Kristdemokraterna lägger i denna motion förslag som grundar sig på övertygelsen om att Sverige ska byggas underifrån, inte genom centralstyrning. Tillväxtavtalen kan i denna process bli ett verktyg, men det förutsätter att framtida tillväxtavtal också blir en kommunal angelägenhet.
Statens uppgifter borde mera koncentrera sig på den så kallade stora regionalpolitiken och i generella åtgärder ge förutsättningarna för tillväxt och utveckling.
1 Sammanfattning 57
2 Innehållsförteckning 58
3 Förslag till riksdagsbeslut 60
4 Kristdemokratiska principer för regionalpolitik 60
5 Kristdemokraternas regionala politik 62
6 Kommunernas roll i den regionala politiken 63
6.1 Servicepunkter 63
6.2 Grundservice 63
6.3 Kommersiell service 64
6.4 Resurscentrum 64
6.5 Medborgarkontor 64
6.6 Kultur 64
6.7 Positiva processer 65
7 Den kommunala ekonomin 65
7.1 Det interkommunala ekonomiska utjämningssystemet 65
8 Tillväxtavtalen – en kommunal angelägenhet 66
8.1 De regionala tillväxtavtalen – erfarenheter efter ett år 66
8.2 Ta tillvara kommunens resurser 66
9 Det regionala ansvaret 67
9.1 Universitetens och högskolornas tredje uppgift 67
9.2 Näringslivet 67
10 Infrastruktur 68
10.1 Måluppfyllelse 68
10.2 Infrastruktur för tillväxt, säkerhet och miljö 68
10.3 Underhåll av vägnätet 69
10.4 De enskilda vägarna 69
10.5 Bilen – en nödvändighet 70
10.6 Differentierad drivmedelsskatt 70
10.7 Luftfart 70
10.8 Kommunikationsminister 71
10.9 Informationsteknik (IT) 71
11 Jord- och skogsbruk 71
12 Turism 72
13 Integrerad regional politik istället för regionalpolitik 72
13.1 Utgiftsområde 19 Regional tillväxt och utjämning 72
13.2 Regionalpolitiken inte isolerad 73
13.3 Nedsättning av arbetsgivaravgiften 74
13.4 Nedsättning av socialavgifterna i stödområde A 75
13.5 Riskkapitalförsörjning 75
13.6 Kvittning av förluster mot intäkt av tjänst 75
14 Regeringens förslag i propositionens kapitel 9 76
14.1 Det kommunala utjämningssystemet 76
14.2 Fortsatta insatser för att stödja omstruktureringen av kommunala bostadsföretag 76
14.3 Åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskning 77
14.4 Stärkt lokal näringslivsutveckling 77
14.5 Införandet av ett pendlingsbidrag för veckopendling 78
14.6 Regionalt nedsatta socialavgifter 78
14.7 Lån och garantier 78
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om principer och mål för regional politik (avsnitt 4).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om tillväxtavtalen (avsnitt 8).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om infrastrukturen (avsnitt 10).
Riksdagen godkänner inte vad regeringen anför om betydelsen av en långtgående utjämning av de ekonomiska förutsättningarna för kommuner och landsting.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om det kommunala utjämningssystemet (avsnitten 7 och 14.1).
Riksdagen avslår regeringens förslag om inrättande av en organisation för fortsatt statligt stöd till en omstrukturering av kommunala bostadsföretag.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stödja omstrukturering av kommunala bostadsföretag (avsnitt 14.2).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskning (avsnitten 14.1 och 14.3).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om stärkt lokal näringslivsutveckling (avsnitt 14.4).
Riksdagen avslår regeringens förslag om införande av ett pendlingsbidrag för veckopendling.
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om regionalt nedsatta socialavgifter (avsnitt 14.6).
Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om lån och garantier (avsnitt 14.7).
Ett samhälle byggs naturligen underifrån. Naturliga gemenskaper som familjer, grannskap, byalag och mindre samhällen bildar i sin tur större lokala och regionala politiska gemenskaper, kommuner och regioner. Till slut finns den statliga nivån och därefter kommer internationella politiska organisationer som EU och FN. Varje nivå är ägnad att lösa uppgifter som inte på ett tillfredsställande sätt kan lösas på en lägre nivå. Varje gemenskapsnivå är således i första hand kompletterande till de lägre och inte avsedd att ersätta eller beröva dem vare sig deras uppgifter eller frihet.
De naturliga gemenskaperna motiverar en maktfördelning sinsemellan. En familj har sina uppgifter och mål, som inte kommunen ska ta över. Familjen har också rättigheter, som kommunen ska respektera. På samma sätt har kommuner och regioner (landsting) uppgifter och mål, som staten inte ska ta över. För regionerna finns det viktiga övergripande uppgifter, som inte kommunerna vare sig på ett ändamålsenligt eller effektivt sätt kan hantera var för sig. Kommunala och regionala rättigheter ska respekteras av staten, såsom de har erkänts av staten genom den kommunala självstyrelsen. I detta sammanhang är det relevant att även använda begreppet regional självstyrelse. Även regional självstyrelse måste respekteras av statsmakterna.
I en kristdemokratisk vision av Sverige följer samhällets olika delar ett subsidiärt mönster. Kommunens roll är att vara subsidiär (stödjande) i förhållande till gemenskaperna som bygger upp kommunen; landstingen/regionerna ska vara subsidiära i förhållande till gemenskaperna som bygger upp dem. Staten skall i sin tur vara subsidiär i sin relation till kommunerna och landstingen/regionerna. Bestämmanderätten över sådant de såväl naturligt som effektivast kan sköta själva ska respekteras. Den logiska konsekvensen av detta resonemang är en maktfördelning och uppgiftsfördelning enligt subsidiaritetsprincipen. Bevisbördan ligger på t ex staten i förhållande till kommunerna att motivera, varför staten skall bestämma i uppgifter som ligger eller borde ligga på kommunerna respektive regionerna/landstingen. Ytterligare en logisk konsekvens är att regering och riksdag skapar en ekonomiskt stabil grund för den kommunala respektive regionala självstyrelsen med legitima och stabila skattebaser.
