Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om förtidsbetalningar till EU-projekt.
I norra Sverige har strukturfonderna inom EU en betydelsefull roll för regional utveckling. Strukturfondsprogrammet styr användningen inte bara av de medel som erhålls från regional-, social-, jordbruks- och fiskefonderna utan även de resurser som stat och kommuner avsätter för regional utveckling. Därutöver kommer resurser genom de olika s k gemenskapsinitiativ som omfattar olika delar av norra Sverige, Leader och Interreg bland andra.
Många engageras för att ta fram och genomföra utvecklingsprogrammen. Bara i Jämtland har över 1 000 beslut om ekonomiskt stöd till olika utvecklingsprojekt fattats under en period som i praktiken inskränkt sig till fyra år, från och med 1996 till och med 1999. I varje projekt deltar minst tre – oftast fler – aktörer. Även om det är svårt att uppskatta hur många som deltagit kan man med fog påstå att flera tusen företag, föreningar och myndigheter genom EU-projekten haft möjlighet att söka förverkliga olika utvecklingsidéer. Att effekten av detta är ökad sysselsättning har redan konstaterats genom olika utvärderingar som gjorts.
Den stora omfattningen vad gäller både kapital och mänskliga resurser visar på den stora betydelsen utvecklingsprogrammen har för att skapa bättre tillväxtförutsättningar i regionen.
En aspekt som inte tillräckligt uppmärksammats är att utvecklingsprojekten och satsningarna som delfinansieras med EU-medel utgör ett komplement till de resurser som genom marknadskrafter kanaliseras till utvecklingsprojekt.
Eftersom marknaden inte ger samma tillväxtförutsättningar i de norra, glest befolkade delarna av landet som i de södra, mer tätbefolkade, så bidrar EU-projekten till att kompensera brister bl a i tillgång till finansiering och riskkapital och utveckling av olika tjänster till såväl producenter som konsumenter m m. Det ställer särskilda krav på en snabbhet och effektivitet i det administrativa systemet för beslut och utbetalningar.
Det administrativa systemet för att förmedla dessa utvecklingsresurser är med nödvändighet mer omfattande än det som behövs för att kanalisera resurser till utveckling på den privata marknaden. Skattemedlens användning måste kontrolleras, resultaten utvärderas. Den administrativa strukturen är mer centraliserad. Jämfört med hur en marknad fungerar är systemet därför mindre flexibelt, och man kan förmoda att de s k ledtiderna från projektidé till förverkligande är längre.
Att upprätthålla en effektiv hantering av projektansökningarna och utbetalning av medel till projektägare prioriteras högt, för att ändå minimera onödiga tidsfördröjningar. Men erfarenheten från nuvarande programperiod visar att ytterligare ansträngningar måste göras för att öka effektiviteten den nuvarande programperioden 2000–2006.
En åtgärd som enligt vår mening måste vidtas är att göra mindre förtidsbetalningar till projektägare möjliga. Såväl projektägare som finansiärer får ägna onödigt mycket tid åt att lösa likviditetsproblem och hantera administrativa problem, som orsakats av att förtidsbetalningar vad gäller det helt övervägande antalet projekt inte tillåts. Jämfört med en region där motsvarande utvecklingssatsningar sker genom marknaden är detta till nackdel för tillväxt och sysselsättning. Dessutom skapas onödiga kostnader, som drar undan resurser från utvecklingssatsningarna, i och med att likviditet måste lånas upp. Kostnader för ränta får inte belasta projekten, vilket också medför att medfinansieringen från EU i motsvarande mån minskar. EU-medlen utnyttjas inte maximalt.
Orsaken till att förtidsbetalningar förbjuds är att säkerställa att medel används för de ändamål som godkänts. Vi menar att det kan säkerställas på annat sätt. Genom en efterhandskontroll, genom att de sista utbetalade medlen hålls inne till dess att projektet är färdigredovisat och genom en korrekt handläggning av projektansökan, där projektägarens motiv prövas och kvaliteten i projektidén bedöms, nås samma syfte.
Vid sidan av sakargumentering har även det faktum att utbetalningarna hela tiden släpar efter p g a att medel inte rekvireras från projektägare tagits som intäkt för att problemet inte är av den omfattning som hävdas. Detta är emellertid ett felaktigt synsätt. Tvärtom är eftersläpningen i rekvisitioner ofta en effekt av att projektstarten har försenats, bland annat för att förtidsbetalningar inte får göras. En försenad projektstart för med sig en rad problem som är svåra att överblicka, men erfarenheten är att projektens kvalitet försämras och att projekten inte slutförs på det sätt som avsetts.
Med fyra fem års erfarenhet av att arbeta med EU:s projektmedel vill vi därför framföra vår bestämda mening att det nuvarande förfarandet, där förtidsbetalningar förbjuds, måste förändras. En särskild grupp inom Regeringskansliet bör få i uppdrag att i samverkan med berörda länsstyrelser och kommuner utarbeta nya riktlinjer som gör förtidsbetalningar möjliga och säkerställer nödvändiga krav på kontroll och regelefterlevnad.
|
Stockholm den 28 september 2001 |
|
|
Berit Andnor (s) |
Rune Berglund (s) |