huvudman – nya stimulerande arbetsförutsättningar. Alla skolor skall bli fria skolor. Hela skolsystemet måste präglas av dynamik och kreativitet. Då kan krisen hävas.
Därigenom blir också förutsättningarna för den eftergymnasiala utbildningen bättre. Målet bör vara att utbildningsmöjligheterna efter gymnasiet, med beaktande av kvalitetskraven, dimensioneras på sådant sätt att man i princip kan gå direkt från ungdomsskolan till denna.
Forskningen, särskilt den grundläggande, har länge misskötts av regeringen. Risken är stor att Sverige kommer att förlora i internationell attraktionskraft. Det kan och måste motverkas.
Vi föreslår en betydande förstärkning av framför allt den grundläggande forskningen. Dessa medel bör tillföras Vetenskapsrådet och universiteten direkt. Förstärkningen bör ske successivt och nå 1,5 miljarder kronor år 2004 efter en treårig uppbyggnadsperiod. En samlad organisation bör samtidigt skapas för att främja bioteknisk och medicinsk forskning.
Vi föreslår samtidigt att två miljarder kronor sätts av som grundkapital till två nya fristående universitet eller högskolor. Vi vill också inleda en nödvändig förstärkning av kvaliteten i den akademiska undervisningen som efter en gradvis uppbyggnad uppgår till drygt en halv miljard kronor år 2004. Sammantaget innebär detta en högst betydande förstärkning av den avancerade kunskapsuppbyggnaden i vårt land.
Skolan och forskningen är kunskapssamhällets ena ben. Ett dynamiskt företagande som kan omsätta den nya kunskapen i angelägna tillämpningar är det andra.
Företagandet i Sverige är på väg ner. Det gäller i synnerhet antalet personer engagerade i eget företagande. En sådan utveckling står i direkt strid med ambitionen att förnya och utveckla Sverige.
Vi föreslår en serie åtgärder för att göra det lättare att starta och utveckla företag men också för att förstärka drivkrafterna för kunskapsutveckling.
Skatten på kunskap och på företagande skall sänkas. Den statliga industriskatten sänks snabbt till en internationellt konkurrenskraftig nivå för att på sikt slopas. Dubbelbeskattningen av riskkapital och förmögenhetsskatten skall avvecklas, liksom fåmansbolagsreglerna och på sikt också arvs- och gåvoskatten.
Byråkratiskt krångel, som i dag särskilt drabbar småföretag, skall avvecklas och företagens rättssäkerhet förstärkas. Konkurrensvillkoren skall förbättras, särskilt gentemot staten och kommunerna.
Sverige behöver en ny start. Insatser för mera kunskap och ett starkare företagande är början på denna.
1 Sammanfattning 10
2 Innehållsförteckning 12
3 Förslag till riksdagsbeslut 13
4 En ny verklighet 14
5 Kunskapens villkor 14
5.1 Utgångspunkter 14
5.2 En skola i kris 15
5.3 Pengarna direkt till klassrummen 16
5.4 Universiteten och forskningen 17
5.5 Ny start för forskningen 19
5.6 Bättre drivkrafter 21
6 Idéer blir företag 21
6.1 Utgångspunkter 21
6.2 Många idéer men få företag 22
6.3 Siffror som talar 23
6.4 Ett klimat för dynamiskt företagande 26
6.5 Enklare regler och bättre konkurrens 27
7 En samlad strategi 28
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om en kraftfull förstärkning av den grundläggande forskningen genom att tillföra Vetenskapsrådet och universiteten successivt ökade resurser upp till 1,5 miljarder kronor per år utöver vad regeringen anger för 2004.1
Riksdagen beslutar att som ett engångsbelopp avsätta två miljarder kronor som grundkapital till två nya fristående universitet eller högskolor.1
Riksdagen begär att regeringen lägger fram förslag om lindrad beskattning av företagande, investerande och vinstkapitalförsörjning i enlighet med vad som anförs i motionen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om ett dynamiskt företagsklimat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om reformering av företagsbeskattningen.2
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att minska byråkratiska regler för framför allt de små och medelstora företagen.
1 Yrkandena 1 och 2 hänvisade till UbU.
2 Yrkandena 3 och 5 hänvisade till SkU.
Ett par år in på det nya årtusendet syns konturerna av ett samhälle med andra kännetecken än det gamla industrisamhället allt tydligare. Det tidigare nationella blir europeiskt och internationellt. Människors kunskaper och skaparkraft blir gradvis mera avgörande än maskinerna. Det kollektiva får ge vika för det individuella. Det är i grunden ett samhälle som har förutsättningar att bli bättre än det gamla.
I dessa nya villkor, i större eller mindre utsträckning gemensamma för alla länder, skall Sverige finna sin roll. Mycket kommer att behöva omprövas om vårt land skall kunna hävda en position bland världens mest utvecklingskraftiga länder. Hit hör inte minst synen på den enskildes rätt och statens roll. Centralt är i detta sammanhang att skatten inte förtar drivkrafter till nya initiativ och personlig växt. Ett överbeskattat folk kommer inte att kunna skapa de nya värden som ligger inom räckhåll.