Alla människor ska oavsett bostadsort kunna få del av samhällets grundläggande sociala rättigheter och ges rimliga förutsättningar att försörja sig och utveckla sin bygd. Detta är en konsekvens av solidaritetsprincipen. En väl utbyggd infrastruktur är ett av de viktigaste medlen för att skapa goda förutsättningar för hela Sveriges utveckling. Ett annat är ett ekonomiskt utjämningssystem så att ekonomiskt svagare kommuner kan erbjuda sina medborgare en rimlig grundservice. Ytterligare en förutsättning är att de lokala och regionala förutsättningar som finns i form av naturresurser och mänsklig kompetens ska stödjas och främjas.
Regionalpolitikens främsta uppgift är att bidra till utvecklingen av livskraftiga regioner i hela landet. Men regioner bildas av kommuner som i sin tur består av byar, små samhällen och tätorter. Enligt kristdemokratisk uppfattning byggs livskraftiga regioner när människor med kraft och vilja samverkar lokalt i ett underifrånperspektiv. Det fungerar ungefär likadant oavsett var i landet dessa människor, så kallade eldsjälar, bor och lever.
Regionalpolitiken kan och ska inte ersätta processer som dessa men väl underlätta dem. I första hand sker det genom generella åtgärder ägnade att ge goda förutsättningar för näringslivet. Lands- och glesbygdens kännemärke är småföretagande. Avgörande för välfärd och tillväxt är att människor som driver dessa tusentals små verksamheter upplever ett näringslivsklimat som är uppmuntrande och underlättande. Alltför ofta möts vi av det motsatta, man tycker att de offentliga regelverken är krångliga, svårförståeliga och betungande.
Ytterligare förutsättningar för lands- och glesbygd är ett väl underhållet och utbyggt vägnät för effektiva kommunikationer. Det krävs ett utvecklat skol- och utbildningssystem. Bosättning både kan och ska underlättas. Att nätverk skapas som målmedvetet och effektivt främjar tillgång till arbete för medflyttare. Så skapas möjligheter för arbetsmarknaderna att vidgas. Arbetspendling, distansarbete och mänsklig kontakt som främjar ekonomisk utveckling kan växa fram. Men ny teknik föder också möjligheter till decentralisering av tjänsteproduktion, beslutsfattande och tillverkning.
En av de viktigaste generella åtgärderna för regional utjämning och utveckling är ett statligt ekonomiskt utjämningssystem som ökar de svagare kommunernas förutsättningar att erbjuda sina medborgare en rimlig offentlig service.
Målet är att hela Sverige ska leva och att varje kommun ska vara ett fungerande samhälle, där människor kan få sina grundläggande behov av boende, arbete och service tillgodosedda.
Regionalpolitiken måste reformeras. I en ny tid med nya förutsättningar krävs nya lösningar. De gamla har tjänat ut. De leder inte till önskade resultat utan snarare till en stagnation. Då är det viktigt att på ett klargörande sätt beskriva regionalpolitikens syfte och att förtydliga gränserna både geografiskt och i förhållande till andra politikområden.
Vi välkomnar den regionalpolitiska utredningens betänkande (SOU 2000:87), som på ett utmärkt sätt utvärderat och analyserat svensk regionalpolitik. Utredningens förslag om att avveckla regionalpolitiken i dess nuvarande form och ersätta den med en regionalt anpassad struktur-, stimulans- och tillväxtpolitik för hela landet är i linje med Kristdemokraternas politik.
Den traditionella regionalpolitik som härleddes ur 1960-talets glesbygdsproblematik är inte längre relevant. Framtida regionalpolitik kan inte handla om att flytta människor, företag och myndigheter genom regionalpolitiska åtgärder för att därigenom försöka åstadkomma balans i landet. Folkrörelserådet, länsbygderåden, de många lokala byalagens, sockenrådens, samhällsföreningarnas och de lokala utvecklingsgruppernas arbete ger många bra exempel på lokal demokrati ur ett underifrånperspektiv. Efter många års arbete och flera landsbygdsriksdagar handlar det nu om att stimulera alla krafter i arbetet med att få igång tillväxt på landsbygden och de mindre orterna. Vi förespråkar småskalighet med tillgång till service, fungerande kommunikationer och en god miljö. Vi är övertygade om att det kommer att skapa möjligheter till utkomst och arbetstillfälle för många.
För att lyckas med detta är det nödvändigt att skatte-, närings-, arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken samverkar med regionalpolitiken. I huvudsak krävs en generell regional politik där människor, näringsliv och offentlig sektor får möjlighet att verka på landsbygd och i glesbygd trots långa avstånd, avfolkning, små lokala marknader, brist på utbildad personal med flera svårigheter.
Det är genom att anlägga ett underifrånperspektiv på de regionalpolitiska frågorna och problemen som vi försöker finna lösningar på dessa. I det följande beskriver vi därför några samhällsfunktioner som vi tror har avgörande betydelse för att stimulera människors vilja och förmåga att ta ansvar för såväl sig själva och sin familj som den bygd och kommun de bor i. Eftersom den minsta administrativa enheten är kommunen börjar vi i denna.
I enlighet med vårt tänkande om att bygga samhället underifrån har kommunerna en stor uppgift i processen för att hela Sverige ska leva. Det måste bli ett högprioriterat kommunalt område att utveckla lands- och glesbygd såväl på fastlandet som på skärgårdens många öar. Målet är att få tillväxt och välfärd att frodas.
I varje kommun spelar centralorten en viktig roll. Beroende på kommunens storlek och struktur borde därutöver kanske ytterligare något eller några mindre samhällen eller större byar utvecklas till servicepunkter för de omkringliggande byarna. Detta bör naturligt växa fram i samarbete mellan intresseföreningar, byutvecklingsgrupper eller sockenråd och kommunen. Det ska inte ske ur ett uppifrånperspektiv utan det måste upplevas naturligt för alla som deltar i processen att denna utveckling kommer igång.
Förutsättningen för ett levande samhälle är att det finns en grundservicenivå. Alla, unga som gamla, ska inom rimligt avstånd ha tillgång till det som krävs för att leva ett bra liv. Idag hotas den tryggheten genom att vissa glesbygdskommuner eller glesbygdsdelar i kommuner avfolkas och skolan, affären, posten, hälsocentralen, kulturutbudet försvinner.
Enligt vår idé säkras nödvändig grundservice i servicepunkterna. De omkringliggande orterna eller byarna där underlaget för grundservice är för klent skulle samarbeta med servicepunkten. Ett sätt att få igång processen kan vara att kommunen visar sin vilja att bevara landsbygden och tar initiativ till att hjälpa igång det lokala samarbetet med så många lokala aktörer medverkande som möjligt: politiker, lokalbefolkning, bygderörelse, kyrka, studieförbund, det lokala näringslivet med flera. Det är av betydelse hur skolans upptagningsområde är utformat för att det ska finnas tillräckligt med elever för att undanröja hot om nedläggning.
