Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av en kraftfull regionalpolitik för Västmanlands län.
I Västmanland och Bergslagen stod den industriella vaggan. Råvaror i form av malm, skog och vattenkraft lade grunden för en lång och utvecklingsbar industriproduktion, en produktion som skapade sysselsättning och välstånd. Orter växte fram och industrisamhället bidrog till en utveckling långt utöver vad det tidigare bondesamhället lyckats åstadkomma.
Sedan dess har stora delar av industrin i Västmanland genomgått flera genomgripande strukturförändringar. För de orter som fortfarande har traditionell industri har förändringarna varit nödvändiga för att behålla konkurrenskraft, för andra orter har förändringarna inneburit nedläggning av traditionell industri. Ersättningsjobb har tillkommit, men ofta betydligt färre än de jobb som rationaliserats bort. Samhällen och hela kommuner har under en rad av år minskat sin befolkning med därtill hörande problem.
Utvecklingen går dessutom alltmer mot ett kunskaps-, informations- och biotekniksamhälle som efterfrågar helt andra kompetenser och samhällsstrukturer än vad det gamla industrisamhället gjorde. De orter som har behov av ny verksamhet är inte helt rustade för dessa nya förutsättningar. Risken för ökade klyftor och regional obalans är uppenbar trots en god konjunktur och förbättrad samhällsekonomi under de senaste åren. Det offentliga har här en mycket viktig roll att spela i form av att utjämna och balansera regionala skillnader samt att stimulera orter och människor att ta för sig av den utveckling och de möjligheter som ändå finns runt om i vårt land.
Går vi tillbaka och ytterligare fokuserar på Västmanlands län, så kan vi se att länet haft en ogynnsam befolkningsutveckling under i stort sett hela 1990-talet. Först under förra året kunde länet uppvisa en positiv befolkningsutveckling. Trots detta finns det fortfarande en rad olika områden som fordrar kraftfulla insatser för att lägga grunden till ett stabilare och mera utvecklingsbart näringsliv som producerar moderna och konkurrenskraftiga produkter eller tjänster.
En kraftfull statlig regionalpolitik löser inte hela problemet, men utgör ändock en viktig pusselbit i arbetet att åstadkomma en bättre regional balans. För Västmanlands del handlar det om hela norra länsdelen, Skinnskatteberg, Norberg och Fagersta, men också om orter som Surahammar, Hallstahammar, Köping och Arboga. Surahammar och Hallstahammar kan hänföras till traditionella bruksorter med likartade problem som norra länsdelen. Däremot är Köping en typisk industristad med stark känning av en fortlöpande rationalisering som medför färre anställda inom befintlig industri.
Att skapa nya arbetstillfällen har lyckats till viss del, men inte i den omfattning som behövts för att kunna ha en fortlöpande gynnsam befolkningsutveckling. Arboga har under lång tid haft sin bas i en stor och omfattande försvarsindustri som gett sysselsättning och trygghet. Detta förhållande är numera brutet genom de genomgripande förändringar som varit inom denna typ av verksamhet under de senaste åren. Åtgärder har vidtagits för att ge ny kraft till denna stad. Viss effekt har dessa åtgärder haft, men ytterligare insatser behövs för att skapa en bra framtida samhällsstruktur i form av nya företag och verksamhet. Arboga liksom Köping har ett mycket bra läge med goda kommunikationer varför även blygsamma statliga insatser med all sannolikhet kommer att ge god utveckling på sikt till gagn för hela det svenska samhället.
|
Stockholm den 17 oktober 2001 |
|
|
Sven-Erik Österberg (s) |
|
|
Göran Magnusson (s) |
Margareta Israelsson (s) |
|
Mariann Ytterberg (s) |
Paavo Vallius (s) |