Två områden kommer att vara av särskild betydelse i den förestående förnyelseprocessen. Det ena gäller förutsättningarna för utvecklandet av kunskap, det andra möjligheterna att omsätta kreativa idéer i ett framåtsyftande företagande. På båda dessa områden, så olika men ändå båda så avgörande för framåtskridandet, har Sverige traditioner att vårda och att utveckla. Just nu är emellertid kristecknen fler än beskeden om nya landvinningar. Det ger skäl till oro, men också till handling.
I det följande skall vi diskutera situationen på dessa områden och föreslå en serie åtgärder för att göra Sverige mer utvecklingskraftigt.
Ett samhälles förmåga att utveckla ett på en gång brett och avancerat kunnande sammanhänger med en rad förhållanden. Det handlar om hur skolan är uppbyggd, hur forskningen stöds och organiseras och om hur drivkrafterna för att tillägna sig mera kunskaper ser ut. I alla dessa tre hänseenden uppvisar Sverige mycket stora brister.
Allvaret förstärks av att regeringen inte ens vill erkänna att de existerar. Skolminister Ingegerd Wärnersson förnekar att skolan över huvud taget har några problem, utbildningsminister Thomas Östros förefaller tro att forskningen faktiskt har det väl förspänt i vårt land, medan finansminister Bosse Ringholm och biträdande näringsminister Mona Sahlin försöker prata bort nedgången i småföretagandet.
Ser man inte utmaningarna är det naturligtvis inte att vänta något ledarskap som banar ny väg för Sverige. Med den nuvarande regeringen kan förväntningarna – dessvärre – inte ställas högt.
Kunskapen byggs nedifrån. Skolans sätt att möta elevernas nyfikenhet och upptäckarglädje har en avgörande betydelse för kunskapsklimatet i hela samhället.
Många tecken tyder på att skolan i Sverige befinner sig i kris. Allt färre elever klarar grundskolans krav. Det leder i sin tur till att färre och färre elever börjar och fullföljer gymnasiets s.k. nationella program. Lärarna känner en växande otrivsel med sina arbetsuppgifter. Detta spiller över på universitet och högskolor och påverkar deras förutsättningar att ge goda kunskaper och lägga grunden till kvalificerad forskning.
Alla dessa tecken pekar nedåt. De blir desto allvarligare som Sverige skulle behöva en skola som i stället förmår locka mer ur varje elev. Kunskapsnivån sjunker när den skulle behöva öka.
Mycket talar för att skolans monopolistiska organisation och den starka politiska styrningen är en huvudorsak till problemen. Den vitalitet många friskolor uppvisar tyder bl.a. på detta. Denna vitalitet måste nu komma alla skolor till del.
Så här ser vi på statens och enskildas uppgifter för att göra hela skolan bättre:
Det allmänna har ett ansvar för att alla unga får möjlighet att tillägna sig de kunskaper ett gott och berikande liv kräver. Detta statens åtagande är lika för alla elever. Särskilt viktigt är det att grundskolan förmår lägga en gedigen grund för fortsatta studier i gymnasiet och därefter.
Staten kan emellertid inte ge någon kunskaperna. Det är den enskilde själv som genom ofta hårt arbete måste utveckla de kunskaper han eller hon behöver, respektive har särskild fallenhet för att tillägna sig.
Ju mer personlig utbildningen är, desto större är också förutsättningarna för att den skall bli framgångsrik. Den industrialistiskt sammanhållna metod genom vilken undervisningen hittills förmedlats måste få ge vika för en undervisning riktad till varje elev individuellt. Det ställer krav på en skola som minst av allt är monopolistisk till sin karaktär.
Med ett personligt perspektiv på skolans uppgift blir det tvärtom naturligt att eftersträva en organisation med så stor variation som möjligt, inom den yttre ram som läroplanen anger. Alla skolor måste vara fria att uppfylla sina elevers förväntningar.
En sådan skola blir mer hänsynsfull gentemot sina elevers läggning och intressen men också mer stimulerande för sina medarbetare.
Den vitalitet som varje skola på detta sätt ges möjlighet att utveckla kommer direkt eleverna tillgodo. Men skolorna kommer också att berika varandra. Sammantaget kommer skolorna att utgöra ett långt mycket mer dynamiskt skolsystem än det Sverige har i dag.
Det skolpengssystem som infördes av den borgerliga regeringen 1992 är det mest radikala i världen. Den förändring den socialdemokratiska regeringen genomförde efter valet 1994 ändrar inte detta intryck.
Systemets enkelhet är grunden till dess framgång. En godkänd friskola får samma offentliga stöd som den allmänna skolan. Varje skola har därefter att själv hushålla med sina resurser, men inom gränser.