Post- och bankservice utgör en viktig funktion för småföretagen, föreningsliv och alla samhällsinnevånare, inte minst för äldre som inte längre har samma möjlighet till resor och rörlighet. Lantbrevbärarna är på många sätt en livlina för lands- och glesbygdsboende.
I t.ex. en lanthandel kan flera funktioner av kommersiell service samlas. Det är därför viktigt att ta vara på den möjlighet som erbjuds där en fungerande lanthandel finns. Kristdemokraterna ser positivt på postens avtal med lokala butiker för postservice. På samma sätt kan andra typer av verksamheter fungera för ett litet samhälle. T.ex. kan det vara möjligt att det kommunala biblioteket kan ha utlåningsförmedling i en lanthandel. Inte minst betyder butiken möjlighet till kvarboende för många skärgårdsbor på öar utan fastlandsförbindelse.
Efterhand som behov av resurscentrum växer fram kan detta bildas och utvecklas i en ekonomisk förening likaväl som det kan vara någon entreprenör som ser behoven och startar ett tjänsteföretag. Resurscentrum kan förslagsvis bidra med datakunskap, marknadsföring (via Internet) och rådgivning samt kontaktskapande verksamhet.
I samarbete med studieförbunden borde utbildning i ämnen som entreprenörskap, datakunskap, bokföring och marknadsföring kunna erbjudas. Det viktiga är att verksamheten växer fram som svar på ett behov, inte trycks på medborgarna ovanifrån.
Modellen med medborgarkontor lanserades redan i början av 1990-talet av kristdemokraten Inger Davidson, som då var civilminister. Vi menar att det kan finnas ett behov av medborgarkontor i någon form i många servicepunkter. Medborgarkontoret kan bli en naturlig mötesplats dit samhällsmedborgaren kan vända sig med olika frågor som berör myndighetsinformation och kommunala beslut och verksamheter.
Mötesplatser för kultur är viktiga för en levande lands- och glesbygd. Därför är bidrag till allmänna samlingslokaler väsentliga inte minst ur ett lokalt och regionalt perspektiv. I glesbygdsområden är en sådan lokal oftast den enda samlingslokalen för sockenrådet, hembygdsföreningen, gymnastikföreningen eller Röda Korset eller andra ofta ideellt arbetande föreningar med barn- och ungdomsverksamhet. Staten har ett delat ansvar med kommunerna för dessa samlingslokaler och Kristdemokraterna anser att dessa lokaler ska ges en möjlighet att finnas kvar. En riktad stödform för dessa kan därför ha sitt berättigande.
Positiva processer skapas framförallt av innovatörer, eller om man så vill eldsjälar. Dessa finns runt om i samhället. Vi tror att politikens viktigaste uppgift är att skapa en samhällsmiljö som frigör människors inneboende krafter. Vi har vant oss vid att det är i näringslivet innovatörer främst finns och står för kreativitet och nytänkande. Vi tror att de finns överallt i vårt samhälle. De ifrågasätter rådande strukturer och har visioner och tankar om nya lösningar på problem de identifierar. Det är viktigt att ta vara på deras kreativitet som kan stimulera näringslivets utveckling lika väl som föreningens eller sockenrådets och därmed hela ortens utveckling. Generellt menar Kristdemokraterna att kommunledningarna måste vara mycket flexibla och öppna i sitt sökande efter alternativ för att upprätthålla en relevant servicenivå i kommunen.
Vi kan inte bortse ifrån ekonomiska realiteter. Kristdemokraterna anser att ett statligt ekonomiskt utjämningssystem måste finnas som ger svaga kommuner möjlighet att erbjuda goda livsbetingelser för sina innevånare.
I partiets kommittémotion till riksdagen på utgiftsområde 25 redogörs för den kommunalekonomiska betydelsen av det kommunala utjämningssystemet och den kristdemokratiska synen på detta. Det goda målet för detta är att alla kommuner och landsting/regioner ska ha någorlunda likvärdiga förutsättningar för sin verksamhet och service oberoende av skattekraft och opåverkbara strukturella kostnader. En invånare i Sverige ska kunna få god sjukvård och kommunal service oavsett var hon eller han bor. Däremot hör rimliga skillnader i servicenivå, effektivitet och skattesats till den kommunala självstyrelsen och ska således inte kompenseras. Medborgarna ska själva avgöra detta genom demokratiska val av partier som förordar olika lösningar eller genom den enskildes val av bostadsort. Systemet ska förena en utjämning med incitament för tillväxt och förnyelse. Det ska stödja och driva på en stark och solidarisk ekonomisk utveckling i hela landet.
Utjämningssystemet måste dessutom vara tillgängligt, begripligt och demokratiskt förankrat hos alla kommuner och landsting. Det ska vara möjligt för kommuner och landsting att kunna parera t.ex. befolkningsförändringar genom att styra och förändra verksamhet och ekonomi utan att behöva överraskas av det ekonomiska utfallet i utjämningssystemet. Vi ställer oss negativa till att inkomstutjämningen är inomkommunal och att den för med sig tillväxthämmande konsekvenser. Vidare är vi kritiska mot kostnadsutjämningens bristande träffsäkerhet. Enligt vår uppfattning är nuvarande interkommunala utjämningssystem inte i enlighet med grundlagens intentioner om den kommunala självstyrelsen, lokaliseringsprincipen och den kommunala beskattningsrätten. Mot denna bakgrund anser vi att systemet bör ändras till ett statligt utjämningssystem.
Det som är betecknande för regeringens styrning av regionalpolitiken är tillkomsten av tillväxtavtalen. Om man får tro Näringsdepartementets egen utvärdering av tillväxtavtalen (Ds 2001:15) är det inte företagarna som uttrycker uppskattning över vad de statliga pengarna skapat och skapar i form av tillväxtavtal. Utvärderingen visar att endast 30 procent tycker att processen bidragit till en bättre samordning av resurserna för regionens tillväxt. Av kommunerna och företagarorganisationerna är det inte mer än 55 procent som tror på tillväxtavtalen. Det framgår också att kommunernas engagemang i de allra flesta fall varit alltför lågt.
