Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om betydelsen av ett bättre svenskt forskningsklimat.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster med svenskt deltagande.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om vikten av att en kraftfull och långsiktig strategi utformas för industriforskningsinstituten.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om svenska aktörers möjligheter till deltagande i EU-program.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att den industrirelevanta forskningen måste garanteras en långsiktig statlig grundfinansiering.
Regeringens proposition 2001/02:2 FoU och samverkan i innovationssystemet berör behovsmotiverad forskning inom det nationella innovationssystemet. Därvid behandlas frågor rörande industriforskningsinstituten och deras roll i innovationssystemet. Regeringen redovisar också förslag till principer för bildandet av holdingbolag vid universitet och högskolor.
Det vore en grov överdrift, och till och med felaktigt, att påstå att propositionen är till brädden fylld av konkreta förslag för att stärka det svenska forskningsklimatet. Snarare består propositionen mest av bedömningar.
Det är viktigt att en kraftfull och långsiktig strategi utformas för industriforskningsinstituten. Den av regeringen aviserade omprövningen av det statliga ägandet av institut efter 2005 får inte försvåra och förstöra möjligheterna till långsiktighet för någon av de berörda parterna. Likaså är det av största vikt att inte konkurrenssituationen snedvrids på grund av obalanser mellan företag, institut eller länder.
Det råder ett utbrett missnöje gällande möjligheterna för svenska aktörer att hitta ”ingångar” till deltagande i olika EU-program. Propositionen innebär ingen lösning på denna fråga.
Sverige behöver internationellt konkurrenskraftiga kunskapskluster. Regioner som målinriktat arbetar med att bygga kluster av kunskap, kunnande och kapital i syfte att skapa verksamhet av högsta internationella klass har den största utvecklingspotentialen. Med kunskapskluster avser vi samverkan mellan akademi, näringsliv, finansiärer samt myndigheter i syfte att genom fokuserade satsningar öka regionens konkurrenskraft. Det är nödvändigt att stärka forskningens sammanlagda resurser för att kunna nå de långsiktiga ambitioner gällande kvalitet och spetsforskning som kan skapa nya företag och fler arbetstillfällen i Sverige.
De offentliga medlen till industrirelevant forskning har under senare tid minskat. Akut brist på medel för teknisk forskning och utveckling till bl.a. industriforskningsinstituten har medfört att pågående forsknings- och utvecklingsprojekt vid högskolor och industriforskningsinstitut måste avbrytas och utvecklingsprogram för stöd till mindre företag minskas.
För att tillförsäkra det svenska näringslivet en god konkurrenskraft i en global miljö krävs det att den industrirelevanta forskningen kan bedrivas långsiktigt och i tillräcklig omfattning. Den industrirelevanta forskningen måste därför garanteras en långsiktig statlig grundfinansiering.
För att klara kompetenskraven är kvalificerad forskning nödvändig och både industrin och staten måste satsa resurser långsiktigt. En stark och konkurrenskraftig industri behöver bland annat kunskap och kompetens som utvecklas vid forskningsinstitut, högskolor och universitet. Samverkan mellan näringslivet och forskningsinstitut och högskolor har byggts upp under de senaste tio åren.
Regeringens omorganisation av näringslivsorganisationerna genomfördes på ett ogenomtänkt sätt och utan ordentliga underlag och konsekvensbeskrivningar. Vid bildandet av Vinnova visade det sig att möjligheterna att stödja industriforskningsinstituten i samma utsträckning som tidigare försämrades kraftigt. Genom att NUTEK – ända fram till organisationsförändringen – fortsatt att engagera sig i olika program med lång löptid, låstes stora delar av de medel som Vinnova förfogade över. Vinnova ärvde en delvis intecknad budget och detta drabbade industriforskningsinstituten.