Ekonomiskt har alltså de fristående och de allmänna skolorna samma villkor. Det är rätt och det är rättvist. I fråga om arbetsvillkoren släpar emellertid den allmänna skolan efter. Det är inte rimligt eftersom mer än 95 procent av eleverna därigenom inte får del av alla de utvecklingsmöjligheter som ligger inom räckhåll.
En kommunal skola är inte fri. Den tvingas följa den kommunala skolledningens direktiv. Den kan inte fritt förfoga över sina resurser. Kommunerna styr de samlade resurserna politiskt.
Från elevernas perspektiv är den kommunala skolan ofta något man blir tilldelad snarare än något man väljer själv. Där man bor skall man normalt också studera. Den sammanhållna skolan, som den kommunala skolverksamheten ofta benämns, blir därmed också segregerande. Bostadspolitikens orättvisor fortplantas in i unga människors utbildning.
Så kan inte den viktiga utbildningen få skötas. Vi föreslår att en genomgripande frigörelse och förnyelse av den svenska skolan genomförs. De bästa erfarenheterna från friskolorna skall kunna förverkligas vid alla skolor.
Praktiskt kan detta ske genom att finansieringsansvaret för skolan flyttas från kommunerna till staten. En nationell skolpeng införs. Vi inleder frigörelsen med grundskolan.
Skolpengen tilldelas skolorna – friskolor och kommunala skolor – efter hur många elever de förmår attrahera. Särskilda tillskott ges för bl.a. elever med handikapp.
Att skolpengen tilldelas skolorna direkt innebär en radikal minskning av risken för politisk styrning och en lika radikal förstärkning av de professionella lärarnas och skolledarnas ansvar och inflytande. Den i dag dominerande relationen skola–kommunledning ersätts med relationen skola–elev–föräldrar.
Den nationella skolpengen ger skolledningen möjlighet att lägga skolans pengar där de gör störst nytta. För höga lokalkostnader kan t.ex. bytas mot bättre läromedel eller mer stimulerande arbetsvillkor för lärarna. Skolpengen undanröjer de hinder som de kommunala skolorna i dag har att tillgodose just sina elevers intressen. Pengarna går direkt till klassrummen.
Det hävdas ibland att friskolornas utveckling gjort att kommunala skolor fått stänga. Även om sådana farhågor sällan besannats borde olyckan av att en oattraktiv skola inte klarar elevernas och föräldrarnas krav ses i ett mer konstruktivt perspektiv.
När makten flyttas från politiker till eleverna och föräldrarna finns det inte skäl att förfasa sig om valen går i en annan riktning än vad de kommunala politikerna tänkt sig. En nedlagd skola motsvaras ju av att eleverna någon annanstans funnit ett bättre val; allt naturligtvis under förutsättning att konkurrensvillkoren är lika. Att det blir så garanteras av att skolpengen görs nationell.
Det stora problemet i dag är att många elever saknar möjlighet att ta sig ifrån en skola som inte motsvarar kraven. Skulle en skola med den valfrihet vi vill introducera läggas ner förorsakar detta möjligen problem för den kommunala skoladministrationen, men inte för de elever som funnit och valt en bättre väg till kunskapen.
Vi vill alltså genomföra en radikal skolreform som frigör all den förmåga lärare och elever bär på. Härigenom vill vi lägga en solid grund för Sverige som ett avancerat kunskapssamhälle.
Vi motsätter oss starkt regeringens aviserade ambition att riva ner det som ändå åstadkommits i fråga om frigörelse och förnyelse. När socialdemokraterna tror sig kunna skydda den offentliga skolan genom att göra de inspirerande, fristående exemplen färre, vänder man ryggen mot framtiden. Enskilda elever sviks, samtidigt som Sveriges övergång till ett kunskapssamhälle värt namnet försvåras.
Här finns uppenbarligen en viktig vattendelare i framtidspolitiken.
Skolan skall lägga grunden. Det får inte misslyckas. För den som hamnat efter kommer det att bli allt svårare att ta igen vad som förlorats. Det livslånga lärandets viktigaste del är en skola som håller måttet.
De allra flesta elever behöver emellertid redan i ungdomsåren mer kunskaper än vad grundskolan och gymnasiet kan utveckla. Universitet, högskolor, yrkesutbildningsinstitutioner, gärna i nära samverkan med företagen, skall sörja för detta. Många olika utbildningserbjudanden behövs om alla de olika utbildningsbehoven skall kunna tillgodoses. Vi vill ge två nya lärosäten möjlighet till fri ställning i förhållande till staten. För detta avsätter vi två miljarder kronor.
Målet bör vara att utbildningen efter gymnasiet dimensioneras på sådant sätt att i princip alla som vill gå direkt från ungdomsskolan till vidare utbildning kan göra det. Ett villkor är naturligtvis att de för kvaliteten nödvändiga kunskapskraven uppnås.
Sverige har särskilt stora problem med längre akademiska utbildningar. Här krävs väsentliga förstärkningar om vårt land skall kunna hålla jämna steg med omvärlden.