Arbetet med andra generationens avtal har startat. Om en starkare lokal tillväxt och en högre utväxling på insatt offentligt kapital ska uppnås i nästa generations avtal måste det s.k. tillväxtkapitalet göras synligare och bli lättare tillgängligt. Detta identifierades som summan av en mängd olika delposter statligt kapital fördelade på aktörer i länen som länsstyrelsen, länsarbetsnämnden, arbetsförmedlingarna m.fl. De stora summorna var redan uppbundna och därför inte i någon omfattning tillgängliga som delfinansieringsresurs av tillväxtavtalens projekt. De delar som visade sig mest tillgängliga var de nationella regionalpolitiska anslagen liksom EU:s strukturfondspengar. Det var i och för sig ingen nyhet eftersom båda bidragsformerna redan tidigare användes på likartat sätt.
Det regionala partnerskapet blev, trots det goda anslaget med näringslivsfolk involverade, på något sätt för avlägset för de personer och små företag som förmodligen bäst skulle kunna ta tillvara tillväxtavtalens intentioner. Om tillväxtavtalen ska bli vad många önskar måste man på ett bättre sätt nå de människor som är bärare av idéer men saknar resurser att förverkliga dem. Kommunalt ansvariga torde stå dessa personer närmare än tjänstemän på länsstyrelserna.
En annan förutsättning är, enligt vårt synsätt, att kommunernas näringslivsansvariga politiker och tjänstemän på ett mycket mera aktivt sätt måste involveras i både framtagande av och genomförande av nästa generations tillväxtavtal. Det är emellertid omöjligt att lägga på kommunerna också denna uppgift utan att finansiera den kostnad den medför.
I propositionen beskrivs regeringens förslag om nästa generations tillväxtavtal. De ska byta namn till regionala tillväxtprogram, och huvudaktör för framtagande och genomförande ska bli det nya regionala samverkansorgan som enligt prop. 2001/02:7 Regional samverkan och statlig länsförvaltning i form av ett kommunalförbund föreslås få ansvaret för regional planering och tillväxt. Ett kommunalförbund finansieras genom vad de i förbundet ingående kommunerna skjuter till av resurser. Det framgår inte i någon av de två propositioner som föreslår att det kommunala samverkansorganet ska ha hand om de regionala tillväxtprogrammen hur samverkansorganet ska finansiera sin verksamhet. Om inte staten skjuter till nödvändigt kapital för att administrera nyordningen får de kommuner som bäst behöver få nytta av tillväxtprogrammen ännu en pålaga av staten som inte finansieras.z
Kristdemokraterna avvisar inte tanken på ett kommunalförbund som samverkansorgan under en övergångsperiod intill ett direktvalt regionfullmäktige får ansvaret för att samordna regionens utvecklingsinsatser men förutsätter att staten finansierar verksamheten.
I universitetens och högskolornas uppgifter ingår ett nära samarbete med samhället. Det gäller såväl offentliga verksamheter på både kommunal och regional nivå som näringslivet. Vi tror att ett regionalt partnerskap utan universitet och högskolor som en av aktörerna för framtagande av regionala tillväxtprogram blir för svagt. Det är därför viktigt att dessa involveras och aktivt medverkar med sina kunskaps- och forskningsresurser. Vi är övertygade om att distansutbildning är en möjlighet för glesbygdsboende att få del av högre utbildning.
Det är inte enbart geografiska skillnader som innebär olika förutsättningar för företagande. Grunden finns till stor del hos företagaren själv. Det handlar om hur möjligheter och resurser tas tillvara men också om hur en affärsidé formuleras och genomförs. Därför kan vi konstatera att de regionalpolitiska stöden aldrig kan ersätta entreprenörskap, företagaranda, kreativitet och dynamik. Å andra sidan är vi väl medvetna om att en programverksamhet som t.ex. tillväxtavtalen har initierat kan bli en startpunkt för något nytt i ett litet företags utveckling.
Kristdemokraterna tror dock att istället för stöd och bidrag är det viktigare att närings- och skattepolitik utformas så att de uppmuntrar och ger förutsättningar så att eldsjälarna och innovatörerna vågar ta risker och finner det mödan värt att starta och driva verksamheter av olika slag. De blir då i sig själva en förutsättning för tillväxt i det samhälle eller den bygd där de bor.
Det är viktigt att näringslivets regionalt förankrade och regionalt ägda institutioner tillvaratas för förmedling av bl.a. statliga resurser. Ett exempel på detta är IUC, Industriella utvecklingscenter.
I Kristdemokraternas motion på utgiftsområde 22 Transportpolitik och infrastruktur redogörs utförligt för den kristdemokratiska politiken avseende infrastruktur m.m. För att mäta det transportpolitiska målet regional utveckling använder sig Vägverket av måttet ”restidsförändringar av investeringar i det statliga vägnätet”. I de områden som betraktas som stödområden (med 25 procent av landets befolkning) var restidsförändringarna under år 2000 betydligt mindre positiva än i resten av landet. Vägverket bedömer därför att den regionala utvecklingen försämrats. Statens institut för kommunikationsanalys, SIKA, konstaterar att förbättrade transporter som kan bidra till ökad effektivitet i ekonomin som helhet ställer krav på en upprustning av vägnätet som inte kunnat tillgodoses.
För att öka säkerheten, förbättra kvaliteten, öka tillgängligheten, begränsa miljöbelastningen och stärka den regionala utvecklingen krävs att en rad nya grepp tas, där ökade anslag till infrastrukturen är en förutsättning. Regeringen behöver också ta initiativ till och formulera ett antal strategier och program för att rikta investeringar mot särskilt angelägna projekt.
Satsningar på infrastruktur är inte bara en fråga om ekonomisk tillväxt, utan handlar om en lång rad samhälleliga värden. Den svaga infrastrukturpolitiken resulterar i miljöförsämringar. Också trafiksäkerheten blir lidande utan en förbättrad infrastruktur.
Det är helt oacceptabelt att stora delar av Norrlands vägnät stängs av för trafik under tjällossningen varje år med miljardförluster för speciellt skogsnäringen.
För att nuvarande standard skall upprätthållas uppgår resursbehovet för drift och underhåll enligt Vägverket till 7,3 miljarder kronor per år, jämfört med de 6,1 miljarder kronor regeringen avsatt för 2001. För att inom en åttaårsperiod kunna bevara och återställa vägnätet anser Vägverket att anslag på 9 miljarder kronor per år krävs. I ljuset av detta ter det sig fullkomligt orimligt att regeringen i sin senaste budget räknade med att för 2002 ytterligare sänka anslagen till vägarnas drift och underhåll till under 6 miljarder kronor.