Stödet för medverkan i EU:s forskningsprogram med deltagande av mindre företag är otillräckligt. Detta är särskilt ett problem för svenska små och medelstora företag, vars konkurrenskraft försämras av att de inte deltar på samma sätt som andra europeiska företag. Vi kräver att regeringen omgående presenterar en strategi för att öka möjligheterna för i första hand svenska småföretag att kunna medverka i EU:s forskningsprogram och få del av EU:s projektmedel.
Skolan skall lägga grunden. Det får inte misslyckas. För den som hamnat efter kommer det att bli allt svårare att ta igen vad som förlorats. Det livslånga lärandets viktigaste del är en skola som håller måttet.
De allra flesta elever behöver emellertid redan i ungdomsåren mer kunskaper än vad grundskolan och gymnasiet kan utveckla. Universitet, högskolor, yrkesutbildningsinstitutioner, gärna i nära samverkan med företagen, skall sörja för detta. Många olika utbildningserbjudanden behövs om alla de olika utbildningsbehoven skall kunna tillgodoses.
Målet bör vara att utbildningen efter gymnasiet dimensioneras på sådant sätt att i princip alla som vill gå direkt från ungdomsskolan till vidare utbildning kan göra det. Ett villkor är naturligtvis att de för kvaliteten nödvändiga kunskapskraven uppnås.
Universiteten har också en huvuduppgift som centrum för forskningen. Den måste skötas med omsorg och förutseende.
Det vore orätt att hävda att den svenska forskningen befinner sig i en kris jämförbar med den som förföljer skolan. Likväl är forskningen utsatt. Gamla framgångar riskerar att snabbt raderas ut. Viktiga förutsättningar för att Sverige skall klara en hårdnande internationell kunskapskonkurrens kan redan vara på väg att tillintetgöras.
Sverige satsar internationellt sett mycket på forskningen, eller 3,85 procent av bruttonationalprodukten. Det lägger vårt land på första plats i världen. För detta finns det anledning att känna både glädje och stolthet.
Sveriges framsynta position beror emellertid inte på att staten kan sägas bedriva en särskilt vidsynt forskningspolitik, utan på att vissa svenska företag är forsknings- och utvecklingsintensiva. Hela 75 procent av de svenska forsknings- och utvecklingsinsatserna kan hänföras till företagen. Det lämnar en knapp procent av BNP som det statliga bidraget.
Denna forskningsstruktur medför problem och risker på flera plan. Det är naturligtvis bra att stora företag i Sverige satsar mycket på forskning. Dessa företag är emellertid globala till sin struktur. Det som satsas i Sverige i dag kan komma att satsas i andra länder i morgon.
Den mer mediokra statliga insatsen för att främja god forskning innebär att tillväxten av ny potential inom många sektorer är mindre än vad den är i länder med vilka Sverige bör kunna konkurrera.
Det biomedicinska området kan tjäna som illustration. Enligt professorerna Ove Lundgren och Gunnar C Hansson i Göteborg och Olle Stendahl i Linköping satsar USA cirka 800 kronor per invånare och år mot 35 kronor i Sverige på detta uppenbara framtidsområde. Utan att hävda att alla länder borde satsa som USA är skillnaderna i ambitionsnivå slående. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom biomedicin är ett område där Sverige borde ha goda förutsättningar för fortsatta internationella framgångar.
Särskilt inom den s.k. stamcellsforskningen har Sverige ett försprång framför andra länder. Detta försprång måste nu tas till vara. Det kräver emellertid att svenska forskare och forskningsinstitutioner kan utveckla det som skapats till att bli ledande internationella centrum för denna framtidsforskning.
Nästan oavsett område är den grundläggande forskningen särskilt utsatt. Att det förhåller sig så är till stor del en följd av en socialdemokratisk repressaliepolitik riktad gentemot avvecklingen av de tidigare löntagarfonderna men med effekterna träffande den allra bästa forskning Sverige skulle kunnat ha.