Alla akademiska utbildningar måste hålla hög kvalitet. Vi föreslår att en kvalitetsuppbyggnad nu inleds och anslår för detta successivt ökade resurser redan från nästa år. För år 2004 uppgår dessa till drygt en halv miljard kronor.
Universiteten har också en huvuduppgift som centra för forskningen. Den måste skötas med omsorg och förutseende.
Det vore orätt att hävda att den svenska forskningen befinner sig i en kris jämförbar med den som förföljer skolan. Likväl är forskningen utsatt. Gamla framgångar riskerar att snabbt raderas ut. Viktiga förutsättningar för att Sverige skall klara en hårdnande internationell kunskapskonkurrens kan redan vara på väg att tillintetgöras.
Sveriges samlade forskningsinsatser är internationellt sett betydande, eller 3,85 procent av bruttonationalprodukten. Det lägger vårt land på första plats i världen. För detta finns det anledning att känna både glädje och stolthet.
|
Sverige |
3,85 |
|
Finland |
3,11 |
|
Japan |
3,06* |
|
USA |
2,84 |
|
Schweiz |
2,73** |
|
Korea |
2,52* |
|
Tyskland |
2,29** |
|
Frankrike |
2,18* |
|
Nederländerna |
2,04*** |
|
Danmark |
2,00 |
|
Storbritannien |
1,83* |
|
Norge |
1,75 |
|
Kanada |
1,61 |
*1998, **1996, ***1997
Figur 1. FoU-utgifter som andel av BNP i vissa OECD-länder 1999
(Källa Main Science and Technology Indicators, OECD 2000)
Sveriges framskjutna position beror emellertid inte på att staten kan sägas bedriva en särskilt vidsynt forskningspolitik, utan på att vissa svenska företag är forsknings- och utvecklingsintensiva. Hela 75 procent av de svenska forsknings- och utvecklingsinsatserna kan hänföras till företagen. Det lämnar en knapp procent av BNP som det statliga bidraget.
Denna forskningsstruktur medför problem och risker på flera plan. Det är naturligtvis bra att stora företag i Sverige satsar mycket på forskning. Dessa företag är emellertid globala till sin struktur. Det som satsas i Sverige i dag kan komma att satsas i andra länder i morgon.
Den mediokra statliga insatsen för att främja god forskning innebär att tillväxten av ny potential inom många sektorer är mindre än vad den är i länder med vilka Sverige bör kunna konkurrera.
Det biomedicinska området kan tjäna som illustration. Enligt professorerna Ove Lundgren och Gunnar C Hansson i Göteborg och Olle Stendahl i Linköping satsar USA cirka 800 kronor per invånare och år mot 35 kronor i Sverige på detta uppenbara framtidsområde. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom biomedicin är ett område där Sverige borde ha goda förutsättningar för fortsatta internationella framgångar.
Särskilt inom den s.k. stamcellsforskningen har Sverige ett försprång framför andra länder. Detta försprång måste nu tas till vara. Det kräver emellertid att svenska forskare och forskningsinstitutioner kan utveckla det som skapats till att bli ledande internationella centra för denna framtidsforskning.
Nästan oavsett område är den grundläggande forskningen särskilt utsatt. Att det förhåller sig så är till stor del en följd av en socialdemokratisk repressaliepolitik riktad gentemot avvecklingen av de tidigare löntagarfonderna men med effekterna träffande den allra bästa forskning Sverige skulle kunnat ha.
1993–94 tillfördes forskningen i Sverige mycket substantiella belopp genom avvecklingen av de tidigare löntagarfonderna. De nya forskningsresurserna satsades i särskilda stiftelser och riktades in på strategiska områden där grundforskningen och den tillämpade forskningen integrerades. De skulle komplettera och förstärka den forskning som redan skedde genom finansiering av universiteten själva eller genom de statliga forskningsråden.
Den tillträdande socialdemokratiska regeringen 1994 vägrade emellertid att acceptera att löntagarfonderna skulle användas för att stärka forskningen. När det ändå visade sig omöjligt att ånyo återupprätta de gamla fonderna blev den lika målmedvetna som orimliga hållningen att i stället skära ner forskningsanslag för helt andra syften. Härigenom drabbades först och främst den grundforskning som möjliggjorts framför allt genom stöd från forskningsråden.
Det var en oansvarig politik.
Svensk forskning lider alltjämt av konsekvenserna av denna politik. De negativa effekterna har förstärkts av att de få resurser som alltjämt finns kvar öronmärks genom regeringens politiska ambitioner. Dessutom tas ökad overheadkostnad ut från de redan sänkta forskningsanslagen. Misstämning breder ut sig på de vetenskapliga institutioner där inspiration och arbetsglädje är en del av de framgångsrika resultaten. Forskare tvingas lämna sina arbeten där i stället fler kollegor borde få en anställning.