Kristdemokraterna anser att regeringen skyndsamt bör utreda förutsättningarna för att omvandla en del av energiskatten på drivmedel till en väghållningsavgift för att bekosta vägunderhållet.
Det är inte bara genom att hålla inne nödvändiga anslag som regeringen hotar vägnätets standard och därigenom den regionala utvecklingen. Genom att successivt avsäga sig ansvaret för vägarna riskerar regeringen att göra acceptabla kommunikationer på den svenska landsbygden än mer avlägsna. En utredning har på regeringens uppdrag sett över beståndet av allmänna vägar och föreslagit att 16 000 kilometer allmän väg görs om till enskild väg. I en situation med synnerligen låg vägstandard kan alltså regeringen komma att avsäga sig det ekonomiska ansvaret för vägunderhållet i de områden där människor är som allra mest utlämnade till fungerande bilvägar.
Idag är cirka en fjärdedel av det enskilda vägnätet berättigad till statsbidrag. Framtiden för de enskilda vägarna med statsbidrag är dock högst osäker. Anslagen halverades under ett par år på 90-talet, och 1999 utbetalades endast 100 miljoner kronor i bidrag trots att drygt 500 miljoner kronor avsatts i statsbudgeten. Tryggheten i systemet hotar att försvinna om det enskilda vägnätet drastiskt utökas. Det finns effektiviseringsvinster att göra genom en mer lokalt anpassad drift. Det behövs därför utvecklas former för detta utan att staten för den skull släpper det ekonomiska ansvaret. Grundläggande är att underhållet förbättras genom höjda anslag, oavsett om det sker genom ökade bidrag till enskilda vägar eller genom ökade resurser till Vägverket.
Kristdemokraterna anser att regeringen måste garantera att staten inte avsäger sig det slutgiltiga ekonomiska ansvaret för underhållet av de landsbygdsvägar som är öppna för allmän trafik.
I en undersökning utförd av SIFO i början av 2000 framkom att service och lägre bensinpris är de åtgärder som svensken tror mest på när det gäller att underlätta livet på lands- och i glesbygd. Därefter är det bättre vägar och kommunikationer och ökade möjligheter till distansarbete med hjälp av IT som svenskarna anser vara viktigast för att underlätta landsbygdsboende.
Även med väl utbyggda kollektivtrafiksystem kommer bilen att vara nödvändig i framtiden. Därför måste miljöbilen bli en självklarhet i framtidens miljövänliga samhälle. Kunskapen finns och tekniken utvecklas snabbt. Samordning, stimulans och investeringar saknas.
Bilismen och godstransporterna står för en stor del av den ökande energiförbrukningen och de ökade koldioxidutsläppen. Samtidigt är bilen en nödvändighet för rörelsefrihet och bekväma transporter för många människor. För många glesbygdsbor är bilen den enda transportmöjligheten. Kristdemokraterna vill därför minska kostnaderna för att vara tvungna att använda bilen till och från arbetet genom att öka avdragsrätten för dessa resor. Enligt vårt förslag ska resekostnader överstigande 425 kronor per månad vara avdragsgilla oavsett var man bor. Det ger möjlighet till ett totalt avdrag för resekostnader överstigande 5 100 kronor per år. Att göra avdragen månadsvis innebär att deltids-, tillfällighets- och säsongsarbetare på ett bättre sätt kan dra nytta av förmånen. Regeringen medger endast avdrag för resekostnader överstigande 7 000 kronor per år, vilket är en summa som många av de ovannämnda grupperna inte kommer upp till.
Eftersom glesbygdsbor har bristfällig kollektivtrafik och långa avstånd till arbete, service och nöjen bör någon form av kompensation utgå för de merkostnader det innebär.
Generellt föreslår vi sänkt skatt på diesel med 25 öre litern över hela riket, vilket motsvarar 31 öre lägre pris per liter, inklusive moms.
För att jämställa diesel och bensin inom stödområde A föreslår vi en skattesänkning med 25 öre på bensin inom detta område. Det motsvarar 31 öre lägre pris per liter inklusive moms.
Flyget är överlägset som transportmedel på långa distanser. Efter en nedgång under 1990-talet ökar nu resandet.
Det är av stor betydelse att regionalpolitiskt prioriterade områden får förutsättningar för en rimlig lutfartsverksamhet. De lägesnackdelar som t.ex. Norrlands inland har är inte så lätta att överbrygga och kan bli till svåra konkurrenshinder. Vi konstaterar att flyget är en del i den transportinfrastruktur som blir mer och mer nödvändig för ett väl fungerande näringsliv.
Bristerna inom väg- och järnvägsunderhållet visar att dessa frågor inte får den politiska tyngd som de rätteligen kräver. En orsak är konstruktionen med ett näringsdepartement där en särskild kommunikationsminister saknas. Därför anser vi att statsministern omgående ska utnämna en kommunikationsminister med eget departement. Vi behöver en person med kompetens och intresse för att vår infrastruktur och våra kommunikationer skall utvecklas i den takt som krävs för näringslivets och människornas behov i det framtida Sverige.
Sverige har en ledande position inom IT-området. En förutsättning för att också glest befolkade delar av vårt land skall kunna nyttja tekniken är att man får del av de satsningar som görs på utbyggnad av bredband. Vi är kritiska till och har tidigare avvisat de summor staten vill satsa på utbyggnad av kabelnätet i tätbefolkade delar av landet. Vi tror dock att staten förmodligen måste stötta den utbyggnad som krävs för att täcka in glesbygden. Vi anser dock att det fortfarande är för tidigt att gå in med medel för att garantera en bredbandsutbyggnad över hela landet.
Jord- och skogsbruket är hörnstenar för en levande lands- och glesbygd. Det är en angelägen satsning att skapa rimliga och rättvisa konkurrensvillkor för jord- och skogsbruksnäringen.
Kristdemokraternas jordbrukspolitik syftar till fortsatt användning av åkermarken för livsmedelsproduktion. Jordbruket ska ha lika konkurrensvillkor med omvärlden. Därför ska skatter och avgifter på el- och eldningsolja, diesel samt handelsgödsel harmoniseras med övriga EU-länder. Den så kallade skatteryggsäck lantbruket dragits med i flera år lyfts av med fullständig elskattesänkning till samma nivå som den tillverkande industrin. Dieselskatten sänks till 53 öre per liter för jordbruksmaskiner. Vi slopar dessutom djurregisteravgiften. Detta är en förutsättning för att jordbruket ska finnas kvar som basnäring i hela landet.