1993–1994 tillfördes forskningen i Sverige mycket substantiella belopp genom avvecklingen av de tidigare löntagarfonderna. De nya forskningsresurserna satsades i särskilda stiftelser och riktades in på strategiska områden mellan grundforskningen och den tillämpade forskningen. De skulle komplettera och förstärka den forskning som redan skedde genom finansiering av universiteten själva eller genom de statliga forskningsråden.
Den tillträdande socialdemokratiska regeringen 1994 vägrade emellertid att acceptera att löntagarfonderna skulle användas för att stärka forskningen. När det ändå visade sig omöjligt att ånyo återupprätta de gamla fonderna blev den lika målmedvetna som orimliga hållningen att i stället skära ner forskningsanslag för helt andra syften. Härigenom drabbades först och främst den grundforskning som möjliggjorts framför allt genom stöd från forskningsråden. Det var en oansvarig politik.
Svensk forskning lider alltjämt av konsekvenserna av denna politik. De negativa effekterna har förstärkts av att de få resurser som alltjämt finns kvar öronmärks genom regeringens politiska ambitioner. Misstämning breder ut sig på de vetenskapliga institutioner där inspiration och arbetsglädje är en del av de framgångsrika resultaten. Forskare tvingas lämna sina arbeten där i stället fler kollegor borde få en anställning.
Det är dessvärre ingen överdrift att hävda att Sverige, till följd av kombinationen av dessa orsaker, riskerar att förlora det försteg vårt land haft och har på viktiga framtidsområden. Liksom forskningen i de stora internationella företagen är de främsta forskarna extremt lättrörliga. Finns inte förutsättningarna i Sverige kommer dessa forskare snabbt att söka sig någon annan stans. De saknar förvisso inte attraktiva erbjudanden. Den under lång tid njugga behandlingen av industriforskningen förvärrar vårt lands problem ytterligare.
Risken är stor att Sverige sakta torkar ut intellektuellt och vetenskapligt i en tid när just vetenskapliga framsteg är som mest betydelsefulla och då förutsättningarna för samverkan mellan universitet och industri är optimala. Sker detta är det till följd av politisk inkompetens och brist på förståelse för Sveriges roll i en ny värld.
Vi accepterar för vår del inte att Sverige förlorar sin möjlighet att vara hemvist för forskning i världsklass till följd av en regering utan grundläggande förståelse för kunskapsutvecklingens och framstegens nya villkor.
Precis som vi i början av 1990-talet tog initiativet till den mest betydande utbyggnaden av svensk forskning i modern tid vill vi nu både reparera vad Socialdemokraterna fördärvat och ta ett nytt steg för att kunna erbjuda forskningen de bästa av möjligheter som står att få. Med början nästa år föreslår vi en successiv utbyggnad av den svenska forskningskapaciteten.
Huvuddelen av de förstärkningar vi föreslår skall gå till de tre ämnesområdena under vetenskapsråden och till en förstärkning av universitetens och de forskande högskolornas möjligheter att själva finansiera värdefull forskning (de tidigare s.k. fakultetsanslagen). En översyn bör samtidigt göras av alla de politiskt motiverade öronmärkningar som finns i dag i syfte att reducera dessa till förmån för forskningens egna prioriteringar.
Våra förslag innebär en målmedveten satsning på den grundläggande forskningen. Skälet härför är inte att vi skulle tro att bara grundforskning är av betydelse. Också mer tillämpade inriktningar behövs i ett forskningssystem som är balanserat och som kan leva upp till hela samhällets krav.
Att vi i dag föreslår att just grundforskningen skall ges företräde beror på att den blivit så illa åtgången under senare tid. Avancerad grundforskning har också blivit allt dyrare. Den tillämpade forskningen kan inte heller utvecklas om den inte också kan hämta näring ur forskning utan tydlig tillämpning.
Den satsning vi föreslår gör det också lättare för svensk forskning att upprätthålla en styrka som har internationell attraktionskraft. Saknas denna kommer vårt land successivt att förlora viktiga partner i den globala forskarvärlden.