Det är dessvärre ingen överdrift att hävda att Sverige, till följd av kombinationen av dessa orsaker, riskerar att förlora det försteg vårt land haft och har på viktiga framtidsområden. Liksom forskningen i de stora internationella företagen är de främsta forskarna extremt lättrörliga. Finns inte förutsättningarna i Sverige kommer dessa forskare snabbt att söka sig någon annanstans. De saknar förvisso inte attraktiva erbjudanden. Den under lång tid njugga behandlingen av industriforskningen förvärrar vårt lands problem ytterligare.
Risken är stor att Sverige sakta torkar ut intellektuellt och vetenskapligt i en tid när just vetenskapliga framsteg är som mest betydelsefulla och då förutsättningarna för samverkan mellan universitet och industri är optimala. Sker detta är det till följd av politisk inkompetens och brist på förståelse för Sveriges roll i en ny värld.
Vi accepterar för vår del inte att Sverige förlorar sin möjlighet att vara hemvist för forskning i världsklass till följd av en regering utan grundläggande förståelse för kunskapsutvecklingens och framstegens nya villkor.
Precis som vi i början av 1990-talet tog initiativet till den mest betydande utbyggnaden av svensk forskning i modern tid vill vi nu både reparera vad socialdemokraterna fördärvat och ta ett nytt steg för att kunna erbjuda forskningen de bästa av möjligheter som står att få.
Med början nästa år föreslår vi en successiv utbyggnad av den svenska forskningskapaciteten med till slut 1,5 miljarder kronor per år. Utbyggnaden skall vara genomförd år 2004.
Huvuddelen av de förstärkningar vi föreslår skall gå till de tre ämnesområdena under vetenskapsråden och till en förstärkning av universitetens och de forskande högskolornas möjligheter att själva finansiera värdefull forskning (de tidigare s.k. fakultetsanslagen). En översyn bör samtidigt göras av alla de politiskt motiverade öronmärkningar som finns i dag i syfte att reducera dessa till förmån för forskningens egna prioriteringar.
Våra förslag innebär en målmedveten satsning på den grundläggande forskningen. Skälet härför är inte att vi skulle tro att bara grundforskning är av betydelse. Också mer tillämpade inriktningar behövs i ett forskningssystem som är balanserat och som kan leva upp till hela samhällets krav.
Att vi i dag föreslår att just grundforskningen skall ges företräde beror på att den blivit så illa åtgången under senare tid. Avancerad grundforskning har också blivit allt dyrare. Den tillämpade forskningen kan inte heller utvecklas om den inte också kan hämta näring ur forskning utan tydlig tillämpning.
Den satsning vi föreslår gör det också lättare för svensk forskning att upprätthålla en styrka som har internationell attraktionskraft. Saknas denna kommer vårt land successivt att förlora viktiga partners i den globala forskarvärlden.
De ekonomiska insatser som vi föreslår bör förenas med en strukturell förändring av ansvaret för forskningsfinansieringen som möjliggör en mer målmedveten satsning på biomedicin och bioteknologi.
I USA har vad som kallas National Institutes of Health ett övergripande ansvar för den federalt finansierade medicinska forskningen. Vi föreslår att en motsvarande organisation sätts upp i Sverige. Hit bör föras i första hand de resurser som disponeras av det medicinska ämnesområdet under dagens vetenskapsråd, samtliga resurser som rör social forskning inom Forskningsrådet för sociala frågor och arbetsliv och en stor del av arbetslivsforskningen inom samma forskningsråd, de resurser som används för forskning om livsmedel inom Forskningsrådet för miljö, ariella näringar och samhällsbyggande samt en del av de resurser som tidigare disponerades av Forskningsrådsnämnden (nu Vetenskapsrådet). Till detta institut skall också föras en betydande del av det resurstillskott vi nu föreslår till Vetenskapsrådet.
De sammanlagda effekterna av våra förslag skulle bli betydande. Inom ramen för en större upprustning av grundforskningen än vad som någonsin tidigare genomförts skulle Sverige på den nya biologins lovande område få en forskningsorganisation med internationell slagkraft.
Vi är övertygade om att en – om möjligt – samstämd förnyelse av den grundläggande skolbildningen och den mest avancerade forskningen skulle innebära en stimulans av det svenska kunskapssamhället med betydelse långt utanför skolan och forskningen. Vårt reformprogram på dessa områden utgör ett första steg i förnyelsen av Sverige.
En del av vårt program för mer vetande är att se till att det lönar sig att satsa på utbildning och goda kunskaper. I Sverige medför den statliga inkomstskatten att den högsta marginalskatten uppgår till 52 procent vid inte särskilt höga heltidsinkomster och som högst till 57 procent.
Det är, som framgår av diagram 1, ett väsentligt högre uttag än i länder som Storbritannien och i Tyskland, där den socialdemokratiska regeringen nu sänker det högsta skatteuttaget till bara drygt 40 procent.
Diagram 1. Högsta marginalskatt i några jämförbara länder
Den höga beskattningen av kunskap i Sverige har föranlett regeringen att införa särskilda lättnader för så kallade utländska experter. De innebär bland annat att enbart 75 procent av inkomsten tas upp till beskattning, vilket ger en högsta marginalskatt på knappt 43 procent.