Skogsnäringen är den bransch som svarar för de största nettoexportinkomsterna till vårt land. Skogsbruket och den därmed sammanhängande förädlingsindustrin är sedan länge en viktig svensk basnäring. För att svenskt skogsbruk och svensk skogsindustri ska kunna utvecklas i framtiden krävs övergripande långsiktiga och hållbara spelregler som befrämjar såväl produktions- som miljömål.
Skogsvårdsorganisationens insatser för aktiv rådgivning och information till framför allt skogsägarna har varit otillräckliga. Därför bör dessa insatser, speciellt produktionsrådgivningen, öka.
Kristdemokraternas förslag på detta område utvecklas i motionen på utgiftsområde 23 Jord- och skogsbruk, fiske m.m.
Sverige har goda förutsättningar för en växande turistnäring. Vi har en vacker natur, ren luft och rent vatten, en spännande historia och ett rikt kulturutbud över hela landet. Vi har också områden som kan erbjuda en upplevelse av tystnad, något som allt fler i våra mest tätbefolkade regioner i Europa efterfrågar. Även det odlade landskapet med hagarna och ängarna och den bygdespecifika kulturen är attraktiv. Vårt klimat, med tydliga sommar- och vintersäsonger, ger förutsättningar för ett brett och intressant utbud.
Turismen som bransch tillhör världens snabbast växande, men tyvärr är inte detta fallet i Sverige, som har haft svårt att hävda sig som turistland. Det finns givetvis många orsaker till detta, och några tillväxthämmande faktorer som regelkrångel, brist på riskkapital och dålig infrastruktur har omnämnts tidigare.
I Kristdemokraternas kommittémotion Turism redogörs för våra förslag för att göra turism till en tillväxtnäring.
Regionalpolitiken i nuvarande form fungerar inte som tänkt. Den så kallade lilla regionalpolitiken bidrar inte längre till en önskvärd långsiktig tillväxt och befolkningsmässig utveckling i regionalpolitikens målområden. Den generella politiken, den så kallade stora regionalpolitiken, inom t.ex. skatte-, närings-, arbetsmarknads- och jordbrukspolitiken måste utformas så att den ger ett bättre stöd för de regionala behoven och möjligheterna.
Länsstyrelsernas regionalekonomiska enheter hanterar sedan inträdet i EU år 1995 två parallellt fungerande bidragssystem. Dels det som gäller de nationella regionalpolitiska åtgärderna, dvs. vårt gamla renodlade bidragssystem, den lilla regionalpolitiken. Dels EU:s projektorienterade strukturfondssystem för medfinansiering av projekt efter strikta regler. Det infördes i och med EU-medlemskapet.
En ytterligare komplicerande faktor är tillkomsten av de regionala tillväxtavtalen, som tar finansieringshjälp av båda systemen.
Inom statsbudgetens utgiftsområde 19 finns för år 2002 avsatt cirka 2,31 miljarder kronor avsedda för ett antal olika regionalpolitiska bidragsformer samt för Glesbygdsverket.
I flera undersökningar har regionalpolitikens funktion kritiserats. Så skriver t.ex. Heléne Norberg i Regionalpolitiken – en ESO-rapport om tro och vetande (Ds 1999:50) att:
Studier som analyserar effekterna på företag av regionalpolitiska åtgärder, visar att dessa kan ge tillväxt men risken för ineffektivitet är stor. Skall dessa ”politikermisslyckanden” uppvägas krävs att kostnaden för något eventuellt marknadsmisslyckande är större. Att korrigera för marknadsmisslyckanden förefaller dock inte ha varit ett dominerande inslag i stödprocessen.
Vidare skriver hon att:
Regionalpolitiken har fördelat välfärd men inte tillväxt.
Och slutligen anför Norberg:
Regionalpolitiken kan sägas ha uppnått sitt mål att människor skall ha rätt att kunna leva var de vill med jämbördig välståndsnivå. Målet med en spridning och jämn fördelning av både befolkning och ekonomisk verksamhet är svårare att uppnå med dagens politiska åtgärder.
I ESO-rapporten Bra träffbild, men utanför tavlan (Ds 2000:60) behandlar författaren Daniel Tarschys EU:s strukturpolitik. Riksdagens revisorer har i rapporten 2000/01:12 granskat Glesbygdsverkets roll i regionalpolitiken.
Senast har Riksrevisionsverket, RRV, i rapporten 2001:22 påtalat otydlighet i policy och regelverk vid länsstyrelsernas fördelning av stöd. RRV ställer frågan om inte ganska många investeringar skulle ha gjorts stödpengarna förutan.
Sammantaget indikerar dessa rapporter liksom de sammanfattande slutsatserna i den regionalpolitiska utredningen att detta styckes inledande konstaterande är riktigt: den nuvarande regionalpolitiken med sina många olika stödformer har tjänat ut.
I de inledande avsnitten beskrivs hur Kristdemokraterna vill utforma regionalpolitiken. Utgångspunkten är mera ett lokalt, kommunalt perspektiv än ett regionalt eller nationellt. Vi anser att det handlar mer om att stimulera lokala krafter till valfrihet med ansvarstagande än om att med bidrag styra vad människor ska göra. Det leder fram till ståndpunkten att det är i generella former den framtida regionala politiken ska utformas.
Regionalpolitiken kan inte ses som ett isolerat politikområde. Som regeringen konstaterar är den så kallade stora regionalpolitiken viktigare än den lilla regionalpolitiken. Så påvisar t.ex. Heléne Norberg i ovan nämnda rapport (Ds 1999:50) att:
Ca 10 procent av statsbudgeten för 1998 – 72 miljarder kronor – bedöms ha betydelse för den regionala politiken. År 1997 var motsvarande siffra 77 miljarder kronor. Av dessa svarade arbetsmarknadspolitiken för ca 23 miljarder kronor, utbildningspolitiken för drygt 20 miljarder kronor, jordbrukspolitiken för drygt 12 miljarder kronor, transportsektorn för ca 10,5 miljarder kronor, närings- och handelspolitiken för ca 1 miljard kronor, miljöpolitiken för ca 1 miljard kronor och regionalpolitiken för ca 3,5 miljarder kronor.
