Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att regeringen bör ta initiativ till en försöksverksamhet med en regional sparform där sparmedlen investeras i den region där sparandet sker.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att initiativ tas till en försöksverksamhet med lokal, kollegial råd- och lånegivning enligt i motionen skisserad modell på ett antal lokala arbetsmarknader, förslagsvis i skogslänen, där problemen på detta område är störst.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att Västernorrlands län bör bli ett försökslän.
Kreditproblemen i den svenska landsorten är akuta. Detta har också noterats av regeringen, som föreslår att ett system med statliga kreditgarantier utreds. Det är ingen tvekan om att ett sådant system behövs, men det räcker inte.
På många håll i vårt land saknas banker med lokal kompetens och beslutsrätt. För att kreditgivningen i landsorten ska fungera krävs inte bara garantier till existerande institutioner, det krävs också att nya kreditinstitutioner skapas, som kan komplettera bankernas och Almis lag- och regelstyrda kreditgivning. Bristen i den finansiella infrastrukturen är en viktig anledning till de snabbt accelererande regionalpolitiska problemen, med ett krympande skatteunderlag i stora delar av landet.
De försök som gjorts av lokala sparbanker och länsförsäkringsbolag att skapa regionala aktiefonder får liten effekt, eftersom man enligt regelverket måste placera 90 procent av kapitalet i likvida papper, d v s på börsen i Stockholm.
För att landsortens befolkning ska få möjlighet till ett sparande som upprätthåller aktiviteten i den ekonomi där de har sina fasta värden placerade behövs en sparform som kanaliserar kapital till de onoterade företagen i den svenska landsorten, d v s regionala aktiesparfonder som endast investerar i onoterade företag inom den region där sparandet sker. En sådan sparform är riskfylld, varför den måste kringgärdas med särskild lagstiftning, samtidigt som staten ger stimulans till denna sparform.
I västra Kanada har så kallade Community Futures Development Corporations (CFDC) visat sig vara ett framgångsrikt sätt att utveckla det lokala näringslivet. Dessa CFDC-er har initierats av det kanadensiska departementet för mänskliga resurser, sedan man konstaterat att en bidragspolitik enligt samma modell som i Sverige sällan gav önskat resultat, trots höga kostnader. Utredningar visade att endast projekt där lokalbefolkningen tagit ansvar för genomförandet hade gett bestående resultat.
Programmet startades genom att staten gav nyckelpersoner i några kommuner i uppdrag att formera en kommitté av lokala ledargestalter inom näringslivet, facket och kommunen. Endast en sådan kommitté kan bildas per lokal arbetsmarknadsregion och majoriteten i kommittén ska komma från den privata sektorn. Varje sådan kommitté fick i uppdrag att bilda ett icke vinstgivande bolag, samt att formulera en utvecklingsstrategi för området. Därefter inleddes förhandlingar mellan staten och kommittén om strategin och om hur statens olika program bäst skulle användas för att stödja den överenskomna strategin. I de flesta landsortsområden konstaterades samma brister i finansieringsmöjligheterna som i Sverige, varför CFDC-bolagen i de flesta fall också fick disponera ett belopp avsett för lokal kreditgivning till företag. Staten ställde medel till förfogande i form av ett räntefritt lån, som ska återbetalas vid anfordran. Detta kan bli aktuellt om en CFDC inte följer avtalet med staten. En CFDC är oförhindrad att också söka andra finansieringskällor.
Kanadensiska statens regelverk för dessa lån är enkelt. Det innebär i koncentrat följande:
En CFDC får inte ge bidrag, utan endast lån, eller investera i ägarkapital.
Det belopp som ställs till förfogande är ett engångsbelopp. Om pengarna förbrukas tillskjuts inga ytterligare medel.
Utlåningen måste vara rättvis.
Om lånet förbrukas kommer alla kommunens invånare att veta vilka som slösat bort pengarna.
Resten av reglerna får varje CFDC skriva själv.
Det har visat sig att förhandlingsprocessen mellan staten och den lokala CFDC-kommittén, kombinerad med det lokala ansvarstagandet, har skapat en positiv dynamik i de flesta av de områden som anammat CFDC-programmet. Variationerna blir dock stora, vilket torde vara nödvändigt, då problemen varierar starkt även mellan närliggande kommuner.
Programmet har varit så framgångsrikt att kanadensiska staten numera kanaliserar flera olika stödformer via CFDC-företagen, eftersom man då får en lokal anpassning och ett lokalt ansvarstagande som ökar effektiviten i stödprogrammen. De flesta CFDC-företagen har t.ex. fått i uppdrag att hantera starta-eget-bidragen, vilket leder till att de nyblivna företagarna omedelbart knyts till ett lokalt nätverk av företagare, vilket i sin tur innebär väsentligt ökade möjligheter till ett lyckosamt företagande.
Det kanadensiska CFDC-programmet kan givetvis inte kopieras rakt av i Sverige, då förhållandena i vårt land i många avseenden skiljer sig från de kanadensiska. Men en försöksverksamhet, baserad på samma enkla regler som det kanadensiska programmet, skulle kunna ge erfarenheter som blir en god grund för en svensk modell för lokala program för näringslivsutveckling, baserade på kollegial råd- och långivning. Vi föreslår att riksdagen uppdrar till regeringen att starta en försöksverksamhet med den typ av lokal och kollegial rådgivning, som skisseras i motionen. Dessa företag bör benämnas ”framtidsbolag”.
Vi föreslår att berörd länsstyrelse får ansvar för att förhandla den lokala utvecklingsstrategin med respektive framtidsbolag. Verksamheten kan förslagsvis finansieras via Almis anslag. De företag som bildas på detta sätt ska vara oförhindrade att söka annan finansiering, samt också på entreprenad kunna åta sig lokalt ansvar för hanteringen av olika nationella stödformer.
|
Stockholm den 4 oktober 2001 |
|
|
Birgitta Sellén (c) |
|
|
Viviann Gerdin (c) |
Gunilla Wahlén (v) |
|
Jan Erik Ågren (kd) |