För att ta bort Sveriges konkurrensnackdelar och skapa en internationellt attraktiv miljö för högre utbildning, forskning och utveckling bör den statliga inkomstskatten avvecklas. Den extra skatt på fem procent som infördes 1995 slopas omedelbart. Skattesatsen bör de närmaste åren sänkas så att svenska experter betalar samma skatt som utländska.
Utbildningen och forskningen skapar en viktig del av ett kreativt intellektuellt klimat. Forskningen frambringar kunskaper som så småningom kan omsättas i tillverkning av nya produkter, nya läkemedel och behandlingsmetoder, nya sätt att tillgodose människors materiella och ideella behov.
Vägen från grundforskningens per definition obundna sökande efter nya sanningar och de vetenskapliga resultatens praktiska tillämpningar är omöjlig att förutse och organisera. Bryggor mellan forskning och industri bör naturligtvis skapas där detta är möjligt. Initiativ i denna riktning är värda stöd. Sist och slutligen avgörs emellertid ett lands förmåga att växa genom att dra nytta av ny kunskap av synen på företagandet och på människors rätt och möjlighet att dra kunskapen vidare in i sina respektive tillämpningar.
Sverige är fullt av goda idéer. Enligt det europeiska patentkontoret, EPO, är holländare, svenskar och finländare de mest uppfinningsrika folken i Europa, räknat efter antalet ansökningar om nya patent i relation till befolkningsstorleken.
Figur 2. Antal patentansökningar vid EPO per miljoner invånare år 1998 och 1999.
Idéer och patentansökningar leder ofta till att företag startas. I Sverige sker det dock i mindre utsträckning. I stället har Sverige relativt få företag och någon större ökning är inte i sikte.
Figur 3. Andelen av befolkningen (18–64 år) som varit involverade i någon aktivitet med syfte att starta ett företag, år 2000, procent.
Det tyder på att idéerna stöter på problem någonstans på vägen. Idéerna finns, men inte entreprenörskapet eller möjligheten att förverkliga entreprenöriella ambitioner. Därmed startas inte alla de företag som borde kunna startas i ett gynnsammare klimat. Och därmed går Sverige miste om det välstånd, de arbetstillfällen och de inkomster som fler företag skulle kunna skapa.
Statistiken över företagandet och företagsklimatet i Sverige ger inte någon uppmuntrande bild.
1993 fanns det 409.300 företagare i Sverige. I dag är siffran 408.500.
1994 registrerades 68.528 nya företag i Sverige. Sedan dess har antalet snabbt minskat. År 2000 var siffran 58.370 nya företag och första halvåret 2001 registrerades 26.214. Prognosen för 2001 är 53.000 nya företag, vilket därmed innebär att antalet nyregistrerade företag mellan 1994 och 2001 har minskat med 23 procent.
Näringsklimatet i Sverige upplevs av allt fler som otillräckligt. En attitydundersökning bland företagare, utförd av Näringslivs- och teknikutvecklingsverket (NUTEK), visar att bara fem procent av de utlandsägda företagen föredrar Sverige framför andra länder. 1993 var det 43 procent. Antalet företagsledare som anser att förutsättningarna för att öka satsningarna på forskning och teknisk utveckling är bäst i Sverige har under samma period minskat från 60 procent till 34 procent.
Det största hindret för en expansion i Sverige är, enligt undersökningen, den instabila näringspolitiken. Företagsreglerna ses som ett växande problem. Lagar och förordningar har en tillväxttakt på 5–6 procent årligen. Kostnaden att följa reglerna beräknas uppgå till 3–4 procent av BNP.
Nu, snart tre år efter Småföretagsdelegationens slutbetänkande, är två tredjedelar av förslagen fortfarande inte genomförda. Och då omfattar ändå delegationens förslag en mycket liten del av den totala regelbördan. En svensk företagare behöver hålla reda på ungefär 4.000 olika regler, som tillsammans fyller omkring 20.000 sidor.
En undersökning bland svenska företagare, från november 2000, visar att över hälften (53 procent) av de tillfrågade anser att det blivit fler regler under de två till tre senaste åren. En av hundra (1 procent) säger sig uppleva en minskning. Vad gäller regelkvalitén och komplexiteten i regelverket anser 43 procent att det blivit svårare att följa reglerna medan bara 2 procent anser att det blivit lättare.
De små företagen drabbas hårdast av regelkrånglet. För företag med färre än 20 anställda uppgår kostnaderna för att administrera myndigheternas regelverk till 30.000 kronor per anställd och år, enligt en OECD-studie.
