Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad som i motionen anförs om behovet av ökad konkurrens på kreditmarknaden.
Efter EU-kommissionens vägran att tillstyrka fusionen mellan Föreningssparbanken och Skandinaviska Enskilda Banken står det alldeles klart att konkurrensen på den svenska kreditmarknaden i allmänhet och den svenska bankmarknaden i synnerhet är alltför svag. Man kan med fog tala om en marknad med kraftigt utvecklade oligopoltendenser. Knappast till gagn för vare sig enskilda, hushåll eller företag.
Efter det tidiga nittiotalets finansiella kris återstår knappt en handfull fullskaliga banker med någorlunda nationstäckande kontorsnät. Antalet fristående sparbanker har reducerats kraftigt liksom antalet leasingbolag för konsumentkrediter och fordonsköp. Antalet bostadsfinansieringsinstitut har reducerats till ett, statens eget SBAB. Även den förväntade expansionen av internationella banketableringar blev svag. Endast Den Danske Bank har vågat sig på att etablera ett kontorsnät utanför Stockholm.
De nya små nischbanker som etablerats på senare år som t.ex. försäkringsbolagens så kallade banker samt dagligvaruhandelns och sällanvaruhandelns motsvarande etableringar kan knappast kallas banker fast de erhållit bankoktroj. De har svagt utvecklade kontorsnät, få produkter och helt inriktade på att erhålla inlåning före utlåning.
Försäkringsbolagens utlåning koncentreras till den s k villamarknaden och då mestadels i tillväxtregioner medan deras inlåning är fokuserad på likvida personer och företag. De andra småbankerna koncentrerar sin utlåning till både egnahemsmarknaden och konsumentkrediter.
Gemensamt för de nya kreditaktörerna är att de systematiskt undviker den mer riskabla företagsmarknaden med allt vad däri ingår av olika slags rörelsefinansiering. Allt detta har inneburit att svensk företagsamhet har fått vidkännas ett betydligt försämrat kreditprövningsklimat. Särskilt gäller detta utanför storstadsregionerna och universitetsregionerna. Företag och företagsamhet ses som betydligt osäkrare kredittagare än enskilda personer och hushåll.
Utvecklingen är mycket oroande och borde föranleda omedelbara motåtgärder från statsmaktens sida. Ett redskap är Finansinspektionen som vid prövning av nya bankoktrojer borde ställa krav på fullskaliga produktsortiment. Ett annat är att använda Statens eget postbolag med sitt månghövdade kontorsnät och sitt framgångsrika postgiro tillsammans med bottenlåneinstitutet SBAB för att skapa en ny slagkraftig och nationellt täckande bank.
Att nöja sig med den nuvarande ordningen och den nuvarande oligopoltendensen är en mycket riskabel och undfallande politik. Att aktivera statens egna instrument och institutioner är enda rimliga motmedlet.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Kenth Högström (s) |