Proportionerna är alltså att kostnaden för den stora regionalpolitiken kan uppskattas till ca 73 miljarder kronor och för den lilla regionalpolitiken till ca 3,5 miljarder kronor.
I Kristdemokraternas motion på utgiftsområde 24 Näringsliv föreslår vi en rad viktiga åtgärder för ett bättre fungerande näringsliv. I vår budgetmotion utvecklar vi förslag som är av särskilt stor betydelse för en livskraftig utveckling över hela landet med sikte på att förbättra villkoren för de små företagen, som är lands- och glesbygdens kännemärke.
Det räcker inte med förändringar enbart på arbetsmarknadsområdet för att minska den höga arbetslösheten. Den ekonomiska politiken måste ge stabila, goda och förenklade villkor för fler och växande företag. Det privata näringslivet har varit, är och kommer att vara ryggraden för Sveriges välfärd. De nya jobben skapas när enskilda människor finner det mödan värt att starta eller utveckla ett företag. Kristdemokraterna anser att det är av största vikt att förbättra för framförallt de små och medelstora företagen. Det behövs ett bättre företagsklimat där statens roll blir tydligare som skapare och upprätthållare av regelverk. Samtidigt måste direkt företagsfientliga regler som exempelvis förtida inbetalning av moms avskaffas. Riskkapitalavdrag som förbättrar särskilt småföretagens tillgång till riskkapital måste införas. Småföretagsdelegationens förslag måste genomföras. Det är bara ett fåtal av dem, de enklaste och minst kontroversiella, som har beslutats. Ännu har inte mycket märkts ute i företagen.
Den privata sektorns andel av den totala ekonomin behöver öka. Därför är det olyckligt – även när det gäller villkoren för företagande – att så många fortfarande uppfattar det som om staten har huvudansvaret för våra liv. Den höga skattenivå, inte minst på arbete, som krävs för att finansiera ett sådant offentligt åtagande försvagar dessutom tillväxtkraften i ekonomin och de nya jobben blir färre. Nedan följer några förslag för ett bättre företagsklimat.
Sysselsättningen har utvecklats mycket olika över landet och många av de beslut regeringen tagit under senare år har slagit hårt regionalt. Aktiva arbetsmarknads- och regionalpolitiska åtgärder som tillförsäkrar de lokala områdena och regionerna möjligheter till fortsatt sysselsättning är nödvändiga om hela Sverige ska leva.
Vi vill sänka arbetsgivaravgifterna med 10 procentenheter på lönesummor upp till 900 000 kronor per år. För egenföretagare utökas den nedsättningsberättigade lönesumman till 250 000 kronor per år. Förslaget gäller alla företag (arbetsgivare), men gynnar främst småföretagen. Förslaget redovisas i Kristdemokraternas budgetmotion.
Sedan några år har alla företag fått göra ett avdrag på socialavgifterna med 5 procent av avgiftsunderlaget upp till en lönesumma motsvarande 852 000 kronor. I vissa delar av norra Norrland har därtill en viss kompensation för lägesnackdelarna tillgodoräknats företag i vissa branscher genom ett ytterligare avdrag med 8 procent på avgiftsunderlaget. När stödområdesindelningen förändrades i samband med den nya programperioden för EU:s strukturfondsprogram vägrade EU-kommissionen i december 2000 efter långdragna förhandlingar att godkänna nedsättningen såsom icke förenlig med EU:s statsstödregler. Den betraktades som ett direkt företagsstöd och därmed som konkurrenssnedvridande.
Nu återkommer regeringen med ett förslag om nedsättning till 15 procentenheter för lönesummor upp till 852 000 kronor, dock max 127 800 kronor per år och företag. Den ska också omfatta enskilda näringsidkare. Försiktigtvis skrivs i budgetpropositionen att: ”regeringen har bedömt att en ny nedsättning i stödområde A, om möjligt från och med den 1 januari 2002, bör införas.” Åtgärden beräknas kosta 600 miljoner kronor men finns inte beskriven mer än översiktligt i budgetpropositionen. I en särproposition kommer förslaget i sin helhet att redovisas.
Efter att i flera motioner och debatter i kammaren ha hävdat behovet och nödvändigheten av den tidigare nedsättningen av socialavgiften konstaterar vi att regeringen gått oss till mötes.
Genom regeringens hantering av ärendet har dock de berörda småföretagen drabbats av en onödig ryckighet i förutsättningarna för sin verksamhet som vi anser att regeringen ska ha kritik för.
Intressant nog liknar det nya förslaget intill förvillelse vårt ovan beskrivna och sedan flera år framförda förslag om nedsättning av arbetsgivaravgiften med 10 procentenheter. Den stora skillnaden är att vårt förslag om avgiftsnedsättning omfattar hela riket.
Riskkapitalförsörjningen är ett stort problem i glesbygd där låga fastighetsvärden betyder brist på realsäkerheter. Detta påverkar såväl företags möjligheter att lånefinansiera investeringar som enskilda personers möjlighet att finansiera bostadsinvesteringar. Riskkapitalförsörjningen måste lösas för både företag och privatpersoner. Hela kreditmarknadssituationen behöver genomlysas i en parlamentarisk utredning. Då kommer också villkoren för riskkapitalavdrag att belysas.
Därtill skulle det betyda mycket för landsbygds- och glesbygdsboende att kunna kvitta förluster på exempelvis upp till 50 000 kronor per år i en förvärvskälla mot inkomst av tjänst. Vi föreslår i motionen på utgiftsområde 19 Regional utjämning och utveckling att regeringen utreder och återkommer till riksdagen med ett förslag.
Det är sammantaget 50 förslag regeringen i mer eller mindre klara ord beskriver och lägger i propositionen. Ett trettiotal förslag avser utredningar, framtagande av program av olika slag och tillsättande av delegationer. Eftersom regeringen förfogar över utredningsinstitutet och kan tillsätta utredningar och delegationer som den vill kommenterar vi inte dessa.
Ett förslag avser det kommunala utjämningssystemet och två avser principiellt viktiga bidrag till kommuner med speciella problem.
18 förslag avser anvisning av medel för olika åtgärder om ca 180 miljoner kronor avseende år 2002.