De senaste tre åren har huvudkontoren för 47 svenska företag hamnat utomlands – antingen genom utflyttning eller som ett resultat av företagsköp. Abba Seafood, Aftonbladet, AGA, Alfred Berg, Arla, Astra, Avesta Sheffield, Carnegie, Enator, Ericsson, Esab, Esselte, Freia-Marabou, Fritidsresor, Hasselblad, Hägglunds, Icon, Kockums, Malmö Aviation, Nobel Ind., OK Petroleum, Oxigene, Pharmacia, Peak Performance, Pressbyrån, Pripps, Procordia, Programator, Svenska Dagbladet, Saab, Securitas, Silja Line, Swebus, Stora, Tarkett, Transwede, Wasabröd och Volvo Personvagnar är några exempel. Resultatet av de uppköp av svenska företag som skedde under 1990-talet uppskattas av Handelns utredningsinstitut (HUI) i en forskningsrapport till drygt 60 000 förlorade svenska jobb.
Orsakerna till flyttningarna är flera. Enligt en undersökning gjord av Invest in Sweden Agency (ISA) finns det fyra huvudsakliga skäl, nämligen skatter, sociala kostnader, lagstiftning och ekonomiskt klimat; inkomstbeskattningen; närheten till kunder, konkurrenter och strategiska underleverantörer av varor och tjänster samt vikten av smidiga kommunikationer och transporter.
85 procent av landets företagsledare menar att regeringen har ignorerat storföretagens varningar om utflyttningar, vilket fått som konsekvens att företag och arbetskraft fortsatt flytta utomlands.
En rapport, presenterad i år av Pensionsforum, Industriförbundet och Saco, visar att Sverige inte längre är ett attraktivt land att leva i för högskoleutbildade med examen som är gångbar på den globala arbetsmarknaden. Många högutbildade svenskar väljer att arbeta i något annat land än Sverige, samtidigt som förhållandevis få högutbildade från andra länder väljer att bosätta sig i Sverige.
I en rapport från Svenskt Näringsliv (september 2001) redovisas utvecklingen av antalet företagare under 1990-talet. Av redovisningen framgår att antalet företagare trendmässigt sjunker.
Figur 4. Antalet löntagare respektive företagare enligt AKU-undersökningarna
Att det är antalet företagare – och inte bara antalet företag – som går tillbaka är särskilt oroande. Det innebär att det är färre människor som är bärare av den entreprenöriella anda som ett framåtsträvande samhälle behöver.
Orsakerna till att det ser ut som det gör i Sverige är säkert många. En mångårig socialdemokratisk misstänksamhet har sin del av förklaringen. Att vara löntagare har varit rätt, att vara företagare inte nödvändigtvis fel, men väl misstänkt.
En annan orsak är mer handgriplig, nämligen företagandets dåliga ekonomi, framför allt till följd av de höga skatterna.
Figur 5: Totalskatteindex – bolagsskatt, aktieägarskatt, reavinstskatt och förmögenhetsskatt
Den skattebelastning svenska företag drabbas av leder oundvikligen till en lägre tillväxttakt än vad som annars skulle vara möjligt. Lägg därtill tydliga tecken på bristande rättssäkerhet, åtskilligt myndighetskrångel och osund konkurrens, inte minst från kommunerna, så framträder bilden av ett företagsklimat som inte räcker till om ny och viktig kunskap också skall kunna omsättas utanför universiteten.
Skall Sverige kunna bli en nation att räkna med i den tid som nu kommer måste företagandet som ideal uppskattas efter förtjänst. Det kräver konstruktiva attityder, men också en konkret politik som omsätter dessa attityder i goda drivkrafter för att bilda och utveckla företag i alla delar av samhället.
På samma sätt som vi vill ge utbildningen och forskningen en ny och stark start, vill vi radikalt förbättra förutsättningarna för ett brett företagande i Sverige. Våra utgångspunkter är att undanröja den diskriminering som finns i Sverige när det gäller förutsättningarna för finansiering av start och expansion av företag, liksom entreprenörskap och företagsanda.
Våra förslag är utformade efter tre linjer, nämligen skatteförändringar, regelförändringar och konkurrensförändringar.
Sverige skall enligt vår mening ha skattevillkor för företagande, investeringar och riskkapitalbildning som är bättre än i andra jämförbara länder. Våra konkreta förslag är följande:
Förmögenhetsskatten är en extrabeskattning av kapitalinkomster och motverkar den nödvändiga kapitalbildningen. Förmögenhetsskatten skall därför avvecklas i Sverige i likhet med vad som gjorts i Tyskland, Finland, Danmark och flertalet övriga länder inom OECD.
Beskattningen av kapitalinkomster i Sverige försvårar kapitalbildningen och är därmed också en hämsko på nyföretagandet. Beskattningen av kapitalinkomster måste därför sänkas med hänsyn tagen till småhusägarnas speciella situation.
Dubbelbeskattningen av det egna riskbärande kapitalet slopas.
De s.k. fåmansbolagsreglerna bör avvecklas snarast. Omedelbart skall huvudregeln vid beskattning av utdelning till aktiv ägare i ett fåmansbolag vara att all utdelning från bolaget anses som kapitalinkomst om ägaren tagit ut en lön som minst motsvarar den som en anställd person på motsvarande nivå har.
Inkomster från royalty på patent skall kunna beskattas som inkomst av kapital.
