Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förslag till förändrade förutsättningar för svensk träskiveindustri genom undanröjande av konkurrenssnedvridande bidrag och subventioner inom energiområdet.
Sverige är ett föregångsland vad gäller etableringen av bioenergi inom flera olika områden. Redan 1983 i Skogsstyrelsens rapport ”Ökad eldning med skogsråvara – Nya möjligheter och konsekvenser” diskuterades tillgången på träråvara för värmeproduktionen. Avsikten var då att skapa underlag för förändring av den s.k träfiberlagen. Ungefär samtidigt studerade dåvarande Statens industriverk – SIND – samma fråga i rapporten Skogsindustri – Skogsenergi.
Det framgick tidigt att skivindustrins försörjning av träråvara i form av sågspån och kutterspån skulle komma att påverkas om den förutspådda utvecklingen blev verklighet. En rad politiska åtgärder gjorde detta möjligt, vilket snabbt förändrade förutsättningarna för trävaruförsörjningen till skivindustrin. Orsakerna var flera men främst att sågspån och kutterspån kom att användas som bränsle eller som råvara för tillverkning av förädlade träbränslen, pelletts och briketter.
Priset på skivindustrins träråvaror ökade snabbt och konkurrenskraften på de internationella marknaderna minskade i takt därmed. Det är nu tydligt att även tillgången på de aktuella träråvarorna kommer att försämras eftersom allt större kvantiteter avsätts för bränsleändamål. Detta som en följd av att regeringen fortsätter att, direkt eller indirekt, öka stödet till biobränslesektorn.
Utvecklingen är oroande. Den träförädlande industrins efterfrågan på spånskivor och träfiberskivor ökar, men möbel- och snickeriindustrin i Sverige blir i allt högre grad importberoende. Risken för att den förädlande industrin drivs ur landet, närmre råvaruleverantörer och större marknader, är uppenbar. Den snedvridning av konkurrensen om träråvaran som skett genom bidrag och subventioner för att öka bioenergianvändningen är en av orsakerna. En annan är regeringens energi- och miljöskattepolitik.
Genom den förda politiken ställs en verksamhet mot en annan, med resultatet att en näring riskerar att slås ut, eller lämnar landet. Notan betalas inte enbart av skattekollektivet utan också av anställda som riskerar förlora sin anställning. Regeringen är medveten om situationen men kommer inte med förslag. Huruvida spånindustrins problem kommer att belysas i samband med översynen av energiskatterna återstår att se, det framgår inte av direktiven. I vilket fall som helst innebär det förlorade år för en för Sverige viktig industri. Det naturligaste vore att snarast undanröja de snedvridande och skattemässiga hinder som omöjliggör en sund marknadsmässig utveckling . På det viset skulle svensk träindustri fortsatt kunna hävda sig både inom och utom landets gränser.
|
Stockholm den 2 oktober 2001 |
|
|
Anna Åkerhielm (m) |
Ingvar Eriksson (m) |