I motionen har vi gett uttryck för den kristdemokratiska synen på det interkommunala utjämningssystemet. Vi anser det nödvändigt att ett sådant utjämnande system finns men det skall inte vara inomkommunalt. Det blir kontraproduktivt när en kommun som lyckas och har en god utveckling inte får behålla mer än en del av den vinst man gör. Vi anser att det ekonomiska utjämningssystemet skall vara helt statligt finansierat och föreslår att regeringen tillsätter en utredning med direktiv att utforma ett system med den innebörden.
Likaledes anser vi att utredningen ska inarbeta faktorer i denna modell som kompenserar kommuner för stora befolkningsminskningar. Det regeringen föreslår under Åtgärder för att stärka kommuner och landsting med befolkningsminskning, är egentligen inget annat än en extra statlig kompensation för att justera en svaghet som det mellankommunala systemet har.
Kristdemokraterna anser att den av regeringen föreslagna åtgärden i viss mån ger oss rätt i att ett i huvudsak mellankommunalt system inte är tillfyllest. Det anförda bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.
Det är ett känt problem att bostadsmarknaden inte fungerar särskilt väl i ett antal kommuner sedan mitten av 1990-talet. Av olika anledningar har man tomma lägenheter i de kommunala bostadsföretagen vilket för en del kommuner utgör en stor ekonomisk belastning. Det torde vara ställt utom varje tvivel att befolkningsminskningen i många kommuner har stor betydelse i detta sammanhang. Man kan inte heller blunda för att flera kommuner förbyggt sig.
1998 inrättade regeringen den så kallade Bostadsdelegationen med uppdrag att efter vissa kriterier sluta avtal med kommuner som sökt bidrag för att lätta på den ekonomiska bördan. Bostadsdelegationen har nu fördelat 2 miljarder kronor till 36 kommuner.
Regeringen avser att senare under hösten 2001 återkomma till riksdagen och i en särskild proposition lämna förslag om nya förutsättningar till hjälp för de allmännyttiga bostadsföretagen. Likaledes avser regeringen att återkomma avseende förslag till total kostnad för de åtgärderna samt regelverk, organisation och finansiering av insatsen.
Regeringen använder sig av taktiken att begära riksdagens godkännande för en organisationsförändring som är beskriven i schematisk form. Samtidigt aviseras en ny proposition i vilken regler för den nya organisationen och finansiering ska beskrivas. Det är ett av skälen till att Kristdemokraterna avslår den föreslagna åtgärden.
Ett annat skäl är att vi anser det vara fel att med direkta stöd favorisera den kommunala aktören på bostadsmarknaden och därmed snedvrida konkurrensen till förfång för de privata bostadsföretagen. Ännu ett skäl är att det:
för närvarande inom Regeringskansliet bereds ett förslag till nytt regelsystem för dessa företag. Det finns därför anledning att koppla de nu förestående insatserna till de förutsättningar som kommer att gälla för de allmännyttiga bostadsföretagen i framtiden. Dessa förutsättningar avses klarläggas i en proposition som kommer att föreläggas riksdagen senare i höst.
Kristdemokraterna finner det felaktigt att ge regeringen godkännande till åtgärder vi inte vet innebörden av.
Kristdemokraterna avslår regeringens förslag med hänvisning till det som anförs om det kommunala utjämningssystemet, dvs. att utreda och föreslå riksdagen ett nytt statligt finansierat ekonomiskt utjämningssystem med regler som kompenserar också för kraftig befolkningsminskning.
Med hänvisning till vad vi anfört om en mer generell näringspolitik med skattelättnader, nedsättning av arbetsgivaravgiften med ytterligare 10 procentenheter samt skattelättnader av generell natur för alla inkomsttagare avslår vi regeringens förslag.
Vi anser att de medel regeringen anvisar för denna åtgärd skulle göra större nytta om de användes till de mycket angelägna regelförenklingar som bl.a. Småföretagsdelegationen föreslog. Av dessa har fortfarande endast en mindre del genomförts.
Regeringen föreslår ett pendlingsbidrag på försök. Vi avslår förslaget, bl.a. av skälet att bidrag på försök alltför lätt permanentas. Kristdemokraterna vill istället minska kostnaderna för resor till och från arbetet genom att öka avdragsrätten för dessa resor oavsett var i landet man bor. Detta har redogjorts för tidigare i motionen.
Vi kommenterar förslaget om nedsatta socialavgifter med 10 procent på löneunderlaget tidigare i motionen och tillstyrker förslaget.
Riskkapitalförsörjningen är ett stort problem i glesbygd där låga fastighetsvärden betyder brist på realsäkerheter. Detta påverkar såväl företags möjligheter att lånefinansiera investeringar som enskilda personers möjlighet att finansiera bostadsinvesteringar. Riskkapitalförsörjningen måste lösas för både företag och privatpersoner. Hela kreditmarknadssituationen behöver genomlysas i en parlamentarisk utredning. Då kommer också villkoren för riskkapitalavdrag att belysas.
Tankar på och planering för att bilda så kallade kreditgarantiföreningar har kommit igång på några håll i Sverige. Vi stöder sådana lokala initiativ för finansiering eftersom vi tror att det uppstått ett vakuum sedan de små lokala bankkontoren i takt med bankfusionerna tvingats slå igen och den lokala bankens personkännedom oftast gått förlorad.
Kristdemokraterna stöder regeringens förslag om projektstöd till lokala kreditgarantiföreningar förankrade i det lokala näringslivet. Det har just bildats en rikstäckande förening, ett slags paraplyorganisation med namnet Sveriges Kreditgarantiförening för lokal utveckling, vars syfte är att hjälpa igång och stödja så kallade lokala främjandeföreningar till en lokalt anpassad struktur. Den operativa verksamheten ska äga rum i de lokala föreningarna. Riksföreningen har sitt säte i Örnsköldsvik.
Vi föreslår att riksföreningen blir Näringsdepartementets kontaktorgan med uppdrag att fördela startstöd till sökande lokala föreningar.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Harald Bergström (kd) |
|
|
Stefan Attefall (kd) |
Sven Brus (kd) |
|
Rose-Marie Frebran (kd) |
Göran Hägglund (kd) |
|
Magnus Jacobsson (kd) |
Per Landgren (kd) |
|
Kenneth Lantz (kd) |
Maria Larsson (kd) |
|
Mats Odell (kd) |
Mikael Oscarsson (kd) |
|
Désirée Pethrus Engström (kd) |
Rosita Runegrund (kd) |
|
Inger Strömbom (kd) |