Arvs- och gåvoskatten försvårar generationsskiften i familjeföretag. Arvs- och gåvobeskattningen bör därför ses över och anpassas till internationella förhållanden.
Energiskatterna slår hårt mot Sveriges stora energikrävande industrisektor. Inga fiskala energiskatter bör tas ut i produktionsledet.
Den förmånsrätt som skattefordringar har vid företagskonkurser bör inte tillerkännas staten. Ett mer jämbördigt regelsystem för samtliga fordringsägare, inklusive staten, skulle vara till fördel för alla parter.
Den skattefria utdelningen på aktier i onoterade bolag ger enligt de nu gällande komplicerade reglerna en helt otillräcklig kompensation. Samma regler skall gälla för anställda i noterade som i onoterade företag när det gäller försäljning av aktier och aktieoptioner.
Lägre skatter på företag och företagare skulle göra det lättare att ta till vara och utveckla nya idéer. Härutöver krävs emellertid väsentliga förändringar när det gäller regler och konkurrensvillkor. Våra förslag till regelförändringar tar sikte på följande åtgärder:
Bättre rättssäkerhet för småföretagen. Företagare och andra människor måste bättre skyddas mot rättsövergrepp. Staten måste ta sitt skadeståndsansvar vid rättsövergrepp. Vi vill också att förlikningsförhandlingar och skiljedomsförfarande snabbt inleds mellan staten och drabbade företagare.
Mindre regelkrångel. Det arbete för bättre och enklare regler som inleddes av den borgerliga regeringen 1991–94 måste drivas vidare. Småföretagsdelegationens förslag bör genomföras skyndsamt. Samtliga befintliga regler som berör företagare skall granskas i syfte att förenkla och minska regelmassan. Arbetet med regelförenklingar bör ges en hög politisk prioritet och företagarna själva bör få påverka arbetet genom samråd. Alla nya förslag från regeringen som påverkar företagens villkor skall föregås av en noggrann analys av effekterna. Även myndigheter som ger ut föreskrifter skall omfattas av kravet att göra en konsekvensanalys.
Konkurrensklimatet behöver göras bättre genom bl.a. följande åtgärder:
Sälj statsföretagen. Den stora offentliga sektorn är en anledning till att det svenska nyföretagandet i allmänhet, och bland kvinnor i synnerhet, är alldeles för lågt. Staten, kommunerna och landstingen skall inrikta sig på sin kärnverksamhet. Många av dagens offentliga verksamheter kan privatiseras, konkurrensutsättas och knoppas av.
Bättre konkurrensverktyg. Konkurrensverket bör ges en starkare ställning. Dess möjlighet att ingripa med hjälp av konkurrenslagen måste förbättras. Men också kommunallagen bör ses över och reglerna för vad som är tillåten respektive otillåten kommunal verksamhet preciseras. Därmed underlättas rättsliga prövningar. Kravet på konkurrensneutralitet vid offentlig prissättning bör skärpas genom en lag som stadgar att offentlig näringsverksamhet skall redovisas skild från annan verksamhet. Möjligheterna att överklaga offentlig näringsverksamhet bör dessutom förbättras. Lagen om offentlig upphandling bör kompletteras med en regel om att all offentlig näringsverksamhet måste grundas på formella beslut av stat, kommun eller landsting.
Euron bör snarast införas. Det underlättar företagandet och leder till större ekonomisk stabilitet, lägre räntor och lägre priser genom effektivare konkurrens.
Förändrad EU-politik. Europeiska unionens konkurrenspolitik innehåller inslag som motverkar en sund konkurrenssituation och riskerar leda till att svenska och vissa andra europeiska företag får svårt att konkurrera på den europeiska och globala marknaden. Det är inte acceptabelt med en politik som försvårar för små europeiska länder att skapa konkurrenskraftiga företag.
Kunskapen och företagandet är två grundläggande delar av ett dynamiskt och kreativt Sverige. I båda hänseendena brister det allvarligt i dag. Och i båda hänseendena är detta resultatet av en socialdemokratisk brist på förståelse för mänsklig och ekonomisk växt.
Människor, samhällen och individer växer genom att initiativ, upptäckarlust, nyfikenhet och viljan att göra framtiden bättre än gårdagen tas till vara.
Det är just i den socialdemokratiska politikens ovilja att se människan som det avgörande problemet för det svenska samhällets utveckling återfinns. De förslag vi här har presenterat hoppas vi kan vinna bred anslutning. Vi tvivlar emellertid på att de med kraft kan genomföras av andra än de som av övertygelse sätter människan framför systemen.
Elanders Gotab, Stockholm 2001
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Bo Lundgren (m) |
|
|
Per Unckel (m) |
Beatrice Ask (m) |
|
Anders Björck (m) |
Carl Fredrik Graf (m) |
|
Chris Heister (m) |
Anders G Högmark (m) |
|
Gunnar Hökmark (m) |
Henrik Landerholm (m) |
|
Göran Lennmarker (m) |
Fredrik Reinfeldt (m) |
|
Inger René (m) |
Per Westerberg (m) |