De ekonomiska insatser som vi föreslår bör förenas med en strukturell förändring av ansvaret för forskningsfinansieringen som möjliggör en mer målmedveten satsning på biomedicin och bioteknologi.
I USA har vad som kallas National Institutes of Health ett övergripande ansvar för den federalt finansierade medicinska forskningen. Vi föreslår att en motsvarande organisation sätts upp i Sverige. Hit bör föras det medicinska ämnesområdet under dagens Vetenskapsråd, det tidigare socialvetenskapliga forskningsrådet, en stor del av det tidigare Rådet för arbetslivsforskning, delar av den tidigare Forskningsrådsnämnden samt de resurser som används för forskning om livsmedel genom Skogs- och Jordbrukets Forskningsråd.
De sammanlagda effekterna av våra förslag skulle bli betydande. Inom ramen för en större upprustning av grundforskningen än vad som någonsin tidigare genomförts skulle Sverige på den nya biologins lovande område få en forskningsorganisation med internationell slagkraft.
Vi är övertygade om att en – om möjligt – samstämd förnyelse av den grundläggande skolbildningen och den mest avancerade forskningen skulle innebära en stimulans av det svenska kunskapssamhället med betydelse långt utanför skolan och forskningen. Vårt reformprogram på dessa områden utgör ett första steg i förnyelsen av Sverige.
I reformprogrammet ingår också en successiv avveckling av den statliga inkomstskatten. Denna har i realiteten blivit en skatt på extra utbildningsinsatser och därmed direkt motstridig de intressen som nu behöver främjas.
Statens uppgift inom forskning och utveckling är att komplettera andra forskningsfinansiärer. Det innebär att tyngdpunkten läggs på grundforskningen samt forskarutbildningen.
Den rena forskningspolitiken är en del av en politik för utvecklandet av ny, ofta avancerad kunskap. Inom forskningen är de kunskapsintensiva företagen viktiga aktörer. Det är emellertid också bl.a. fristående forskningsstiftelser. De stiftelserna den borgerliga regeringen 1991–1994 var med och instiftade har på kort tid blivit centrala inslag i det svenska forskarsamhället.
Staten bör regelbundet göra centrala avvägningar såsom:
Avvägningen mellan ”fasta” och ”rörliga” medel till forskning, d.v.s. mellan det direkta forsknings- och forskarutbildningsanslaget till universitet och högskolor och de medel som fördelas av forskningsfinansieringsorganen.
Avvägningar mellan olika forskningsområden.
Avvägningar mellan koncentration, profilering och decentralisering av forskningsresurserna.
Staten kan också spela en aktiv roll inom områden där Sverige har förutsättningar att nå speciella framgångar.
Däremot bör riksdag och regering avhålla sig från detaljstyrning av forskningsanslagen. Detaljstyrning med krav om ökad samhällsnytta, ökad tillväxt samt fokusering på jämställdhet, samverkan, tvärvetenskap m.m. begränsar den akademiska friheten och riskerar dessutom att få motsatt verkan. Bedömningen av forskningsinriktningar får inte centraliseras vare sig till politiker eller till några få forskare i några få finansieringsorgan. Det nyligen inrättade Vetenskapsrådet utgör ett direkt hot mot den nödvändiga mångfalden, eftersom ett mycket begränsat antal människor kommer att ha stor inverkan på fördelningen av de statliga forskningsmedlen.
|
Stockholm den 5 oktober 2001 |
|
|
Per Westerberg (m) |
|
|
Karin Falkmer (m) |
Ola Karlsson (m) |
|
Ola Sundell (m) |
Stefan Hagfeldt (m) |
|
Jan-Evert Rådhström (m) |
Sten Tolgfors (m) |
|
Jan Backman (m) |
Mikael Odenberg (m) |
|
Olle Lindström (m) |